Att återuppstå?

Tiden går.
Jag har varit här inne.
Skrivit några rader för att ögonblicket senare radera alltihop.
Det har inte känts som rätt tid.
Orden har inte flödat.

Så mycket som hänt den senaste tiden att jag inte kan finna orden så att de sätts i rätt mening. Det har och är en otroligt tuff period nu. Så mycket kan jag säga utan att det är en underdrift. Men jag tror och hoppas att detta bara är en tillfällighet. För som jag skrev i ett tidigare inlägg så kände jag att vindarna började vända. Och jag kände en styrka som jag saknat så länge. Dock vet vi alla att vindarna kan vända och det är uppenbarligen vad de gjort för mig men någonstans inom mig så vet jag att om jag bara kämpar mig igenom min inre storm så kommer jag att komma ut starkare på andra sidan.
Jag har människor runt om kring mig som tror på mig även när jag själv inte gör det. Jag har Philip som stöttar mig, ger kloka råd och lyssnar på det jag har att säga eller åtminstone försöker att förmedla. För är det något jag har lärt mig så är det att jag är aldrig så obekväm som när det ska pratas om MOI. Jag avskyr det som pesten och skulle hellre ställa mig inför en publik på flera tusen personer och prata rappakalja. Bara jag slapp yttra ett endaste ord om mig själv och den jag är.

För jag har fortfarande inte kommit så långt att jag tycker att jag är en person som är värdig att leva.
Nej. Jag är dessvärre fortfarande kvar på stadiet där jag anser att jag är en person som tar upp onödig plats i samhället, ointressant, tråkig, ful och allmänt bara är en tjej som kan klassas som ”mellanmjölk”.  Jag fyller ingen nytta. Ingen funktion. 
Än mindre nu när jag är en börda som är sjukskriven och tynger inte bara mina kollegor på arbetet utan även på samhället då jag får försäkringskassa. Alltså. Det är inga roliga tankar att bära på. Det kan jag lova. Och att omvandla tanken och försöka förklara för sig själv att det är bara en tanke. Men att tanken frammanar en känsla som såklart är ganska dyster…och så är hamsterhjulet i gång igen. 

Men nu så har jag alltså, efter snart två år hos Philip gläntat på dörren och börjat att släppa in honom i mitt liv. Två år av haltande där jag burit min skyddande mask i tron om att jag ska orka med min fasad för resten av livet och då även skydda mig själv. Jag har lurat mig själv. Inte bara min omgivning. Utan främst mig själv när jag har försökt intala mig att det är för det bästa som jag inte säger som det är, inte berättar om ”tråkiga jag” utan håller skenet uppe.

För några veckor sedan så bara brast allt.
Jag tappade tron.

Lusten att leva försvann med vinden och jag hade inte en chans att fånga den åter. Glädjen jag känt över att ha funnit ett hopp inombords, borta. Bara sådär. I stället ett stort svart hål i min själ och en olust inför livet och framtiden. Jag ville faktiskt bara dö.
Men i stället för att göra något dumt så ropade jag på hjälp hos min fina vän E och hon lyssnade. Som alltid. Och även om jag inte sa saker rakt ut så hörde hon det som fanns där bakom orden och texterna, allt det som jag döljer i skymundan och hon agerade. Flera gånger skickade hon över denna låten och jag lyssnade på den på repeat. Orden grep tag i min själ och fick mig att känna nåt.
Texten skänker någon form av hopp.

Jag fick komma till Philip tidigare än planerat samt så hade vi telefonkontakt och i stället för att börja avsluta sessionerna tillsammans enligt plan, så har jag alltså nu en ny vårdplan för en tid framöver. Och det kommer vara mycket hårt jobb. Jag måste vinna över mina tankar. De elaka som tynger mig och drar ner mig i djupet. I stället ska vi försöka få mig att inse att jag kanske är värd att gå på denna jord, att jag gör någon nytta, att jag kanske inte är så tråkig som jag själv anser…vi har en plan. Vilket vi i och för sig haft hela tiden tillsammans. Det är bara det att jag väldigt svårt att lita på människor och det har tagit mig så här lång tid att inse, att han kommer inte göra mig illa. Han kommer inte att svika mig. Eller gå bakom min rygg. Han har valt sitt yrke för att han vill hjälpa sina medmänniskor till ett bättre liv.
Jag har ännu inte öppnat mig så pass att jag gråtit inför honom. Men jag har varit öppen i mitt kroppsspråk, försökt formulera mina känslor i ord, varit osminkad, varit närvarande på ett nytt sätt, skakat i kroppen, darrat på rösten och visat verkligheten. Jag har sagt som det är. Att jag inte litat på honom. Och han förstår. Dömer inte. Utan accepterar och är glad att jag vågar säga som det är. Att jag äntligen låter honom hjälpa mig med det som han är bäst på;
Omprogrammera hjärnor med hjälp av KBT.

Så.
Det finns ingen tanke bakom mina ord.
Bara känslor.
Och i dag var en perfekt dag för dem att komma ut.
Luftas i den mån jag orkar.

Follow my blog with Bloglovin

2 thoughts on “Att återuppstå?

Lämna ett svar till Madde Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.