Tant har ont i ryggen, ajaj!

Och så fick jag i dag bevisat för mig själv att jag numera klassas som gammal. Sorgligt men sant. En sanning som jag än inte har blivit riktigt kompis med men antar att det kommer med tiden. Acceptansen. Att jag inte längre är 20 år och purung utan några som helst krämpor. Någonstans inom mig hör jag en röst viska att vi kommer så småningom att bli vänner…men helt ärligt så är jag ytterst tveksam till hur det ska gå till.

Jag menar, en är väl bara så gammal som en gör sig, eller?
Forever young…I want to be forever young…

005

Vad grundar sig då mitt konstaterande sig på… Jo. Det är som så att under en lång tid har jag gnisslat och gnällt över ett elakt molande och stundtals huggande smärta i övre delen av ryggen. Så där bra placerat precis emellan skulderbladen, väl dolt, så att det är mer än svårt att komma åt för att ”knäcka” tillrätta på egen hand. Men det har som stannat vid detta gnisslande och gnällande. Jag har inte gjort något åt saken direkt. Härdat ut och gjort några tappra försök att få hyfsad fart på cirkulationen och stretcha ut det lilla jag kommit åt.

Men i dag kom den.
Smällen jag mer eller mindre väntat på. Varit vagt medveten om att det komma skall, frågan var bara när. Nu vet jag. Vi hade rörelselek i mattrummet på jobbet i dag och mitt i en rullande rörelse på golvet så small det till. Först kunde jag knappt andas och det flimrade framför ögonen. Tack och lov övergick det ganska så snabbt till att bara göra ont vid inandning och leken kunde fortsätta. Och så snart min rast påbörjades så ringde jag till herr Falkinger för att se om det möjligen skulle finnas någon akuttid till moi att nyttja snarast möjligt.

16:00.
Tur som en tok.

Min rygg behövde lite uppvärmning. Eller snarare ganska så mycket. Smärtan var ständigt närvarande och när det slutligen var dags för att flytta lite kotor till sitt rätta läge…när jag ska andas in…och sedan andas ut för att få höra höga knak och brak samtidigt som smärtan mildras.
Alltså den känslan…

Så befriande.
Och så värt de x-antal hundralappar som det kostade mig.

Så här några timmar senare så är jag öm. Har fortfarande ont och är inte jättekaxig. Inte direkt. Jag känner redan att lite låsningar är på väg tillbaka men hoppas på att lite nattlig vila och en uppfriskande promenad i morgon ska hjälpa mig att hålla det i schack något sånär.
*pepparpeppar*

Men alltså numera officiellt.
Tant Ulrika.
Med ajaj i ryggen.
Suck.

Posted in MOI

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.