Sidenbandet som fällde mig…

4 Januari 2016.

Datumet och dagen för ett nytt kapitel i Fröken Hagströms liv.
Jag har under många många år arbetat mer eller mindre dygnet runt inom restaurangbranschen. Arbetet har varit mitt liv. Men det har även blivit mitt fall. Sista dagen jag arbetade som restaurangchef, på den otroligt gemytliga restaurangen i Rättvik, hade vi ett stort bröllop. Förberedelserna hade pågått under en längre tid och uppgifterna tycktes aldrig ta slut. Dagarna försvann i en faslig fart och jag minns så väl att det skulle vara ett specifikt sidenband, efter brudens order, som såklart tog slut när det bara återstod ett fåtal kuvert. Vilket slutade med att jag fick jaga Dalarna runt innan jag till slut fann det i grannlandskapet och fick åka dit dagen innan för att sedan sitta och knåpa med detaljer sent in på natten. Telefonen från restaurangen var alltid vidarebefordrad till mig när ingen fanns på plats, vilket gjorde att ledighet och återhämtning inte existerade. Så efter åratal av jobb, jobb och än mer jobb…så sade kroppen i från. Dagen efter bröllopet, efter veckor utan någon särskilt skrytsam siffra på sömnkontot, bar inte benen mig längre.

Jag kommer så väl i håg att telefonen ringde(vidarekoppling från restaurangen, alldeles för tidigt på morgonen angående att boka rum på hotellet och jag ordnade det medan jag fortfarande låg till sängs. När bokningen sedan var klar så var det dags att försöka ta sig upp ur sängen. Känslan inom mig var olustig.
Det kändes inte bra.
Men envis som synden, en kurrande mage och ganska så nödig, fanns ingen återvändo. Tills jag försökte kliva ur sängen och resa mig upp på mina ben. Rädslan när benen vek sig och inte orkade bära upp mig. Fy. Det kommer jag aldrig glömma. Tankarna for genom huvudet och jag försökte tänka på vad som hänt. Vad var det för fel på mig? Varför samarbetade inte kroppen? Kröp till toaletten och sedan tillbaka. Och sedan var det där jag fanns. I sängen. Klarade inte av att göra något. Mat var inte att tänka på. Jag befann mig, kallsvettig och hallucinerande i någon form av låtsatsvärld, långt långt härifrån. Fick efter ett tag fatt på chefen och sedan dess har jag inte satt min fot på den arbetsplatsen. I mina tankar så fanns inget annat än att jag skulle vara tillbaka snarast möjligt. Jag hade ju ett jobb att sköta!
Ack så fel jag hade.

Jag har faktiskt inte ens jobbat inom samma yrke sedan den dagen. Bara tanken på det får mig att kallsvettas och känna ångesten växa. Minnet är fortfarande luddigt, suddigt och en aning försvagat. Men med rehab så ska jag nog återfå en hel del av mina förlorade minnen. Som jag i dag enbart vet att jag saknar, trots att jag knappt vet vad det är för minnen, så saknar jag dem. För de är trots allt en del av mig. Och efter så pass många år som nu passerat, med många steg fram men minst dubbelt så många bakåt så har jag nu alltså kommit en liten bit på väg, i rätt riktning, genom att börja arbeta inom en ny bransch. Något som jag tidigare haft ögonen på men inte riktigt vågat ta det stora klivet till att läsa på högskolan för att få rätt utbildning. Nu har jag inte utbildningen, inte än, men ändock har jag fått chansen att arbeta inom yrket. En anställningsintervju och jag hade tydligen egenskaper som mina fantastiska chefer fattade tycke för och ingen är mer glad för det än jag.
För jag trivs.

Jag fortfarande stora tvivel på mig själv. Om jag är rätt person på rätt plats. Varje dag undrar jag om jag gör ett tillräckligt bra jobb för att få vara kvar efter sommaren. Oron finns ständigt närvarande. Självkänslan är låg. Men jag brinner för mina arbetsuppgifter. Jag tycker att det är kul och jag vill…MYCKET. Dock så måste jag som alltid försöka begränsa mig. Att inte ta mig vatten över huvudet så att stressen över att inte hinna med alla projekt tar över. Ja men ni förstår ju. Att förutom mina 100% i arbetstid så har jag även ett personligt arbete på minst 150%  för att överhuvudtaget klara av att hålla mig vid liv. Så. Med det sammanfattat så har jag alltså gått från heltidssjukskriven till att arbeta dubbelt upp igen. Precis som förr. Men. Det är ju så kul. Jag vill så mycket. Ska bara…finna balansen.

Så vad är det då jag trivs med och sysslar med om dagarna?
Vad är det för arbete där jag får skratta, vara kreativ, busa, lära och upptäcka saker hela dagarna? Mötas av stora leenden redan klockan sju på morgonen, när jag själv fortfarande gnuggar gruset ur ögonen.

Barnskötare/Fröken.

Jag har alltså lyxen att få hänga med ett härligt gäng barn och pedagoger på en nystartad förskola här i Leksand. En chans jag är så glad att jag haft förmånen att få och som jag samtidigt klarat av att förvalta på ett bra sätt(hoppas jag). För även om jag har en tung dag, så vet jag att när jag kliver in genom dörren på arbetet så är det svårt att vara på dåligt humör då energin som barnen sprider omkring sig övervinner all trötthet och sura miner som möjligt dröjt sig kvar efter en sömnfattig natt.
Det är ren magi.

Så när rutinerna satts sig och jag känner att jag är lite mer i balans, ja då är det dags att läsa in lite engelska för denna fröken innan jag på distans kommer att läsa till förskollärare. Även om jag tycker att det är enormt roligt att arbeta i butik, som exempelvis Vero Moda och Systembolaget, så är det ändock inte längre givande på samma sätt som mitt nuvarande yrke.
I alla fall inte för mig. Inte nu.

Fröken Hagström kallas alltså numer för Fröken om dagarna.
Känns en aning skumt och helt ärligt så lystrar jag inte omgående när det hojtas efter Fröken, har inte riktigt vant mig ännu men jag jobbar på att förstå att det faktiskt är mig de försöker få uppmärksamhet i från då…

Nu.
Nu ska jag sova. Huvudet bultar och ögonen skelar…så det är bara att ge upp. Om några timmar är det dags att åter kliva upp innan tuppen för att komma i tid till arbetet. Hepp hepp!!

♥♥♥

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.