Prioriteringsdags.

Vad gör ni om dagarna?

Jag har haft turen att få spendera en del av min dag ute på Siljans is tillsammans med de små glädjespridarna och mina härliga kollegor. Solen strålade, himlen var blå, temperaturen perfekt och humöret på topp!
Måste vara få förunnat att ha det så här härligt och som vi njöt. De lite större barnen passade på att rasta sina ben, som alltid är lika fulla i spring, och de mindre fick strosa i sin egen takt…alla nöjda och glada.

Inom mig bubblar det av viljor och tankar som spretar både till höger och vänster, jag får som ingen ro. Arbetsidéer, hälsofrågor, DIY-projekt, familjeaktiviteter, matscheman, bloggtid etc. Jag kan som inte riktigt nysta ut vart någonstans jag ska börja, jag vet inte ens om det finns någon ände…och om det är den jag ska leta efter. Men jag har gett mig själv ett uppdrag, att i morgon försök lista en prioritetsordning för allt det som står med på min lista med saker som jag behöver och vill göra. Allt för att försöka komma i gång. Min förhoppning är att det ska lätta min ångest över att inte komma någonvart. Att stampa på samma plats hela tiden och bara komma på nya saker utan att bocka av några blir bara panik inombords. Jag är, och kommer alltid att vara en person som älskar prestationer. Inte prestationer som i att vinna eller prestera bäst, utan den sorten där de blir utförda och jag får bocka av dem som slutförda och känna den där behagliga tillfredsställda känslan inombords. Den känslan som jag vet får mig att må så bra. Den känslan när jag är stolt över mig själv. Underbar. Men förrädisk.
Och det får inte gå till överdrift.

Något det alltför ofta har gjort i mitt fall. Jakten efter den där tillfredsställda känslan blev till slut min drog och var en stor bidragande orsak till att jag körde ända in i kaklet utan att riktigt begripa det själv. Min egen strävan efter guldstjärnor/plus i kanten(något som startade redan på lågstadiet) fick mig att slita som ett djur. Delvis för min egen skull. Men mestadels för att få min omgivning att vara stolta över mig. Helt galet tycker jag när jag ser på det såhär i efterhand och med hjälp av lite objektivt synsätt från Psykolog Philip. Men tänk på det…om jag kämpat ända sedan lågstadiet…och brakade in i väggen för första gången för några år sedan…så är det kanske inte så konstigt. Det är trots allt mellan 15-20 års kämpande, envishet och bekräftelsejakt som tillslut gjorde att jag inte orkade mer. För helt ärligt, vem orkar jaga sketna klistermärkes guldstjärnor i så många år för någon annans skull än sin egen? Antingen är jag bara så korkad som inte förstod något tidigare eller så har jag bara valt att blunda för det och köra den enkla vägen…så som jag alltid gjort.

Jag tror inte längre på att jag kommer finna lyckan genom att jaga dessa guldstjärnor. Innerst inne är jag medveten om det. Något som är otroligt skönt att inse, samtidigt som jag inser att bara för att jag kommit till insikt så betyder inte det att jag kommer att sluta med denna jakten bara sådär. Nej. Så klart inte. Ni kan väl den här ”det är svårt att lära gamla hundar sitta”? Typ så är det inom mig. Jag vet hur jag ska göra. Men gör tvärsemot. Av ren vana. Att det är enkelt och bekvämt.

Så det är MYCKET arbete som jag har framför mig. Dock ett arbete som inte ska utföras som tidigare, alltså med jakten på guldstjärnorna och en stolt omgivning som morot, snarare ett arbete som ska utföras för mig själv. För att jag vill, mår bra och utvecklas av det.
Låter inte det bra?

♥♥♥

Prio 1 är fortfarande prioriteringslistan över alla mina ”måsten”(eller vad jag ska kalla det) som ska skrivas i morgon efter arbetet. 

Och eventuella grammatiska felskrivningar samt stavfel ser jag bara som ett levande bevis på att texten skrivs direkt från hjärtat. Utan långa betänketider och korrigeringar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.