Plus och minus.

Trötta måndagsögon.
I natt tog jag ett beslut att lägga mig i Buses säng. Jag kände att jag behövde få vara själv. Inte trängas i sängen där Buse intog sin plats tidigare på kvällen. Dock är Buses säng inte den största sorten så jag kan väl inte påstå att det inte varit trångt på längden. Men jag fick vara i fred. Några timmar av taskig sömn men även några timmar av tid i ensamhet. I bland bara måste jag ta en paus. Något som jag inte varit så duktig på tidigare men nu känner jag att det är dags. Ett måste. En nödvändighet för att må bra. Eller så att jag kan må bättre. Bli den jag vill vara. Som jag saknar. Tid till att samla energi. Kraft. Inspiration. Nya idéer. Sömn. Rörelse och ny fräsch luft till mina lungor. Helt enkelt fylla på pluskontot så att jag orkar hantera minuskontot på ett sätt som känns bra. Och jag.

IMG_20151012_083403-1

Det är helt enkelt så att vi behöver det roliga, lättsamma, djupa, aktiva, nytänkande, kärleksfulla och utmanande i livet som ger oss återhämtning och positiva känslor. Plus på pluskontot.

Alla minus kommer mer eller mindre per automatik. Vi har alla måsten i livet, tråkiga händelser, sorg och mängder med saker som vi tycker är sisådär. Inte så roliga och lustfyllda. Mest ett nödvändigt ont. Och dessa minus hamnar då, allt som oftast, på minuskontot.

För att orka med dessa minusbubblor som vi har på minuskontot behöver vi lika många plusbubblor på pluskontot för att känna oss tillfreds. Ingen krånglig matematik. Vi ska helt enkelt bara sträva efter jämn viktfördelning mellan plus och minus på vågen.

IMG_20151012_203302-1-1

Därav var jag tvungen att lägga mig i eget rum i går,
för att få vara bara jag. Även om det innebar att ligga hårt, obekvämt och vakna med stela ben(inget konstigt då sängens längd är för en liten Buse och inte en halvlång vuxen) med ungefär en timmes mellanrum.

Oavsett stela ben och dålig sömn så är det hög tid att jag lyssnar på min magkänsla. Den som förtvivlat pockat på min uppmärksamhet under så lång tid. Försökt att göra mig uppmärksam på att det inte går att borra ner huvudet och köra på i all oändlighet. Till slut havererar de flesta av oss. För när all lagrad energi tar slut, då finns det ingen återvändo. Du har nått vägs ände. Den berömda och beryktade väggen.
Den som faller under; ”det händer inte mig”. Så tänkte åtminstone jag. Att jag var stark nog att tackla alla minus. På egen hand.
Men se så fel jag hade. Inte lärde jag mig efter första mötet med väggen heller, nej, jag var tvungen att testa hur långt jag kunde gå en gång till. Som för att vara på den säkra sidan vart just min energi tog slut. Eller göra jobbet ordentligt. Jag vet inte vad. Men det var idiotiskt. Korkat. Och urbota dumt. Men nu har jag testat. Jag vet kontentan. Jag känner den bittra eftersmaken som hänger i fortfarande och även kommer att göra en lång tid framöver. En ständig påminnelse om mina svagheter.

Skillnaden från första gången vi möttes, jag och väggen, är att jag nu tillåter mig att vara svag. Det är ok. Jag har varit ärlig och berättat för min omgivning, de vet läget. Fullt så ärlig var jag inte första vändan. Jag berättade kanske en fjärdedel vid det tillfället. Anledningen, jo för att jag skämdes. I dag orkar jag inte bry mig. Det är så här jag mår. Just nu. Inte bra. Men med ett mål att må bättre. Jag har berättat så mycket som jag klarar av den här gången. Pressat lite extra, mestadels för min egen skull. Det är trots allt lättare att få hjälp om jag berättar hur det står till. I runda slängar har jag väl lagt ribban på mitt berättande omkring 80%. Något som i min värld är stort. Och jag ska inte säga att det inte varit jobbigt. Men jag har gjort det i alla fall. Pratat. Skrivit. Tagit emot hjälp. Vågat visa mina svaga sidor.
Denna gången är jag mer mottaglig för den hjälp jag får, antagligen för att jag själv bjuder in hjälpen lite djupare i min själ. In i mörkret. Det djupa. Där allt smaskigt och taskigt gömmer sig. Nu väntar jag bara på att resultaten ska visa sig. Att jag mår bättre. Och känner levnadsglädjen börja spira inom mig. Det är det enda som betyder något just nu.

Hmm. Nu är jag gjort det igen. Bjudit er på mitt ordsvamlande. Fingrar som rör sig per automatik över tangenterna. Tankar som flödar. Min chans till att banta ner orden, känslorna i mitt bröst. Så att det åtminstone blir lite lättare att hantera. Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till eller vad jag vill få sagt. Detta är bara måndagssvammel. Ett väldigt välbehövligt sådant.
Tack för mig!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.