Dagen efter…

I dag är det en känsla av baksmälla som hägrar över mig. Busen är trött han också men där tror jag det beror mer på att han vaknade i natt och tidigt i morse. Hur som är vi riktigt sega så här på fredagen och jag försöker peppa mig till att ta en promenad in till Leksand för en lekdejt med Emma och Eivin. Det är något som jag vet att lilleman skulle uppskatta enormt mycket så det är bäst för mitt samvete att jag börjar förbereda avgång. Jag vet att min ork är slut. Men jag vet också att det finns inget som kan få mig att må så dåligt som att min son ”lider” av min sjukdom. Det räcker med det han hittills fått uppleva så när det kommer till min buse, ja då får jag på något sätt en gnutta energi som får fötterna att röra sig i rätt riktning. Allt för hans skull.

Men är det inte bra konstigt det där. Att kroppen på något konstigt sätt kan hitta någon form av kraft, om så väldigt ynklig kraft till att flytta fötterna i riktning in mot Leksand. Trots att orken inte finns. Tomt. Slut. Måste handla mer. Tänk om det fanns sådan magi att köpa på burk, energi på burk,  då skulle jag vara storkonsument. Ett tips till den uppfinningsrike att ta fram, jag lovar att jag kan vara förste försökskanin.

Men så här är livet just nu och jag måste försöka acceptera att jag inte klarar av samma saker som jag gjort tidigare. Mina energidepåer är tömda på absolut sista droppen, huvudet har någon form av förlamning som gör mig seg i tänkandet, handlingskraften är som bortblåst och lusten till att hitta på saker går sannerligen i vågor. Som i går, då var jag pepp och uppåt, det kändes bra. I dag, inte så pepp och med en baksmälla grande, känns såklart sådär. Vardag och helg. Spelar ingen roll, måendet går i vågor men jag hoppas, vill och försöker tro att det kommer att bli bättre med tiden. En aning mer balans i livet. Är det för mycket begärt? För som jag nämnt tidigare. Berg och dalbanor är helfestliga men sannerligen inget man vill åka varenda dag. Då försvinner själva tjusningen och pirret i magen som kommer med karuseller. Nej. Återigen som jag sagt förut; lite mindre berg och dalbana och lite mer griståg i mitt liv tack.

Det här är alltså en fredag av det mindre festliga slaget men det försöker jag/vi igen om några dagar då det snart, väldigt snart, vankas semester på annan ort. En hemma hos semester hos varma, härliga, knasiga och avslappnade människor som är enormt saknade.

Som jag längtar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.