Att överraskas!!

Fredag den 6 april var en dag där jag fick känna på riktigt fin vänskap.
För det är så att jag har den här graviditeten varit otroligt frånvarande.
Det började egentligen redan innan det plussades på stickan men det i kombination med min(lilla med ack så störande) sociala fobi och brist på ork gjorde att jag isolerade mig mer och mer. I slutändan har jag enbart varit närvarande via sms. Jag har haft en tuff mental resa dessa nio månader där min lilla ynkliga energi gått åt till att försöka leverera så bra som möjligt på arbetet. Mitt enda fokus har faktiskt varit arbete. Och försöka vara en mamma till min Buse.
Allt annat har fått stå åt sidan.

Så.
Det var en värmande fredagskväll som fick mitt hjärta att känna hopp igen.
Jag klev in på en restaurang(med vissa aningar om att Tobbe inte talat sanning om vad som skulle hända där) i Leksand och möttes av ett gäng underbara tjejer som var samlade och väntade på just mig. Och min första fråga inombords var; VARFÖR? Men insåg efter ett tag att de satt där av egen fri vilja. För att de ville. För att de bryr sig. För att de är sådana människor som kallas VÄNNER!

Och jag är så enormt tacksam för att de tog sig tiden för mig.
Att de planerat och fixat i hemlighet.
Tagit sig tid.

Vi pratade.
Åt mat.
Och pratade lite mer om allt mellan himmel och jord., av förklarliga anledningar ganska mycket fokus på bebisar, barn och familjeliv. I mitt tycke kanske lite för mycket fokus på mig men jag gjorde mitt bästa för att släppa in dessa fina människor. Att släppa nervositeten och bara vara.

För det är ju så att jag varit rädd hela graviditeten för att något ska bli tokigt och jag är så fortfarande. Därav pratar jag inte om den. Bara låtit den pågå. Inte skrivit särskilt mycket på sociala medier(om jag jämför med när jag var gravid med Agge), varit väldigt tillbakadragen vid frågor och liksom försökt att leva så vanligt jag bara kunnat trots detta illamående som blivit vardag. Att leva på ICA´s(måste vara ICA´s!!!) blåbärsfestis i 9 månader är ingen höjdare kan jag lova. Energinivåerna har inte varit på topp direkt. Men man intager vad som kan intagas.
Typ.

Vi skrattade gott denna kvällen åt att jag fortfarande inte packat väskan till förlossningen.
Trots barnmorskans order.
Men jag har inte varit redo.
Känt att om jag inte gör det så kommer det inte att ske.
Men vet ni.
Det kommer ju att ske oavsett vad jag tänker, tycker, känner eller säger.
Bebis kommer ut förr eller senare.
Väskan är inte riktigt packad ännu.
Jag har dock samlat alla sakerna på en byrå så det är väl bara att rafsa ner i en påse när det är dags.
Men jag förmår mig inte att göra det där sista.
Ta fram en väska. Öppna den. Stoppa ner sakerna. Och slutligen stänga.
Det blir för definitivt på nåt sätt.
Verkligt.

Men alltså.
Åhhh.
Det är så mycket som snurrar inombords och detta var tänkt att bara vara ett tacksamhetsinlägg.
Dock tar tankar och känslor över i bland och jag skriver det som rör sig inombords.
Att inlägget inte kommit tidigare har varit av den enkla anledningen att jag inte klarat av det. Jag har känt mig stressad för jag vill inte att någon ska känna sig bortglömd men jag har blundat. Mitt inre har inte orkat bearbeta alla de känslor som kom i samband med denna kvällen.
Den otroligt fina blöjtårtan som bebis och jag fick står fortfarande ouppackad på byrån.
Jag kan inte förmå mig att rasera den riktigt än.
Utan den får står där som en påminnelse om mina fina vänner som finns där ute.
Det var verkligen ett så härligt gäng som var på plats fysiskt denna kväll men icke att förglömma var att det var även några fina människor som inte kunde närvara…och ni fanns självklart med i mina tankar och i mitt hjärta. Och bara så att ni vet och inte glömmer; Ni är alla lika värdefulla för mig!!!

Och jag tänker inte lova något, för jag vet inte om jag kan hålla det löftet men jag tänker göra mitt yttersta för att bättra mig som vän. Finnas där mer än bara på sms. Att avlägga nyårslöften i april är väl ingen mening men jag tänker som så att när jag klarat av min traumabehandling samt den pågående ADHD/ADD-utredningen(varför göra en sak åt gången?) så hoppas jag att mitt liv ska vända till det bättre. För det tar på krafterna, då främst de psykiska, att vara inne och rota i det inre. Men anledningen till att jag gör det är för att jag tror och hoppas att det kommer att bli bra i slutändan. Att det kommer att bidra till mer lycka i framtiden. En förhoppningsvis mer balanserad Ulrika med den där livsglädjen som jag en gång hade till låns. Jag saknar den. Jag vill träffa henne igen. Hon som tog livet mer med en klackspark och såg möjligheter i allt. Så om ni orkar ha lite mer tålamod med mig så har jag en önskan, plan och tanke om att komma tillbaka. Först ska jag bara klämma ur mig en unge, återuppta rehab och återvända till livet och allt vad det har att erbjuda.

Men.
Det finns liksom människor där ute som tagit sig tid för mig.
Som finns där för mig.
Och det är så stort.

TACK TACK TACK!
Ni vet vilka ni är och jag är så glad för att ni finns!
Jag hjärtar Er!!

2 thoughts on “Att överraskas!!

  1. Hej hopp !
    Va tufft, men det hjälper ju lite att prata om det. Folk runt om en förstår ju bättre om dom vet. Har själv social fobi, men medicinerar (utom under mina graviditeter) så jag vet hur tufft det livet är. Tror dock det är min enda diagnos, vad jag vet. Lite speciell är jag väl haha. Men jag ringer heller aldrig mina vänner. Dom vet hur jag fungerar numera, det hjälper mej när jag får dåligt samvete. Skönt att du har så fina vänner runt om dej. Lycka till 💕 kramar Josefine o Silje

    1. Hej där!
      Visst är det så att det hjälper att prata om det…gäller bara att ta det där skrämmande klivet och göra det… Jag får ju ingen medicin ännu, jag utreds ju fortfarande och framtiden får visa, diagnoser hit och dit kan göra mig tokig samtidigt som jag hoppas på att det kan ge mig lite mer klarhet och förståelse för mig som person och hur jag hanterar saker och ting.
      HAHA, speciella är vi alla, det är det som är fantastiskt, det är väl bara när vissa personlighetsdrag sätter käppar i hjulet som det blir lite tyngre här i livet.
      Men unika är vi och lyckan att det finns ingen annan som dig, Silje, Agge eller mig♥

      Det dåliga samvetet är nog det värsta kan jag tycka…och jag blir glad av att läsa att dina vänner vet hur just du fungerar. Att de vet att du gillar dem fast att du inte lyfter luren och tar det där samtalet.
      Jag har inte så många vänner(och det behövs inte så många bara de är riktiga) här i Leksand men jobbar på det. Antar att det underlättar om jag vågar släppa in dem lite mer 😉

      Men jag säger; Hejja oss med social fobi och hejja våra vänner som finns där ♥

      KRAMAR i massor ♥

Lämna ett svar till Fröyen Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.