Att säga…känna…reflektera…

textgram_1443683730-1-1

Ny fräsch månad. Faktiskt en av mina favoritmånader. Oktober är synonymt med höst för mig. Koftor, stora tekoppar, hemlagad soppa, en bra bok, raggsockor, tända ljus, mys, filtar, värme, kärlek, mörka kvällar, frisk och krispig luft, morgondis, färgexplosion ute i naturen, färska plommon redo att plockas ner från trädet ute i trädgården, värmande solstrålar, långpromenader, bakstunder och så mycket mer. Hösten kommer alltid att få mitt hjärta att slå lite fortare än övriga årstider.

Och med hösten kommer också en längtan. Efter de personer som jag tycker om så där vansinnigt mycket. Familj och vänner som värmer min själ med varma kramar och massor av kärlek. Dessa människor längtar jag efter. Det är ju dessa människor som jag vill umgås med, uppkrupen i soffan invirade i en filt med en kopp te och funderingar som inte yttras utanför vår egen lilla sfär. För det är våra hemligheter. Vår stund. Där vi delar med oss, stöttar, skrattar, gråter och finns för varandra.

Det ”sorgliga” i mitt fall är att några av mina personer är utspridda i landet. Finns inte samma möjlighet till spontanitet längre. Och det värker inombords. Jag vill så gärna. Kramas, finnas där. Det blir aldrig på samma sätt genom telefonen eller datorn. Känslan saknas. Men jag försöker att göra det bästa av situationen. Saknaden. Och såklart vårda de som finns i min närhet här på hemmaplan. De är inte många. Men de är sannerligen värda sin vikt i guld. När jag är ensam, när jag känner mig ensam i själen, då drömmer jag mig tillbaka till min lägenhet på Kärringberget där jag tillbringade många härliga stunder i soffan, tillsammans med mina vänner. Och ibland enbart i sällskap av mina små lurviga snarkande vänner som troget sällskap.

Jag är nämligen en människa som älskar sällskap, jag avskyr att vara själv. Går definitivt hellre hungrig än att jag sätter mig och äter själv. Men så kommer det stunder då jag bara vill få vara i fred. Alltså helt i fred. Min stund till eftertanke. För inombords snurrar det konstant av tankar och känslor. Så mycket att jag inte vet vad som är på riktigt och inte. Alltså jag vet inte om det jag känner och tänker är sanningen. Eller bara något som är ”uppdiktat” av mig själv. Vissa stunder undrar jag om jag inte allt detta som sker inom mig egentligen är någon form av bokstavskombination.
Hur som, jag vet att jag klassar in till bokstäverna, HSP;
Highly Sensitive Person.

De senaste åren har jag varit själv en del. Men inte i den mängden som jag behöver. Inte på det sättet. Jag vet inte om ni kan sådant här men när en person har diagnosen; Utmattningsdepression så finns det inte en gnutta energi kvar hos denna personen. Du orkar inte äta, kliva ur sängen, tänka, andas, skriva, sova…allt är en kamp inombords. För att finna kraft och orka med det mest nödvändiga som att exempelvis masa sig in på toaletten för att inte kissa i sängen. Och när energin inte finns, du är sjukskriven och har hela dagarna för dig själv så kan en tycka att det finns hur mycket tid i världen som helst till eftertanke. Jo förvisso. Men då är du inte i form för det. Du tänker inte. Du bara är. Existerar. Inte mer.

Så även om jag stundvis, i min recividerande deprission, varit sjukskriven och haft mängder av tid för mig själv. Så har det inte varit den rätta tiden. Tiden med energi i sinnet som gör att jag orkar landa och känna efter. Innerst inne. Lyssna på magkänslan som jag dessvärre alltför ofta kör över för att inte göra andra människor i min omgivning besvikna. Så i stället för att lyssna så ignorerar jag. Mig själv. Mina känslor. Därav så försöker jag nu, efter psykologens inrådan att känna efter vad jag uppskattade innan allt det här startade. Vilket jag trodde skulle vara plättlätt men icke.
För jag har på riktigt glömt vem jag är. Eller snarare vem jag var. CIMG1390Jag minns fragment. Såsom hästar, motion, shopping, vänner och uteliv. Och vi kan säga så här, tre av mina aktiviteter från ”före” tiden kan jag tänka mig att ägna mig åt flera dagar i veckan. De övriga två får jag nästintill ångest bara att tänka på. Förhoppningsvis kommer jag att komma på fler saker framöver. Med tiden. Men jag har åtminstone lyckats skramla fram lite grann så att jag kan redovisa min läxa i morgon på samtalet i Falun.

Men enkelt sammanfattat så;
Det är dags för egentid.
Hösten är här.
Och  det är hög tid för eftertanke och reflektion.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.