Att höja ribban.

Idag vankas det samtal med PsykologPhilip. Det känns både bra och dåligt. Jag fick nämligen en hemläxa förra veckan som jag känner lite prestationsångest inför. Den kommer som ett brev på posten, prestationsångesten, så fort jag ska göra något som ska visas upp för någon annan. Jag vill inte göra dem besvikna.

Och jag vet att anledningen till denna läxa är för att vi ska se hur mina dagar ser ut. Vad jag gör och hur jag mår när jag gör det. Om jag känner lust inför det som utföres/sker. Om jag vill eller måste göra det jag gör. Allt för att kartlägga och försöka klura ut när ångesten är som värst och när den är mer hanterbar. Få en översyn. För att sedan kunna börja jobba mer med mina tankar. Analysera dem och bena ut om de verkligen är sanna. Eller om mina tankar bara är just det. Tankar.

2015-08-07 10.40.24

Men prestationsångesten härjar inom mig nu. Jag avskyr den. Den som följt mig sedan skoltiden. Att alltid vilja prestera på topp, i allt. Och om jag kände att jag inte klarade av att ligga i topp, ja då sket jag i det i stället. Och så fungerar jag fortfarande. Allt eller inget. Som ni förstår, så har vi hängt i hop i många år nu, jag och min prestationsångest. Inget jag direkt diggar men på något sätt har lärt mig att leva med. Dock sätter det ofta käppar i hjulet för mig. Att alltid, alltid sträva efter att vara bäst. I mitt huvud. Jag tävlar nämligen inte mot andra människor och deras prestationer. Jag tävlar mot min hjärna, den som rymmer mina tankar och som sätter ribban för vad som är bäst och vad jag måste uppnå för att duga.

Och så kan det väl få vara, om det inte vore för att det fungerar som så, att allt eftersom jag når mina mål, ja då höjer jag kravet för vad som klassas för godkänt och bra utfört. Det vill säga att ribban hela tiden höjs. Och jag når därmed aldrig mina mål. Aldrig.

Ni som läser det ser säkert att det är ohållbart att hålla på så här. Men jag har varit i det så länge att det är min vardag. Jag vet inte längre annat. Kan inte se det ur en annan synvinkel när det rör mig själv. Allra helst blir det ohållbart när jag också fungerar som så att det är allt eller inget. När det inte finns en nivå som säger att ”det duger bra så här”, jag har gjort så gott jag kan. Den nivån finns inte. Tyvärr.

Men nu ska jag ta min prestationångest och gå ut på traktorsafari med min lille Buse. Traktorer och frisk luft. Det blir bra det. Kanske kan jag tänka på annat en liten stund. Annat än om min veckoredovisning som inte är ok.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.