Att få ett släpp.

Vissa dagar kan jag verkligen känna mig som en riktig ”supermama” som klarar allt och lite till. De dagarna är underbara. Känslan av den gamla Ulrika som klarade av att ha tusen bollar i luften samtidigt utan minsta problem och med ett perfekt slutresultat, den känslan är mäktig. Så jägarns mäktig!

IMG_20151009_191436

Just nu drömmer jag precis om just en sådan dag. För det är ett tag sedan. Eller ska vi säga att det åtminstone är en vecka sedan sist. Denna vecka har vi umgåtts dygnet runt, jag och Buse. Han krasslig och jag rastlös. Fastlåst i hemmet. Ja. Det har känts så. Ganska hemska tankar och känslor men det är den brutala sanningen. Och förmodligen grundar sig detta i att jag inte fått vara i fred. Inte ens på toaletten.

Ingen rolig känsla som ni säkert förstår. Att känna sig fast i sitt hem med händerna bakbundna. I dag föll den sista droppen som fick min bägare att rinna över. Och jag fick ett irriterat släpp på min son. Inget högt. Inget elakt. Men irriterade väsande ord. Demonstrativt kroppsspråk. Och djupa suckar från moi. Såklart var det inte befogat. Han förtjänade det inte. Han är ju bara ett barn. En liten Buse på 2 år. Som testar gränser. Utmanar. Bubblar av ord. Skrattar. Ramlar. Sjunger. Gråter. Helt enkelt lär sig nya saker för var minut som går. Just precis det som det är meningen med här i livet. Att upptäcka.
Jag kan omöjligt kräva att han ska förstå vad jag vill och vad jag menar. Det är oförlåtligt. Men mänskligt. Jag vet det. Jag försöker att tro på det också.

*Protester. Trots. Tvärsemot. Matvägran. Skrik. Gråt. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Vill inte. Slag mot ansiktet i protest mot sin dumma dumma mamma. Slänga sig på golvet och sura i hopp om att viljan ska gå igenom. Att mamman till slut ska ge vika. Kasta saker, gärna med siktet inställt på någon av våra fyrbenta familjemedlemmar. Ja. Lite så här har det sett ut i dag.* 

2015-10-07 15.44.37

Jag märker dock när dessa situationer uppstår. Det är när vi umgåtts dygnet runt en längre period, sömnen har varit sisådär, motionen uteblivit totalt, kosten svajat och jag inte har fått andrum. Chans att vara själv, andas och insupa ny energi. För det är så. Jag behöver tid för mig själv att återhämta mig. Så att jag kan vara den mamma som jag vill vara.

Den bästa mamman för min son.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.