Att blotta sig.

I går öppnade jag ett dokument. Började skriva. Raderade. Fortsatte skriva. Raderade. Det kändes inte bra. Orden kändes framkrystade. Inte oäkta men känslan fanns inte där. Dokumenten ligger fortfarande i utkastet. Och de kommer inte att komma längre än så. Jag känner det. För den egentliga anledningen till att jag skriver är inte för att andra ska läsa. Självklart uppskattar jag alla er som tar er tid och kikar in här för att ta del av mina ord. Men den stora anledningen till att jag skriver. Det är för att jag måste lätta på trycket inombords. Jag är så otroligt duktig på att lagra känslor inom mig. Jag lägger dem på hög. Har alltid gjort. Något som såklart inte fungerar i längden. Det blir för mycket. Ett väldigt ostrukturerat kaos. Något jag inte gillar. Jag vill ha ordning. Så jag har alltså det bekymret att jag inte kan prata om mina känslor och tankar. Men jag kan inte hantera dem inom mig heller. Därav behöver jag den här ventilen. Att få sätta ord på känslorna. Tankarna. Och skriva ner vad som händer i mitt liv. Det här är som en dagbok för mig. Jag skriver bara inte det allra mest privata. Jag skonar er så länge jag bara kan och klarar än så länge av att lagra det lilla privata, på hög inom mig. 

hjärta

När jag tänker efter. Så inser jag att det inte är särskilt mycket som jag inte sätter ord på nu. Att vara såhär öppen, det har jag aldrig någonsin varit. Aldrig. Jag har alltid varit mån om mina känslor. Men det är inte bara det, jag har även en sida hos mig som aldrig vill störa. Vara i vägen. Vilket betyder att jag inte vill tynga människor med mina problem, mitt mående och mina skruvade tankar. Jag vill hellre finnas där och vara en god vän som går att lita på och som är en god lyssnare. Alltid redo med en varm kram. För jag älskar att lyssna, stötta och finnas där. Och så många gånger jag önskat att jag kan öppna upp mig och prata. För det finns människor, inte många men ett fåtal, som jag känner tillit till. Ändå går det inte. Det tar stopp. Orden kommer inte ut ur min mun. Jag blir stum. Och obekväm. Försöker omgående leda över samtalet på något annat. Ett ämne som inte innefattar mina känslor.

Hur kan det vara så svårt att bara säga som det är?

hjärta

Det är en fråga jag ställer mig ofta. Dagligen. Varför jag inte kan blotta mig. Och när jag känner efter så inser jag att det är för att tidigare svek, av en vän som jag då trodde var min vän, inte alls fanns för mig när jag verkligen behövde det som allra mest. Vi pratar alltså inte om en vän som inte svarade i telefon en kväll för att jag behövde prata…nej nu pratar vi ett svek. Åtminstone är det så jag upplever det. Och upplevde det.
Här och nu. Där och då.

Jag blev våldtagen. Av två män. Min så kallade vän befann sig i rummet intill, hon visste vad som pågick men gjorde inget för att ta bort plågoandarna. Mina rop på hjälp ignorerades. Och jag har aldrig känt mig så fruktansvärt ensam som där och då. För att två män tar sig rätten att ”bruka” min kropp, mot min vilja, samtidigt som min vän bara låter det ske. Hon visste vad de skulle göra med mig. De här männen var nära vänner till henne. Och hon lät det ske. Jag kommer aldrig någonsin förlåta dessa människor. Det går inte. Den där kvällen tog de i från mig så otroligt mycket. En bit inom mig dog. Självkänslan och självförtroendet fick sig en rejäl törn och vissa dagar undrar jag om jag någonsin kommer att läka.

Det är inte så att jag går och ältar den här händelsen. Det är ingen idé. Det som har hänt, det har hänt. Men det är nu, när vi arbetar med terapin och bland annat ifrågasätter mina tankar och känslor, det är då minnena omringar mig. Stiger upp mot ytan igen. Lindar in mig i en dimma. På nätterna drömmer jag, återupplever allt om och om igen. Vaknar kallsvettig. Rädd. Och med ett stort tryck i bröstet. På dagarna känns det som att jag rör mig i slow motion. Allt är segt som tuggummi. Jag har svårt att fokusera. Vara närvarande. Det är självklart bara ett tillfälligt ”återbesök” av dessa minnen. Jag vet det. Men smärtar, det gör det såklart.
Mycket.

Och så här är det. Jag har insett, att detta svek, är anledningen till att jag inte klarar av att blotta mig. Någonstans inom mig finns en spärr som jag inte vet hur jag ska låsa upp. Vet inte om jag vill. Eller om jag törs. Det är inget konstigt egentligen, det är bara en spärr som skyddar mig mot nya svek.
Jag är bara människa.

Men en dag.
En dag, hoppas jag att jag ska våga. Lätta på spärren Och släppa in någon. In på djupet. Till mitt lager av känslor. De, privata, som jag inte delar med mig av här. Eller kanske rentav delar med mig av mina känslor innan jag hinner få ner orden i skrift här inne och trycka på publicera.
En dag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.