En Januarilördag.

Sambon i väg på hockey. Barnet var uppe på övertid. Han vägrade nämligen att sova för att farfar var här inne hos oss och kollade på derbyt. I stället stod han i fotändan av sängen och sågade sina räkchips, som han fick på lokala thairestaurangen tidigare i dag, till smulor. Perfekt Buse-lördagssyssla och Fröken Svår var mer än nöjd då hon agerade dammsugare och städade undan varendaste smula som återfanns på golvet. Riktigt bra samarbete dem sinsemellan måste jag säga.

I övrigt har vi haft en softish dag.
Jag och Busen.

Morgonen och förmiddagen bestod av mysfrukost med tända ljus och lugn musik. Så skönt. Att slippa stress. Veta att dagen blir som den blir. Efter veckan som gått är mitt huvud i kaos. Så att få denna dagen som återhämtning var något jag behövde och längtat efter. För jag behöver det, att få tid att landa i alla intryck från min första arbetsvecka. Så den behagliga sinnesstämning som vi båda fick där under frukosten hoppades jag såklart  skulle finnas med oss resterande del av dagen. Tji fick jag. Tyvärr började mr.Trots testa gränserna å de grövsta…och till slut brast det för mig. Något som  skedde för första gången ”ever” sedan han föddes. Alltså att jag bara säger i från så där ordentligt. Med en röst som jag aldrig någonsin hört hos mig själv. Jag visste inte ens att den fanns. Och där och då hände något. Han kom av sig. Helt och hållet.

Helt plötsligt kom tröjan på. Strumporna likaså. Tänderna borstades. Overallen sattes på. Allt detta utan en endaste protest. En lättnad utan dess like. Och vi kom åtminstone ut genom dörren. Ut i friska luften och allt kändes genast så mycket bättre. Jag kunde ta ett djupt andetag och känna luften i mina lungor fräschas upp. Få nytt liv. Ny energi.
Och vi kunde skratta tillsammans igen.
Typ det bästa som finns!

Processed with VSCO with b1 preset

Lite lek i snön. Så enkelt. Så mycket lycka. Att tillsammans med sin son ”bli som ett barn” på nytt när vi går små gångar genom snön här ute på gården och känna kylan riktigt bita i kinderna.

Processed with VSCO

Frisk luft. Lite solsken. Ett vintervitt landskap. En Buse. Och en Fröken Svår.
Fint det!

För att fira att vi blivit sams så tog vi ett beslut om att köpa med oss mat hem och när Buse tillfrågades så kom svaret omgående; Thai.
Så, så fick det bli. En tur in till Leksand för att köpa med oss mat hem att avnjuta i hemmets lugna vrå.

Men.
Dessvärre så ville inte bilen som vi ville. När maten var klar och vi satt oss tillrätta i bilen. Ja. Då fick vi sitta där. För den vägrade att starta. Tvärvägrade.
Skit. Piss. Och f*n.
Snällt sagt!

Är det inte så jägarns typiskt att det sker en lördag när alla är upptagna till höger och vänster, bortresta och termometern visar lite för många minusgrader. När jag börjat sålla igenom bekantskapskretsen och började inse att inte så många fanns på orten så började paniken komma. Hur i hela…skulle detta sluta. Med Buse i bilen och ingen vagn insåg jag att det var omöjligt att gå hem till Ullvi. Alldeles för långt. Och mörkt. Som tur var tog jag mod till mig och ringde en vän som jag vet kan sin sak. Jag fick svar. Och hela familjen deras kom till undsättning. Startkablade bilen och skickade hem oss med order om att ladda bilbatteriet. Så nu står bilen där i garaget och nu hoppas jag bara att den är redo i morgon när det är dags att bege sig i väg till slalombacken för att åka lite pulka och grilla korv.

FB_IMG_1452354871302

En söndagsaktivitet som jag hoppas ska bringa mig energi i mängder så att jag är redo för en ny arbetsvecka.
Nu sova för att orka med morgondagen!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.