Jag ska ”bita i hop”. Egentligen.

Det här med att vara hemma och vara sjuk, det är liksom inte riktigt min grej. Inte överhuvudtaget. Jag brukar alltid jobba, oavsett om jag har feber eller migrän, egentligen är magsjuka det enda som får mig att stanna hemma och det är av omtanke till min omgivning. Mig själv struntar jag blanka f*n i.
Det är bara att ”bita ihop”.
Det har jag alltid gjort.

Men.
I lördags kände jag att det var något som låg och lurade i kroppen. Jag gick en lång skön promenad på morgonen tillsammans med Fröken Svår före frukost. När jag kom hem, var jag trots raskt tempo, så frusen att jag var tvungen att krypa i säng i hopp om att återfå lite värme i min arma kropp. Det gick sisådär. Jag låg blickstilla under täcket i flera timmar och skakade innan jag sakta återfick så pass med värme i kroppen att jag kunde ta mig in i duschen för lite ytlig värme. Det gjorde helt klart saken bättre. Men jag kände ändå att det var något som inte stämde.

Söndagen kom.
Vi åkte ut på turné. En efterlängtad sådan. Hem till mamma för första gången på evigheter, träffa 9(?) bedårande hundvalpar i Starbäcksbo och sedan det mest krävande och dryga på hela helgen- storhandling på Maxi. Jag överlevde den. Den här gången också. Men det var knappt. På väg hem i bilen så mådde jag så illa att jag trodde att vi skulle få stanna för att…ja, ni hajjar nog var jag menar. Nu blev det inte så. Men väl hemma så blev jag bara mer och mer slut. Det fanns till slut inte en gnutta energi kvar och jag somnade ögonblickligen. Något som jag ser som positivt i min dinding värld där jag lever på hoppet att lite sömn råder bot på allt.
Och då menar jag ALLT!

Riktigt så blev det inte denna natten.
Feber. Frossa. Svettningar. Ont i precis hela kroppen. Igenkorkade bihålor. Hosta. Rivjärnet som fastnade på tvären i halsen. Mardrömmar från piiiiip.
Osv. Osv.

Det var bara att inse sig besegrad den här gången och kasta in handduken. Meddela chefen och kolleger att jag inte klarade av att ”bita ihop” och sedan krypa ihop under täcket igen. Och det är på samma plats jag nu befunnit mig det senaste dygnet. Vilket gör att jag faktiskt snart blir helt kokobäng. För jag funkar som så, att även om hjärnan känns aningen piggare i dag så är kroppen fortfarande ur funktion men det fattar inte min tröga lilla ärthjärna. Nej. Den tror att det bara är att köra på nu och rocka järnet. Fast att orken inte finns där. Och det slutar bara med att jag har myror som kryper i hela kroppen på mig. Men tyvärr ingen ork att springa i från dem där envisa små krypen.
Jag blir helt enkelt min egen fånge.

En hjärna som rusar på högvarv med saker som ska göras, planeras, delegeras, utföras, redovisas. En hjärna som får stressen inom mig att accelerera från viloläge till panikångest på typ 2 sekunder. Hur kan jag få lite ro? Hur kan jag ge kroppen en chans att återfå kraft om jag inte kan släppa allt som snurrar där uppe? Min bipolära sida av mig kan göra mig så fruktansvärt frustrerad. Såklart enbart i situationer där jag inte lärt mig att hantera den sidan av mig själv. Men det kommer. Jag vet. Dock är det en klen tröst när jag står mitt i stormen och känner att jag översköljs av flodvågen för att min kropp inte har energi att flytta sig samtidigt som hjärnan redan befinner sig uppe i bergen på trygg mark.

Nej.

Att vara sjuk är inte min grej.
Jag accepterar absolut mer om jag är fysiskt sjuk. Som nu. Så är det. Men det är ändock svårt. För jag vill bara göra rätt för mig. Känna att jag lever. På det sätt som jag kan. Som när jag  presterar. Levererar. Känner att jag gör skillnad. Att jag sprider glädje och kanske möjligen en gnutta vettighet till min omgivning. Det här med att vara hemma och lämna kollegor i sticket så att de får slita för att jag inte lyckas ”bita i hop” och kämpa. Det är inte min melodi. Och det enda jag önskar just nu är att min kropp ska krya på sig så att jag får göra något vettigt igen. Jag känner också i dessa situationer att jag sviker mig själv när jag inte lyckas ”bita i hop” och ta mig samman tillräckligt för att arbeta. På något sätt har jag kapitulerat. Visat mig svag. Erkänt mig besegrad av några larviga baciller. I stället för att kämpa och låta min envisa sida vinna. Den som jag vet finns där inne.
Men inte den här gången.
Jag är helt enkelt en för svag person.

Så att vara hemma från jobbet och vara sjuk, svika mig själv, lämna kollegor i sticket
och inte orka leverera som förväntat.
Det får mig faktiskt att gråta.

hjärtaSå i dag bjuder jag på ett litet; jag tycker synd om mig själv som har denna skruvade hjärnan som inte bara kan acceptera att är jag sjuk så är jag sjuk utan i stället ska hjärnan bråkas med mig, mina tankar och slutligen även mina känslor –inlägg.

Time flies…

Mitt senaste inlägg. Ja, det var som så fyllt av ångest att jag inte ens orkat logga in här på evigheter. Det blir som alltid mängder av tankar som cirkulerar och hur jag än  vrider och vänder på mig själv så får jag det inte till att bli bra. Mina elaka och nedvärderande tankar vinner dessvärre alltför ofta och det tar sådan kraft.

Nu har jag dock repat mig ganska så bra. Känner mest frustration över denna damens agerande nu och jag vet i dag att jag gjort precis samma sak om denna situation med den lille mannen hade inträffat igen. Det är nog bara sådan jag är. Hård, rättvis och överfylld av kärlek och värme. Och det här med att vara hård, alltså, det är så svårt att säga vad det betyder men i mitt eget huvud så hör jag en röst, som jag tycker är helt hemsk men som är otroligt principfast dock börjar jag nu förstå att min omgivning inte tycker att jag låter så där hård och hemsk som jag själv upplever det. Men oavsett. Jag hoppas bara att det jag gör blir bra i slutändan. Att jag hjälper min son på traven i stället för stjälper. Hur det går? Ja. Det återstår och se om några år…

2016-10-15-15-17-45
På en månad händer det såklart massor. Det vet vi alla. Vardagen snurrar på och helgerna är över på ett ögonblick. Men jag hänger med än så länge. Min status sammanfattas lättast genom att säga att det varit höga berg och djupa dalar.
Minst sagt.

I dag har jag åtminstone startat dagen med en lång skön promenad tillsammans med Fröken Svår. Perfekt start. Inte fullt så perfekt fortsättning när jag kom hem då alla fönster och dörrar på nedervåningen stod på vid gavel för att vädra ut den vidriga doften av smält plast. Vi hade nämligen turen på vår sida i går då katterna knallat runt på spisen och lyckats sätta i gång en platta…och självklart just den plattan som det stod en kastrull med ett durkslag. När jag öppnade dörren när vi kom hem i går så stank det. Alltså den doften. Så frän och ihållande. Det är alltså durkslaget som smält ner i kastrullen och det är ett under att det inte börjat brinna och att huset står kvar.

Men att, svettig efter en snabb promenad komma hem till ett hus som är isande kallt, det är minsann ingen bra kombo. Jag började frysa, ända in i märgen var jag isande kall och mitt enda alternativ var att kila upp på övervåningen där det var aningens varmare och kröp ner under täcket. Där var jag sedan placerad under två timmars tid, huttrande.
Slutligen kunde jag ta mig in till duschen och snaska i mig lite frukost innan dagens dagsverke startades. Inget stort sådant direkt, jag skriver de kommande två veckornas meny och morgondagens handlingslista. En smått uttråkande uppgift men ack så viktig för att få våran vardag att fungera på bästa möjliga sätt.

Men nu är det dags att göra sig i ordning för att styra kosan norrut. En liten ort ska få ett besök av familjen Hagström/Olsson under ungefär en timmes tid innan vi vänder åter hemåt för lördagsmys i sängen med film och gotta.

Vad det är vi ska göra?
Det berättar jag mer om vid annat tillfälle!

hjärta

En kväll att minnas…

En väldigt tung dag i går.
Och det är faktiskt ganska så tungt i dag också. Huvudvärken bultar och jag undrar om vi verkligen måste göra något i dag eller om det är tillåtet att ha nersläckt och tyst en hel dag. Något som jag vet inte kommer att inträffa så snart Buse vaknar till liv. Ja, det är sant. Han sover fortfarande. Helt slut. Herregud. Klockan är 10.52 nu när jag skriver det här och han visar inte en tendens till att vakna.
Lilla vännen min.

2016-07-16 10.45.32Det känns som att det skär knivar genom skallbenet. Smärtan liksom ilar genom min kropp med utgångspunkten vid pannan min. Och jag vet såklart att det beror på gårdagen. Men ändock. Det är så enerverande. Att det inte ska räcka med att vara lite nere och sedan kan en sikta på att nästa dag blir bättre. Nej. Så enkelt får det inte vara. I stället ska det vara sviter som följer och gör att det är minst två dagar som blir sisådär. Dessa dagar genomlids mest och hamnar under kategorin ”sjuktonödigadagarimittliv”. Som om jag inte har nog med sådana dagar redan. Kan jag inte bara få sätta ner foten och säga att det räcker nu. Jag vill inte mer och så mår jag bra igen.
Trolleritrollera. Simsalabim.
Eller kan jag inte bara få gå till affären och köpa lite ”må bra” på burk, äta upp det oavsett om det smakar gott eller inte och sedan känna att livet flödar i min kropp igen.

Nehepp.
Det var ingen som uppfunnit det än.
Suck.

Gårdagskvällen blev i alla fall enormt fin.
Vi köpte pizza med oss och åkte ner till stranden vid Folkhögskolan. Där placerade vi oss så att solen kunde värma oss, alldeles jämte vattnet och där satt vi. Ganska så tysta och beundrade utsikten, kollade på båtar och åt maten med stor aptit. Det var nämligen en väldigt hungrig familj som väntat aningen för länge med att få något i magen. Typ, som vanligt då. Men allt ordnade upp sig. Livet kom åter till oss och Buse piggnade till så pass att han ville bada fötterna. Men inte palsongerna*. Något som var väldigt viktigt. Dock dröjde det inte länge förrän hans Minionpalsonger var blöta och en mycket lycklig kille plaskade runt i vattnet på jakt efter skatter på Siljans botten. Så pass länge att läpparna började anta en nyans av lila och huden var alldeles kall och vi mer eller mindre fick tvångsdra upp honom från vattnet…men han var sååå lycklig.
20160715_195810 - kopiaHawaii Special, familjens favorit!

Buse älskade det.
Och i bland behövs det inte mer än så för att värma mitt hjärta.

IMG_20160715_210450 - kopiahjärta

*palsonger = kalsonger

Semesterfeelings…njae, inte direkt!

Jag är ingen semestermänniska.
Inte någonstans.
Alla andra njuter och ”verkar” må bra.
Längtar efter sina lediga dagar. Känner en oändlig energi sprudla inombords för saker som ska göras och ser fram emot ”baravara” tid. Träffar vänner och är spontana. Tar långa sovmorgnar, äter frukost i lugn och ro. Åker på både små och stora utflykter.
Lever här och nu.
Typ -fångar dagen mentalitet.

Alla utom jag.
De sista veckorna innan jag gick på semester kände jag min sinnesstämning förändras. En gnagande oro. Att vara hemma i fyra veckor. Vad skulle jag göra all denna tid, något som jag fortfarande inte vet. Hela våren har varit en enda hektisk period och att landa lugnt och säkert på bara fyra veckor, det är en utmaning om något. Jag har så här långt varit ledig i fyra dagar och har redan panik. Ensamhetskänslan har belägrat sig i mitt sinne. Det är riktigt tungt och jag önskar så att jag var en av dem som kände att semestern är något lyxigt att se framemot och inte en börda.

Mitt jobb betyder så mycket. Det får mig att känna mig duglig. Nödvändig. Den här högpresterande fröken lever upp av att få prestera och leverera. När jag nu inte behöver det, då krackelerar jag. Och på bara fyra dagar har det gått så snabbt. Från att tycka att livet är schysst, se framemot saker och tro på att det blir bra det här, till att nu känna panik. Om det på fyra dagar kunde bli ett sådant här stort fall, hur kommer statusen då att vara om fyra veckor? Existerar jag ens längre då eller har jag kapitulerat för ångestens käftar.

För att semester ska kännas vettigt och värdefullt så måste jag ha en plan. Något att se framemot. Trots mitt ack så dominerande personlighetsdrag; spontanitet, så vill jag inget hellre än att planera inför semestern. Detta kommer sig av att det nästan alltid är fler människor att ta hänsyn och planera tillsammans med. En tidig grundplan, en som är påbörjad tidigt på våren gör att alla kan känna sig trygga.  Ett lugn infinner sig när du har tidpunkter och boende klart samt spanat in utbudet i närheten. Sedan, när en väl är på plats, då får spontaniteten ta överhand igen.

20160708_110339

 

I år finns inte så mycket till plan.
Inte mycket alls.

Och känslan av att vara ensammast i världen är så påtaglig. Ute skiner solen men jag är inomhus, huttrande under mitt täcke med sorg i blick och själ. Kroppen känns bara så matt och orkeslös. Liksom svag. Skör. Att kliva ur sängen känns som ett projekt, ett övermäktigt sådant. Kan det månne vara så att jag är på väg ner i kvicksandens förrädiska grepp igen.
Kan det vara så illa att mina batterier är slut?

hjärta

Thank you for the music!!

Bästa låten just nu.
Spelas om och om igen.

Drömmer mig tillbaka till Stockholm och Friends Arena.
Hur känslorna flödade när Chris stämma skrapade på mina sårskorpor från kvällen innan. När Yellow spelades kunde jag inte hålla tårarna borta. I stället grät jag tyst, för mig själv medan ångesten rev och slet inom mig. Men jag kämpade. Och jag lyckades bemästra mitt inre och mig själv från att bli dränkt av panikångest inne på arenan, ”omringad” av 50 000 andra människor.

Den här musiken.
Den berör mig så.
Och det är just, precis, därför jag älskar den så mycket.

Men så kan det komma stunder när jag önskar att den inte berörde sådär mycket att jag inte kan hantera känslorna som bubblar upp inombords. Som när jag står helt blottad, med några kända och en hel drös med okända människor runtomkring. Det är verkligen en mardröm att kriga med sig själv på en sådan plats. Att det gick så pass bra i söndags, det beror nog mestadels på att jag dagen innan brakade ihop och redan hade lättat på känslorna en aning. Sedan är jag såklart tacksam för att det är nedsläckt vid sådana här tillställningar. Då är det mycket lättare att ”gömma” sig och jobba med ångesten i det tysta.

Musik.

Vad vore livet utan den;
Beröringen.
Känslan.Glädjen.
Sorgen.
Lyckan.
Orden.
Friheten.
Lusten.
Styrkan.
Kärleken.

tumblr_lzjoarkEYA1qbpwzeo1_500

hjärta
Tack Coldplay!

Jag hoppas att få återse er inom en snar framtid men då har jag ett önskemål, kör två spelningar på Stadion i stället för en på Friends. För så är det. Jag har aldrig njutit så mycket av er musik på Stadion som de gångerna jag varit där…och jag hoppas på att få uppleva det igen. Den där magin som bara ni kan frambringa.
Friends är nämligen inte i närheten av att göra er rättvisa.
Just sayin!

Skrivkramp…

20160623_225506Jag har verkligen fått skrivkramp. Så fort jag tänker tanken att jag ska försöka sätta mig ner och skriva så fastnar det i bröstet. Och jag vet att det blivit såhär förut. Att det inte är något konstigt. Men det är tungt att bära allt inombords.
En del av krampen beror på att  min egna dator mer eller mindre tackat för sig och därav så känns allt så krångligt. Men den största delen är såklart mina egna omöjliga krav. Krav som uppstått för att jag börjar känna att jag måste leverera lite positiva inlägg. Så där så att ni förstår att jag har börjat må lite bättre än jag gjorde den här tiden för ett år sedan. Men oftast så är det så svårt att skriva om de där roliga och lustfyllda händelserna i efterhand, för då är jag oftast inne i min bakisdimma(efterföljden av att ha roliga stunder blir alltid en tid av ångest) där jag glömmer bort de där härliga känslorna. De är som utsuddade och blekta. Svaga minnesfragment av något jag inte är säker på att jag upplevt. Och då jag inte kan leverera mina glada känslor för att jag inte minns dem, då vill jag inte skriva alls. För att någonstans inom mig, så vet jag, att det finns stunder som jag tycker att livet är rätt ok men jag får aldrig riktigt tillfälle att skriva ner dem. För när jag väl är där i stunden och skulle kunna förklara mina känslor, ja, då är det inte direkt så att jag har ro inom mig att sitta ner. För jag vill ju inte tappa en endaste sekund av de där ljusglimtarna i vardagen.

Samtidigt så måste jag kanske prioritera om det där.
För när hjärnan är utmattad som min är, när minnet sviker, då är det bra att ha det skriftligt. Händelser, känslor och upplevelser.
Den här bloggen tillsammans med mitt Instagram konto är mitt minne just nu. Och när jag nu inser att det gått ytterligare en månad utan inlägg här så betyder det att jag tappat en hel del minnen. Som jag antagligen aldrig kommer att återfå igen.

I morgon gör jag min sista dag innan semestern nalkas och det känns bra. Det har varit en känslomässig berg o dalbana de senaste veckorna med minnen från året som passerat. Och jag tror fortfarande att jag är kvar i detta vakuum av minnen. Hjärnan har gått konstant på högvarv vilket såklart är slitsamt men jag har gett mig själv några riktlinjer under de kommande fyra veckorna. Exempelvis, många och gärna långa promenader, under tystnad med tid för återhämtning. Vätska. Jag måste bättra mig på denna fronten. Så är det bara. Upplevelser. Familjetid. Kärlek. Vänskap. Förverkligande. Vila.

Typ så har jag tänkt mig att det ska se ut. Inga höga krav. Bara försöka lära mig att njuta mer i stunden. Andas, andas och andas! Mer än så behöver det inte vara.

Och jag hoppas, för min egen skull att jag lyckas fånga lite minnen som jag kan skriva ner för framtiden. För jag vill minnas. Jag ser framöver en sommar med min knasiga lilla Buse som är som en tjattrande virvelvind, alltid vid din sida, redo för nya galna upptåg. Helt enkelt min bästis. För min egen skull vill jag verkligen bevara lite minnen i skriftens underbara form och därför lovar jag nu mig själv att återkomma senast tisdag med nästa inlägg.

Inga undanflykter tillåtna.

KRAM
hjärta

April & May just passed by…

Jag har ju inte varit så aktiv här inne på sistone. Orken och orden har på nåt sätt sinat. Antagligen för att jag äntligen vågar säga mer till min Psykolog Philip och därmed ventilerar på ett annat sätt men jag saknar att uttrycka mig i ord. Det är så mycket lättare. Jag behöver inte stå i fokus som jag gör i ett rum med två fåtöljer och ett litet runt bord. I stället kan jag gömma mig bakom en skärm som om jag vore ett nättroll och skriva precis det som känns för stunden. Skillnaden på mig och nättroll är tack och lov att jag inte yttrar mig om andra människor i negativa bemärkelser utan skriver om mig själv.
Mitt liv.
Och mina funderingar.

Så vad har hänt sedan sist?

Ja, det kan en fråga sig men i slutet på april, närmare bestämt den 26 April var det en stor dag. Inte bara för min son, Buse, som fyllde 3 år utan även för mig och Tobbe som firade 3 år som föräldrar till denna lilla livliga krabat. Det är helt otroligt att det gått 3(!) år sedan jag lyckades klämma ut guldklimpen en aning chockartat några dagar innan beräknat datum. Inte så att jag var chockad över att det kom en bebis men snarare så var jag så inställd på att jag skulle gå minst 2 veckor över tiden, så att jag födde där och då, i en rasande fart, det var en chock. Jag trodde nämligen att jag skulle få åka hem den där natten med förmaningen om att vila och härda ut, för detta var bara förvärkar. Något som jag fått berättat i efterhand att det var allt annat än förvärkar, i stället hade jag kört hela racet hemma, fullständigt novis om vad som komma skulle. Det enda jag tänkte var att om det gör ondare än så här, då kommer jag aldrig att klara det. Men så var inte fallet, tack och lov, utan den värsta smärtan hade jag inne i badrummet hängandes över den vita porslinstronen som för stunden var min bästa vän. Haha, vilka minnen.

Men alltså, 3 år av kärlek och det firade vi med kalas såklart. Något som vi valde att ha på mitt jobb, Profilförskolan Excel. Vädret är, som ni vet, inte alltid att lita på i april och då valde vi att vara inomhus i lokaler som är perfekt anpassade för stoj och stim.

Och vilket lyckligt barn det var. Buse var eld och lågor. Allt var bra bortsett från den sedvanliga tidspressen vi vuxna fick känna på men det var inget som Buse märkte av och han var så glad över alla som kom och firade honom denna dag.

Tack alla ni, vi är så tacksamma att ni ville dela denna alldeles speciella dag med oss!!!

IMG_4262Efter kalasande så anlände maj månad med dunder och brak. Solen strålade och vi passade på att njuta såklart. På jobbet var det full fart och jag kan säga att jag älskade var minut. Jag har verkligen hittat rätt och även om jag dagligen tvivlar på mina kunskaper så är det en fröjd att gå till jobbet på morgonen och känna glädje. Det är precis så det ska vara, bortsett från tvivlen på mig själv men de jobbar jag på.
Varje dag. Och kommer så att få göra en lång tid framöver. Men med allt stöd och alla hejarop så hoppas jag att det kommer att gå vägen. Att Ulrika 2.0 kommer att träda fram, pepp på livet och allt härligt som det kan medföra att stanna här på jorden.

Vad som hände i maj månad vet jag helt ärligt inte. Mitt mående har fortsatt att åka berg och dalbana, ingen dag den andra lik. Vissa dagar så lätta, dagar då fröken Hagström svävat på moln och åtagit sig alla utmaningar med det största av leenden. Andra dagar dessvärre inte lika pepp inombords men alltid med ett leende på läpparna. Dock märker jag att det numera är några människor som ser mig, vilket både är skönt för att jag inte blir lika ensam då men såklart något som är väldigt skrämmande och ovant. Jag har valt att låta dessa personer få ta del av mig, med risken att bli sårad gnagande i bakhuvudet men jag känner att jag måste chansa lite. Magkänslan säger mig att det kommer att bli bra men en vet ju aldrig.
20160621_225246Hursom.
Maj bjöd på lek, bondgårdsbesök, frisörbesök för moi, marknad med karusellåkare, cykling, toaträning, vacker natur, eftertanke, sorg, svåra beslut och skratt.
Mitt minne vill inte riktigt vara med mig, helt ärligt så är det så illa att jag inte mindes en händelse på hela maj förrän jag gick igenom galleriet på telefonen. Då trillade några polletter ner. Och så här är det. Jag är orolig. Psykolog Philip är orolig. Chefen är orolig. För det finns inte något positivt med att inte minnas. Allra helst när jag glömmer både det som hände i för en månad sedan, i förra veckan men även det som hände så sent som i morse.

Ja det här är lite av det som hänt under min totala tystnad här inne.
Nu vankas det ett försök till sömn innan jag åter ska åka till mitt jobb och bjussas på härliga upplevelser tillsammans med den skara barn som ännu inte hunnit gå på sommarlov.
Det är trots allt midsommar på fredag…ofattbart.
Går inte att sammanfatta på annat sätt.

Ofattbart.

This One´s For You…

…Michaela

Tack för att du finns för mig. Alltid där, alltid redo, trots min egen frånvaro från livet. Jag är så tacksam för att du ännu finns kvar hos mig och försöker locka fram den verkliga Ulrika med varsam hand! Medvetet eller omedvetet från din sida, det kvittar, jag är bara tacksam för att du ser den personen som är instängd där inne bakom ett galler av känslor. Du är en så fantastisk kvinna som inspirerar och briljerar i allt du åtar dig, amazing är vad du är!!! Och efter denna helgen har jag(äntligen) återfått ett sånt sug som jag inte känt på många många år. Suget att få åka i väg med en eller flera vänner och ha en spa helg tillsammans som inkluderar allt och lite till såsom sömn, bubbel i glaset, omvårdnad av kropp och själ, fina kläder och god mat i mängder toppat med så mycket skratt att träningsvärk i magmusklerna är givet på hemresan! Det suget och den längtan bor nu djupt inom mig, pockar ihärdigt på min uppmärksamhet. En känsla som är fantastisk att åter känna och jag hoppas att den också kan övergå till att bli verklighet inom en inte alltför lång framtid. För jag vill få tillbaka en del, definitivt inte allt, av den jag en gång var…jag saknar mig själv.
Men längtan…du är varmt välkommen tillbaka, för detta är sannerligen ett steg i rätt riktning kan jag lova och det är redan antecknat och ska redovisas på fredagens samtal med Philip.

Jag tror faktiskt inte att det finns någon som förstår denna längtan mer än du min fina vän.

Tack, tack, tack- för att du är den du är!
Jag älskar dig!

Puss

Alla dessa listor…

Ett besök hos Psykolog Philip som sannerligen tömde mig på den ynka energi som jag bär inom mig. När jag lämnade jobbet för att styra kosan mot Falun så kände jag tröttheten övermanna mig på ett sådär obehagligt sätt. Så där att jag somnar snart bakom ratten och när jag befann mig mellan Grycksbo och Falun så var det riktigt kritiskt. Så där så att jag egentligen hade behövt stanna. Men med lite tidsnöd och en vilja att komma i tid till min terapi så tog dumdristigheten överhand och jag siktade in mig på att ta mig till närmsta bensinmack för inhandling av proviant.

Japp.
I dag var jag tvungen. Suget efter den ”tomma” energin fanns inte i dag som den gjorde för en tid sedan men tröttheten var så stor att jag kände att denna terapi kommer vara helt åt skogen bortkastad om jag inte gör något snarast. Så jag tog beslutet att lura min kropp att bli pigg. Eller åtminstone vaken för en stund. Så jag anlände till Philip i tid och något sånär i fas med mig själv. Mina läxor hade jag utfört och tagit med mig vilket både var betungande och befriande.

Så vi startade där.
Med min första läxa att ta med mig allt det som jag ligger efter med i mitt liv. Alla dessa to do listor. De som jag skriver på arbete och i mitt privatliv för att komma i håg vad jag behöver göra. Något som jag måste göra när minnet hela tiden sviker mig. Alla dessa listor är mitt minne. Utmattningsdepressionen har berövat mig mitt minne. Något som förhoppningsvis inte är en permanent skada utan i stället, med lite arbete kan förbättras en aning. Det kan inte bli sämre än det är i dag. Då förstår ni säkert att jag inte minns någonting. Knappt vad jag sade för fem minuter sedan. Vilket såklart är skrämmande. Att inte fungera som människa.

Jag, som när jag jobbade som servitris, kunde ta flertalet stora beställningar från olika bord utan penna och papper med all information i mitt huvud och alltid korrekt servering. Jag mindes vilken gäst som skulle dricka och äta utan problem trots att antalet gäster i stort sett alltid var maxat från öppning till stängning. 

Utan mitt minne har jag tappat en stor del av min identitet och som det är nu lever jag på hoppet att det kanske, kanske går att reparera/återställa en del av mig själv. Kanske, kanske kan det gå.

Nu har det blivit så att dessa sabla listor bara byggs på hög och jag kommer ingenstans. Jag känner bara stress och press. Och där kommer Philip in. Jag har nu, efter att jag i dag visat upp mina listor, fått en ny läxa till nästa vecka. Nu att organisera och renskriva allt för att nästa vecka tillsammans arbeta med prioritering på en lagom nivå. Inte en Ulrika-nivå. Nepp. Utan så många snäpp lägre på min ambitionstrappa. En utmaning som jag inte ser framemot.  Inte på något sätt. Men tanken är god för det är såklart så att jag trots allt ska komma i fas, inte ha alltför mycket uppgifter på mina axlar och bara känna att dessa listor är för mig ett stöd. Att jag hinner med och kan bocka av lite saker var dag. Se att det minskar. Att jag kommer i kapp och känner ett lugn av att ha ett organiserat stöd vid min sida.
Mina älskade listor!

Detta var dock inte allt vi pratade om.
Vi hann med en hel del.
Min hjärna var på högvarv efter att vi pratade om nästa vårdplan som påbörjas så snart denna är avslutad. Den vårdplanen innefattar ”Traumabehandling” och fick ångesten att krypa inombords. Dock fick jag det positiva beskedet att jag och Philip kommer att fortsätta. Vi kommer att fortsätta tillsammans och han kommer att genomföra den behandlingen tillsammans med mig. Något som är en stor lättnad. För jag vill egentligen inte behöva genomföra den. Men jag måste. Om jag kanske, någon gång ska kunna återfå ett liv värdigt att leva. Finna mina drömmar och se mig själv som en person, värd att tyckas om för den jag är och inte ha ett behov av att visa upp min skyddande fasad varje dag.
Helt enkelt bara vara JAG! Jag i den formen som finns där inne någonstans utan en massa obehagliga rädslor för den där smärtan som har mig som en livstids fånge i det allra djupaste av mörker.

Och sedan råkade jag komma in i en ”tänkarfas” vilket gjorde att dagens terapi tog betydligt längre tid än tänkt. Något som jag uppskattar att Philip tar sig tid att lyssna till. Jag är trots allt lite trög. Så när jag väl pratar så gäller det att ta chansen innan jag sluter mig igen.

Dock får jag vädra det i morgon i stället.
Nu måste jag sova.
Och försöka komma på vad Fröken Hagström ska klä ut sig till i morgon.
Pirat? Indian? Troll? Karlsson på taket? Kanin? Skitunge?

Ja.
Vad det blir, det får vi se i morgon.

Radioskugga…

April månad sist jag skrev några ord här inne.
Och nu, nu är vi inne i mitten på maj månad.
Vad som hänt dessa veckor av total radioskugga från min sida, ja det vet jag knappt. Men visst är det så att det alltid händer mycket saker och med ett instabilt mående så vet du inte hur nästa dag kommer att bli. Vissa dagar upp som en sol men alldeles för många av dagarna så är det platt ner som en pannkaka. Tyvärr. Och tråkigt. Riktigt jägarns urtråkigt!

De senaste veckorna har bestått av en berg och dalbana jag inte riktigt kan påstå att jag upplevt som glädjefylld. Mestadels en kamp för att ta sig igenom dagarna. Överleva de många och låååånga timmarna tills det att jag får gå och sova, med ett ständigt levande hopp om att få sova tillräckligt många timmar för att återfå någon form av funktionell hjärnkapacitet. Dessvärre ganska sällsynt att det sker. Är det inte drömmar, hemsökande minnen eller allmän oro som gör att jag inte kan somna in så vaknar jag på nätterna alldeles kallsvettig med mardrömmar som sätter skräck i mig. Men jag lever. Och det är väl alltid något gott.

I dag har vi haft arbetsdag på Buses förskola. Något som alltid har varit trevligt och känts bra. Dock så blev allt lite tokigt från första början just i dag, då barn är barn. Men efter en paus för mig och Buse så återkom vi till förskolan med lite ny energi för att gunga, leka och göra några tappra försök att hjälpa till med delar av arbetet som skulle slutföras. Det sistnämnda gick lite sisådär men jag har anmält mig som frivillig att fara till IKEA i morgon för att inhandla det sista piffet som behövs. Vi hade nämligen en uppgift denna dagen som var att iordningställa personalrummet vilket nästintill är klart nu. Men det är lite som saknas, DET där som sätter den slutliga touchen på makeovern. Så mitt bidrag blir helt enkelt att åka på en shoppingtur med min son och försöka slutföra det som alla andra tappra föräldrar arbetat med under dagen. Sambon har arbetat så att svetten lackat under tiden som jag gungat barn ute på gården. Och även om jag vet att det är en förälder som ska vara arbetsför så kan jag inte låta bli att känna mig helt värdelös över att inget göra.

Men men.

Det är som det är. Jag måste bara jobba på mina känslor och försöka att inte tänka så mycket hela tiden. Det blir bara tokigt då. Och jag menar, det räcker med tokighet i mitt liv. Jag är trots allt en människa med så mycket turbulens inombords att jag inte behöver spä på den mer med skumma tankar som inte gör någon nytta. Det enda som sker är att jag äts upp inifrån.

Så.
Nu ska jag göra ett tappert försök att se klart Eurovision men jag kan lova er att ögonlocken är tunga.
Riktigt tunga.
Något de varit sedan en sisådär tre timmar tillbaka.

Men nyfikenheten är ju så stor…
vem tar hem det?