Att återuppstå?

Tiden går.
Jag har varit här inne.
Skrivit några rader för att ögonblicket senare radera alltihop.
Det har inte känts som rätt tid.
Orden har inte flödat.

Så mycket som hänt den senaste tiden att jag inte kan finna orden så att de sätts i rätt mening. Det har och är en otroligt tuff period nu. Så mycket kan jag säga utan att det är en underdrift. Men jag tror och hoppas att detta bara är en tillfällighet. För som jag skrev i ett tidigare inlägg så kände jag att vindarna började vända. Och jag kände en styrka som jag saknat så länge. Dock vet vi alla att vindarna kan vända och det är uppenbarligen vad de gjort för mig men någonstans inom mig så vet jag att om jag bara kämpar mig igenom min inre storm så kommer jag att komma ut starkare på andra sidan.
Jag har människor runt om kring mig som tror på mig även när jag själv inte gör det. Jag har Philip som stöttar mig, ger kloka råd och lyssnar på det jag har att säga eller åtminstone försöker att förmedla. För är det något jag har lärt mig så är det att jag är aldrig så obekväm som när det ska pratas om MOI. Jag avskyr det som pesten och skulle hellre ställa mig inför en publik på flera tusen personer och prata rappakalja. Bara jag slapp yttra ett endaste ord om mig själv och den jag är.

För jag har fortfarande inte kommit så långt att jag tycker att jag är en person som är värdig att leva.
Nej. Jag är dessvärre fortfarande kvar på stadiet där jag anser att jag är en person som tar upp onödig plats i samhället, ointressant, tråkig, ful och allmänt bara är en tjej som kan klassas som ”mellanmjölk”.  Jag fyller ingen nytta. Ingen funktion. 
Än mindre nu när jag är en börda som är sjukskriven och tynger inte bara mina kollegor på arbetet utan även på samhället då jag får försäkringskassa. Alltså. Det är inga roliga tankar att bära på. Det kan jag lova. Och att omvandla tanken och försöka förklara för sig själv att det är bara en tanke. Men att tanken frammanar en känsla som såklart är ganska dyster…och så är hamsterhjulet i gång igen. 

Men nu så har jag alltså, efter snart två år hos Philip gläntat på dörren och börjat att släppa in honom i mitt liv. Två år av haltande där jag burit min skyddande mask i tron om att jag ska orka med min fasad för resten av livet och då även skydda mig själv. Jag har lurat mig själv. Inte bara min omgivning. Utan främst mig själv när jag har försökt intala mig att det är för det bästa som jag inte säger som det är, inte berättar om ”tråkiga jag” utan håller skenet uppe.

För några veckor sedan så bara brast allt.
Jag tappade tron.

Lusten att leva försvann med vinden och jag hade inte en chans att fånga den åter. Glädjen jag känt över att ha funnit ett hopp inombords, borta. Bara sådär. I stället ett stort svart hål i min själ och en olust inför livet och framtiden. Jag ville faktiskt bara dö.
Men i stället för att göra något dumt så ropade jag på hjälp hos min fina vän E och hon lyssnade. Som alltid. Och även om jag inte sa saker rakt ut så hörde hon det som fanns där bakom orden och texterna, allt det som jag döljer i skymundan och hon agerade. Flera gånger skickade hon över denna låten och jag lyssnade på den på repeat. Orden grep tag i min själ och fick mig att känna nåt.
Texten skänker någon form av hopp.

Jag fick komma till Philip tidigare än planerat samt så hade vi telefonkontakt och i stället för att börja avsluta sessionerna tillsammans enligt plan, så har jag alltså nu en ny vårdplan för en tid framöver. Och det kommer vara mycket hårt jobb. Jag måste vinna över mina tankar. De elaka som tynger mig och drar ner mig i djupet. I stället ska vi försöka få mig att inse att jag kanske är värd att gå på denna jord, att jag gör någon nytta, att jag kanske inte är så tråkig som jag själv anser…vi har en plan. Vilket vi i och för sig haft hela tiden tillsammans. Det är bara det att jag väldigt svårt att lita på människor och det har tagit mig så här lång tid att inse, att han kommer inte göra mig illa. Han kommer inte att svika mig. Eller gå bakom min rygg. Han har valt sitt yrke för att han vill hjälpa sina medmänniskor till ett bättre liv.
Jag har ännu inte öppnat mig så pass att jag gråtit inför honom. Men jag har varit öppen i mitt kroppsspråk, försökt formulera mina känslor i ord, varit osminkad, varit närvarande på ett nytt sätt, skakat i kroppen, darrat på rösten och visat verkligheten. Jag har sagt som det är. Att jag inte litat på honom. Och han förstår. Dömer inte. Utan accepterar och är glad att jag vågar säga som det är. Att jag äntligen låter honom hjälpa mig med det som han är bäst på;
Omprogrammera hjärnor med hjälp av KBT.

Så.
Det finns ingen tanke bakom mina ord.
Bara känslor.
Och i dag var en perfekt dag för dem att komma ut.
Luftas i den mån jag orkar.

Follow my blog with Bloglovin

Happy Easter!

Jo men visst.
Så var denna påsken förbi.
I år har den varit lång men ändå alldeles, på tok för kort.

Vi har hunnit med besök hos en nyföding.
Denna söta lilla korv.

Och när vi träffade detta nytillskottet i familjen så fick vi automatiskt återse min saknade familj.
Min syster har jag nog inte sett sedan augusti/september.
Det är skandal. Och inte okej. Inte på något sätt.

Mamma/mormor har vi ju träffat lite mer.
Men inte så mycket som jag vill…
…och definitivt inte så mycket att jag kan skryta om det.
Helt klart skärpning nu!!!

Som alltid när vårt släkte träffas så tar syret snabbt slut inomhus. Vi har en förmåga, hela familjen, att vi kan inte sluta prata. Det går i ett. Och jag tror inte att det finns en tyst sekund när vi umgås. Men det är så tryggt. Jag känner mig hemma. Vi pratar verkligen högt och lågt om allting, det är mycket humor inblandat. Och självklart även en hel del hästar då vi är en inbiten hästfamilj. Att få åka ut till Dala Husby är liksom en fröjd då jag vet att det alltid finns minst fyra hästar på gården som jag kan klappa, bjussa på en godsak och snusa i deras päls.
Barnen.
Hmm. De satt still i ungefär noll minuter. Inte ens under fikat. De hade inte tid utan valde att kasta i sig det som lockade mest och drog sedan i väg på egna äventyr. Agge var lycklig. Han har pratat om Sea och Måna länge nu och att äntligen få träffa dem, det var en riktig höjdare. Att det sen fanns en studsmatta ute på gården…ja, mycket mer än så behövs inte.
Galna brudar, en studsmatta och fri lek.
Livet är en fest!

Påskafton bjöd på en tripp i motsatt väderstreck mot föregående dag —> norrut.
Nu hade vi siktet inställt på Älvdalen.
Närmare bestämt till en stor, härlig familj som ligger oss så varmt om hjärtat och som det också var alldeles för länge sedan som vi såg. Oj vad många varma kramar det blev. Vi åt god mat, barnen lekte, hundarna passade på varandra, alla de stora grabbarna sov i skift och innan vi for hemöver fick Agge en ny idol. Bara en sån sak. Vi hann med mycket och ändå alldeles för lite men i alla fall en del prat om det som varit, det som är och det som komma skall. Även ett födelsedagskalas i förskott med hembakt för 4-åringen vår hanns med.

Helt klart två fantastiska dagar med mycket kärlek.

Påskdagen och Annandagen har vi spenderat hemma på vår gård.
Pojkarna har varit lätta att hitta då de antingen suttit i en traktor, i grävmaskinen eller på fyrhjulingen.
Dock mestadels i grävmaskinen.

Och Agge.
Han har varit så nöjd.
På kvällarna när han kommit in då har han berätta om vad de gjort. Från början till slut. Detta med en frenesi som är svår att förklara i text. När han kommer till ”slutet”(finns det ens ett slut i barnens värld?), då konstaterar han med sänkta axlar, röda kinder och trötta ögon att det minsann har varit en jobbig dag.


Här, precis utanför vårt sovrumsfönster stod det en gigantisk gran tills för några dagar sedan. Nu är den borta och som ni ser har pojkarna haft det väldigt roligt med en hel del grävande här ute. Det som saknas nu är att gaveln på vårt hus ska målas, jord fördelas ut och sedan är det dags att så gräs. Och när sommaren kommer, då har vi en gräsmatta utan en massa stickiga barr att springa barfota på, high five på den liksom!!

Påsken.
Sååå lång och samtidigt alldeles för kort.

Kram// Fröken Hagström

Calisivirus på besök!

Isolering i Ullvi.
Japp.
Precis så är det.

Jag och Agge Bagge Bus har haft jordens oflyt de senaste månaderna med diverse sjukdomar som härjat. Det senaste som vi dras med just nu är…tadadadaaaa; VINTERKRÄKSJUKAN!

Hurra!
Vilka lyckans ostar vi är.

Nu börjar Agge tack och lov att må bättre men värre för mig. Jag har hållit mig sysselsatt under natten om en säger så och fredagsfeelingen är ganska så avlägsen må jag säga. Men snart så hoppas jag att detta virus ger upp för den här gången så att vi kan återgå till livet. Jag vill ha frisk luft, sol på näsan, höra fågelkvitter i arla morgonstund, röra på min kropp, få behålla maten jag äter, träffa alla mina barn på förskolan(och kollegor också såklart!), leka med Agge, springa ett varv runt huset, följa veckans planering…ja allt det där som annars är så självklart.
De sakerna vill jag uppleva i dag.

Men det går inte för sig när kräksjukan har slagit sig till ro.
Så i stället myser vi med en film och längtar efter självklara saker.
Såna saker som är befriade från kräkor och kräkbajsar.

Hoppas ni får en riktigt fin fredag med sol på näsan!

KRAMAR// 

Vänder vinden?

Jo men visst.
Något pucko skulle visst hacka sig in på min blogg vilket medfört lite bakgrundsarbete för min del. Att rensa, säkra och återställa allt har tagit sin lilla tid men nu så. Nu hoppas jag att mina åtgärder ska hålla dessa puckon borta ett tag framöver. Jag undrar jag, vad månne syftet vara när de ska hacka sig in i människors egendomar sådär. Fast egentligen. Vad är syftet med stölder, misshandel, våldtäkter osv…det är något jag heller aldrig kommer att begripa så ingen idé att försöka sig på att finna någon förklaring. Det enda jag krasst kan konstatera är att dessa människor är puckon.
Tvättäkta puckon.

Så från att ha haft total tystnad här inne så tycker jag att det känns bra att vara tillbaka. Det är något med våren. Dagarna vänder. Solen skiner. Fåglarna kvittrar. Luften är frisk. Framtiden planeras. Husbygget är i uppstart. Terapin går in i en ny fas. Barnets trots har börjat släppa aningen. Det är en känsla av nystart. Kanske är det vårens antågande.
Inte vet jag.

Men.
Saker lättar lite.
I alla fall känns det så nu.
Och jag hoppas den känslan stannar ett tag till.
Jag känner att jag behöver det. Få en ärlig chans att landa i känslan av lätthet. Den som kommer i och med att saker rör sig i rätt riktning.

Helt ärlig kan jag inte minnas sist jag hade den här känslan inom mig.
Så nog finns det en osäkerhet. En rädsla. Katastroftankar som genast vill grusa det positiva. Som för att ”skydda mig” så att mina förhoppningar inte växer sig för starka., skydda mig från besvikelse.
Kan det kännas så? Är det ok? Förtjänar jag det här? Hur snabbt kommer det att ryckas i från mig? För inte kan det väl vända nu? Varför skulle det göra det? Jag måste missta ta mig, för inte är det väl min tur nu? Kan vinden vända?

Idiotiskt.

Jag försöker dock njuta av det som händer inom mig nu.
Kanske.
Kanske är det min tur nu.

Jag kan alltid hoppas.

Oskrivna blad…

Och så har julen passerat, vi har gått in i ett nytt år och i dag är den andra dagen på 2017.

Året som har många oskrivna blad och känslan att öppna den nya kalendern, det är en väldigt befriande känsla. Och än så länge frambringar det ingen stress. För helt ärligt så har jag inte öppnat upp den ännu. Den ligger här jämte mig. Men jag förmår mig inte att öppna den. När jag väl har gjort det, ja, då finns ingen återvändo.

I dag hade jag planerat ett förmiddagsbesök till badhuset men min lilla partner har tagit en lååååång sovmorgon, något som jag är övertygad om att det var välbehövligt, så nu har dagen fått läggas om en aning. Det blir frukost/lunch/brunch innan vi åker in och blir blöta. Vi behöver få en dag av roligheter tillsammans då vi på sistone mest gått varandra på nerverna. Som i går kväll, då avslutades kvällen med en rasande pojke och en mamma i tårar. Bra start på nya året. Eller nåt.

Men vi gör ett nytt försök i dag.
Att liksom vända på det.
Så håll tummarna för oss,
att vi håller sams och får en rolig dag tillsammans.

KRAMAR/

Förresten, röran härinne får ni stå ut med ett tag, jag håller på att göra om lite, känner att det är dags för nytt och fräscht men som alltid så stöter jag alltid på lite klurigheter som gör att det tar en aning längre tid än planerat. Typ. Så om ni är kunnig inom wordpress så får ni gärna säga hej. Jag kan behöva lite hjälp för att bespara det här hemmet från diverse väl valda ord.

Work, work, work…

Det har varit intensiva dagar välfyllda med arbete och än är jag inte klar. Men jag har valt att ta ledigt nästa vecka, jag måste få tid att sova, återhämta mig, göra roliga saker tillsammans med min son, slutföra lite sysslor här i hemmet som aldrig verkar se ett slut, andas frisk luft och ägna mig åt sådant som får mig att må bra.

Dock står det en kasse på golvet här hemma. En trappa ner i köket. En stor papperskasse med arbete. Sådant som jag inte hunnit slutföra. Sådant som, i mitt sinne, för att jag ska få någon form av ro inombords, måste vara klart tills på måndag då mina kära kollegor är tillbaka från ledighet och kan slutföra det jag påbörjat.
Ja och så står det även en brevlåda nere i köket som ska målas om. Tidigare har jag gjort en zebramönstrad samt en giraffmönstrad. Denna gången är det dags att försöka åstadkomma den vita tigerns mönster. Den behöver dock inte vara klar förrän den 9 januari, då den ska monteras upp på förskolan.

Och vet ni, orden har fastnat nu igen.
Jag har något som jag måste skriva av mig om men det får faktiskt vänta för nu känner jag att det är dags att försöka få några timmars sömn innan det är dags att möta det här årets sista dag.

Fyra dagar blir snart tre…

Hohoho!

Bara några ynka dagar kvar tills julafton nalkas och jag sitter här som totalt förlamad. Vet inte vart jag ska börja eller vilket ben jag ska stå på…det är så mycket som behöver göras och alldeles för lite tid för att hinna med. Tanken att skriva en checklista har fladdrat förbi. Men inte ens det lyckas jag förmå mig att göra. Jag har haft en period nu där jag har varit enormt flitig med min kost och klarat av att gå ner några kilon i vikt, vilket såklart har varit enormt välbehövligt men nu har jag fastnat lite. Tröttheten har fått mig att vackla, ta korkade beslut och jag bara måste ta mig upp ur diket snarast möjligt. Ta mig i kragen. Jomenvisst. Ska bara sova igen typ en sisådär 45 timmar innan hjärnan möjligen kan vara i funktion återigen.
För är det något jag lärt mig så är det att dåligt med sömn och mängder av stress genast får min kropp och knopp att skrika efter det vita giftet.

Men julen nalkas alltså.
Och jag har inte städat huset. Inte pyntat. Inte tvättat. Inte slagit in paketen. Inte löst de sista detaljerna som krävs för att mitt lugn ska infinna sig. Inte gjort klart Agges adventskalender(vilket egentligen är helt lönlöst, det är ju bara fyra luckor kvar nu, suck.) än. Inte skickat julkorten. Inte bakat pepparkakor. Inte vattnat blommorna. Inte skött kosten. Inte hittat några kläder att ha på mig. Inte förberett för frukosten på julaftons morgon när tomten har varit på besök och ätit upp all gröten….

Helt ärligt så är det enda jag lyckats klara av denna julens månad är att få upp två adventsstjärnor och två adventsljusstakar. Och sanningen där är att dessa ytterst små detaljer har enbart varit på sin plats sedan 5 dagar tillbaka. Någon ljusstake där en tänder ett nytt ljus varje adventssöndag finns inte mer än i mitt huvud. Min syn över hur den ska se ut. Men när orken sinade så fick jag helt enkelt tänka om och nu försöker jag intala mig att det blir jul ändå samt att jag får sikta på att ”bygga” min egen adventsljusstake till kommande jul.
Nyårslöftet till mig själv får således bli att börja i oktober nästa år med förhoppning om att genom detta, slippa lägga på mer stress på den här redan stressiga och utmattade människan i juletider. Den här tiden på året vill jag bara att den ska vara mysig och bestå av gemenskap. Närhet med nära och kära, frisk luft, god mat och vila.

Det får bli nästa år.
Nu ska jag försöka styra upp julen 2016 så gott jag kan.
Kanske kan lite ångest mildras,

kanske.

KRAMAR// Fröken Hagström

Sista själen…

OK.
Jag vet.
Ja, jag veeeet att jag är typ är den sista själen på jorden som kollat på dessa videos som instruerar hur en lättast viker dra-på-lakan. När lakanen först släpptes på marknaden var jag garanterat en av de som var först med att inhandla, idén var/är helt briljant och vi använder numer inget annat här hemma. Men helt ärligt. Mina försök att vika dem…hahaha…ja, de otaliga gånger vi talar om har såklart alltid slutat med att jag knölat ihop lakanen i en fin liten knölig hög och tryckt ner dem i linnelådan.
Samma visa varje gång.

Men nu ska det bli ändring.
Nu ska vi ha våra lakan fint vikta precis som påslakan, örngott och handdukar.
Tänk att nåt så litet kan göra en så glad.
Tjohooo!

Om det nu, mot alla odds, finns någon mer därute som ännu inte kikat på dessa(finns en uppsjö av olika videos om du googlar)…så säger jag; varsågod!
Se och lär.
Typ så.

På riktigt…

Jag kan säga att jag är otroligt glad över att min fina vän tillika frisörska kommer att ta emot mig innan julen nalkas så att jag får dölja de grå håren som frodas på mitt huvud. Vi är nämligen inne i en sådan period i vår familj där humör och ork sätts på prov dagligen. Jag har varit nära ett totalt sammanbrott flertalet gånger i dag och det är så frustrerande för att jag vet att en 3-åring inte förstår bättre. Han testar bara gränser och allt vad nu som tänkas kan när en Buse är i denna utvecklingsfasen.
Men på riktigt.

I dag höll jag på att packa väskan och åka långt härifrån.
Den senaste veckan har jag nästintill bara fått höra att jag är dum, att jag ska dö och på detta har jag fått både slag och sparkar. Något som jag inte accepterar överhuvudtaget. Och alla dessa ”prövningar” slutar ALLTID med att Buse gråter. Länge och sådär riktigt hulkande. Något som gör så ont inombords. Samtidigt som jag vill st***a honom för att han är så dryg…något som aldrig kommer att ske. Men det blir bara lite för mycket i bland.Så nu är vi alltså inne i detta och det måste vara något hemligt och inbyggt test för att se hur stark en familj är tillsammans. Under dagens största dust med Buse så är jag glad att jag och pappan tillsammans stod enade så att han slutligen förstod att det är vi tillsammans som gäller, ingen som ska dö och ingen som ska försvinna.
Detta gjorde kvällen betydligt behagligare då jag nu, för en stund, är ensam hemma med Buse för att det spelas hockeypuckstävling inne i centrala Leksand som Tobbe ville se.
Inga konstigheter.

Men att ta en hel kväll med tillhörande duster, det hade jag helt ärligt inte klarat av. Så jag är mäkta nöjd över att vi enades innan han for i väg. Jaja, nu ska jag inte tänka på det. I stället delar jag med mig av en låt som berör mig och som legat i det dolda under en period men när gårdagens besked om Leonard Cohens bortgång nådde mig så drog jag genast fram spellistan fylld med både nya och gamla favoriter där denna återfinns…

Hoppas ni alla får en fin lördagskväll, här vankas det middag och mys i soffan a.k.a. sängen! Väldigt välförtjänt med tanke på att jag och Grynet gick upp tidigt för en frisk promenad i -11 med knarrande snö under skorna och en sol som gäspande vaknade till liv så sakteliga…

hjärta

Snäppet värre…

Bortsett från min vistelse på Hotell Gökboet under förra sommaren så måste jag erkänna att denna veckan har varit snäppet värre. Något jag inte trodde var möjligt men ångesten som jag har inom mig efter en veckas sjukdom.
Alltså.
Den går inte att beskriva.
Om jag hade haft ork hade jag helt klart tagit en spade och grävt en djup, djup grop och hoppat ner i den för att så småningom, med tiden, ”komposteras” och bli ett med jorden. Allt för att plågas så mycket det bara går under så lång tid som möjligt. För de känslor som belägrat mig har varit ångest både i form av att jag är sjuk och att kroppen inte har haft någon ork. Men det som dominerat har varit min ångest för att jag lämnat mina arbetskollegor i sticket. Att de får slita, jobba extra och utföra mina arbetsuppgifter för att jag inte är på plats. Och alla mina ”måsten” som jag åtagit mig att göra, som just nu ligger på vänt samtidigt som tiden springer i väg. Det är ett misslyckande om något att svika och inte leverera. Jag vet att det är bättre att vara hemma i stället för att smitta kollegor, barn och andra i sin omgivning. Men för egen del så skulle jag helst ha tillbringat min tid på jobbet, i ett isolerat rum där jag åtminstone kunna utför administrativa uppgifter.
Checka av papper efter papper.

Men så är icke fallet.
Att jag avklarat pappersarbete.
I stället har dagarna passerat utan leverans,
utan känslan inom mig att jag lyckats.
Och det svider så,
gör det tungt att andas.
Alltså sorgen när jag tänker på det…

Fredag.
Jag har varit hemma från jobb i fem dagar. Något jag aldrig tror har hänt under mitt yrkesverksamma liv, om jag bortser från sjukskrivningen på grund av mitt klena psyke, men det är en annan femma. Nu pratar vi feber, hosta, skallebank, halsont och alla andra kroppsliga besvär som kan tänkas komma när ”baskillusker” intagit kroppen. Fredagsmyset intas i varje hem. Och lite så även här även om jag inte känner att det är något speciellt. Denna veckan flyter allt bara ihop i en enda sörja, dock så har jag bestämt mig för att jag SKA vara frisk på måndag. Oavsett vad. För att jag ska jobba, så är det bara.
Men ångesten över den veckan som gått, den vet jag kommer hänga med mig ett bra tag framöver. De här jobbiga känslorna är nämligen så enormt starka och suger sig fast som blodiglar. Och vägrar släppa taget. Kanske inte så konstigt att mina blodvärden är under all kritik och att jag ens är levande är ett under om jag har blodiglar som suger livet ur mig.

I morgon är det lördag.
Jag hoppas att jag orkar.

Ja.
Alltså.
Orkar med livet.

IMG_20150720_200357