Önskelista; Ulrika

Snart är det dags igen.
Att fylla år.
Och jag har visst samlat på mig lite smått och gott på önskelistan. Men som så ofta med mig så ser jag saker som jag drömmer om…och glömmer dem lika snabbt. Skrämmande snabbt! Så nu har jag sedan en tid tillbaka börjat att spara skärmdumpar, länkar eller foton av sånt som jag skulle kunna tänka mig att äga. Och vilken befrielse. För när jag sedan går tillbaka och kollar efter en tid…så händer det ofta jag kan sålla bort en hel del. Kvar blir de riktiga godbitarna. De som etsat sig fast lite extra, guldklimparna.

Då min kropp och jag varit i osynkade under några års tid och nu äntligen börjat samarbeta med varandra igen så är det stor glädje jag känner efter att få pryda min kropp med fina plagg igen! Inredning och dylikt får helt sonika vänta tills huset står klart. Att fylla på stuggu med mer är otänkbart. Just nu är vi i fasen- en sak in, tio saker ut. Men den listan, med inredning och annat lull lull, den listan är lång kan jag lova er!

Men 2019.
Huset är inte klart.
Däremot håller kroppen på att renoveras och piffas.
Så.
Så här ser den ut; min önskelista.
En drömmig variant som frodas av vackra blommor, sköna skor, några små inredningsdetaljer och den vackraste av vackra klänningar.

Hanna Wendelbo- Provrummet // Kavat Ekenäs Brun // Kavat Ekenäs Svart Blåblommig blus- Kapp Ahl // Blommig kavaj- Cubus
Väska- Carin Wester // Handbok i inredning- Frida Ramstedt
Kjol- Kapp Ahl // Buddha- Indiska // Byxor- Wera // Blus- Kapp Ahl
Studio Lisa Bengtsson // Jeans shorts- Lindex // Sneakers- NIKE
Kappa- Lindex

Just nu.

Jo men visst. Livet lever. Kanske inte leker just för stunden men det snurrar runt. I en rasande fart har det visat sig. Vi är inne i maj och sommaren är i antågande. Det är både skrämmande och roligt på en och samma gång. Sista sommaren som föräldraledig, till hösten vankas det jobb igen. Något som är sååå roligt men efter 1,5 år hemma så blir en lite skrajsen när det är dags att kliva tillbaka ut i arbetslivet. Att prestera och vara aktiv från morgon till kväll. Lämna på skola/förskola, jobba, hämta, laga mat, skjutsa till aktiviteter och någonstans mitt i allt finna tid till mig själv. Men allt går och det blir en utmaning att bita i. Jag menar att många andra klarar ju av det livet så då borde vi, med lite övning också fixa det…
ja men det är klart att vi gör!

Någon har blivit stor.
Inte många veckor kvar på förskolan nu innan det är dags för att ta det stora klivet in i skolans värld. Min Buse som fortfarande har de mest glittrande ögon jag någonsin sett. Han som har drabbats av ”totalstopp i förbindelsen” mellan sina öron vilket såklart påverkar hörseln så länge du inte säger de magiska orden glass eller godis.
Det är konstigt det där hur selektiv hörseln blir någon gång i 5 års ålder och sedan verkar hänga i…
Men ja, den lilla Busen har vuxit och är numer en stor kille.
Med stora tankar och funderingar.

Och denna donnan.
Som kom som en stormvind och berikade våra liv ytterligare. Tjejen som skrattar så att hon kiknar så fort brorsan tokar sig men samtidigt med ett hett temperament som visar sig genom dramatiska utspel, så som att kasta sig platt på golvet, så fort en inte får som en vill(något som känns illavarslande inför framtida handlingar på diverse affärer). Go och glá social brud som alltid vill vara med i centrum. Varje dag är en upptäcktsfärd och det är så roligt att vi, hela familjen, får uppleva detta tillsammans med Märtha.

Så det är väl lite så våra dagar levs, vi upplever tillsammans ur en
1-åring och en 6-årings perspektiv.
Roligt. Spännande. Lärorikt.
Och en hel del gråa hår.

Vi lever livet.

Winnerbäck!

”Jag dricker glögg med balkongdörren öppen i natt…”

Jag och Winnerbäck.
Det kommer över mig med jämna mellanrum.
Att jag måste få sätta mig ner i min ensamhet och lyssna på den mannens texter.
Nynna med och alltid snappa upp nya ord som just denna gången betyder något extra.
Nästa gång jag lyssnar på samma låt är det nya ord som pockar på min uppmärksamhet och de som fastnat sedan tidigare frambringar minnesbilder. Mina känslor och mitt inre går alltid in i ett speciellt tillstånd när tonerna når mig. Ett tillstånd av glädje, melankoli, sorg, minnen, kärlek och lycka.
Allt i en salig blandning.

Ett känslofyllt potpurri.

Och varje år har jag gått på minst en spelning.
Det hör liksom till.
Sommarspelningarna är de absolut bästa.
Ljumma vindar, sol, bara ben, picnic på en filt och gott sällskap.

Jag har varit fullt medveten om att Lasse skulle komma till Dalhalla.
Det har dock inte prioriterats av mig.
Men så blev det den onsdagen.
Dagen för spelning.
Och paniken övermannade mig.
Men även en sorg, en tyngd i bröstet.
Vilket fick mig att inse att detta var något jag behövde göra.
För mig.

Alltså denna miljö.
Det är sannerligen en arena utöver det vanliga.

När dessa känslor övermannar mig så här plötsligt, då är jag alltid extra tacksam för spontana, fina vänner som ”offrar” sig och ställer upp som sällskap. Att Camilla inte kunde på onsdagen gjorde inget då det löste sig med barnvakt(Tack, Anderssons!) för torsdagen och biljetter beställdes. Att bruden även hade ett erbjudande som hon delade med sig gjorde att jag kunde boka biljetter för halva priset.
Jo, man tackar.
Andra raden nere på parkett.
Woop Woop!!

Och Camilla.
Fina, fina Camilla.
Hon har ett hjärta av guld ska ni veta och jag är så glad att hon kom in i mitt liv för en sisådär 6 år sedan när vi lite osäkra äntrade föräldragruppen; Juligökarna.
Det finns alltid utrymme för mängder av skratt när vi ses och jag älskar´t.
Tack för att du finns!!!

Lasse.
Vad skulle jag vara utan din musik.
Den som följt mig så länge nu.
Kan det vara 1998?
Mannen med låtar som alla berör mig.
På ett eller annat sätt.
Texter som funnits med genom skratt och tårar.
På otaliga fester och med värkande hjärtesorg.
Orden finns inom mig, fastetsade.

”Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig”

”När hösten kommer och tiden gått för fort
När allt känns på rutin och redan gjort
Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort
För dig, för dig, för dig”

2017 —> 2018.

Det går lite tid mellan gånger som jag kikar in.
Jag kommer mig liksom inte för att skriva även om jag så många gånger skulle behöva just det.
Skriva.
Lätta på hjärtat.

Det är så mycket som hänt den här hösten 2017.
Roliga saker. Omtumlande. Känslosamma. Sorgliga. Glädjebesked. Längtan…
…allt blandat i en salig coktail.
Vissa dagar har jag knappt orkat resa mig ur sängen med känslor som att jag inte vill mer. Vissa dagar har jag med glädje ”svingat” benen över sängkanten för att känna lust och glädje inför dagens göromål. Dock har det allt som oftast varit dagar av mittemellan. Sådana dagar som bara rullar på och varken gör till eller från. Och det är inget dåligt kan jag berätta för er. Nej nej. Snarare så är det ett positivt tecken på att jag inte har varit ner för djupt i dyn och fastnat igen. Visst kräks jag på dessa dagar som bara känns som slentrian, där jag fastnat med fötterna i mellanmjölk men någonstans har jag accepterat att det kanske är precis vad jag behöver. För uppenbarligen, även om jag inget hellre önskar, så orkar inte min kropp, själ och hjärna med att ha fullt ös medvetslös var dag. Inte som det var förut. Det som jag saknar, men som jag som sagt någonstans inom mig har accepterat. I stället måste jag försöka att verkligen känna glädje när det händer saker. Vilket jag gör. Inombords. Jag känner glädjen. Men jag har väldigt svårt att visa de känslorna utåt. Det är som en spärr som inte riktigt låter mig spritta som jag borde. Och varför det är så. Det har jag inget bra svar på. Kanske är jag rädd för att på riktigt släppa mitt gamla jag och liksom anamma det nya. Att det är ok att inte vara 200% Ulrika varje dag utan kanske ligga på 100% under vardagen och när det händer något, ja då får det vara vilken procentsats som helst.  Det spelar ingen roll. Men någon form av spärr finns där och med tanke på hur lång resan har varit till dagslägets status så antar jag att försöka stressa fram det inte är någon idé direkt.

Att börja skriva om vad som hänt på sistone framkallar så enormt mycket känslor inom mig.
Mycket sorg.
Eller ett bättre ord är STOR sorg.

Detta blandat med glädje och oro.
För det är en spännande tid framöver.

Det här året har ju börjat med den stor sorg också.
Jag håller fortfarande på och bearbetar det som tänks, känns och rör sig inom mig.
Dock känner jag att jag inte är mogen att prata om det ännu. Det är för tidigt. För nära inpå.
Och kanske främst, alldeles för mycket frågetecken ännu för att jag ska kunna få orden att hänga samman.

Men jag kan säga så mycket som så att alla mina Stockholmsbesök i våras/somras, utan dem hade ja inte suttit här, i så pass bra skick som jag gör. Då hade jag förmodligen befunnit mig under täcket utan kraft eller förmåga att ta mig upp. Eller än värre. Kanske tillbaka på ruta ett och en veckas inlåsning. Men så är det inte i dag. För jag har fått hjälp.

För en lång lång tid sedan så försökte min sambo lite fint hinta mig om att kanske kan hypnos vara ett hjälpmedel för att ta mig ur min depression. Min reaktion var ganska så sval. Neutral. Kände varken bu eller bä. Läste på lite grann från de länkar som han skickat över. Hypnos. Smakade på ordet. Känslan som kom upp var nog mestadels rädsla. Uppblandat med lite ”buffel och båg”, kan omöjligt fungera och där stannade det. Jag lät det vara. Det kändes inte som rätt för mig.

Jag fortsatte gå till Philip.
Vi kom framåt.
Sakta.
Mycket sakta.
Några få framsteg men också många steg i helt fel riktning. Det enda jag vill var ju att komma framåt. Inte backa. Det kändes som att jag aldrig någonsin skulle komma till ett bättre mående. Och jag minns faktiskt inte vad det var som fick mig att börja tänka om angående hypnosen. Om det var det som krävdes, att jag fick gå och ha det ordet i mitt undermedvetna under, kanske ett års tid. Låta det växa där och att jag till slut kände att det kan vara värt att testa. Men efter många tårar, diskussioner och skräckfyllda scenarion inom mig så hade jag helt plötsligt bokat in mig hos en kvinna i Stockholm.
Min skepsis var stor.
Det erkänner jag.

Men alltså.
Jag gjorde det.
HYPNOS.
Vad tänker du?
Är det bara jag som tänkte ”humbug” och ”bli lurad på pengar”?
Eller är jag en inskränkt person som inte är öppen för nya saker. Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att jag vågade. Och att jag otaliga tusenlappar senare faktiskt, med glädje, kan säga att det har hjälpt. För det kostar pengar. Såklart. Men när det hjälper, då är det värt det.
Min resa är långt i från slut.
Jag har mycket kvar i mitt liv att bearbeta och det kommer att ta tid.
För livet fungerar ju så.
Det kommer hela tiden nya saker att bearbeta, nya utmaningar och det är inget konstigt.
Kanske är det så att jag kommer tillbaka och gör någon mer session hos denna kvinnan.
Ber henne om hjälp att kontakta mitt undermedvetna för att låsa upp lite dörrar som jag inte klarar av att göra på egen hand.
I bland är det kanske inte mer än lite hjälp som behövs.
Och då tror jag att ska man passa på att ta den hjälpen.

Men Stockholmsbesök och hypnos, det har varit min medicin under 2017. Tro det eller ej. Men den medicinen har till och med gjort att jag kunnat sluta med de antidepressiva tabletterna sedan 4 månader tillbaka och ändå håller jag ihop.
Det är coolt.

På återseende!!

Sängliggande och drömmer mig bort…

De senaste fyra dagarna har jag och Buse spenderat i sängen. Med hosta, feber, näsblod, skallebank och mängder av snorpapper. Och vi har haft ungefär samma status båda två. Alltså en ganska så meningslös vecka om du frågar mig. Det enda denna krasslighet har orsakat är dåligt samvete. Och det är något som ständigt gnager i själen.

Men som med all sjukdom så är det bara att gilla läget antar jag.
I detta fall vänta ut det och acceptera att så här är det.

Typ så.

Och vet ni.
Nu är det bara 37 dagar kvar till julafton.
Helt galet.

bildkälla: Pinterest

Längtan inom mig finns där.
Att få tända ljusstakar och stjärnor i fönstret som sprider värme.
Baka pepparkakor med Agge och kanske göra ett försök att misslyckas med lussekatter. För lika mycket som jag älskar smaken av saffran blandat med mjöl, smör och socker så finns det lika mycket hat mot att baka dessa kreationer. Av den enkla anledningen att jag ALLTID misslyckas. Oavsett recept, temperaturer och den oändliga dos kärlek som jag tillsätter under baket så blir alltid något fel. Och jag får besviket se mig besegrad och köpa lussekatter i butik som dessvärre aldrig smakar tillräckligt mycket saffran eller har den perfekta mjukheten(avskyr att bita i luft, när det liksom bara pyser mellan tänderna, fyy). Åhh, om jag bara kunde lyckas.

Julklapparna är för första gången på länge under bearbetning.
Något som är så otroligt skönt.
Att veta att det är bara att klicka på köp eller besöka en butik. Om jag följer känslan i min kropp så kommer förhoppningsvis de flesta inköpen vara avklarade innan december månad. Kanske en aning kaxigt. Men jag tror jag behöver lugnet i år. Veta att allt som tenderar att orsaka stress är klart. Och även veta att det enda jag behöver fokusera på är att orka med mitt arbete, hålla rent i hemmet, peppa Tobbe som sliter med huset och även finna tid till att julmysa på en lagom nivå utan stress, press och krav tillsammans med familjen.

 bildkälla: Pinterest

Och snön.
Snart finns det massor.
Efterlängtat av både stor och liten i detta hemmet.
Att känna knarret under skoskulorna när vi vandrar upp till husbygget för att inspektera.
Kolla läget.
Knåpa ihop en snögubbe med morotsnäsa som får hålla våra fyrbenta ”husdjur”,
såsom rävar, rådjur och katter sällskap om natten.
Samtidigt som vi drömmer oss i väg till nästa jul som vi kommer att tillbringa tillsammans,
där uppe på kullen,
hela familjen i vårt nya hem.

Ja.
Men först ska vi bli friska.
Absolut prio ett.

Ta hand om Er!//

Hej, jag lever!

Som ni vet så har oftast mina inlägg kommit tätare under perioder som jag mått sämre.
Allt för att ventilera och släppa ut lite av ångesten som pockat på min uppmärksamhet.
Under en tid så har jag mått helt ok.
Faktiskt.

Därav total tystnad under många, många veckor.
Det är väl egentligen de senaste veckorna som livet åter satt mig på prov.
Men allt det av förklarliga skäl som vi tar längre fram.

Men det där att livet sätter en på prov.
Så är det.
Jag vet.

Men jag börjar av någon anledning känna ett sug att skriva mer och mer igen.
Inte för att jag har det jobbigt.
Utan mer av ”bara för att” anledningen.

Som att jag exempelvis (fortfarande)inte har skrivit om mina täta besök i Stockholm under sommaren som inte enbart bestod av lattjo lajban och förlustande. Nej. Det fanns ett allvar där också. Men något som gav ett resultat som vi, hela familjen, hoppats på i form av bättre mående för moi.

Utöver detta så har vi ett husbygge som pågår.
En sommar bestående av markarbete i det oändliga och härnäst väntar en grund som ska gjutas.
Men just nu är det vädrets makter som styr och vi håller tummar och tår för att regnet håller sig borta på torsdag när det planeras att utföras.

Vissa saker som har hänt är fortfarande alldeles för färska och blöder fortfarande.
Det får ta den tid det tar.

Men hur som.
Det finns lite att skriva om och min plan är att så göra.
Dela med mig av livet återigen.
Och förhoppningsvis får ni även nu chansen se en lite muntrare ”Hagströmska”.

Detta?
Detta är mitt; Hej, jag lever inlägg!

Bildresultat för hjärta symbol

Stockholm med sällskap.

Jag har en uppsjö av ord inom mig.
Ord som behöver få komma ut och ner i text. I stunden känns det som att orden aldrig kommer att ta slut. Alla dessa terapitimmar och numera sessioner i Stockholm med en ny behandlingsform verkar sätta fart på mitt undermedvetna med allt vad det innebär. I torsdags åkte jag ner till Stockholm över dagen. Planen har hela tiden sett annorlunda ut men livet gick inte att lösa på något bra sätt vilket gjorde att jag med extremt kort varsel kontaktade syster och mor under onsdagen och kollade om de ville strosa i Stockholm när var på behandling. Att sedan båda två skulle ha möjlighet att följa med samma dag såg jag nästintill som en omöjlighet.
Vad är oddsen liksom?

Men i bland vill saker sig väl och i min sorg över att inte få hänga hos min fina vän så planterade sig en känsla av acceptans för att jag nu faktiskt skulle få lite fin tid med min familj som jag träffar alldeles för sällan.
På riktigt.
Det är så lätträknat antalet gånger vi setts det senaste året att jag blir deprimerad bara av tanken. Jag som egentligen är en riktig familjetjej. Jag gillar när vi träffas. Allt är så lätt. Vi pratar om allt, högt och lågt och det finns inga som det flyter så lätt med. Språket alltså. För vi är alla tre likadana. Vi kan hoppa fram och tillbaka mellan olika ämnen/händelser/situationer/diskussioner utan att för den skull tappa tråden. Och det är så skönt, de hänger med i svängarna, något som annars inte hör till vanligheterna.

Torsdag morgon, med grus i ögonen styrde jag helt enkelt söderöver. En sträcka som jag är van att åka själva alternativt att grabbarna grus är med och då passerar vi bara Hedemora. Det är inget stopp mer än om Grynet ska få lite kvalitetstid med mamma/mormor. I dag skulle ingen hund lämnas. I dag skulle jag inte bara passera genom rondellerna utan i stället svänga in på mammas gata och plocka upp mamma och syster.
Resan ner gick lättare än vanligt.

Och i god tid parkerade vi och jag tog sikte på stadsdelen där jag genomgår dessa behandlingar. Mitt sällskap följde med. Och jag förstår dem. Söders höjder är vackert och där kan en strosa i godan ro, ta det för vad det är, njuta av vackra hus, vkortsvyn mot vattnet, mysiga och unika butiker…


Vi valde ett fik och tog en lättare smörgåslunch tillsammans innan det bara var några minuter kvar till att infinna mig på plats i det vackra, gamla stenhuset. Vad som händer och sker där. Det återkommer jag till. Jag måste själv landa i vad som händer inom mig. Vårda det, väga mina ord och känna att det känns rätt innan jag delar med mig av det.
Men jag tror i alla fall att det hjälper.

Och sedan blev det lugnt strosande tillsammans.
En glass.
Tunnelbana. Pendeltåg. Mall of Scandinavia. Vapiano.
Jag hade turen att åka hem med en påse till moi.
Innehållandes en vacker klänning som var som gjord för mig.
En försenad födelsedagspresent av min kära syster yster, i form av finaste sortens materiell lycka.
Lucky me!!

Hemfärden gick lätt.
Åtminstone till Hedemora där vi skildes åt.
Resan till Leksand var tråkig. Så tråkig. Det kan jag erkänna. Och inte blev det bättre av att jag var trött och i stort sett helt ensam bil på vägen. Men hem kom jag och det var riktigt efterlängtat att lägga sig i sängen. Som vanligt mest trött i kroppen, baksmällan från behandlingen den kommer alltid i efterhand.
Så även denna gången.

Tack Stockholm för den här gången!
Och vi ses snart igen ser det ut som och jag längtar redan!!
Tjohooo!

Before & After.

Sist jag skrev var det dags för förändring.
Och det blev det.

Före bilden visar ett långt, tjockt hår med slitna toppar och matt, urtvättad färg.
Vi dividerade lite och sedan fick Andrea skapa magi.
Oavsett vad så skulle det bli en förbättring då jag konstant svor över tovorna där längst in i burret.
De som av någon oförklarlig anledning liksom uppkom trots att håret satt högt upp på huvudet i en hästsvans.
Obegripligt.
Jag kände verkligen bara en lättnad när håret föll i långa testar ner på golvet.
Det var ”tyngd” som klipptes bort.

Efterbilden får helt enkelt tala för sig själv;

Det har sedan dessa bilder togs, när jag satt där i frisörstolen och blev väl omhändertagen av fina Andrea, varit full fart. Jag har gått lite över min nuvarande förmåga och batteriet har laddats ur och hjärnan mer eller mindre kopplat ner. Men nu jobbar jag på att ta igen mig. Rörelse, frisk luft, sömn och några taffliga försök till att äta aningen sundare har varit mitt motto de senaste dagarna och kommer så även att fortsätta.

Jag jobbar min sista vecka innan semestern nu och det känns bra.
Aningens ångestfyllt att det vankas semester och jag är rädd att mina dagar bara kommer att passera och att jag kommer att känna att semestern varit ”onödig”. Min prestationsbaserade självkänsla pockar på min uppmärksamhet och påminner mig dagligen om att jag inte har bokat in något under dessa veckor. Och min psykolog skulle nog jubla om jag gick emot dessa ångestkänslor och verkligen inte gjorde någonting under fyra veckors tid. Att tvinga mig själv att möta obehaget för att inse att livet fungerar ändå. Det flyter på fastän att jag inte ”gör” något.
Men är jag beredd att leva med ångest under fyra veckors tid?

Något säger mig att semester är tid att upptäcka och uppleva. Om det är något som JAg verkligen tycker vet jag inte. Men jag känner så. Och förmodligen är det något som kommit under livets gång för när jag var liten var jag glad om jag fick hänga i lekparken hela sommaren lång. Då fanns inga krav på upplevelser utöver lekparken som jag såg alla andra 300 dagar om året. Så. I dagsläget vill jag att semestern ska vara något mer än bara att vara.Vilket såklart kostar pengar(som det alltid finns för lite av?!) och i år framförallt kostar i tid från husbygget som pågår. Så det kommer att bli en fin balansgång det där, att göra något kul mitt i allt slit utan att för den skull känna att semestern är slit och skit. Jag vill bygga hus. Självklart. Men någonstans är jag i sådant stort behov av återhämtning att jag inte klarar av att köra på i timmar som exempelvis sambon klarar av. Och helt ärligt, just nu när vi är inne i markarbete och blockbygge så är det inte mycket jag kan göra. Förutom att sköta markservicen då. Något som är typ det tråkigaste som finns! Ja, för fast att jag vet att det tråkjobbet kommer att vara ett av mina bidrag till att huset kommer på plats.
Men ändå.

Så semester.
Vad betyder det för er?
För vissa är det sova. En chans till att ligga i solstolen. Hänga på stranden. Måla huset i en ny spännande färg. Resa inrikes. Resa utrikes. Träffa fina vänner. Äta god och kaloririk mat. Besöka stugan och läsa tidningen på dass.

Semestern är i antågande och jag vet inte vad den bjuder på för vår del.
En tripp till Stockholm är inbokad nästa vecka. Av två anledningar. Att få träffa min fina vän på tu man hand. Men så har jag även ett möte inbokat som jag kommer att berätta mer om framöver.

Nu ska jag se till att komma i säng.
Min fina Stockholms-jänta skrev häromdagen att sova före midnatt är viktigt för hälsan och det ska jag försöka lyssna på, kanske kan jag lyckas med lite hjälp från kroppsscanningen som jag har fått i läxa av Philip.
Absolut värt ett försök.
Kanske.
Kanske kan till och med min hjärna varva ner såpass att jag kan somna innan klockan slår midnatt. Kvällens mål är satt och därmed säger jag;

På återseende!!!!

My birthday comin’ up!

Jag pratade i telefon med min kära mor i dag och hon påminde mig lite fint om att jag minsann fyller år snart. Och som alltid så hasplar jag ur mig under året att jag önskar mig ditten och datten. Men när det sedan kommer till att svara de fåtalet människor som frågar vad jag önskar mig.
Ja. Då kommer jag inte i håg en endaste pinal. Som bortblåst.
Och att fråga exempelvis T om han kommer i håg något av det jag nämnt under året.
Ha. Det är lönlöst.
Totalt lönlöst.

Men i år förvånar jag mig själv lite. På önskelistan finns fortfarande väskan i skinn som är slutsåld typ överallt utom på Åhlens City. Eller klockan som jag suktat efter sedan den släpptes. Gummistövlar behöver jag och de här är enligt mig perfekta. Lagom höga, snyggt med marinblått och vet sedan tidigare att de sitter bra på mina smala fötter(har suktat lääääänge).
Så de saker som jag valt att ta med här,
det är saker som VERKLIGEN skulle uppskatta att få i present.

Så.

Nu hoppas jag på att få riva av presentpapperet och hitta nåt av detta fina inuti…

// Randig klänning-PROVRUMMET // Tröja-ZALANDO //
// Klocka-TRIWA  // Gummistövlar-ZALANDO //
// Rund vas-LANTLIV // Väska-ÅHLENS // Örhängen- EDBLAD // Ring-EDBLAD //
// Axelväska-ÅHLENS // Plånbok-ÅHLENS // Fat-INDISKA //
// Sneakers-BOOZT // Pulsklocka-XXL // Tofflor- MINFOT //

Ovan kan ni klicka på butiken så kommer ni direkt till produkten.
Alla bilder är lånade från respektive butik.

Att återuppstå?

Tiden går.
Jag har varit här inne.
Skrivit några rader för att ögonblicket senare radera alltihop.
Det har inte känts som rätt tid.
Orden har inte flödat.

Så mycket som hänt den senaste tiden att jag inte kan finna orden så att de sätts i rätt mening. Det har och är en otroligt tuff period nu. Så mycket kan jag säga utan att det är en underdrift. Men jag tror och hoppas att detta bara är en tillfällighet. För som jag skrev i ett tidigare inlägg så kände jag att vindarna började vända. Och jag kände en styrka som jag saknat så länge. Dock vet vi alla att vindarna kan vända och det är uppenbarligen vad de gjort för mig men någonstans inom mig så vet jag att om jag bara kämpar mig igenom min inre storm så kommer jag att komma ut starkare på andra sidan.
Jag har människor runt om kring mig som tror på mig även när jag själv inte gör det. Jag har Philip som stöttar mig, ger kloka råd och lyssnar på det jag har att säga eller åtminstone försöker att förmedla. För är det något jag har lärt mig så är det att jag är aldrig så obekväm som när det ska pratas om MOI. Jag avskyr det som pesten och skulle hellre ställa mig inför en publik på flera tusen personer och prata rappakalja. Bara jag slapp yttra ett endaste ord om mig själv och den jag är.

För jag har fortfarande inte kommit så långt att jag tycker att jag är en person som är värdig att leva.
Nej. Jag är dessvärre fortfarande kvar på stadiet där jag anser att jag är en person som tar upp onödig plats i samhället, ointressant, tråkig, ful och allmänt bara är en tjej som kan klassas som ”mellanmjölk”.  Jag fyller ingen nytta. Ingen funktion. 
Än mindre nu när jag är en börda som är sjukskriven och tynger inte bara mina kollegor på arbetet utan även på samhället då jag får försäkringskassa. Alltså. Det är inga roliga tankar att bära på. Det kan jag lova. Och att omvandla tanken och försöka förklara för sig själv att det är bara en tanke. Men att tanken frammanar en känsla som såklart är ganska dyster…och så är hamsterhjulet i gång igen. 

Men nu så har jag alltså, efter snart två år hos Philip gläntat på dörren och börjat att släppa in honom i mitt liv. Två år av haltande där jag burit min skyddande mask i tron om att jag ska orka med min fasad för resten av livet och då även skydda mig själv. Jag har lurat mig själv. Inte bara min omgivning. Utan främst mig själv när jag har försökt intala mig att det är för det bästa som jag inte säger som det är, inte berättar om ”tråkiga jag” utan håller skenet uppe.

För några veckor sedan så bara brast allt.
Jag tappade tron.

Lusten att leva försvann med vinden och jag hade inte en chans att fånga den åter. Glädjen jag känt över att ha funnit ett hopp inombords, borta. Bara sådär. I stället ett stort svart hål i min själ och en olust inför livet och framtiden. Jag ville faktiskt bara dö.
Men i stället för att göra något dumt så ropade jag på hjälp hos min fina vän E och hon lyssnade. Som alltid. Och även om jag inte sa saker rakt ut så hörde hon det som fanns där bakom orden och texterna, allt det som jag döljer i skymundan och hon agerade. Flera gånger skickade hon över denna låten och jag lyssnade på den på repeat. Orden grep tag i min själ och fick mig att känna nåt.
Texten skänker någon form av hopp.

Jag fick komma till Philip tidigare än planerat samt så hade vi telefonkontakt och i stället för att börja avsluta sessionerna tillsammans enligt plan, så har jag alltså nu en ny vårdplan för en tid framöver. Och det kommer vara mycket hårt jobb. Jag måste vinna över mina tankar. De elaka som tynger mig och drar ner mig i djupet. I stället ska vi försöka få mig att inse att jag kanske är värd att gå på denna jord, att jag gör någon nytta, att jag kanske inte är så tråkig som jag själv anser…vi har en plan. Vilket vi i och för sig haft hela tiden tillsammans. Det är bara det att jag väldigt svårt att lita på människor och det har tagit mig så här lång tid att inse, att han kommer inte göra mig illa. Han kommer inte att svika mig. Eller gå bakom min rygg. Han har valt sitt yrke för att han vill hjälpa sina medmänniskor till ett bättre liv.
Jag har ännu inte öppnat mig så pass att jag gråtit inför honom. Men jag har varit öppen i mitt kroppsspråk, försökt formulera mina känslor i ord, varit osminkad, varit närvarande på ett nytt sätt, skakat i kroppen, darrat på rösten och visat verkligheten. Jag har sagt som det är. Att jag inte litat på honom. Och han förstår. Dömer inte. Utan accepterar och är glad att jag vågar säga som det är. Att jag äntligen låter honom hjälpa mig med det som han är bäst på;
Omprogrammera hjärnor med hjälp av KBT.

Så.
Det finns ingen tanke bakom mina ord.
Bara känslor.
Och i dag var en perfekt dag för dem att komma ut.
Luftas i den mån jag orkar.

Follow my blog with Bloglovin