Min klassiker…

Jag drömde om att genomföra en svensk klassiker under 2016, jag ville vara i mitt livs form och känna mig stark inför denna utmaning. Riktigt så blev det inte. Snarare raka motsatsen. Jag är tjock, otränad och allmänt sunkig. Det vill säga att jag inte riktigt lever upp till min dröm och mina egna höga tankar. Men det får vara så. Nån gång. Nån gång lyckas jag kanske ta tag i mig själv och få ordning på kost och träning.

Men för att göra någonting så har jag i dag anmält mig till ICA klassikern. Ett nytt sätt att genomföra en svensk klassiker på. Och anmälningsavgiften som är på endast 50 kronor så har till och med den här fattiglappen råd.  Första delen i ICA klassikern är att jag under exempelvis 9 veckor ska trampa mig igenom Vätternrundans 300km, något som kan genomföras exempelvis till och från jobbet, på motionsrundan, på spinningcykeln alternativt armcykeln.

Skärmklipp 2016-04-21 21.44.41

Jag ser framemot det här, att få igång vardagsmotionen lite mer och se min egen stapel av genomförda kilometer stiga…
…för i morgon startar min resa runt ”Vättern”.

Vill ni också vara med eller läsa mer om hela konceptet
så hittar ni informationen HÄR!!

Motion, ack så underskattat.

Varit låg i dag. Vet inte riktigt varför. Men det hängde över mig. Eller det var snarare som att jag famlade runt i dimma. Orkade inget. Ville bara få vara i fred. Men då det var en omöjlighet så gjorde jag det mest nödvändiga på förmiddagen. Som att leka med min lille Buse.

Jag, som promenerat 1 mil om dagen de senaste veckorna, ville inte ens ta en promenad. Trots att jag innerst inne visste att det skulle göra mig gott. Men det gick inte. Jag kunde inte förmå mig.

Dock kom tidpunkten då lilleman skulle sova efter lunchen och jag fick ge mig. Efter en överläggning inombords så tog jag beslutet att svida om till träningskläder och koppla Grynet. Sedan gick vi. Lika bäst att skynda innan jag hann ångra mig.

Screenshot_2015-08-12-11-02-36-1

Såhär i efterhand är jag såklart glad att jag gick. För sanningen är den, har jag någonsing ångrat en promenad eller ett träningspass. Nope. Inte en endaste gång. Även om promenaden runt Sturdammen i dag gick segt mestadels, så är jag väldigt nöjd över mitt beslut. Sinnet lättade och jag andades betydligt lugnare när jag kom hem till Jönsesgården igen.

Så motion. Det är oslagbart välgörande för måendet.

No more grusväg.

I dag har jag och Fröken Svår varit ute på promenad. Vi tog bilen till Nittsjö för att vandra leden som utgår därifrån.

2015-09-07 20.55.31

Fantastisk miljö på sina ställen och början av leden hade nog varit fantastisk om det inte vore för att några skyltar saknades och vi kom fel. Efter många om och men så lyckades jag att få in oss på rätt spår igen. Men med några onödig kilometer i benen. Jaja. Så tokigt det blev. Men jag hängde inte läpp utan knatade vidare. Medveten om att det var låååång väg kvar.

Efter ett tag då var det helt ärligt så tråkigt att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Grusväg. Grusväg. Och ännu mer grusväg. Jisses. Jag har aldrig sett så mycket grusväg i hela mitt liv tror jag. Passerade Karl Töfvåsens fäbod. Vilken miljö. Så vackert och kommer garanterat att besöka det till sommaren när det sjuder av liv där. Nu var det stilla och tomt. Kändes öde. Men ändå så fantastiskt vackert.

Sedan fortsatte vi på grusvägen. Stor tristess. Orken fanns fortfarande med lusten var som bortblåst. Jag insåg där och då, att jag är mer av en skogsmänniska. Eller ja, att jag uppskattar varierad terräng om en säger så. Det var det inte på denna led. Här ska man gå om man gillar enformig och enormt lättframkomlig vandringsled.

Dock var det inte riktigt läge att vända om. Jag ville definitivt inte gå samma bedrövliga väg tillbaka och någonstans inom mig fanns hoppet om att det skulle bli bättre. Det skulle skifta underlag. Att vi närmade oss slutmålet. Så vi gick. Grynet och jag. Inte en bil. Inte en tillstymmelse till bebyggelse. Vi var helt enkelt till skogs. Det tog till och med så lång tid att min kära mor ringde och efterlyste mig. Orolig att jag gått vilse.

Och vi kom tillbaka till bilen. Till slut. Och jag har aldrig varit så glad att se en byggnad som i dag. Byggnaden som för mig signalerade start och mål för dagens vandring. Nittsjö keramik.

20150907_170119-EFFECTSKänslan att vi gjorde det. Vi klarade av detta, jag och Fröken Svår. Tillsammans lyckades vi ta oss igenom 2 sega grusvägsmil. Och vi knatade ihop lite över 26 000 steg. Inte illa. Inte illa alls.

Nu; nyduschad och mätt i magen. Tittar på ”Heja Sverige” och myser. Redo att sova. Alldeles strax. Bäst att ladda batterierna ordentligt inför morgondagens träff med PsykologPhilip.

Favorit i repris med bästa vännen.

Vi körde en favorit i repris i dag. Jag och Grynet. Min bästa vän. Som alltid finns där, även om det vissa dagar är väldigt buttra miner. Men hon finns där. Och hon är bara den bästaste bästis jag kan ha -min skatt!IMG_20150824_144024-1

Runt Alviken tillsammans. Kände mig piggare i benen. Som att de börjar vänja sig vid rörelse igen. Något som varit saknat under tiden av ofrivillig hotellvistelse och efterföljande oförmögenhet att fånga dagen. Och jag märker att vissa dagar så är det betydligt tyngre än andra att ge sig ut på promenaderna. Som om jag någon gång ångrat att jag gett mig ut. Knappast. Ändock kan det vara så sablarns segt innan det händer. Obegriplig ekvation men jag blir alltid lite extra glad de dagar som envisheten segrar och jag utför någon form av fysisk aktivitet.

Det var segt att komma i väg i dag. Det var det. Varför vet jag inte. Måndagsdepp? Mental baksmälla? Antagligen lite av båda. Men jag gjorde det. Njöt av mina 10 000 steg. Något jag så här i efterhand är enormt glad över. Känner mig nästan lite stolt. För jag kände mig stark när jag väl var där. I Alvik. Endast lite ömma ljumskar men det gjorde inget, för det var med ett leende på läpparna som jag mindes tillbaka till lördagens lilla ridtur. Anledningen till min ömhet. Och anledningen till mitt leende.

I dag är jag nöjd att jag fick en sak avklarad förutom att ta mig ur sängen. Jag motionerade. Försöker mig på det i morgon också minsann. Motion för mig och bästa vännen. Tillsammans är vi starka. Hon och jag.

Alviken runt i dag.

Dagens promenad; Alviken runt.

Underbar miljö, fin led och med charmen att en liten del av leden ska en ro med eka för att komma över till Storön. Något som uppskattades mycket av både mig och Fröken Svår.

20150821_122817-1

IMG_20150821_132251

Och som en bonus efter promenaden så blev jag bjuden på spontanglass av finaste Mia(tacka gudarna för att jag har veckobonus att ta av så att jag kan äta en glass med gott samvete). Gott var det!! Jajjemen!

Ja och sedan kom min lilla solstråle och anslöt sig till oss. Nöjd med livet och överlycklig av att få leka lite i Riddarparken.

IMG_20150821_195124

Men nu ska det attacksovas, blev nämligen en spontandejt till stallet tidigt i morgon bitti för att mocka lite skit. Stort gilla på den!!

Insjön runt.

Efter gårdagens ångestattack ville och hoppades jag att denna onsdagen skulle bli bra. Och den har faktiskt inte varit så pjåkig.

Jag har hållit mig till planerat matschema, motionerat, diskat och fått undan några maskiner tvätt. Det kan tyckas som skitsaker men i min lilla värld är de väldigt stora. I alla fall just nu. När måendet är så pendlande, då känns ofta minsta lilla syssla som Mount Everest. Stort och lite för mäktigt. Men ni förstår säkert den ack så sköna känslan de dagar jag mäktar med. Som i dag.

img1439405384602-1-1-1

Motionsformen dagen till ära föll på min kära cykel. Den som tagitmig fram i skog och på väg, okänt antal mil. Men många är det. Väldigt många. I dag tog jag sikte på att ta mig runt Insjön för första gången i år. Enbart asfalt(vilket helt ärligt är gabska så tråkigt) men den behöver nötas den också.

IMG_20150812_195534

En runda på 2,8 mil känns bra i själen. Endorfinerna jublade och musklerna ömsom skrek, ömsom firade. Skrek av trötthet och svaghet. Firade för att de fick arbeta, kämpa lite. Nu så här efteråt så känns det ruskigt bra men jag har en känsla av att mina sittben kommer att ömma gott i morgon. Precis som det ska vara.

Undrar…vad ska jag månne hitta på för aktivitet i morgon? Jublande endorfiner, det vill jag ha mer av. Mycket mer!!

Påskens (in)aktivitet.

Mitt fläsk har inte rört på sig överdrivet mycket denna påsken därför fick det bli en lite längre promenad i dag. Något som Fröken Svår kände lite sisådär inför. Men hon följde med utan protester, enbart en aning motsträvig. Vi gick tillsammans med en sovande August in till Leksand, över bron och bort till Heden för att spana in cykelvägen som numera finns. Och så skönt det var att kunna gå utan att känna att det är med livet som insats efter den där vägen. Vände när vi kom ut till ”majstången” och gick tillbaka in till brofästet där vi bytte riktning och gick upp mot Moskogen för att sedan knata vidare till brandstationen för att möta upp Tobbe. Ungefär vid brofästet började Fröken Svår ge upp. Hon gjorde en halvhjärtad protest om att hon inte ville gå mer men efter lite klappar så fortsatte hon snällt. Och det är helt okej att vara trött där, vi hade trots allt hunnit med en mil. Då får det kännas i den lilla kroppen,  små benen och nätta tassarna.

2015-04-02 07.23.16Fröken Svår.

Men vi tog oss hela vägen fram utan problem och promenaden landade på 1,5 mil dagen till ära och omkring 15 000 steg.

Bra start för fläsket denna veckan.

10 000 per dag.

Jag har som mål att varje dag gå minst 10 000 steg. Något som inte är helt lätt när man jobbar på kontor och sitter på arslet hela dagarna. Men jag har kommit på att om jag väljer att promenera in till jobbet på morgnarna så får jag ihop hälften av dagens steg. Hur bra som helst. Och perfekt start på dagen. Friskt luft och rörelse gör att jag känner mig mer energifylld än de dagar jag åker bil in. Denna veckan har jag lyckats knata in tre dagar. Och de dagarna har jag lyckats få ihop mina dagliga steg enkelt genom att ta en runda på lunchen för att friska upp huvudet efter några timmars arbete framför datorn. Så välbehövligt.

2015-03-27 10.56.19

 

2015-03-27 10.57.48

 Och här bjussar jag på en trött bild på Fröken Hagström. Inget filter i världen kan rädda upp dessa trötta ögonen men det är verkligheten och jag bjuder på den. Vi har åter fått vinterlandskap här i Dalarna. Snön började falla i går under min springtur och har sedan fortsatt under natten, vilket gett oss ett vitt täcke på marken. I alla fall på landet. Här inne i Leksand är det mestadels slask. Sååå tråkigt. Men fåglarna sjunger så vackert trots vinterlandskapet där ute vilket gör att den där spirande vårkänslan i maggropen lever kvar. Snart. Snart. Snart, får jag plocka fram min vårjacka och sätta på mig sneakers igen utan att frysa röven av mig.

Nu ska jag knata till arenan för att kolla igenom souvenirerna inför kvällens kvalmatch. Bonusen där blir att jag får lite fler steg att lägga till dagens ranson. Hur bra som helst med tanke på att kvällen ska spenderas hemma, inomhus tillsammans med busen. Fredagsmys av bästa sort.

Snö vs. lera.

I lördags passade jag på att ta min joggingtur på morgonen i strålande solsken. Och det var så vackert ute att det gjorde ont i ögonen. På riktigt. De första tjugo minuterna kisade jag så mycket att jag nästintill vände hemåt för att hämta solglasögonen.

Varför då?

Ja det kan man undra men i fredags började det snöa. En hel del. Vilket resulterade i ett vitt jämt snötäcke på lördagens morgonen. Vit snö i kombination med morgonsol blir allt som oftast ajaj för ögonen.

Jag hade planerat ett längre pass och så fick det bli, det var lite svårt att låta bli när det var så fantastiskt vackert ute. Benen var med mig större delen av rundan, det var första de två sista intervallerna som jag började känna lite i höger knä. Inte smärta men lite molande och det är ett tecken på att jag börjar bli trött och tappa tekniken. Så jag avrundade och promenerade resterande sträcka hem och det kändes enormt bra att slå sig ner och äta frukosten som pojkarna gjort i ordning under tiden jag var ute.

Min första intervall är snällt sagt en plåga. Det känns tungt, skumpigt, svårt att hitta andningen och benen bara hänger och slänger hit och dit. Sedan efter intervall två eller tre släpper det och njutningen kommer. Mer och mer. Huvudet töms på allt onödigt och andningen sköter sig självt. jag kan fokusera på en punkt längre fram och samtidigt tänka på tekniken. Fram med höften och arbeta med att räta ut bäckenet som, efter allt bärande på buse, är snett. Det bästa vore så klart att knäcka det till rätta men det kommer. Nu försöker jag att tänka och det har gått helt okej hittills. Så länge det inte gör ont och jag är närvarande, då kör jag på. Jag mår bra av detta och jag vill fortsätta. Jag vill faktiskt det.

Kanske. Kanske kan även jag en dag kalla mig löpare.

2015-03-21 08.57.32

2015-03-21 08.57.41

2015-03-21 08.58.09

Och detta var första passet som jag fick träningsvärk på lite oväntade ställen. Såsom små små muskler i fötterna som jag inte visste att jag hade och som fick sig en ordentlig genomkörare av allt arbeta att stabilisera kroppen i snön. Det var tyngre att springa men det kändes otroligt skönt i kroppen efteråt och då det är dags för ett pass i kväll så får jag numera hålla tillgodo med lera. Snön är borta, ungefär lika lång tid som det tog för den att falla, tog det att töa bort. Men det är ok. Solen strålar på oss och det ger lite hopp om våren.

Smaka på ordet.

V.Å.R.

#påskutmaningen

I går var det söndag. Storhandlade i Borlänge på förmiddagen innan det var dags för kalas(och femmilen på skidor).

Underbara lilla Maj fyllde i torsdags 1 år!

Och med paket så var vi faktiskt, tro det eller ej, först på plats av de inbjudna. Hmm…plötsligt händer det eller vad är det man säger. Fika, bus och inspektion av Maj´s leksaker stod på agendan för August. Dock en aningen dålig på fika men de andra två sakerna, bus och inspektion avklarade han med bravur. Det såg väl mer eller mindre ut som en bom briserat när vi lämnade kalaset för att åka hem och ta reda på alla varor vi inhandlat tidigare under dagen.

Snön vräkte ner. Det blåste isvindar. Och jag, ja jag hade ett löppass inplanerat. Oj, vad motiverade jag var. Eller inte. Fyy, vad jag bävade för att byta om och gå ut i kylan igen medan pojkarna befann sig inne i värmen och kollade på lite barnprogram och lekte. Men med lite pepp från Tobbe så klev jag ut genom dörren. Något jag inte ångrade i efterhand(såklart!) För har jag någon gång ångrat ett träningspass? Svar: NEJ!

2015-03-02 13.15.31

Så mycket stolt kan jag säga att jag nu klarat av pass två trots rådande förutsättningar samt att jag tagit klivet in i #påskutmaningen som Limsjön Marathon anordnar. Roligt att en icke löpare kan få vara med i såna här utmaningar och vill ni veta med om vad den innebär så får ni kika in på Limsjön Marathons<– hemsida.