Semesterfeelings…njae, inte direkt!

Jag är ingen semestermänniska.
Inte någonstans.
Alla andra njuter och ”verkar” må bra.
Längtar efter sina lediga dagar. Känner en oändlig energi sprudla inombords för saker som ska göras och ser fram emot ”baravara” tid. Träffar vänner och är spontana. Tar långa sovmorgnar, äter frukost i lugn och ro. Åker på både små och stora utflykter.
Lever här och nu.
Typ -fångar dagen mentalitet.

Alla utom jag.
De sista veckorna innan jag gick på semester kände jag min sinnesstämning förändras. En gnagande oro. Att vara hemma i fyra veckor. Vad skulle jag göra all denna tid, något som jag fortfarande inte vet. Hela våren har varit en enda hektisk period och att landa lugnt och säkert på bara fyra veckor, det är en utmaning om något. Jag har så här långt varit ledig i fyra dagar och har redan panik. Ensamhetskänslan har belägrat sig i mitt sinne. Det är riktigt tungt och jag önskar så att jag var en av dem som kände att semestern är något lyxigt att se framemot och inte en börda.

Mitt jobb betyder så mycket. Det får mig att känna mig duglig. Nödvändig. Den här högpresterande fröken lever upp av att få prestera och leverera. När jag nu inte behöver det, då krackelerar jag. Och på bara fyra dagar har det gått så snabbt. Från att tycka att livet är schysst, se framemot saker och tro på att det blir bra det här, till att nu känna panik. Om det på fyra dagar kunde bli ett sådant här stort fall, hur kommer statusen då att vara om fyra veckor? Existerar jag ens längre då eller har jag kapitulerat för ångestens käftar.

För att semester ska kännas vettigt och värdefullt så måste jag ha en plan. Något att se framemot. Trots mitt ack så dominerande personlighetsdrag; spontanitet, så vill jag inget hellre än att planera inför semestern. Detta kommer sig av att det nästan alltid är fler människor att ta hänsyn och planera tillsammans med. En tidig grundplan, en som är påbörjad tidigt på våren gör att alla kan känna sig trygga.  Ett lugn infinner sig när du har tidpunkter och boende klart samt spanat in utbudet i närheten. Sedan, när en väl är på plats, då får spontaniteten ta överhand igen.

20160708_110339

 

I år finns inte så mycket till plan.
Inte mycket alls.

Och känslan av att vara ensammast i världen är så påtaglig. Ute skiner solen men jag är inomhus, huttrande under mitt täcke med sorg i blick och själ. Kroppen känns bara så matt och orkeslös. Liksom svag. Skör. Att kliva ur sängen känns som ett projekt, ett övermäktigt sådant. Kan det månne vara så att jag är på väg ner i kvicksandens förrädiska grepp igen.
Kan det vara så illa att mina batterier är slut?

hjärta

Minnen…på gott och ont.

Jag är fortfarande ut balans efter fredagen.
Enormt mycket ”flashbacks” och mardrömmar har härjat under helgen, något som dessvärre gör att hela jag är seg som kola. Både i huvudet och kroppen. Hela dagen har jag känt mig sorgsen, ensam och rädd.

För det här är konsekvensen av att minnen som varit inkapslade under lång tid kommer upp till ytan återigen. Dock så vet jag även att det är ett måste. Att jag måste försöka ta mig igenom det här jobbiga för att någon gång kunna bli bättre. Och i mitt fall så är det just att överleva det jobbiga som är det stora frågetecknet. Kommer jag orka? Då det trots allt är av en anledning som jag förträngt de här ”minnena” från första början. Mitt försvar. Min lösning. Huruvida den lösningen kan klassas som rätt eller inte, det är en fråga jag inte ens kommer att försöka besvara.

092Just nu så skulle jag bara vilja ha den där personen som jag litar på här bredvid mig, en möjlighet för mig att låta själen få lätta på lite sorg. Men den personen är saknad och jag vet inte riktigt vart jag ska leta…för så är det, jag vill aldrig tynga någon med min sorg och det känns inte rätt att ”lägga över” mitt mörker på någon annan. Dessa dilemman. Denna beslutsångest. Alla dessa tidigare svek, från så nära vänner till mig, det har satt sina spår i själen. Djupa ärr som skaver och gör det nästintill omöjligt att prata. Jag vet aldrig vem jag kan lita på. Vad som stannar hos denne eller inte. En konstant rädsla för att säga för mycket och att jag bittert ska ångra det…

Egentligen kanske det inte behövs mer än en promenad tillsammans med någon för att rensa huvudet med frisk luft så pass att jag klarar av att fungera på dagarna och möjligtvis få sova lite lugnare på natten. Kanske mycket begärt. Kanske inte. Eller så är det så att jag bara behöver en rejäl vinfylla där jag glömmer tid och rum. Haha. Men jag tror inte riktigt att det är lösningen på mina problem. Snarare önsketänkande.

Hur som.
Seghet kommer jag att få dras med tills dess att jag kan tömma mig själv på lite känslor, tankar och ångest. En vecka kvar till Psykolog Philip, det är i skrivande stund otroligt lång tid. Men om en vecka, då kommer jag att sitta här, utmattad och slut men förhoppningsvis tömd på några minnesbilder som cirkulerar på min näthinna, mer eller mindre konstant, sedan minnet sköljde över mig och återkom i fredags kväll…

Minnen.
Att de kan göra så gott.
Och att de kan göra så ont.

Glad men saknar…

2016-02-16 21.56.43

Jag är fortfarande inte i fas med livet.
Många tankar som far fram och tillbaka, splittrade och vilsna. Återhämtningen som ska ske under helgen är inte riktigt tillräcklig. Som det har varit de senaste veckorna så har mina helger gått åt till att andas. Mer än så har jag inte orkat. Något som gör ont i hjärtat för det betyder att min son och sambo inte får den uppskattning och närvaro från mig som de förtjänar. Så här i början av veckan så tänker jag att till helgen, till helgen då ska vi åka skridskor eller hälsa på någon…

Där stannar tanken.

Och jag känner mig så frustrerad över detta.
Kan jag inte bara få komma tillbaka. Känna att jag gör något med mitt liv. Att alla dessa viljor, bubblande idéer och känslor får komma ut och fram. Inte stanna i mitt bröst för att orken inte räcker till.

Något som jag är glad för nu när jag åter kommit tillbaka till arbetslivet är att mina idéer och min inspiration börjar återkomma. Det som jag saknat under väldigt lång tid men nu, nu äntligen bubblar det inombords. Nästintill kokar. Men det är där jag måste finna någon form av balans. För som det är nu så fyller jag vid dagens slut, sida efter sida i mitt kollegieblock med saker som jag vill göra och ska komma i håg. Saken är den att det är ett fåtal av detta som slutförs. Något som bygger på min frustration och stress. Vilket gör att det övergår till att bli negativt för mig att vara inspirerad.

Det slog mig nu i dag, att alla mina fullklottrade papper som jag nu har liggande, när ska jag ha ork och tid att slutföra dem på ett lustfyllt sätt och inte under pistolhot? Kommer det någonsin att ske?

Åh.
Jag är så trött på det här.
Kan jag inte bara få vara jag.
Den Ulrika som spritter av glädje, skrattar lite för högt, pratar med intensitet, övervinner rädslor, tror på sig själv, älskar att umgås, ser positivt på livet, älskar utmaningar och tycker att livet är rätt så festligt att leva!

Nothing more. Nothing less.

När landningen gör ont.

Himmel vad ont det gjorde att landa efter fredagens besök hos Psykolog Philip. Vi snackar alltså riktig kraschlandning.
Utan fallskärm.
030
Fredagen gick bra, jag lyckades hålla mig uppe utan större ansträngning men sedan hände något på natten. Jag blev orolig, började må illa och hade svårt att komma in i djupsömn. Lördagens morgon startade segt, jag kände att all energi runnit ur mig och jag försökte fundera ut en plan på hur jag skulle överleva dagen. Lusten till att göra något var som bortblåst och allt jag såg, hörde, kände eller tänkte lyckades bli till negativa saker gentemot mig själv. Som så många gånger förut. Men på sistone har jag trots allt varit lite stabilare och klarat av att hantera många av dessa negativa tankar men alltså inte i går. Det fanns inte där. Ingen vilja att ens försöka motarbeta alla dessa inre påståenden.

Själv hemma med Buse, som förövrigt är inte den här fantastiska perioden där allt ska testas, utmanas och självklart göras precis tvärsemot vad vi vuxna säger, allt är ett konstant utmanande och det är mycket diskussioner här hemma kan jag lova. Och nej. Många nej sägs det på en dag. Faktiskt så många att jag börjar tro att det är något fel på mig. Jag tror nästan att jag förvandlats till en tjatkärring. Så vi hade våra duster i går. Flera gånger om. Och känslan av att vara en oduglig mamma spädde bara på hela den där olustkänslan och ångesten som härjade inombords. Men jag försökte i alla fall att samla i hop mig något sånär för att arbeta lite med att bygga om en hemsida som ska vara klar till veckan.
Hur det gick?
Ja min status på facebook säger väl det mesta:
När en sliter sitt hår blir frisyren förstörd????????

Till slut var ilskan, sorgen och allt inom mig i sådant uppror att jag bröt i hop här hemma. Men bara inombords. Inget som jag visade utåt då kampen mellan mig och min son var ständigt pågående. Efter många om och men så kom vi i alla fall i väg in till Leksand. Planen hade hela dagen varit att vi skulle vara på plats på familjedagen på arenan. Så blev det inte. Vi kom till nedsläpp. Eller ja. Buse kom till nedsläpp och jag kom betydligt senare för när jag släppt av honom, då brast allt. Hela min fasad rämnade och där satt jag i bilen med tårarna rinnande. Det gick inte längre. Det gick bara inte. Så i dryga halvtimmen satt jag där. Tillsammans med min lilla Fröken Svår, hon som alltid finns där vid min sida, min ångest och mina tårar. Vilken festlig lördag må jag säga. Men showen lever vidare och det var bara att anamma mottot; Face On-Face Off. Vilket gjorde att jag tog mig till arenan i någon form av dimma. Minnet är vagt från matchen, antagligen för att jag inte var fullt närvarande  men jag vet att i slutändan så vann Leksand.

Så.
Som jag misstänkte redan i torsdags, att det skulle bli en tuff helg, så blev det också. Och jag kan erkänna att det inte känns något lättare i dag. Visst tårarna har jag lyckats hålla inne men mer än så är det inte. Jag sitter i sängen. Befunnit mig i en form av dvala och inte fått någonting gjort mer än att jag bakade scones till frukost. Sedan sinade den lilla energi som jag lyckats skramla i hop under natten. Lille jordfräsen har ju huserat i vår säng i natt och han är precis överallt med sina långa tentakler till armar och ben, vilket innebär minimalt med sömn för mig och T.
Ack du ljuva småbarnsliv.

Ja. Klockan har redan passerat tre. Och mer har inte hänt i dag.
Jag vill så mycket. Men klarar inte så värst mycket.
Helt ärligt vet jag inte vad som är bäst heller.

Att hitta på något eller att bara lägga mig ner och sova?

Den som är vis och har svar får mer än gärna tipsa mig. Just nu är jag rådvill och det lutar mestadels åt att lägga sig ner och ”dö” för en stund.

♡♡♡

I morgon är det dags igen…

Och så har en vecka passerat.
Jag har verkligen inte hunnit med mentalt att dagarna liksom rusat förbi. Det kändes som i går jag satt här på plats i sängen och printade ner mitt inlägg om nuvarande hälsostatus. Vad sjuttsingen hände? Vart tog dagarna vägen? Jag har som ingen aning om någonting.

Men jag vet en sak.
Att i morgon är det åter dags att bege mig till Falun för att träffa Psykolog Philip. Vilket jag inte gjort sedan december månad någon gång. Så från att ha ett besök i veckan till ett uppehåll på nästan 2 månader samt att gå från heltidssjukskriven till att påbörja ett nytt jobb, heltid,  under den tiden…ja, det kanske var en aning dumdristigt. Jag inser det nu. Fast ändock väldigt mycket Ulrika. För så har jag alltid gjort. Kastas mig ut och kört på, med hopp om att det ska gå bra trots att jag har haft den ihärdiga och irriterande varningsklockan ringandes i bakhuvudet och som självklart totalt ignorerats. Det är så jag gör.

Hittills har det gått sisådär.
Eller ja.
Det har gått bra. Och det har gått mindre bra.
Men jag har överlevt så här långt.
Jag har faktiskt det.
Det är ju ganska starkt jobbat egentligen.

Processed with VSCO

Men i morgon är det alltså dags att åter stanna upp, reflektera och försöka samla i hop alla intryck, tankar och känslor som jag inte hunnit landa i den senaste månaden. Det är så mycket som hänt. Tankar som cirkulerat. Nätter utan sömn. Känslor i mängder som varit i omlopp och jag har faktiskt inte hunnit med att sitta ner och sortera. Nu vet jag inte riktigt om det går. Om minnet finns där. Det är ytterst tveksamt. Bara jag tänker tillbaka på dagen som passerat, så kan jag knappt minnas vad som hänt. Helt galet. Och väldigt skrämmande. Som en lite extra krydda på min rivstart efter sjukskrivningen  så har jag även varit utan röst en vecka. Den bara försvann en dag på jobbet och till en början var jag så säker på att det var någon bacill som retades med mig… Tills det att jag pratade med min kloka chef och hon nämnde att mitt mående faktiskt kan vara en orsak till att rösten sviker mig. Tidigare har det skett ungefär en gång om året, vilket jag viftat bort som en förkylning, men de senaste åren har det inträffat betydligt oftare. Och vid närmare eftertanke så insåg jag att det var precis innan jag blev inlagd på Gökboet, som min röst senast var på vift och jag var mer eller mindre ”stum” under en veckas tid. Det känns som att det stämmer in ganska så bra på mig att mående spelar en stor roll vid de tillfällena som rösten gett vika.

Men i morgon ska jag alltså försöka vända ut och in på mig själv. Återigen dags att försöka nå den allra innersta kärnan, den som inte ens jag själv har tillträde till. Jag känner redan nu att det kommer att bli en stor utmaning efter två månader av total tystnad. Det kommer att vara svårt att öppna upp och släppa ut. Jag orkar ju inte rota där. Men jag vet att jag måste.

Bläää är det enda rätta sättet jag kan uttrycka mig på nu. För jag vet redan nu att helgen kommer att bli mentalt trökig, precis som alltid när jag varit ner till PsykologPhilip. Mental baksmälla som jag kallar det. Och för att återhämta sig brukar det ta omkring två dagar att repa sig, så min tanke är att jag ska vara i någorlunda fas måndag morgon. Jag torde vara det med två dagars ”vila” och reflektion. Jaja. Ni förstår nog. Det får vara så här ett tag till. Det är bara att acceptera. Men en vacker dag ska väl förhoppningsvis skärvorna av mig själv vara tillräckligt väl limmade för att orka stå emot lite stormvindar då och då. Det är mitt mål. Siktet är inställt och jag hoppas innerligt att jag med hårt arbete kan nå detta innan årets slut.

Krasch, Boom, Bang!

I helgen så kraschade jag.
Sådär riktigt ordentligt.

Orken försvann och jag blev apatisk här hemma. Kalaset som var inplanerat för mig och Buse, blev inte av för min del. I stället städade jag undan julen och försökte att inte gräva en alltför stor grop till mig själv…
Vandrade mest runt som en grå mus, utan vilja eller lust till livet. Ångestens piska rappade min kropp och smärtan…den är obeskrivbar.

Så en helg som jag planerat att vi skulle ha familjemys och återhämtningstid slutade i stället med att jag slutade fungera. Den uppåtgående trend som min sambo märkt av den senaste veckan var som bortblåst. Och det kändes som om jag blivit bestulen. Jag var inte riktigt beredd på att hamna i underläge igen och efter en vecka med minimalt med sömn, mängder av intryck och en ständigt fight med mig själv inombords om att sänka kraven på mig själv, ja då fanns inte orken inom mig att kämpa för att hålla näsan ovan ytan. Och det blev så här. En planerat rolig helg som slutade i ett totalt blaha blaha-fiasko. Visst, det kommer fler helger. Det är jag väl medveten om. Men när jag vet att jag verkligen behöver den där återhämtningen som jag vet att familjeliv, solsken, snö och frisk luft kan ge, då blir sorgen över det förlorade så stor. Märkbar. Tårarna var mig hela tiden närvarande. Och tyngden i mitt bröst kändes som att den ökat från några ynka kilo till en vikt på minst 2 ton. En vikt jag helt klart inte är kapabel att bära på. Åtminstone inte i den usla form(både fysiska och psykiska) jag befinner mig i just nu. Och så har gjort ett bra tag. Suck. Det som nu spär på min sorg är alla dessa snubbelben jag samtidigt utsätter mig själv för om och om igen.

Tack och lov går det att göra om och göra rätt.
Så det är mitt mission från och med i morgon. Att åter kliva upp på stigen och försöka återfå lite kontroll över mitt liv.

Men först måste jag återhämta mig någotsånär från denna helgens djupdykning. För det tar så enormt på krafterna och framförallt så totalgrusas tron på en själv vilket gör att gamla tvivel återkommer och nya föds.

013Och i dag, måndag, ja då har det varit VAB på min agenda då Buse åkt på en riktig dunderförkylning. Dagen har haft en stående fras; ”Det rinner min näsa. Mamma torka”. Så det har jag gjort. Varvat med att ligga här på sängen och mysa tillsammans. Eller ja, jag passade på att mysa då Buse snusade tungt på mitt bröst. Men i morgon så är det dags för mig att återgå till arbete och Tobbe får stanna hemma med sjuklingen och torka snor.

Processed with VSCO with m5 preset

Så.
Ett veckoslut bestående av en total krasch, apatiskt tillstånd, sorg, tårar, ”tillbaka-på-ruta-ett-feeling” och denna vecka som startade med VAB.
Ja, det blir sannerligen intressant att se vad kommande dagar bjuder Fröken Hagström på för utmaningar.

”Lagom- men ändå dyster”

IMG_20120721_001510Jag är i en fas just nu där jag inte riktigt kan formulera orden på ett bra sätt. Det låser sig. Som alltid när jag vandrar runt i mellanmjölk. Jag har märkt det, att jag har så mycket lättare att uttrycka mig när jag är högt upp i det blå eller långt ner under jordens yta…ja ni vet, där nere i myllan och kryllar.

Så hur mycket jag än vill ha mitt liv på en mer lagom nivå så kan jag nu känna att jag saknar min förmåga att uttrycka mina känslor. Visst, jag har alltid haft svårt att uttrycka mig verbalt men i skrift har det aldrig varit några problem. Nej. Det har alltid varit min ventil att få låta orden flöda. Kommer verkligen mina ord försvinna om jag blir den Ulrika som vi just nu strävar efter? Jag vill verkligen inte förlora den delen av mig själv.

Nu har jag dock befunnit mig i det tillståndet som vi har strävat efter i terapin. Det tillståndet där jag är lite mer ”lagom-menändådyster” fas och jag tycker inte riktigt om det. Det är så likgiltigt. Inget känns som någon mening. Mest bara blaha blaha. Det blir varken bu eller bä. Dock är det lagom. Och det ska tydligen vara bra för mig. Men jag börjar bannemig tveka. Det gör jag. Det känns så inte jag. Möjligt att det bara är ovana men samtidigt borde jag väl känna en lättnad när livet hamnar i mer ”lagomläge”?
Men det är inte så jag känner.
Tyvärr.

Dagarna går.
Och orden de…de sitter som i ett skruvstäd.
I flera dagar har jag tänkt. Känt. Hoppats. Försökt. Men det vill sig inte. I mitt huvud formas texterna. Men det är ingen som känns naturlig och bra att dela med mig av. Ingen text som är begriplig för den oinsatte. Det vill säga alla utom jag själv. Kanske har allt det här att göra med den stora förändring som är på gång i mitt liv. Att jag är livrädd för det som komma skall, så rädd att jag inte kan känna någon glädje. Eller jag törs inte. Men nu har alltså nedräkningen börjat. På måndag är det dags. Det är alltså mindre än en vecka kvar. Och jag är konstant skakig. Känner mig gråtfärdig. Vill så mycket. Men orolig för vad jag ska klara av. Har min tid med terapi gett så pass mycket resultat att jag klarar av denna nya utmaning? Eller är det för tidigt?

Jag vet varken ut eller in.
Det enda jag vet är att jag inte på långa vägar är där jag vill vara.
Frågan är NÄR och OM jag kommer att komma dit?

Jag vet faktiskt inte.
hjärta
D
en här dagen, är ingen dag jag vill minnas.
Allt som kan gå fel, det har gått fel. Och jag har uppenbarligen inte kommit så långt i min behandling att jag kan hantera dessa motgångar. För när jag och Buse skulle åka in till Noret för att handla till middagen så kom tårarna. Uppgivenheten.
Så där satt jag i bilen med tårar på kinderna…på gränsen till att börja fulgråta. Men jag bet i hop, jag lät de tårar som rann bara vara där.
Som så många gånger förut, med en känsla av utmattning.

Så jag antar att om jag inte svarar när ni hör av er. Då är det för att jag inte orkar hålla mig själv ovan ytan. Jag känner redan hur matlusten är som bortblåst och tröttheten brutalt övermannande samtidigt som jag absolut inte kan sova när tillfälle ges. Natten som gick var jag vaken…ungefär hur länge som helst. Kanske sov totalt två-tre timmar på morgonkvisten.

Det värsta är att det som fick bägaren att rinna över denna gången…
det får vi tala mer om en annan gång. För jag orkar ärligt talat inte mer i dag. Nu vill jag bara lyssna på Adele och försöka glömma allt.

Om så bara för en liten liten stund.

När något blir så fel…

Jag har haft så mycket känslor inom mig som har stormat runt sedan förra helgen då vi hade pyjamasparty hemma hos våra fina vänner. Och det är och har varit mycket vacklande fram och tillbaka.

hjärta

Det var så mysigt att vara där tillsammans. Alla barnen med sin härliga energi och vi vuxna som samtalade så gott det gick samtidigt som vi lagade mat och bara var. Inget konstlat. Bara värme.
Någonstans efter maten och mitt i Idol så började dock Buses energi ta slut och han kunde inte sitta still av rädsla för att somna och missa något roligt. Inga konstigheter. Men på något konstigt sätt så växte även öronen igen allteftersom tröttheten intog hans lilla kropp, det var verkligen som att prata med en döv. Vad jag än sade så fick jag ingen respons. Och jag kände hur mitt tålamod tröt mer och mer, förmodligen för att jag också var ganska så trött efter en lång dag med mycket fix, toppat med en skvätt stress. Så till slut så brast det helt enkelt för mig. Jag röt i från.

Och det kändes så hemskt. För där och då försvann allt det mysiga för mig. I samma sekund som jag sade i från till min lilla spralliga Buse så blev det obekvämt och jag kände mig enbart som en börda för sällskapet. Jag ville sjunka genom jorden. Dunsta. För det kan omöjligt vara trevligt när jag som gäst beter mig som en tjatig och gnatig kärring. Det dödar stämningen. Och det är väldigt svårt att förklara vad som hände inombords men enklast är väl att säga att tankarna som tänktes där och då fick ångesten att klubba mig totalt. Hårt. Och brutalt.

Efter denna incident så skedde allt som i en ångest dimma. Totalt ofokuserad, ledsen, rädd och ensam. Vilket jag inte var. Nej. Jag hade massor av kärlek och värme runt omkring mig men mina automatiska tankar hade redan tagit över mitt sinne och mina känslor, så till den grad att jag inte var mottaglig för omgivningens omtanke.

Barnen kröp i säng. Men det enda som härjade inom mig var sorg. Hela natten virvlade tankarna runt inom mig och jag sov inte mer än två timmar. Jag lyssnade till busarnas snusande andetag, försökte dämpa ångesten och känna glädje. Att jag ens somnade är ett under men förmodligen ren utmattning.

Jag fastnade. Så totalt.
Det enda jag kunde känna var att jag var en bördan på deras axlar. Blytyngden Ulrika. En känsla som är så fruktansvärt smärtsam. Det har och kommer alltid att vara min värsta fasa, att tynga någon.
Med mina problem. Mina känslor. Min blotta närvaro.

Och nu har det gått över en vecka sedan pyjamaspartyt och jag känner mig fortfarande…vilsen.

hjärta

Under tisdagens samtal hos PsykologPhilip, där pratade vi om just detta. Det var oundvikligt med tanke på att det härjat inom mig dygnet runt sedan det inträffade. Och vi vände och vred på mina tankar. Ut och in. In och ut. Fanns de någon sanning i dem? Eller var de bara tankar som gick att motbevisa?

Incident: Bråkade med Buse.
Tankar: ”Varför åkte vi hit”? ”Vi är bara en börda”.
Känslan som kommer av tankarna: Nedstämdhet. Besvikelse.
Alternativ tanke: ”Kan ju bli bra ändå” ”Om vi var en börda så skulle våra vänner säga det till oss”

Ungefär så där ser vårt tankebollande ut.
Och PsykologPhilip ställde denna fråga som ett exempel:

Hur tror du att Buse upplevde kvällen? 
Skrattade han, lekte, surade, gnällde eller busade?

För det är så, att även om jag blev arg på min lilla Buse så vet jag att han hade så roligt. Jag hörde att han skrattade högt tillsammans med sina idoler/kamrater, lekte med alla dessa leksaker som tänkas kunde och hittade på bus. Att jag var arg, det glömde han snabbt bort och såg till att njuta av kvällen i stället. Något som jag inte klarade av. Där och då, tillät jag min automatiska tankar att vinna, och därmed även förstöra min kväll. Och så även min kommande vecka.

Så här i efterhand blir jag mest ledsen. Känner sorg. Över att det är så svårt att tänka rationellt och logiskt. Att hindra allt från att gå överstyr och göra att det slutar så här. Där jag, som nu, går och ältar saker i veckor. Där jag, som nu, inte riktigt kan komma överens med mig själv om vad som är sant och inte.

För trots att jag nu har kommit överens med mig själv om att Buse hade en av de roligaste kvällarna i sitt liv där och då, trots sina elaka mamma. Trots det så hänger min värsta fasa kvar, att vara en börda. Hur jag än ruskar på mig och vad än PP försökte med så kan jag inte riktigt bli kvitt den tanken. Mestadels för att när jag väl får en vän, så vill jag inte skrämmas så att jag förlorar en av de få i mitt liv som jag litar på.
Antagligen inte så lätt att skrämma denne men ändock.

Men nu i kväll, känner jag en liten lättnad av att jag åtminstone lyckats komma över 50% ångest från denna kvällen. Det betyder att jag halverat den och kan känna en aning glädje över att vi var där. Att jag inte gav upp och åkte hem när allt inom mig sattes i gång. Jag gick inte runt ångesten den enklaste vägen, i stället gick jag rakt igenom den, härdade ut och överlevde.

IMG_20151214_215024-1Fri är jag inte. Långt ifrån. Trots allt 50% kvar.Och jag undviker. Så mycket jag bara kan. Törs inte riktigt få veta  sanningen än. Om det är så att mina tankar kan vara sanna som jag befarar.
Eller om de kanske bara är ren och skär idioti. Men jag vet. Jag vet att det enda sättet att för mig att bli kvitt dessa procent är att möta min rädsla. För att se om jag har rätt eller fel.

Mina känslor efter fredagens pyjamasparty blev inte direkt bättre av att både jag och Buse var totalt slut på lördagen av för lite sömn. Efter en totalt kass lördag så bröt vi båda i hop i gråt. Tillsammans satt vi där i bilen och tårarna rann ned för våra kinder. Av trötthet, utmattning och frustration. Buse löste, efter en liten stund, situationen genom att sluta sin vackra blå ögon och sova en stund. Klok liten kille. Under tiden han sov försökte jag hulkande samla i hop spillrorna av mig själv och lappa i hop, bäst det gick.

Resterande del av lördagskvällen var som ett vakuum. Och min känslor från fredagens pyjamasparty blev som mer sanna där och då. Allt förstärktes såklart av den totala bristen på energi och det fanns inte en tanke där och då att försöka tänka på dessa alternativa tankar.

Ja.
Och sedan har detta hängt med mig.
Jag har försökt att vara osynlig och inte göra alltför stora avtryck den senaste veckan. Det som för mig är stora problem och bekymmer kan tyckas av min omgivning som obetydliga och onödiga att slösa energi på. Jag vet det. Men jag har lärt mig de senaste veckorna att jag är en riktig känslomänniska och att jag verkligen måste lära mig att hantera känslorna och tankarna. Var för sig. Och verkligen vara konstant uppmärksam för att inte blanda dessa två. Det blir inte bra.
Det blir inte bra någonstans.

I morgon är det tisdag igen vilket gör att det är dags för en tur till Falun. Denna veckan ska vi prata om ”lagom” beteenden.
Men nu så är hjärtat lättat och även om mina ord kan tyckas svamliga och röriga så är detta något jag var tvungen att få ur mig. Utan tanke, bara skrivande från hjärtat, för att få lite ro i själen. Och inom mig så lever hoppet än om att dessa blottningarna ska dämpa ångesten. Att jag inte ska uppleva det som lika ”sant” när jag fått ner det på pränt.

Hur det går med den saken. Det återstår att se.
Nu sova för att orka med morgondagens alla uppdrag.

Go Natter!

Bara att byta eller?

Så.
Hur gick det nu för mig att komma i väg i dag?

Ja, det undrar jag med. Men jag kom i väg. Och jag har haft min session med PsykologPhilip som planerat. Men det var segt att komma i väg. Jag var så omotiverad och det berodde enbart på min brist på energi. Så dagens mission blev att bena ut hur det kan komma sig att jag tappat den så totalt häromdagen. Men med lite klurande kom vi fram till att en del av orsaken till min färd åter ner i dyn var lördagens festligheter.

Det är nämligen som så att dessa tillfällen dessvärre tar för mycket energi av mig och allra helst när jag inte har någon reserv att låna av. Med alla sinnen på spänn, en känsla av att jag var tvungen att ”leverera trevlighet” och hålla min fasad uppe så försvann all ork och jag gick ner på sparlåga. Och hade jag varit klok, insett min begränsning, anammat ordet lagom, ja då hade jag åkt hem x-antal tidigare. Inte för att jag inte hade trevligt. Utan för att jag skulle behöva spara lite energi till efterföljande dagar.

PsykologPhilip jämförde i dag mitt mående med batterier.

IMG_20151201_215856-1-1

Ok.
Det vänstra batteriet är en ”normal” människa. Där energinivån sjunker under dagens sysslor men när tid för återhämtning i form av sömn, roliga aktiviteter och annat lustfyllt avverkas…ja då kopplas laddaren in och batteriet laddas upp igen. Sedan rullar det på så här. Dag efter dag.
Inga konstigheter.

Den högra, den skaran som jag själv tillhör, den har dessvärre en trasig laddare som enbart går på kvartsfart i jämförelse med den ”normala” laddaren. Så när den ”utmattade” gör slut på sin energi, vilket går väldigt fort när nivån är så låg redan när dagen startar…då rasar allt.
Så det som hände i lördags var att min sömn natten innan återigen varit av det sämre slaget så batteriet hade inte ens hunnit laddas upp ens till den dagliga kvartsnivå som jag lärt mig leva efter någotsånär, vilket såklart gjorde att jag var mer energilös än vanligt. Sedan en son på det som inte hade en av sina bättre dagar, ja ni förstår såklart att där gick det åt energi. Mängder. För att slutligen överlämna sonen i mojmojs händer och åka i väg på julbord med bowling, människor, leverans av artighet och massor av intryck från alla håll och kanter. Ganska omgående efter att vi kom på plats sjönk min energi ner på noll och jag gick över på sparlåga, med en känsla av att jag inte var fullt med i slutet. Gjorde några tappra försök att dricka cola för att åtminstone få en sockerkick men inte ens det fungerade. Det enda som hände där var att min VV-vecka gick åt skogen och kommer vara en del av orsaken att jag plussar i morgon. Ja men suck på den liksom.

När jag sedan kom hem så var jag totalt tom. Inte en gnutta energi kvar inom mig. Och med den odugliga laddaren som jag innehar så tar det sen  d a g a r  för mig att komma upp i nivå igen. När jag blir såhär tom på energi, då orkar inte kroppen göra något. Inget konstigt. Men det största problemet för mig är inte det kroppsliga utan att hjärnan slutar att fungera som den ska. Min mentala trötthet får mina negativa tankegångar att spinna i gång och utöka sig. De automatiska tankarna skenar och jag har inte orken att motarbeta och stoppa dem från att eskalera mera. Så nu är det bara sluta med allt ”krävande”, öva på gränssättning och att jag helt enkelt tar mig tid för mer umgänge med vänner i lugnare miljöer. Sådant som jag vet får mig att må bra.

Så det nya för mig är att undvika dessa situationer och tillfällen ett tag framöver. Jag insåg i dag att jag har en enorm identitetskris just nu. För att jag inte vet vem jag är. Jag minns bara den jag en gång var. Någon som jag aldrig mer kommer att kunna bli. Vilket är läskigt. Skrämmande. Främmande. Och jag kan inte riktigt acceptera det samtidigt som jag vet att det är det enda rätta. Att jag måste. För det är som så, jag måste hushålla mer med mina resurser, annars kommer jag om och om igen hamna på ruta ett. Något jag inte vill. Eller orkar med.

Så mitt vacklande inombords fortsätter ett tag till. Mitt sökande efter mig själv, min identitet, det kommer att pågå ett bra tag. Något som är frustrerande. Jag vill så gärna bara må bra. Och att få göra det, det kommer kräva så enormt mycket hårt arbete och daglig träning att jag i skrivande stund blir trött, själsligt trött av att enbart vara medveten om det.

2015-11-29 17.52.45

Men.
Jag alltså har fått klart för mig i dag att jag måste undvika sådana här situationer såsom festligheter, aktiviteter i livliga miljöer och annat som kräver för mycket energi av mig.Vilket gör mig ledsen. Riktigt ledsen. Jag är ju egentligen en social tjej. Eller jag var i alla fall. Dock så kommer det att göra mig gott att inte dränera mig så totalt på energi, det vet jag. För om jag är mer varsam så kommer jag att klara av att arbeta med mina automatiska tankar bättre och ifrågasätta dem mer och mer. Vilket i slutändan ska leda mig till att jag blir så frisk som jag kan bli. Det kan bara bli bättre än vad det är i dag.
Det måste det bli.

Den stora frågan just nu är bara: Vem är jag?

❤❤❤

På dagen fem månader sedan.

Jag är en tänkare. Och när jag går in i mig själv. Så där riktigt, in i det innersta. Det som jag väldigt sällan öppnar upp. Inte ens för mig själv. Men när det händer, när jag väl är där. Då är det bara att stanna upp och låta tankarna yra runt och samtidigt försöka få tankarna och känslorna att samspela. En inte helt lätt uppgift. Men ändock rätt så behaglig.

I dag kände jag. Helt spontant för att bryta morgonmönstret som jag och Fröken Svår levt med under några veckors tid när min energi varit nere på minus. Jag vet inte vad det var för speciellt just i dag. Men det var en känsla. Så stark. Och jag ville verkligen fånga den.

2311-2015-1113434943087921877

Så vi gick.
Planlöst. Det enda jag visste och kände var att jag ville vara utomhus. I kylan. Som att den friska luften fick mina tankar att lättare falla på plats. Och jag började tänka. På hur min sommar var. Hur den inte blev som jag önskat. Eller planerat. Min vision, och framförallt mina vackert uppmålade bilder jag hade på min näthinna,  gick verkligen i stöpet den 23 juni 2015.
Allt jag tänkt. Visualiserat. Fantiserat. Googlat. Planerat. Drömt. Önskat.
Ja. Precis allt. Fick bara vika hädan.

Något som jag då inte riktigt förstod hur ont det gjorde. Utan det är först nu, en tid senare som jag inser det. Att jag saknar det som inte blev. För att bli incheckad på Hotell Gökboet helt utan föraning, fanns inte med i mina drömmar. Och det här året blev sannerligen inte det bästa i mitt liv som jag vid årsskiftet lovat mig själv. Om att leva för Buse. Stå upp för mig själv. Våga mer. Vara Ulrika. Den riktiga versionen. Nu känns det som om att jag glömt bort vissa delar. Eller ja, typ inget av det där som jag lovat mig själv är avklarat detta året. Och ja. Jag vet. Det är så larvigt att ens nämna detta när världen är som den är. Men jag tror att det är viktigt att jag erkänner detta för mig själv. Som en del av återhämtningsprocessen. Den jag försöker intala mig att jag befinner mig i just nu.

Under min promenad fick jag även en tanke. Angående självmord. Hur jag i alla dessa år varit arg på de människor som tagit livet av sig. Både närstående och andra personer som jag inte ens träffat. Arg på deras egoistiska sida som enbart tänkt på sig själva. Inte på de som efterlämnas. I sorg, ilska, saknad, kärlek och den ständiga frågan Varför?
En fråga som aldrig kan få något ärligt svar. Oavsett avskedsbrev eller inte så cirkulerar den frågan runt. Runt. Runt.
Varför?

Och så insåg jag en sak.
Att jag inte själv förstått riktigt hur illa ute jag var där och då. Att jag faktiskt var en av dem. En egoistisk person som bara tänkte på mig själv och ville avsluta smärtan. Den outhärdliga smärtsamma känslan som härjade inom mig dygnets alla timmar. Inte ett endaste andrum så att jag kunde få in lite ny energi och kanske en gnutta hopp om att det kan lätta. Nån gång kan det faktiskt det. Jag vill få väck alla de tankar som bråkade på mig vareviga dag. Mina egna sanningar, uppbyggda under väldigt många år med mycket hjälp från utomstående. Både medveten och omedveten.

Efter ett förhållande med daglig psykisk nedbrytning var mitt inre så trasigt att jag kände mig(och gör så än i dag) som en värdelös lite genomskinlig person med totalt meningslöst uppehälle på denna jord. Jag upptar plats som någon annan hade kunnat förvalta på ett bättre sätt. Min svaga själ hade dagligen matats med kritik om både utseende, beteende och insidan under så lång tid att jag inte såg annat än att det var sanningen. Alla de orden som då var hans sanning har fastnat och gnagt inom mig så länge att de blev och är min sanning.

Något som jag där och då, i min unga naivitet, trodde var ”the love of my life” visade sig som något som jag faktiskt ångrar. Även fast jag vet att en inte kan ångra saker så gör jag det. Kan inte annat. Något som var en oskyldig kärlek blev starten på den olyckliga tjejen som i dag stapplar fram i ett försök att finna lycka och glädje i livet. Livrädd att trilla tillbaka till de där tankarna. De mörka som skulle kunna driva mig in i total egoism och få mig att ta beslutet som skulle avsluta allt.

I dag känner jag att jag inte vill dit.
Men de där dagarna när hopplösheten härjar, då kan jag se fragment av mina planer. Mitt tillvägagångssätt. Och samtidigt som jag anar det någonstans där i periferin så grips jag av en rädsla. Dels att jag ska, med mina tankar, driva mig dit men också för att utföra det. Jag vill ju inte. Egentligen. För då borde det redan vara gjort. Rädslan för döden vet jag är en efterdyning av att ha levt med generella självmordstankar men även att det funnits mer djupgående tankar på hur det skulle gå till, vart det skulle ske och när.

2311-2015-1134434964563829631

Just nu känner jag ett lugn.
Tankarna vilar. Fingrarna knapprar på tangenterna. Musiken fyller mig med känslor. Jag trivs med det jag gör här och nu. Avkopplad från omvärlden.
Det är en känsla som jag verkligen tycker om. Och mer än gärna skulle leva med lite oftare. Det är som att ha ett lager bomull lindat runt det nötta hjärtat och den där förbannade ångestklumpen.
Så lätt. Så mjukt. Så välkommet. Så beroendeframkallande.

Men nu ska jag inte skriva mer här och nu.
Jag har insett att jag var riktigt, RIKTIGT, illa däran i somras.
Men jag var inte frisk, jag förstod inte bättre. Tack och lov så var det något inom mig som omedvetet bad om hjälp. Och min psykolog såg det. Han såg det som jag inte själv kunde se.
Nu ska jag bara kämpa för att inte hamna där igen. I det där hemska sinnestillståndet att jag vill avsluta mitt liv.
Från den där bron. Med gocarten. Någonstans i Dalarna.

Och nej. Jag vill inte ha något särskilt sagt med detta. Jag skriver. Enbart för mig själv. Och min själ. Med förhoppningen om att skänka mig just detta lugn jag just nu känner. Men jag skriver även för att känna den där lättnaden som kommer en stund efteråt. Lättnaden som skänker mig lugn. Ett lugn som ger mig hopp om en ljusare framtid.

Men alltså.
På dagen fem månader sedan jag checkade in på Gökboet.