De förtjänar inget annat än det bästa.

29 september, 201829 september, 2018 ~ Fröken Hagström ~ 2 Comments

Att leva på kanten hela tiden.
Ständigt balanserande för att inte trilla över kanten.
Det är svårt.
Så svårt.
För det krävs bara att en liten lätt vindpust ger dig en puff i fel riktning.
Och med det menar jag en lätt…

De senaste två veckorna har vindarna varit otroligt starka.
Jag har trillat omkull.

Tålamodet har brustit.
Det logiska tänkandet har havererat.
Jag har vacklat.
Famlat i mörker.

Genomlidit dagarna.
Likaså nätterna.
Sömnen har varit minimal.
Jag har lydigt följt med i spiralen nedåt.
Längre och längre ned.

Har sedan rest mig aningen.
Något sånär tills nästa stormby kom åter med full kraft och svepte med mig över kanten.

Det där batteriet alla bär inom sig.
Det laddas inte som det ska.
Och bristen på energi är så påtaglig när jag umgås med dessa stjärnor.
Så unga, oförstörda, nyfikna på livet och fyllda av energi.
Men jag klarar inte av en hel dag.
Orken tar slut strax innan 3/4 delar av dagen passerat.
Något som gör så ont i mig.
Att jag inte kan vara den som de förtjänar.
Och det har gått så långt att jag sagt till mina skatter att jag ska köpa en ny mamma till dem. Om det nu vore så enkelt. Men kan ni tänka er. Det skär i mitt hjärta när jag säger de orden till mina barn. Det gör så ont. Och det är inte ok att yttra det inför dem. Men jag klarar inte av att inte vara den de behöver.
Jag klarar inte av det.

—————-

För jag vill inget hellre än att leverera.
Att orka; busa, slita mitt hår, skratta, diskutera, kramas, tjivas, springa,
upptäcka, sjunga, dansa och leva livet fullt ut tillsammans.

Jag vill orka vara deras mamma till 100%.

De förtjänar inget annat än det bästa.
Mina älskade; Buse och Lillstrumpa.

Statusuppdatering.

14 juni, 201814 juni, 2018 ~ Fröken Hagström ~ Leave a comment

Tiden har flugit i väg sedan sist.
Men jag finns här.
Vår familj på 3 har blivit 4.
❤

Och livet rullar på.
Det är höga berg och djupa dalar.
Timme för timme betar jag av dagarna.
För det är så snabbt det pendlar, mitt mående, från den ena timmen till den andra svänger det och jag vet aldrig när det kommer att svänga. Något som tär på mig, att ständigt leva i ovisshet. Att ena stunden befinna sig i en ”glädjevåg” och inte veta när nästa dipp kommer. Eller att inte veta om det är tårar, ilska, sorg eller uppgivenhet som kommer att ta över mitt sinne och jäklas med mig.
Att när dagen är slut inte få känna den där känslan av välmående som jag borde göra…
som jag vill göra.

Förlossningsdepression?
Eller är det delar av mina PTSD & HSP diagnoser i kombination med ADHD(många stora bokstäver här) som orsakar mitt mående just nu?
Ja, det är en fråga som psykologerna inte har en aning om.
De kliar sig i huvudet, ställer tusen frågor och har pausat min traumabehandling. Nu träffas vi bara för att kolla status för stunden. Kollar på möjligheter att underlätta vardagen för mig och under sommaren så ses vi inte så ofta. Mycket för att dra ner på ytterligare ett stressmoment för mig då det ska fixas barnvakt osv, så fort jag ska i väg. Så med mina uppgifter från måndagens träff så ska jag nu fortsätta med dagens otroligt roliga städuppdrag; sanera hemmet.
Ett uppdrag utan slut.
Typ.

Kramar//

Påsklov och bilder för minnet.

1 april, 20181 april, 2018 ~ Fröken Hagström ~ Leave a comment

Hittade lite blandade bilder i min mobil.
Saker vi roat oss med på sistone.
Såsom att drömma om att äga en skoter, träffa fyrbenta kompisar, genomföra första slalomtävlingen, besöka Leo´s Lekland med kompisar, hänga i snön och besöka vårsalongen på Leksands bibliotek och stolt visa upp sitt eget bidrag.

Dagarna går sakta framåt(eller går de fort?, jag vet faktiskt inte) och just nu är det påskledigt i vårt hem.
Agge ska för första gången i sitt liv få ha påsklov i en hel vecka, jag har alltid jobbat tidigare, precis som Tobbe och därför känns det aningens ovant att få hänga med Busen under denna fantastiska vår/vintervecka. Av förklarliga skäl, då vi i år bygger hus så måste Tobbe dock kämpa på med det och kommer att ha fullt upp på egen hand. Allt för att vi så snart som det bara går kan flytta in och få mer yta och ett liv till vår lilla familj.

Men vad ska vi hitta på dessa kommande dagar då?
Jag & Buse.
Min ork är inte riktigt vad den brukar vara men jag ska verkligen göra mitt bästa för att vi ska få härliga dagar tillsammans. Kanske kommer solen att göra oss sällskap också? Vem vet men jag kan alltid hoppas. För det kommer självklart att bli lite slalom. Det är givet. Och än så länge verkar kroppen orka och klara av denna aktivitet till min stora glädje. Utöver detta så är det lite mer öppet vad som kommer att hända och ske. Kanske någon lekdejt, bio, pyssel, pulkaåkning och korvgrillning?

Vad gör andra familjer under påskloven?
Vad får vi inte missa?
Vi är öppna för alla möjliga förslag!!

Älskar verkligen att kika tillbaka på bilder. Om så bara några dagar, veckor eller månader gamla. Det väcker så mycket känslor inom mig. Och hjälper även mitt sargade minne att sortera var, när och hur saker har hänt. För det vet vi ju, att med en utmattningsdepression i bagaget så är det tyvärr så att minnet på ett eller annat sätt har fått sig en törn. Så även mitt. Men alla dessa bilder(önskar så att jag var än flitigare och tog ännu fler) hjälper mig att minnas. Att lyfta mig själv de dagar som är tyngre än andra.

Som bilderna ovan.
Från vår spontana eftermiddag efter förskolan när Agge så gärna ville åka skidor.
Och med den lyxiga förmånen vi har, att bo bredvid skolan i byn så var det bara att ta med sig utrustningen och knata dit och nyttja de fina spåren som dragits upp på åkern jämte.
Helt perfekt!
Och enkelt.
För så är det.
I bland fungerar det inte när vissa aktiviteter önskas utföras p.g.a. resor/transportsträcka, middagsförberedelser, otillgänglighet o.s.v…men som här, när vi passerar skidspåren på väg hem och Agge utbrister att han minsann vill åka skidor.
Ja.
Då kan vi bara inte låta bli.
Några varv på pigga ben i värmande solsken och sen hem för att äta middag.
En perfekt aktivitet för en otymplig mamma och hennes spralliga Buse.

Men alltså.
Bilderna.
Tänk att ett litet klick med mobilen kan göra så mycket för själen.

Men nu ska jag ta mig utanför dörren och invänta era förslag på påsklovsaktiviteter.
Därefter ska jag lägga upp en plan för veckan som kommer.
Kroppen och framförallt huvudet har varit slitet i dag och jag antar att det bara är att lyssna på vad kroppen säger. Lyda. Och därför har jag ägnat förmiddagen åt vila. Men nu kryper det i mig och jag måste åtminstone försöka få frisk luft i lungorna och sol på nästippen.

Två sessioner.

1 februari, 20181 februari, 2018 ~ Fröken Hagström ~ Leave a comment

Jag är inne i en fas nu när allt känns lite motigt.
Det bär emot att skriva det.
Men det är sanningen.

Att, tre månader senare än planerat, starta traumabehandlingen har efter två sessioner verkligen satt sina spår. Det är inte bara den psykiska påfrestningen att återupprepa det som hänt, allt detta sätter sig även på kroppen. Det är som att alla krafter har runnit ur mig och jag känner att mitt tålamod är ungefär lika med noll. Att leva i min närhet är ingen lätt match för stunden och jag känner också att jag drar mig undan. När jag kliver ur sängen på morgon så är det som att jag vill be om ursäkt för att jag vaknat.
Men jag drar mig undan.
Och det är inget illa ment från min sida.
Jag vill bara inte umgås med mig själv.

Min traumabehandling går ut på att prata om de övergrepp som jag utsattes för och även om det är många år sedan så är det ändå något som fortfarande påverkar mig i dagsläget. Såsom att våga lita på människor, släppa in nya bekantskaper, tro på mig själv, leva livet…

Så de två sessioner som vi har kört nu så har vi spelat in samtalen.
Vartenda ord.
Och vi har börjat med att gå igenom händelse ett…och denna kommer vi nu att prata om, mer och mer ingående för var gång. Just nu med de minnesbilder som jag har men kanske kommer det att komma fram mer bilder som jag förträngt av rädsla och obehag, det är sådant som tiden får utvisa, men vi kommer sakta att mata oss igenom, minut för minut.

Anledningen till att vi spelar in samtalet är att jag sedan, dagligen, ska lyssna på detta i min ensamhet. Trötta ut min hjärna.
Verkligen trötta ut den och få den att inse att det inte finns någon hotbild mot mig i dag.
Att jag inte behöver leva i flyktläge längre.

Mentalt var jag förberedd på att det skulle bli jobbigt.
Dock kan jag erkänna att jag inte var redo på att hela min kropp skulle ge en sådan reaktion som den gjort. För visserligen är jag gravid i tredje trimestern och det är såklart något som också tar ut sin rätt när det kommer till ork, humör och lust. Att sedan min ”riktiga” pappa lämnade jordelivet för några veckor sedan har säkert bidragit det med(dock inte redo att prata om det än) men jag känner att det är något annat som ligger och pyr, något som är den egentliga orsaken till att jag inte orkar.
Och det enda jag kan komma att tänka på är detta…

Känslan är liksom att jag inte orkar med mig själv.
Med alla tankar som snurrar.
Inte bara tankar och minnen om övergreppen som rivs upp till ytan, nej.
Det är mer som rörs upp.
Som alla dessa känslor av att inte duga, att vara en människa utan syfte, negativa tankar om mitt utseende, meningen med livet, att jag är världens sämsta mamma, att inte leverera tillräckligt bra på jobbet…

Alla dessa tankar som legat lite i dvala sedan hypnosen men som jag förstår måste upp till ytan igen för att liksom kunna rensas bort längre fram under denna behandling.
För jag vet att allt det här det går hand i hand med det som hänt.
Det grundar sig i dessa händelser.

Bara känslan när jag första gången skulle lyssna på den första inspelningen.
Det var så hemskt.
Och då var det inte att lyssna till vad som skett.
Det var att lyssna till min egen röst.
Tio minuter in i inspelningen var jag tvungen att stänga av.
Jag fick panik.
Skämdes för min röst. För orden som kom ut genom min mun. Röstläge. Vad jag sa. När jag sa det. Ja. Men alltså. Precis allt var fel. Jag kunde inte ens fokusera på vad jag egentligen sa. Alltså allvaret i det jag berättade. Jag fick sådan ångest av att höra mig själv.

Mina första ord till PsykologPhilip när jag kom tillbaka och han frågade hur det gått var:
-Jag hatar min röst. Jag hatar nog mig själv.

Han var inte förvånad.
Tydligen en vanlig reaktion.
Men jag har lyssnat efter denna första panikartade lyssning. Dock tog det flertalet gånger innan jag kunde släppa min röst någotsånär och lyssna på samtalet stundtals.
Men efteråt var det inte samtalet som jag utvärderade.
Nej.
Det var min röst. Mina ord. Mig själv.

Så framöver ska jag inte bara lyssna på våra samtal och trötta ut min hjärna,
utan jag ska även bearbeta obehaget av att höra min egen röst.
Men nu är alltså traumabehandlingen i gång…
och jag är frånvarande.
Men jag finns här.

2017 —> 2018.

16 januari, 2018 ~ Fröken Hagström ~ Leave a comment

Det går lite tid mellan gånger som jag kikar in.
Jag kommer mig liksom inte för att skriva även om jag så många gånger skulle behöva just det.
Skriva.
Lätta på hjärtat.

Det är så mycket som hänt den här hösten 2017.
Roliga saker. Omtumlande. Känslosamma. Sorgliga. Glädjebesked. Längtan…
…allt blandat i en salig coktail.
Vissa dagar har jag knappt orkat resa mig ur sängen med känslor som att jag inte vill mer. Vissa dagar har jag med glädje ”svingat” benen över sängkanten för att känna lust och glädje inför dagens göromål. Dock har det allt som oftast varit dagar av mittemellan. Sådana dagar som bara rullar på och varken gör till eller från. Och det är inget dåligt kan jag berätta för er. Nej nej. Snarare så är det ett positivt tecken på att jag inte har varit ner för djupt i dyn och fastnat igen. Visst kräks jag på dessa dagar som bara känns som slentrian, där jag fastnat med fötterna i mellanmjölk men någonstans har jag accepterat att det kanske är precis vad jag behöver. För uppenbarligen, även om jag inget hellre önskar, så orkar inte min kropp, själ och hjärna med att ha fullt ös medvetslös var dag. Inte som det var förut. Det som jag saknar, men som jag som sagt någonstans inom mig har accepterat. I stället måste jag försöka att verkligen känna glädje när det händer saker. Vilket jag gör. Inombords. Jag känner glädjen. Men jag har väldigt svårt att visa de känslorna utåt. Det är som en spärr som inte riktigt låter mig spritta som jag borde. Och varför det är så. Det har jag inget bra svar på. Kanske är jag rädd för att på riktigt släppa mitt gamla jag och liksom anamma det nya. Att det är ok att inte vara 200% Ulrika varje dag utan kanske ligga på 100% under vardagen och när det händer något, ja då får det vara vilken procentsats som helst. Det spelar ingen roll. Men någon form av spärr finns där och med tanke på hur lång resan har varit till dagslägets status så antar jag att försöka stressa fram det inte är någon idé direkt.

Att börja skriva om vad som hänt på sistone framkallar så enormt mycket känslor inom mig.
Mycket sorg.
Eller ett bättre ord är STOR sorg.

Detta blandat med glädje och oro.
För det är en spännande tid framöver.

Det här året har ju börjat med den stor sorg också.
Jag håller fortfarande på och bearbetar det som tänks, känns och rör sig inom mig.
Dock känner jag att jag inte är mogen att prata om det ännu. Det är för tidigt. För nära inpå.
Och kanske främst, alldeles för mycket frågetecken ännu för att jag ska kunna få orden att hänga samman.

Men jag kan säga så mycket som så att alla mina Stockholmsbesök i våras/somras, utan dem hade ja inte suttit här, i så pass bra skick som jag gör. Då hade jag förmodligen befunnit mig under täcket utan kraft eller förmåga att ta mig upp. Eller än värre. Kanske tillbaka på ruta ett och en veckas inlåsning. Men så är det inte i dag. För jag har fått hjälp.

För en lång lång tid sedan så försökte min sambo lite fint hinta mig om att kanske kan hypnos vara ett hjälpmedel för att ta mig ur min depression. Min reaktion var ganska så sval. Neutral. Kände varken bu eller bä. Läste på lite grann från de länkar som han skickat över. Hypnos. Smakade på ordet. Känslan som kom upp var nog mestadels rädsla. Uppblandat med lite ”buffel och båg”, kan omöjligt fungera och där stannade det. Jag lät det vara. Det kändes inte som rätt för mig.

Jag fortsatte gå till Philip.
Vi kom framåt.
Sakta.
Mycket sakta.
Några få framsteg men också många steg i helt fel riktning. Det enda jag vill var ju att komma framåt. Inte backa. Det kändes som att jag aldrig någonsin skulle komma till ett bättre mående. Och jag minns faktiskt inte vad det var som fick mig att börja tänka om angående hypnosen. Om det var det som krävdes, att jag fick gå och ha det ordet i mitt undermedvetna under, kanske ett års tid. Låta det växa där och att jag till slut kände att det kan vara värt att testa. Men efter många tårar, diskussioner och skräckfyllda scenarion inom mig så hade jag helt plötsligt bokat in mig hos en kvinna i Stockholm.
Min skepsis var stor.
Det erkänner jag.

Men alltså.
Jag gjorde det.
HYPNOS.
Vad tänker du?
Är det bara jag som tänkte ”humbug” och ”bli lurad på pengar”?
Eller är jag en inskränkt person som inte är öppen för nya saker. Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att jag vågade. Och att jag otaliga tusenlappar senare faktiskt, med glädje, kan säga att det har hjälpt. För det kostar pengar. Såklart. Men när det hjälper, då är det värt det.
Min resa är långt i från slut.
Jag har mycket kvar i mitt liv att bearbeta och det kommer att ta tid.
För livet fungerar ju så.
Det kommer hela tiden nya saker att bearbeta, nya utmaningar och det är inget konstigt.
Kanske är det så att jag kommer tillbaka och gör någon mer session hos denna kvinnan.
Ber henne om hjälp att kontakta mitt undermedvetna för att låsa upp lite dörrar som jag inte klarar av att göra på egen hand.
I bland är det kanske inte mer än lite hjälp som behövs.
Och då tror jag att ska man passa på att ta den hjälpen.

Men Stockholmsbesök och hypnos, det har varit min medicin under 2017. Tro det eller ej. Men den medicinen har till och med gjort att jag kunnat sluta med de antidepressiva tabletterna sedan 4 månader tillbaka och ändå håller jag ihop.
Det är coolt.

På återseende!!

Att vara en del av något. Och ändå inte.

8 november, 20178 november, 2017 ~ Fröken Hagström ~ Leave a comment

Har ni någon gång känt känslan av att vara en del av någonting men ändå inte?
Som att du inte är ”good enough” för att du inte kan leverera till hundra procent för stunden. Och när du inte kan leverera fullt ut då får du inte heller vara med och delta på samma sätt som andra. Informationen delas inte på samma sätt. Och även om en ställer frågor så är det olika bud från olika håll.
Nu pratar jag inte jobb som detta kanske låter.
Det gäller allt.
Hemmet. Vänner. Jobbet.
Livet.
Med allt vad det innebär.

För är det något jag har märkt under det här snart gångna året med sjukskrivning, sämre mående och betydligt mindre ork så är det att är du inte på plats och syns- då finns du inte.

Och kanske är det så att jag är extra känslig.
Jag vet inte.
Men detta är något jag verkligen tänkt på, det har gnagt inom mig. Att just innan man blir sjukskriven så är allt så ”lull-lull” och alla hör av sig från höger till vänster men när tiden går, då när man egentligen är som mest ensam, då finns ingen där. För oftast är det inte när en precis brakat in i väggen som den mesta hjälpen och stöttningen behövs utan det är under rehabiliteringen. Den som för mig pågår just nu. Och jag har nog aldrig känt mig så ensam som den sista tiden. Visst kan en person under rehabilitering ställa en fråga. Det är en del av mitt ansvar. Annars förblir jag ensam. Men att fråga. Fråga igen. Och få ett negativt svar, det tar på självförtroendet. Till sist så vågar du inte. Du vill inte störa. Inte besvära. För de som ger det negativa beskedet har bara inte tid just där och då. Det har inte och göra med personen som frågar. Men det tar så mycket kraft att bara orka ställa frågan att det nästintill tar mer än det ger.

bildkälla: Pinterest

Men som med allt så vänjer man sig.
Accepterar att det är så här det är.
Att vara ensam är inte farligt.
Men för många kan det kännas ack så sorgligt.

Ungefär så som jag känner nu.

Att jag är en del av något.
Men jag får ändå inte vara delaktig.

Någonstans inom mig så får jag känslan av att det här är ett ganska vanligt problem vid psykisk ohälsa. Att det är bara när personen är som sämst och kanske minst mottaglig för hjälp, då all energi mest går åt till att försöka ladda upp batterierna igen, att överleva, som erbjudanden om aktiviteter, umgänge, telefonprat, bio, whatever finns.

Eller är det bara min HSP person som låter känslorna styra för mycket?
Det kan väl omöjligen bara vara jag som upplever och känner det såhär?
Känslig eller inte känslig.

bildkälla: Pinterest

Men status just nu; jag känner mig väldigt lite och ensam i världen.
Oavsett om jag är hemma eller på jobbet.
Jag räcker inte till.

Min ork och energi finns inte för att vara en 100 % människa just nu och det gör mig mer ont än gott att vara sjukskriven. I alla fall om du fråga mig. För jag missar mer än jag får vara en del av. Och att psykologen vill att jag ska ta det lugnt det förstår jag men samtidigt så känner jag hur lusten och glädjen inte finns där. Jag är en spindel som är van att vara en del av ett större nät. Min kreativitet får blomstra och jag vet att när jag yttrar mig så lyssnar min omgivning åtminstone på vad jag har att säga. Jag är inte bara till besvär för att jag öppnar munnen. Min omtanke om mina medmänniskor får näring och jag får ge av mig själv för att andra ska må bra. Jag vill att mitt leende ska smitta min omgivning, så som det en gång gjorde.

Kanske är det jag som inte insett att jag inte längre kan vara en spindel i nätet som älskar att få mina medmänniskor att le och känna välmående. Men om jag inte är den. Och jag inte vill vara den jag är i dag.
Vem är jag då?

Som ni märker så är jag inte kvar i min djupa depression längre men jag är inte heller helt på banan.
Och just nu är jag i en väldigt känslig fas där minsta lilla får tårarna att rinna, precis som de gjort i dag, alldeles innan jag satte mig ner för att skriva dessa rader. Allt är väl egentligen precis som det ska vara under en rehabilitering, det pendlar mellan glädje, sorg, skratt, tårar, djupa och lättsamma tankar, dagar med oändlig energi som dagen efter resulterar i ett batteri som inte hunnit laddats upp tillräckligt för att orka…en ständigt pågående process där jag är mer vilse än hemmastadd och trygg.

fortsättning följer…

Att återuppstå?

31 maj, 201731 maj, 2017 ~ Fröken Hagström ~ 2 Comments

Tiden går.
Jag har varit här inne.
Skrivit några rader för att ögonblicket senare radera alltihop.
Det har inte känts som rätt tid.
Orden har inte flödat.

Så mycket som hänt den senaste tiden att jag inte kan finna orden så att de sätts i rätt mening. Det har och är en otroligt tuff period nu. Så mycket kan jag säga utan att det är en underdrift. Men jag tror och hoppas att detta bara är en tillfällighet. För som jag skrev i ett tidigare inlägg så kände jag att vindarna började vända. Och jag kände en styrka som jag saknat så länge. Dock vet vi alla att vindarna kan vända och det är uppenbarligen vad de gjort för mig men någonstans inom mig så vet jag att om jag bara kämpar mig igenom min inre storm så kommer jag att komma ut starkare på andra sidan.
Jag har människor runt om kring mig som tror på mig även när jag själv inte gör det. Jag har Philip som stöttar mig, ger kloka råd och lyssnar på det jag har att säga eller åtminstone försöker att förmedla. För är det något jag har lärt mig så är det att jag är aldrig så obekväm som när det ska pratas om MOI. Jag avskyr det som pesten och skulle hellre ställa mig inför en publik på flera tusen personer och prata rappakalja. Bara jag slapp yttra ett endaste ord om mig själv och den jag är.

För jag har fortfarande inte kommit så långt att jag tycker att jag är en person som är värdig att leva.
Nej. Jag är dessvärre fortfarande kvar på stadiet där jag anser att jag är en person som tar upp onödig plats i samhället, ointressant, tråkig, ful och allmänt bara är en tjej som kan klassas som ”mellanmjölk”. Jag fyller ingen nytta. Ingen funktion.
Än mindre nu när jag är en börda som är sjukskriven och tynger inte bara mina kollegor på arbetet utan även på samhället då jag får försäkringskassa. Alltså. Det är inga roliga tankar att bära på. Det kan jag lova. Och att omvandla tanken och försöka förklara för sig själv att det är bara en tanke. Men att tanken frammanar en känsla som såklart är ganska dyster…och så är hamsterhjulet i gång igen.

Men nu så har jag alltså, efter snart två år hos Philip gläntat på dörren och börjat att släppa in honom i mitt liv. Två år av haltande där jag burit min skyddande mask i tron om att jag ska orka med min fasad för resten av livet och då även skydda mig själv. Jag har lurat mig själv. Inte bara min omgivning. Utan främst mig själv när jag har försökt intala mig att det är för det bästa som jag inte säger som det är, inte berättar om ”tråkiga jag” utan håller skenet uppe.

För några veckor sedan så bara brast allt.
Jag tappade tron.

Lusten att leva försvann med vinden och jag hade inte en chans att fånga den åter. Glädjen jag känt över att ha funnit ett hopp inombords, borta. Bara sådär. I stället ett stort svart hål i min själ och en olust inför livet och framtiden. Jag ville faktiskt bara dö.
Men i stället för att göra något dumt så ropade jag på hjälp hos min fina vän E och hon lyssnade. Som alltid. Och även om jag inte sa saker rakt ut så hörde hon det som fanns där bakom orden och texterna, allt det som jag döljer i skymundan och hon agerade. Flera gånger skickade hon över denna låten och jag lyssnade på den på repeat. Orden grep tag i min själ och fick mig att känna nåt.
Texten skänker någon form av hopp.

Jag fick komma till Philip tidigare än planerat samt så hade vi telefonkontakt och i stället för att börja avsluta sessionerna tillsammans enligt plan, så har jag alltså nu en ny vårdplan för en tid framöver. Och det kommer vara mycket hårt jobb. Jag måste vinna över mina tankar. De elaka som tynger mig och drar ner mig i djupet. I stället ska vi försöka få mig att inse att jag kanske är värd att gå på denna jord, att jag gör någon nytta, att jag kanske inte är så tråkig som jag själv anser…vi har en plan. Vilket vi i och för sig haft hela tiden tillsammans. Det är bara det att jag väldigt svårt att lita på människor och det har tagit mig så här lång tid att inse, att han kommer inte göra mig illa. Han kommer inte att svika mig. Eller gå bakom min rygg. Han har valt sitt yrke för att han vill hjälpa sina medmänniskor till ett bättre liv.
Jag har ännu inte öppnat mig så pass att jag gråtit inför honom. Men jag har varit öppen i mitt kroppsspråk, försökt formulera mina känslor i ord, varit osminkad, varit närvarande på ett nytt sätt, skakat i kroppen, darrat på rösten och visat verkligheten. Jag har sagt som det är. Att jag inte litat på honom. Och han förstår. Dömer inte. Utan accepterar och är glad att jag vågar säga som det är. Att jag äntligen låter honom hjälpa mig med det som han är bäst på;
Omprogrammera hjärnor med hjälp av KBT.

Så.
Det finns ingen tanke bakom mina ord.
Bara känslor.
Och i dag var en perfekt dag för dem att komma ut.
Luftas i den mån jag orkar.

Follow my blog with Bloglovin

En tunn skör tråd…

30 oktober, 2016 ~ Fröken Hagström ~ Leave a comment

Godmorgon vintertid!

Denna vecka/helg måste klassas som hysterisk och just nu försöker jag ladda upp någon form av batteri för att överhuvudtaget klara av dagen. I går var min kära lille son på strålande humör *not* och skrek åt mig i bilen på väg till Halloweenfirandet i bystugan att jag skulle dö och att han bara skulle bo med sin pappa. Jag skulle försvinna.

En 3-åring vet inte vad det betyder.

Jag vet.

Men det gjorde ändå så himla ont. När jag kämpar med att hålla ihop som människa, fixar och donar, följer med på sociala evenemang fastän min dagsform inte är i skick att delta…ja, allt jag gör, det gör jag för min son. Och så får jag dessa ord spottade i ansiktet när jag verkligen är på gränsen att krascha. Då när orden tar som värst, då levererar han dem. Och han känner såklart av mitt sinnestillstånd även om jag försöker ”dölja” det så gott det går. Så gårdagens jäkt och stress…resulterade i att Fröken Hagström, när hon lämnat barnet till pappan uppe i bystugan och äntligen landade i sängen…då var det med en stor och fasligt tung klump inombords. Ångesten knackade hela dagen på min uppmärksamhet och det var verkligen en tunn skör tråd jag vandrade på…att tråden inte brast, det beror nog enbart på min egen envishet. Den ynka energi som fanns kvar gick nämligen åt till att inte visa för omgivningen att insidan inte är detsamma som utsidan visar, dvs. att mitt pokerface är just det, ett pokerface.

Så kvällen spenderades i sängen där jag tröståt. Allt i från smörgås, mörk choklad, riskakor och lite chips. Något som kanske inte låter så farligt. Men för mig är det inte bra. Inte bra alls. För det betyder att jag försökte äta bort ångesten. Något som inte fungerar. Tro mig, jag vet. Det finns en anledning till att jag har 30 kg’s övervikt. Och när jag försöker äta bort ångesten, då väcks en ny ångest….den över att jag äter.

Men i dag har jag och Buse söndag. Jag är trött, slut, opepp och sjukt sugen på onyttigheter. Buse tittar på Barnkanalen och vill åka till sin kompis Lucas pappas jobb (såklart vill han dit för att leka med Lucas, precis som i går) men just nu så vet jag inte vad som orkas med. Det får tiden utvisa.

Solen skiner åtminstone.

….en riktigt gammal goding som jag försöker peppa mig själv med när jag har dagar som denna…

…så tryck på play, höj volymen, dansa loss och sjung så högt du kan!!!

Föraktet.

11 augusti, 2016 ~ Fröken Hagström ~ 2 Comments

Den här bilden ploppade upp överst i mitt flöde på facebook i dag.
Dagens datum för 4 år sedan.

På bilden är jag mer tillfreds med livet, 30 kg lättare, gravid med en liten Buse, lycklig och galet taggad där i startfållan, redo att åka Cykelvasan tillsammans med Tobbe och Bärgarn.
Det var då.

På lördag är det dags för årets lopp.
Jag har en startplats.
Men inget annat.
Inga kläder att använda, för små skor och inte en endaste mil i benen. Det vill säga; jag ska inte åka. Och det enda jag har tänkt på i dag, sedan denna bilden visades för mig, påminde mig om dåtiden; Är vad jag var mycket finare där. Trots att jag innerst inne vet att jag kände mig sååå tjock när det här kortet togs.

I dag är jag raka motsatsen mot bilden.
På 4 år har jag förfallit(sanningen att säga är att det tagit mig 1 år och 2 månader).
Jag är numera mer vilsen än någonsin, 30 kg tyngre, olycklig, inte gravid med ett syskon till Buse och definitivt inte laddad för ett lopp i fäders spår.

Det är så mycket som får ångesten att riva och slita inombords. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte se ut såhär. Jag vill inte må såhär. Och ändå har jag så svårt att styra in mig själv på rätt spår. Det är hela tiden en ständig kamp inombords där jag får fajtas för att inte kapitulera helt vissa dagar. Kasta in handduken och låta dem låsa in mig igen.
Mina tankar krigar konstant med varandra och det är alltid den negativa och mörka sidan som på något sätt lyckas vinna. Förmodligen för att den har sådan makt efter alla år av ord/viskningar/glåpord/förtryck/baktalande/slag/hånskratt…psykisk misshandel av omgivningen och fysisk misshandel av *piiip* som därefter övergick till självförakt.
Det lever jag med än i dag.

Har ni känt den känslan någon gång?
Att ni hatar er själva?
Hata.
Det är ett väldigt starkt ord. Och jag hatar mig själv. Skäms för mig själv. Äcklas av mig själv. Trycker ner mig själv. Riktigt grusar varenda positiv tanke som någonsin passerar mitt inre. Och allt det här sker utan att jag hinner blinka. De automatiska tankar övermannar mig, som så många gånger förut och jag står som handfallen och förstår ingenting. Det enda jag känner är sorgen som väller över mig. Drar en mörk skugga över mitt ansikte och får leendet att inte nå hela vägen fram. Jag har lärt mig det nu. Att de som känner mig ser, ser när det inte är helt hundra. Ser att när jag har det jobbigt, då når inte leendet ända fram till ögonen. Det som alltid varit mitt signum.
Fråga mina gamla säsongspolare exempelvis.
Nämner du Ulrika, då tänker de på(faktiskt frågat när det var min PP läxa för en tid sedan) ett smittsamt leende med glittrande ögon och en ofantlig dos energi.
I dag kan jag knappt se den jag en gång var.
Blicken har blivit så grumlig av alla tårar och minnet bleknat så av all ångest som använt mina minnen som energi för att kunna leva vidare inom mig.. Numer känns det så enormt svårt att tro att det är mig de pratar om.
Men tittar jag på de fåtalet kort som fanns. Då ser jag det också.
Utan tvekan.

Men i dag är det alltså bara sorg och ångest som river inom mig. Sliter sönder mina organ, river i muren som försöker skydda mitt sköra hjärta från att inta viloläge. Jag vill så gärna komma på rätt köl. Men jag vet inte hur. Helt ärligt så känner jag mig som ett hopplöst fall. Varför finns inte den där jävlarannaman kvar inom mig som jag en gång hade mängder av? Den extra gnistan och styrkan som får en att kämpa vidare de dagar det är lite extra tungt och motigt. Jag känner att jag inte längre bör höra till mänskligheten för att jag är en skam som inte kan ta mig själv i kragen någon gång. Gå ner i vikt. Bygga upp min kropp. Äta bra kost. Sova. Motionera. Skratta. Leva. Umgås. Känna.

Och det svider så, att jag tyckte att jag var tjock den här dagen för 4 år sedan. Jag är verkligen dum i huvudet. Varför öppnade jag inte ögonen och tog en ordentlig titt? Insåg att jag var en normal tjej. Varken för smal eller för tjock.
Hälsosam och stark. Fylld av energi.
Välmående.

Jag är min egen värsta fiende.
Och jag hatar mig själv.
Det gör verkligen så ont.

Jag orkar bara inte med mig själv.

Mäktiga tankar.

27 juli, 201628 juli, 2016 ~ Fröken Hagström ~ Leave a comment

Att skriva.
Att skriva är att inse.
Hur fel en kan ha.
Eller hur rätt en kan ha.

Det är därför som jag, medvetet, har valt att inte skriva något här inne på några dagar. Jag har helt enkelt inte orkat känna efter och möta mitt inre kaos. Ja. Det är precis vad det är, ett inre kaos. Och när jag har semester så är det ju egentligen en ypperlig tid att ta tag i allt detta men…inte jag…inte nu… Vilket såklart är något som kommer att få konsekvenser när jag börjar jobba om ungefär tio dagar. Fyra veckors semester, snart till ända, där jag försökt att isolera mig här hemma för att möta så lite kända och okända människor som möjligt. Gjort mig så osynlig det bara går när jag väl varit i närheten av levande väsen. Med ett hopp om att ingen ska se mig, lägga märke till mig och se ner på mig, så som jag gör med mig själv.

I mitt stilla sinne försöker jag intala mig att om jag håller mig undan nu, så att andra människor inte kan se min hemska uppenbarelse och börja se ner på mig själv så som jag gör…då kommer dessa människor, den dagen jag mår bättre och kan stå på mina ben igen, se den riktiga Ulrika och de behöver inte tänka på mig med avsky. Helt ärligt är det min största fasa, att de runtomkring mig ska titta på mig med avsky i blicken.
Det. Får. Inte. Hända.

Men.
Det är alltså bland annat dessa hjärnspöken som ställer till det så för mig.
Som får mig att känna att livet är meningslöst och att jag bara tar upp en plats på jorden till ingen nytta. Att känna så…ja, det finns väl ingen som blir upplyft och munter av dessa tankar. Och tankar är just det, inget annat än en tanke.
Det vill säga om du är frisk och mår bra i dig själv.
Men för mig funkar det så här; mina tankar tacklar dessvärre omkull all form av logik när måendet är under ytan och tar då över både mitt sinne och mina känslor. Så när jag möter en människas blick, så ser jag bara avskyn och föraktet som denna människan känner för mig, fast att denne kanske inte ens känner mig. Men de automatiska tankarna är så starka att jag tror på dem. De bestämmer alltså helt sonika vad du som möter mig tycker om mig. Innan denne har hunnit reflektera över min närvaro ens.
Det är så svårt att förklara.
Jag känner att mitt försök här är otroligt taffligt och förenklat.
Det ligger som så mycket mer bakom dessa automatiska tankar.
Så mycket mer.