5 år.

I fredags var det ingen vanlig dag. Nej sannerligen inte för det var nämligen min och mannens årsdag.

Den 10 april 2010 träffades vi och har sedan dess hängt i hop. I hela fem år har vi kamperat tillsammans och delat både glädje och sorg. Och de senaste två åren så har vi haft lyckan att dela våra liv tillsammans med lilleman, vår avkomma, hälften mannen och hälften jag. Den lilla krabaten med den starka viljan och smittande skrattet. Och det är vi tre. För alltid.

Jag är så ofantligt glad och tacksam för att jag gick på Michaelas inflyttningsfest den där kvällen. Ensam, osäker men samtidigt väldigt glad att fått inbjudan. En inbjudan till den festen där jag fann en fantastisk vän i just värdinnan och även träffade mannen, min kärlek och livskamrat. En kväll som förändrade så enormt mycket i mitt liv till det bättre.

Och nu är vi här 5 år senare. Med mängder av ny rikedom i bagaget. Kärleken jag känner för denna mannen är svår att beskriva men han gör mig hel även då jag i bland kan bli tokig. På riktigt tokig. Men jag är övertygad om att det är ömsesidigt, jag har garanterat mina sidor som han kan bli galen på, även om jag såklart inte har en aning om vad det skulle kunna vara för nåt. Hihi. Och jag tror inte att jag kan komma i håg den dagen vi tyckte samma lika om någonting men det är också det som gör det så berikande, att vi är så olika.

Något som jag är övertygad om är att våra olikheter i kombination med kärleken till varandra är det som får vårat förhållande så levande.

Som ni vet har jag haft och har det fortfarande tufft med mina återkommande deprissioner, något som jag är övertygad om att jag inte överlevt om inte jag haft min support, min bättre hälft och kärlek i mitt liv. Det är han och lilleman som får mig att överleva. Något som jag självklart är otroligt tacksam över de dagar som jag kan se lite ljusare på livet och känna lite positiva vibbar. Så jag är inte bara glad för att denna man vill leva med just mig, lilla mig, här och nu, utan även tacksam för att han där, för 5 år sedan valde att öppna dörren och släppa in mig i sitt liv.

I sitt hjärta.

bästkusten

20120225_161751

2015-04-13 13.53.29

Och nu har vi fem härliga år bakom oss och blickar framåt mot nya utmaningar, mål och upplevelser tillsammans i vår lilla familj.

Jag, mannen och krabaten vår.

Dag 05- Vad är kärlek? Version 2,0.

Ja.
Jag har skrivit om detta en gång tidigare. Det kan du läsa HÄR. Jag tycker fortfarande att det är otroligt svårt att sätta ord på det men om vi säger så här då:
Ni som vet vad det är jag har lyckats klanta till, ni vet. Och ni kommer att förstå min text lite mer. För er som inte vet. Ni kommer att förstå mer den dagen jag känner mig redo att berätta. Det blir lite säger A men inte B av denna texten men ni får hålla tillgodo med vad som erbjuds så länge.
I det här fallet så är det verkligen så att jag är så tacksam för att kärleken finns i mitt liv. Det är nämligen så att den som jag lever med har blivit förd bakom ljuset och jag har inte varit ärlig. Något jag självklart skäms för och brutalt ångrar. Och nej, jag har inte varit otrogen, om det nu var någon som trodde det. Men ändock, det jag har gjort är dumt. Otroligt dumt. När jag erkände för min ”man”  hur det låg till så var jag så inställd på att han skulle lämna mig. Inga konstigheter. Jag var helt övertygad och jag kände att det var inte mer än rätt åt mig.
Är jag så korkad så får jag skylla mig själv.
Han blev arg(med all rätt) och fruktansvärt besviken på mig. Men han sa inget om att jag skulle dra åt h*lvete, packa mina väskor, flytta…inte ett ord. Något som chockade mig så mycket att jag var tvungen att säga åt honom att göra det. Att han skulle kasta ut mig.
Men han ville inte det.
Och jag är så glad och tacksam för att han ger mig ytterligare en chans.
Inte för att jag förtjänar den.
Men jag är otroligt tacksam.
Han är mannen i mitt liv. Och tillsammans med August är vi en familj. En liten familj med stora drömmar och som just nu arbetar hårt för att få en ljus framtid. Något som vi kommer att klara. Jag känner det i magen. Det gror en positiv känsla där.
Det kommer att bli bra.
Vad är kärlek?
Jag måste säga att detta om något är kärlek.
Han ser förbi mitt handlande och tänker på den personen som han först blev kär i. Att hon finns där inne. Bortom handlingarna. Han har inte gett upp hoppet om mig.
Han vill fortfarande leva som en familj.
Han älskar mig fortfarande trots mina fel och brister.
Det är kärlek.
Kärlek.
Det är sprittande, bubblande härligt, själadjupt och förlåtande.
Och har du hittat den, kom i håg att vårda den.
Varenda dag.
foto: Camilla Skottheim
 

Fyrtioåringen från Ullvi.

Fröken tröttmössa sitter på kontoret och väntar på att busen ska vakna efter en riktig lång sovstund. Jag vet inte vad det är men jag antar att det i dag är så lugnt och tyst här att han tar igen sig efter gårdagen som han spenderade med mormor och kusin Linda. I går var nämligen dagen då vi för första gången lämnade August hos barnvakter för att ägna några timmar till att bowla och äta en god middag, något som sambon inte hade den blekaste om att vi skulle göra. I hans värld så skulle han bara följa med Mikael till Rättvik för att kika på en traktor som han hittat på Blocket och efter det skulle vi äta en middag tillsammans med mormor och kusin. Dock fanns det ingen ”traktor” att kika på, i stället så blev han körd till Rättviks bowling där många av Tobbes goda vänner samlats för att fira hans fyrtio års dag i efterskott.
Och det var en mycket chockad sambo som till slut fattade att det inte var något traktorköp på gång utan en utekväll med sina fina vänner. Vi började med bowling där vi var uppdelade på fyra lag och jag hade en liten seg start må jag säga men kom igen på slutet och fick in någon strike där, jag tror att det kan kallas ringrostig för jag har nämligen inte bowlat på minst två år(!), så då förstår ni säkert min svaga inledning.
Men sååå roligt var det och att kunna slappna av och vara Ulrika för en liten stund, inte bara mamma-Ulrika utan även den Ulrika som fick sätta på sig lite” finare kläder och sminka sig en aning” för att gå ut med sambon och vännerna-Ulrika.
Efter bowlingen fick kärestan öppna ett paket som jag tillsammans med två familjer införskaffat. En tuppljusstake från Käck & Heby´s som bör finnas i alla hem inom Leksands kommun och nu gör det även hemma hos oss.
Och slutligen fick vi komma till bords, jag var hungrig som en varg och riktigt längtade efter en mumsig hamburgare från den nylanserade menyn. Ohh lord så god den var. Perfekt stekt och med riktigt goda tillbehör så blev jag alldeles lagom mätt och festade till det med en chokladfondant till dessert. Jag resonerade nämligen som så att när det för en gångs skull finns med på menyn då måste jag ha en, just för att det är så sällsynt(och rätt så klurigt att få den så där perfekt som den ska vara) förekommande.
Klockan sprang på men vi sjöng och hade trevligt tillsammans med ”födelsedagsbarnet” och till slut var jag tvungen att tacka för mig och bege mig hemåt mot Ullvi för att avlösa mormor och kusin. Men det var med ett stort leende som jag begav mig hemåt och gladdes för alla fina människor vi har i våra liv samtidigt som jag är så tacksam att så många kunde och ville delta på ett eller annat sätt.
När jag kom hem och landade innanför dörren så möttes jag av två personer som berättade att det gått så bra att ta hand om August och att han sov så sött på övervåningen vilket han fortsatte med hela natten. Jag är glad att det blev just mormor och kusin som ville ställa upp på denna första gången då det kändes bra i magen för mig att lämna honom just med dem.Och ännu bättre kändes det när det visade sig att det gått bra och bara varit glada miner. Tuuuusen tack för att ni ville ställa upp och ta hand om vår lilla minimänniska!!
Och nu ska jag försöka väcka honom så att jag kan få i säng honom om några timmar igen. Sliten pojk, sliten mamma(på grund av alldeles för få timmar med sömn) och sliten pappa. Men hem för lite mat, mysa med en saga och avrunda den här dagen. Aktiviteterna har inte varit många i dag men vad gör det när man kan kika tillbaka på lördagen och bara känna värmen sprida sig inombords.
Tack, tack, tack ALLA ni som gjorde detta möjligt!! Ni är underbara hela bunten och det är en mycket nöjd fyrtioåring som sitter på övervåningen och arbetar trots att det är söndag.
♥♥♥

August.

I dag säger vi grattis till vår lille buse som har namnsdag.
August.
Vår solstråle som förgyller varje dag.
Det är total lycka att just du kom till oss, finns ingen godare minimänniska med ett mer smittande leende än du, vår son. 
Tack för att du är du och glöm aldrig:
Jag älskar dig ♥

♥ tre år av kärlek ♥

Den 10 April var det tre år sedan som jag träffade min käraste. Jag minns det som i går och kan inte riktigt förstå vart tiden tagit vägen. Det har hänt så otroligt mycket saker under dessa år att jag har svårt att få det på pränt. Men jag vet att det är rätt. För det känns så otroligt rätt i magen och det är det absolut viktigaste.
Han är Mr. Right för mig.
Vår dag firades inte särskilt stort, det var vanlig arbetsdag men jag fick allt tre underbart stora vackra röda rosor med det gulligaste kortet. All text var skrivet direkt från hjärtat och tårarna trillade ned för mina kinder. Svårt att inte göra det med den kärleksförklaringen.
Tre år kan för en del ses som väldigt kort tid och för en del väldigt lång tid. Jag bryr mig inte, jag är tacksam för var dag jag får dela med denna mannen. Det har varit höga berg och djupa dalarna men vi kämpar och kommer starkare ut ur varje utmaning vi ställs inför. Tillsammans klarar vi allt!
2012
Och nu väntar en spännande tid framför oss. Det största man kan vara med om och jag vet att vi känner samma lycka inför vad som komma skall. Ditt tålamod är så fantastiskt stort och jag förstår inte hur du står ut med mig nu. När jag inte kan raka benen själv eller når tånaglarna så att jag kan pimpa dem med lite glada kulörer. Under nätterna när jag stånkar och stönar över hindrad rörelseförmåga och svårt att sova. Mitt totala ointresse av att äta mat, svängningar i humöret och oro inför förlossningen. Vad det än är så finns du där och peppar mig att tänka positivt. Vad har jag gjort för att förtjäna all din omtanke? Jag hoppas verkligen innerst inne att jag ger dig något tillbaka som kan vara en bråkdel av det du ger mig. För jag älskar dig av hela mitt hjärta ♥
20121123
Tack för att jag fått dela dessa 3år med dig och jag ser framemot de kommande ljuva åren tillsammans med dig, farmen och vårt lilla pyre.
Du är mitt allt♥

Nästsista besöket avklarat.

Åter från besöket hos barnmorskan. Det näst sista som vi har tid inbokad till. Men som Eleonora sa, nu kan det verkligen ske när som helst. Mätte magen och bebis växer fortfarande som den ska, hjärtljuden lät kanoners och huvudet var fixerat. Mitt blodtryck var lågt som vanligt så fanns inget att anmärka på. Den molande känslan som jag har haft i ryggen var förvärkar precis som jag anat och det var något som kunde komma och gå fram tills förlossningen. Jag som känner en sådan ”oro” över att inte veta när det är dags för förlossning kände mig en aningens lugnare av hennes ord: -Du kommer att veta när det är dags, det känns på ett helt annat sätt då och du bara vet.
Fick också väga mig. Ojoj. Aldrig vägt så mycket i hela mitt liv men vågen stod på 83kg precis. Vet inte om jag ska skratta eller gråta men det är trots allt av en god anledning. Och sedan inskrivningen så har jag gått upp 13kg. Ingen fara på taket utan jag håller verkligen de perfekta måtten. Totala viktuppgången blir lite mer med tanke på att jag vägde lite mindre när jag blev gravid men det handlar enbart om några få fjuttiga kilon. Inget jag hänger upp mig på. Huvudsaken att liten mår bra där inne. Jag ska bara försöka äta lite mer näringsriktigt nu den sista tiden och framförallt kolhydratladda(?). Om det nu verkligen behövs.
Siktet är att få ordning det sista av lite smått och gott som måste ordnas innan nedkomst nu. Funderar starkt på att bädda lillsängen klart då det kan bli lite mer verklighet av det hela då. Den är färdigmålad och står på plats i stugan. Fick gott betyg av Essie som var väldigt snabb att hoppa ner i den och lägga sig tillrätta. Tänk att man får bädda i ordning den och se det hela. Ja, det är nog det jag ska göra i kväll. Inse att snart är det på riktigt.

börjar närma sig bannemig…

Sedan i fredags kväll är jag telefonlös. Helt plötsligt så gav den bara upp. Inget konstigt har hänt, den har inte gått i golvet, batteriet är fullt, ingen vätska i närheten…men ändå har den sagt tack och godnatt. Tråkigt med allt som finns på telefonen men alla bilder ligger som tur är i dropbox och finns tillgängliga både på plattan och datorn. Annars hade jag blivit ledsen på riktigt. Så om du/Ni försöker få tag på mig så är jag inte otrevlig. Jag är bara lite okontaktbar tills jag fått tag på en ny lur, vilket förhoppningsvis blir väldigt snart. Tajmingen känns lite sådär med tanke på att jag nu om någon gång behöver vara kontaktbar samt ha möjligheten att kontakta de som behöver kontaktas.
I går började jag känna av lite förvärkar. Eller ganska så kraftiga sådana. Mest sitter det i ryggen och molar men med lite gungande så lättar det aningen så jag ser väl ut som en vaggande flodhäst när jag rör mig framåt. Bjuder på det då jag gör vad som helst för att slippa känna smärta. Till kvällen vankas det magavgjutning och mindfullness övningar. Allt för att jag ska lära mig att andas och vara här och nu. Av någon anledning så känns det nära nu. Men jag har som sagt säkert fel men något i maggropen säger mig att det inte är långt bort. Spännande är det och det är många olika bud huruvida det blir en pojke eller flicka. Själv har jag inte den blekaste. Något jag trodde att jag skulle ha men det är helt nollställt på den fronten. Men det spelar ingen som helst roll, jag är bara så in i vassen nyfiken på vem som är där. Nyfiken på ”den där” som kör upp rumpestumpen i revbenen och sparkar för glatta livet så att jag inte kan andas. Ojojoj. Snart är livet inne i en ny fas och det är svårt att förstå. Jag ska ta hand om en liten en och försöka lära den allt jag kan. Eller nåt.
Först ska jag dock mentalt förbereda mig på att skita ut en melon. Steg ett. Sedan tar vi oss an nästa utmaning. En stor sådan men kanske inte fullt så smärtsam som jag föreställer mig att steg ett är. Tack och lov är smärta till för att besegras så med kärestans hejjarop ska vi nog ta oss igenom detta med bravur. Kanske blir lite ramsor som klacken kör på hockeyn, i fall att jag skulle känna mig vilsen så kommer garanterat det att få mig att brista ut i skratt samtidigt som jag landar stadigt på jorden igen.
Ser ni min sambo stå där och gasta -Krigare, krigare, krigare!!!!, jag ser det klart och tydligt och börjar garva bara vid tanken på det. Kanske ska anställa någon som filmar hela förlossningen, med fokus på honom.
bilder från sommarens tripp till bästkusten
Nu befinner jag mig åter på kontoret. Ska försöka slutföra lite sysslor som har med souvenirerna att göra. Det är nog bäst att jag får det gjort så fort som möjligt, skönt att kunna släppa det och veta att allt är gjort. Nu är ju trots allt säsongen slut och det måste sammanställas och faktureras. Så jag säger hej så länge och önskar er en finfin dag!!!

Sightseeing på förlossningen avklarad.

Nu på morgonen så var min magkänsla lite ur balans och jag ringde till barnmorskan här i Leksand då jag under 36 timmar knappt känt av bebis i magen. De rörelser som varit har varit slöa och sega. Inte som det brukar. Och det är klart att man blir orolig när det är en liten vilde som bor där inne och helt plötsligt så känner man inte av någonting. Hur ska man tolka det. Men på order av barnmorskan så ringde jag till förlossningen i Falun som bad mig komma in för undersökning.
Fick en snabbvisit inne på förlossningen och insåg att om några få veckor är det min tur att ligga där i fantomsmärtor och klämma ut en liten knodd. Stort. Och väldigt ofattbart. Utanför dörrarna in till rummen stod det blöjor utplacerade. De små vagnarna som bebis ligger i under vistelsen på bb var omsorgsfullt bäddade och stod redo. Badkaret stod redo för användning. Blev både spänd och förväntansfull av denna sightseeing. Förlossningen hade ordnat det så fint att dagavdelningen kunde ta emot oss och vi fick ett eget rum att husera i medan de mätte aktiviteten i magen under ungefär en halv timmes tid. Magiskt att höra hjärtljuden pendla upp och ner.
När läkaren kom in och kastade en snabb blick på mätningarna så var hon förvånad. Det var så mycket aktivitet i magen att hon knappt trodde att det var sant. Hon hade full förståelse för att jag blev orolig när jag har en sådan vilde i magen som jag helt plötsligt inte kände av men förmodligen har den vridit sig så att sparkarna inte känns på samma sätt längre. Huvudet var ordentligt fixerat och det känns bra. Då närmar vi oss slutmålet.
Trots allt liv där inne ville hon göra ett extra ultraljud och kolla så att allt stämde med mått, vikt och fostervatten. Otroligt skön känsla att de gör en sådan grundlig undersökning och jag kände att jag på riktigt kunde andas ut när läkaren arbetade med ultraljudet och förklarade precis allt hon gjorde och såg. Bebisen sparkade men jag kände inte av dem, därmed så förstod hon ännu mer varför jag kände oro och kontaktade dem. Efter allt mätande, som tog lite tid då det inte var en lugn stund där inne, så kom hon fram till att bebis följde kurvan exemplariskt och vikten skilde sig enbart 2 gram från det normala. Så efter ett oväntat besök på Falu sjukhus så är vi hemma igen och kan känna lättnad.
Lättnad över att bebis mår finfint och lever rövare där inne samt en lättnad över att bli så väl omhändertagen av all personal. Jag är inte ett dugg orolig över förlossningen mer än smärtan såklart. Men med den kunniga personal som jag mött vid de senaste visiterna i Falun ger mig ett lugn att de kommer att göra allt för att jag och bebis ska överleva och klara av det på bästa sätt. Så mitt i all oro över att något skulle vara fel så fick jag bara goda erfarenheter med mig hem och ett lugn över att knodden är välmående. Snart, snart, snart ♥♥♥

Inte mycket kvar nu.

Ojoj.
I dag när jag öppnade gravidappen så möttes jag av detta.
Det vill säga att nu är det 10% kvar, mindre än en månad. Inte undra på att fjärilarna som trängs med bebis börjar fladdra frenetiskt i maggropen. Jag har ännu inte packat väskan. Vågar inte riktigt. Det var min uppgift i dag men jag har gjort allt utom det. Inte för att jag inte vill utan för att rädslan att något hemskt ska hända. Som vanligt låter jag mina hjärnspöken ta över och styra mig men jag har nu satt en deadline att senast onsdag ska väskan stå i hallen, packad och klar. Såvida inte det händer något innan dess. Man vet aldrig.
Bebis lever just nu rövare. Det är framförallt på kvällarna och enligt vad jag har hört så brukar de ha ungefär samma dygnsrytm när de kommer ut i världen. Antar att det betyder då att vi har en nattuggla till knodd. Nu vet jag inte om jag tror på det här så allvarligt men det ska bli intressant att se hur det blir. Och vem det blir. Tänk. Livet kommer aldrig mer att bli sig likt. På det mest underbara sätt.
♥♥♥

Min man han kan.

I går publicerade Aftonbladets Tomas Ros detta på Aftonbladets hemsida och det är klart att jag är så glad för min älskade sambos skull som nu får lite nya roliga utmaningar. Han jobbar galet mycket redan i dagsläget men han brinner för det han gör och det är det som är så underbart att se. Sedan att detta infaller ungefär ganska precis när nedsläpp är beräknat, det är en annan femma. Vi har bästa familjerna och vännerna som ställer upp på detta vilket gör att både jag och Tobbe känner oss trygga. Och huruvida han kommer att klara av uppgiften är jag övertygad om att det kommer att gå hur fint som helst.
För han kan han min man.
Hela texten hittar du HÄR !!!