Att överraskas!!

Fredag den 6 april var en dag där jag fick känna på riktigt fin vänskap.
För det är så att jag har den här graviditeten varit otroligt frånvarande.
Det började egentligen redan innan det plussades på stickan men det i kombination med min(lilla med ack så störande) sociala fobi och brist på ork gjorde att jag isolerade mig mer och mer. I slutändan har jag enbart varit närvarande via sms. Jag har haft en tuff mental resa dessa nio månader där min lilla ynkliga energi gått åt till att försöka leverera så bra som möjligt på arbetet. Mitt enda fokus har faktiskt varit arbete. Och försöka vara en mamma till min Buse.
Allt annat har fått stå åt sidan.

Så.
Det var en värmande fredagskväll som fick mitt hjärta att känna hopp igen.
Jag klev in på en restaurang(med vissa aningar om att Tobbe inte talat sanning om vad som skulle hända där) i Leksand och möttes av ett gäng underbara tjejer som var samlade och väntade på just mig. Och min första fråga inombords var; VARFÖR? Men insåg efter ett tag att de satt där av egen fri vilja. För att de ville. För att de bryr sig. För att de är sådana människor som kallas VÄNNER!

Och jag är så enormt tacksam för att de tog sig tiden för mig.
Att de planerat och fixat i hemlighet.
Tagit sig tid.

Vi pratade.
Åt mat.
Och pratade lite mer om allt mellan himmel och jord., av förklarliga anledningar ganska mycket fokus på bebisar, barn och familjeliv. I mitt tycke kanske lite för mycket fokus på mig men jag gjorde mitt bästa för att släppa in dessa fina människor. Att släppa nervositeten och bara vara.

För det är ju så att jag varit rädd hela graviditeten för att något ska bli tokigt och jag är så fortfarande. Därav pratar jag inte om den. Bara låtit den pågå. Inte skrivit särskilt mycket på sociala medier(om jag jämför med när jag var gravid med Agge), varit väldigt tillbakadragen vid frågor och liksom försökt att leva så vanligt jag bara kunnat trots detta illamående som blivit vardag. Att leva på ICA´s(måste vara ICA´s!!!) blåbärsfestis i 9 månader är ingen höjdare kan jag lova. Energinivåerna har inte varit på topp direkt. Men man intager vad som kan intagas.
Typ.

Vi skrattade gott denna kvällen åt att jag fortfarande inte packat väskan till förlossningen.
Trots barnmorskans order.
Men jag har inte varit redo.
Känt att om jag inte gör det så kommer det inte att ske.
Men vet ni.
Det kommer ju att ske oavsett vad jag tänker, tycker, känner eller säger.
Bebis kommer ut förr eller senare.
Väskan är inte riktigt packad ännu.
Jag har dock samlat alla sakerna på en byrå så det är väl bara att rafsa ner i en påse när det är dags.
Men jag förmår mig inte att göra det där sista.
Ta fram en väska. Öppna den. Stoppa ner sakerna. Och slutligen stänga.
Det blir för definitivt på nåt sätt.
Verkligt.

Men alltså.
Åhhh.
Det är så mycket som snurrar inombords och detta var tänkt att bara vara ett tacksamhetsinlägg.
Dock tar tankar och känslor över i bland och jag skriver det som rör sig inombords.
Att inlägget inte kommit tidigare har varit av den enkla anledningen att jag inte klarat av det. Jag har känt mig stressad för jag vill inte att någon ska känna sig bortglömd men jag har blundat. Mitt inre har inte orkat bearbeta alla de känslor som kom i samband med denna kvällen.
Den otroligt fina blöjtårtan som bebis och jag fick står fortfarande ouppackad på byrån.
Jag kan inte förmå mig att rasera den riktigt än.
Utan den får står där som en påminnelse om mina fina vänner som finns där ute.
Det var verkligen ett så härligt gäng som var på plats fysiskt denna kväll men icke att förglömma var att det var även några fina människor som inte kunde närvara…och ni fanns självklart med i mina tankar och i mitt hjärta. Och bara så att ni vet och inte glömmer; Ni är alla lika värdefulla för mig!!!

Och jag tänker inte lova något, för jag vet inte om jag kan hålla det löftet men jag tänker göra mitt yttersta för att bättra mig som vän. Finnas där mer än bara på sms. Att avlägga nyårslöften i april är väl ingen mening men jag tänker som så att när jag klarat av min traumabehandling samt den pågående ADHD/ADD-utredningen(varför göra en sak åt gången?) så hoppas jag att mitt liv ska vända till det bättre. För det tar på krafterna, då främst de psykiska, att vara inne och rota i det inre. Men anledningen till att jag gör det är för att jag tror och hoppas att det kommer att bli bra i slutändan. Att det kommer att bidra till mer lycka i framtiden. En förhoppningsvis mer balanserad Ulrika med den där livsglädjen som jag en gång hade till låns. Jag saknar den. Jag vill träffa henne igen. Hon som tog livet mer med en klackspark och såg möjligheter i allt. Så om ni orkar ha lite mer tålamod med mig så har jag en önskan, plan och tanke om att komma tillbaka. Först ska jag bara klämma ur mig en unge, återuppta rehab och återvända till livet och allt vad det har att erbjuda.

Men.
Det finns liksom människor där ute som tagit sig tid för mig.
Som finns där för mig.
Och det är så stort.

TACK TACK TACK!
Ni vet vilka ni är och jag är så glad för att ni finns!
Jag hjärtar Er!!

2017 —> 2018.

Det går lite tid mellan gånger som jag kikar in.
Jag kommer mig liksom inte för att skriva även om jag så många gånger skulle behöva just det.
Skriva.
Lätta på hjärtat.

Det är så mycket som hänt den här hösten 2017.
Roliga saker. Omtumlande. Känslosamma. Sorgliga. Glädjebesked. Längtan…
…allt blandat i en salig coktail.
Vissa dagar har jag knappt orkat resa mig ur sängen med känslor som att jag inte vill mer. Vissa dagar har jag med glädje ”svingat” benen över sängkanten för att känna lust och glädje inför dagens göromål. Dock har det allt som oftast varit dagar av mittemellan. Sådana dagar som bara rullar på och varken gör till eller från. Och det är inget dåligt kan jag berätta för er. Nej nej. Snarare så är det ett positivt tecken på att jag inte har varit ner för djupt i dyn och fastnat igen. Visst kräks jag på dessa dagar som bara känns som slentrian, där jag fastnat med fötterna i mellanmjölk men någonstans har jag accepterat att det kanske är precis vad jag behöver. För uppenbarligen, även om jag inget hellre önskar, så orkar inte min kropp, själ och hjärna med att ha fullt ös medvetslös var dag. Inte som det var förut. Det som jag saknar, men som jag som sagt någonstans inom mig har accepterat. I stället måste jag försöka att verkligen känna glädje när det händer saker. Vilket jag gör. Inombords. Jag känner glädjen. Men jag har väldigt svårt att visa de känslorna utåt. Det är som en spärr som inte riktigt låter mig spritta som jag borde. Och varför det är så. Det har jag inget bra svar på. Kanske är jag rädd för att på riktigt släppa mitt gamla jag och liksom anamma det nya. Att det är ok att inte vara 200% Ulrika varje dag utan kanske ligga på 100% under vardagen och när det händer något, ja då får det vara vilken procentsats som helst.  Det spelar ingen roll. Men någon form av spärr finns där och med tanke på hur lång resan har varit till dagslägets status så antar jag att försöka stressa fram det inte är någon idé direkt.

Att börja skriva om vad som hänt på sistone framkallar så enormt mycket känslor inom mig.
Mycket sorg.
Eller ett bättre ord är STOR sorg.

Detta blandat med glädje och oro.
För det är en spännande tid framöver.

Det här året har ju börjat med den stor sorg också.
Jag håller fortfarande på och bearbetar det som tänks, känns och rör sig inom mig.
Dock känner jag att jag inte är mogen att prata om det ännu. Det är för tidigt. För nära inpå.
Och kanske främst, alldeles för mycket frågetecken ännu för att jag ska kunna få orden att hänga samman.

Men jag kan säga så mycket som så att alla mina Stockholmsbesök i våras/somras, utan dem hade ja inte suttit här, i så pass bra skick som jag gör. Då hade jag förmodligen befunnit mig under täcket utan kraft eller förmåga att ta mig upp. Eller än värre. Kanske tillbaka på ruta ett och en veckas inlåsning. Men så är det inte i dag. För jag har fått hjälp.

För en lång lång tid sedan så försökte min sambo lite fint hinta mig om att kanske kan hypnos vara ett hjälpmedel för att ta mig ur min depression. Min reaktion var ganska så sval. Neutral. Kände varken bu eller bä. Läste på lite grann från de länkar som han skickat över. Hypnos. Smakade på ordet. Känslan som kom upp var nog mestadels rädsla. Uppblandat med lite ”buffel och båg”, kan omöjligt fungera och där stannade det. Jag lät det vara. Det kändes inte som rätt för mig.

Jag fortsatte gå till Philip.
Vi kom framåt.
Sakta.
Mycket sakta.
Några få framsteg men också många steg i helt fel riktning. Det enda jag vill var ju att komma framåt. Inte backa. Det kändes som att jag aldrig någonsin skulle komma till ett bättre mående. Och jag minns faktiskt inte vad det var som fick mig att börja tänka om angående hypnosen. Om det var det som krävdes, att jag fick gå och ha det ordet i mitt undermedvetna under, kanske ett års tid. Låta det växa där och att jag till slut kände att det kan vara värt att testa. Men efter många tårar, diskussioner och skräckfyllda scenarion inom mig så hade jag helt plötsligt bokat in mig hos en kvinna i Stockholm.
Min skepsis var stor.
Det erkänner jag.

Men alltså.
Jag gjorde det.
HYPNOS.
Vad tänker du?
Är det bara jag som tänkte ”humbug” och ”bli lurad på pengar”?
Eller är jag en inskränkt person som inte är öppen för nya saker. Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att jag vågade. Och att jag otaliga tusenlappar senare faktiskt, med glädje, kan säga att det har hjälpt. För det kostar pengar. Såklart. Men när det hjälper, då är det värt det.
Min resa är långt i från slut.
Jag har mycket kvar i mitt liv att bearbeta och det kommer att ta tid.
För livet fungerar ju så.
Det kommer hela tiden nya saker att bearbeta, nya utmaningar och det är inget konstigt.
Kanske är det så att jag kommer tillbaka och gör någon mer session hos denna kvinnan.
Ber henne om hjälp att kontakta mitt undermedvetna för att låsa upp lite dörrar som jag inte klarar av att göra på egen hand.
I bland är det kanske inte mer än lite hjälp som behövs.
Och då tror jag att ska man passa på att ta den hjälpen.

Men Stockholmsbesök och hypnos, det har varit min medicin under 2017. Tro det eller ej. Men den medicinen har till och med gjort att jag kunnat sluta med de antidepressiva tabletterna sedan 4 månader tillbaka och ändå håller jag ihop.
Det är coolt.

På återseende!!

My birthday comin’ up!

Jag pratade i telefon med min kära mor i dag och hon påminde mig lite fint om att jag minsann fyller år snart. Och som alltid så hasplar jag ur mig under året att jag önskar mig ditten och datten. Men när det sedan kommer till att svara de fåtalet människor som frågar vad jag önskar mig.
Ja. Då kommer jag inte i håg en endaste pinal. Som bortblåst.
Och att fråga exempelvis T om han kommer i håg något av det jag nämnt under året.
Ha. Det är lönlöst.
Totalt lönlöst.

Men i år förvånar jag mig själv lite. På önskelistan finns fortfarande väskan i skinn som är slutsåld typ överallt utom på Åhlens City. Eller klockan som jag suktat efter sedan den släpptes. Gummistövlar behöver jag och de här är enligt mig perfekta. Lagom höga, snyggt med marinblått och vet sedan tidigare att de sitter bra på mina smala fötter(har suktat lääääänge).
Så de saker som jag valt att ta med här,
det är saker som VERKLIGEN skulle uppskatta att få i present.

Så.

Nu hoppas jag på att få riva av presentpapperet och hitta nåt av detta fina inuti…

// Randig klänning-PROVRUMMET // Tröja-ZALANDO //
// Klocka-TRIWA  // Gummistövlar-ZALANDO //
// Rund vas-LANTLIV // Väska-ÅHLENS // Örhängen- EDBLAD // Ring-EDBLAD //
// Axelväska-ÅHLENS // Plånbok-ÅHLENS // Fat-INDISKA //
// Sneakers-BOOZT // Pulsklocka-XXL // Tofflor- MINFOT //

Ovan kan ni klicka på butiken så kommer ni direkt till produkten.
Alla bilder är lånade från respektive butik.

Highly Sensitive Person.

Fredagsmys i vårt hem består av en ensam mamma som placerat sig i sängen med Spotify i bakgrunden och en sovande liten Buse i rummet intill. Sambon är ute på vift och jag hoppas innerligt att de har trevligt. Min tanke var att egentligen åka hem till någon och hälsa på denna ”ensamma” fredagen men så här i efterhand är jag så otroligt glad att jag lyssnade på min trötta kropps enträgna signaler om att stanna hemma för lite lugn och ro. Jag behövde det. Musiken, tystnaden, lugnet, det rena ansiktet, uppkrupen i sängen under en filt och med en skål med vattenmelon.
Samtidigt som jag har det så här bra så sitter jag och tänker på vad jag ska ta mig för på min lista över ALLA saker som finns att göra.
Den känns som aningen övermäktig just nu.

Ni vet, när en vet allt som behöver/måste/bör göras och den där känslan när det är klart. Jag vill få känna den. Men jag orkar inget göra. Oinspirerad. Trött. Så helt ärligt så tänker jag strunta i jobbet för den här kvällen och i stället ta mig någon timme under morgondagen för att beta av diverse uppgifter och förhoppningsvis, genom det, skänka mig själv lite lugn.

Veckan som gått har passerat i ett rasande tempo.
Jag har inte riktigt varit med och det ska bli skönt med en helg som inte är fullspäckad med aktiviteter. Min förhoppning är såklart att solen kommer att stråla på oss, jag behöver tanka massor av D-vitamin, andas frisk luft och låta mina axlar sjunka ner några hack. Det har varit en vecka som innehållit mycket enormt mycket känslor och vid det här laget så vet jag att jag är en Highly Sensitive Person. Något som jag nämnt lite snabbt tidigare. HSP äter så mycket energi samtidigt som jag är glad att jag har fått detta karaktärsdrag som en extra bonus när jag föddes. Tidigare har jag bara trott att det varit något knas med ”hur” jag tänker. Tills det att jag fick detta förklarat för mig, att jag alltså är en högkänslig person som noterar de mest omärkliga tingen som sker runt omkring oss, bearbetar dem med blixtens hastighet och sätter mitt nervsystem i ordentlig gungning. Jag har lärt mig att jag är en person som otroligt lätt känner av den sinnesstämning som råder i min närhet. Så här står det på en informationssida som beskriver detta karaktärsdrag:

”Du kan alltså känna av stämningar och andra människors behov. Du har välutvecklad empati: Inte nog med att du har förmågan att sätta dig in i hur andra mår, deras tillstånd kan få dig att känna dig på samma vis! Detta leder till att du har svårt att sätta gränser, vilket i sin tur kan leda till att högkänsliga människor lätt blir manipulerade och utnyttjade av andra människor”. 

Och som jag känner igen mig i dessa orden. Att inse detta har också gett mig en förklaring till hur det kan komma sig att jag är så trött och slut mest hela tiden. Visst är jag utmattad. Jag vet. Men de perioder då jag inte har mått dåligt de senaste åren så har jag ändock blivit trött så oändligt fort av nya intryck och vissa miljöer men även det fick sin förklaring när jag fick denna känslighet/sensivitet förklarad som en del av mig och den jag är. Helt enkelt så är det så att jag behöver mer återhämtning efter varje dag än vad människor runt omkring mig behöver. Något som jag nu på allvar ska försöka lyssna till.

Som den här veckan som, varit ordentligt intensiv, har ätit upp hela mitt batteri och det finns inte en gnutta energi kvar att tillgå. Ingen reserv att tillgå heller. Det har verkligen varit så illa att jag inte vaknat på natten av att Buse kommit in till vår säng, jag har inte heller vaknat av klockan på morgonen, utan sambon har fått knacka på mig för att få en reaktion. Och detta är något som är så ofantligt olikt mig. Därav kommer jag framöver, att bli än mer tråkig. Jag måste helt enkelt. Om jag vill kunna arbeta kvar på mitt fantastiska arbete som jag älskar, om jag vill kunna leka med min son, om jag vill leva. Ja, då måste jag få till en förändring i mitt liv. Vilket betyder att jag från och med kvällens beslut(att stanna hemma) har tagit ett kliv i rätt riktning. Med förhoppning om att framöver kunna hantera alla intryck lite bättre. Och denna personen som berätta för mig om att jag passade in på alla kännetecken, den personen är jag oändligt tacksam. För nu förstår jag mer.

Så förutom min utmattningsdepression som i somras höll på att kosta mig livet så har jag nu alltså även förstått att jag är en person med ett karaktärsdrag utöver det vanliga. Och jag kommer att vårda det ömt. Det lovar jag. För jag tänker som så, att om jag får ladda batterierna riktigt ordentligt, då måste detta vara något som kan hjälpa andra människor, genom att jag ser och hör saker som de själva inte lägger märke till.

Men.
Alltså.

Highly Sensitive Person.
That´s me!

Projektmakerskan.

Det här med att komma på nya saker att göra hela tiden, det kan sannerligen få mig att bli knäpp. Nya projekt påbörjas dagligen här hemma som dessvärre stagnerar efter bara ett litet tag då det saknas något för att slutföra det hela.
Precis så var det under gårdagen.

Projekt 1: Garaget.
Som i dag används som förråd. Det MÅSTE organiseras upp. I dagsläget är det nämligen så att du kommer in innanför dörren för att sedan bli stående, förundrad över vad som skett där inne. Kläder här, kartonger där, småpryttlar som rymt i från sin ursprungliga förvaringsplats, plastbackar med barnkläder(förövrigt det enda som är välsorterat och orört), barnskor som inte fått någon bestämd plats ännu och ja…sedan lite möbler, cyklar, bildäck, en välfylld frys, en sådan där bebispool med tillhörande leksaker och en massa annat. Jag minns bara inte riktigt vad det där ”massa annat” är för något då det ligger begravt där under allt kaoset.
Men men.

I går påbörjade jag alltså detta projekt.
Som från ingenstans så kände jag bara att det var dags. Inspirationen fanns där och då är det bäst vara snabb och passa på. Jag menar, du vet aldrig när inspirationen och lusten får för sig att smita sin väg, så det är bara att gör´t. Och det flöt på bra. Sängkläderna, vars kartonger gått sönder i botten, har jag sorterat ordentligt och realistiskt tänkt på vad som ska stanna och vad som ska gå till sopor eller andra roliga projekt. Känslan att detta påbörjats är än så länge bra. Dock körde jag fast en aning på eftermiddagen när jag fick slut på flyttkartonger och insåg att jag måste ta en tripp till IKEA för att kunna fortsätta. Suck. Jag kan lova att frustrationen var inte att leka med när jag körde fast så snart…jag hade ju bara precis börjat.

Men för att inte deppa ihop helt och hållet, så fick jag helt enkelt hitta på något nytt att syssla med tills dess att jag löst det lilla problemet med förvaringsmaterialet. Som förhoppningsvis löses snarast så att fortsättning kan ske till helgen.

Projekt 2: Påskpyssel.
Ja, det kan tyckas tidigt. Men alla andra år, så har jag typ fått fast fjädrarna i riset på skärtorsdagen och vips så är påsken förbi och det känns helt meningslöst att jag ens lade ner tid på det hela. Därför har jag i år valt att satsa på egenproducerat pyssel som jag alltså påbörjade i går. Och för att göra det lite extra så har jag såklart ordnat med dubbel uppsättning för att även kunna ta med till jobbet och glädja barnen där med lite färgglatt påskpynt.
Pärla, stryka och klippa är det som detta projekt mestadels bestod av under gårdagen. En riktigt mysig idé då jag gjorde den tillsammans med Buse. Eller ja. Det var mysigt fram tills det att han tröttnade, hällde ut alla sina pärlor i sängen och drog fram sin underbara, gulliga trotsådra.
Typ pärlor överallt. Tjohooo! Eller nåt sånt.

Projekt 3: Dropbox.
Den molntjänst där jag samlar de flesta av mina bilder. Så många att utrymmet är mer eller mindre slut. Och från och med slutet på denna månad(hade sådan tur att jag fick med lite extra utrymme när jag fick ny telefon och det extra utrymmet var under en begränsad period och går alltså ut snart) så måste jag betala för allt mitt utrymme, vilket är rätt så dyrt. I alla fall om du frågar moi! Så innan jag tar beslut om hur jag ska gå vidare så har jag lovat mig själv att få igenom varenda en av bilderna för att kolla så att det inte är en massa dubbletter som tar upp onödig yta samt se vad jag vill ha kvar och inte. Och efter att jag börjat nedifrån för att beta av mapp efter mapp så insåg jag att detta kommer ta sin lilla tid. Så nu vet jag vad en del av min fritid måste gå till framöver, nämligen; sortera, radera, förflytta och min förhoppning är att jag är klar med detta till slutet på månaden. Allra bäst vore det såklart om jag kunde säga att det var färdigt redan…typ som i går. Vilken lättnad det vore. Samtidigt så är det mycket känslor i omlopp när jag sysslar med det här projektet. Glädje. Tårar. Smärta. Kärlek. Energi. Lust. Längtan. Drömmar. Ja en riktig tripp längs med känslornas väg. För så är det ju, att gå igenom bilderna, om så bara sedan några år tillbaka så är det minnen. Fina, jobbiga, skrattfyllda, trött, knasiga och alldeles underbara minnen som jag vårdar ömt. Innan jag tar beslutet att trycka på radera så väger jag för och emot flera gånger för att vara riktigt säker. Vill inte förhasta mig. Inte i sådana här situationer med så betydelsefulla saker.

För som jag nämnt tidigare så har jag alltid haft ett otroligt bra minne. Men med flertalet depressioner till följd av utmattning så har minnet försvagats. Successivt. Och sådant som jag tidigare tog för givet att jag skulle minnas, är i dag ett måste att skrivas ner. Annars går det inte och jag får panik. Helt enkelt av rädsla för att glömma vilket jag vet redan innan att jag med allra största säkerhet kommer att göra. Så sjukt tråkigt. Och det är för mig en stor förlust. Så allt som hänt sedan allt började för x-antal år sedan…det minns jag bara vagt. Eller inte alls. Men jag kan glädjande nog fortfarande minnas delar och större fragment från min barndom. Något som jag är oändligt tacksam för att jag fått behålla och jag lovar att jag vårdar dessa minnen med så mycket vördnad jag bara kan. Så alla dessa bilder jag nu sorterar, de är från de senaste åren och är mitt minne. Därav så mycket extra värdefullt. För utan dessa bilder, bloggen och min älskade pappersalmanacka så skulle jag inte ha något kvar. Mer än dagen här och nu och morgondagen, för gårdagen minns jag inte.

Projekt 4:  Hälsa & Träning.
Detta ständigt pågående projekt. Som jag totalt kört fast i, medicinerna har dessvärre gjort att min ämnesomsättning är brutalt rubbad och för att komma i fas igen med näsan i rätt riktning så måste jag verkligen ha en väl fungerande plan att följa. Något som jag arbetar på. Och samtidigt som jag inte vill något hellre än att känna att jag tappar alla dessa kilon som är överflödiga och som får mig att känna olust för mig själv, så drar jag mig för att börja. Mycket för att jag är så trött och vet att det krävs enormt hårt jobb för att komma på banan igen. Min kloka och sunda sida vet att det är första veckorna som är tuffast och att sedan lättar det, tröttheten minskar och kroppen mår bättre…men ändå är det så gruvsamt att börja. I somras tappade jag uppenbarligen mitt j*vlar anamma som jag tidigare varit känd för. Det är som bortblåst. Men jag söker dagligen inspiration och kraft för att ta det där klivet. Och jag är på god väg. Planeringen har nått sin slutfas nu och jag är både spänd av förväntan, samtidigt som jag är så nervös. För jag vill inte köra i diket fler gånger. Det räcker nu. Mitt enda sikte när jag kommer i gång nu är att nå mitt mål. Inget annat att tala om. För min belöning när jag är där jag vill vara, den kommer att vara så värt det!!

Och nu har jag alltså delat med mig av ett fåtal av mina projekt. Utöver dessa som jag skrivit om så finns det mängder som ligger på hög. De flesta på började men även en hel del som ligger i startgroparna…
Att listan är lång, det är inte något ovanligt för att vara jag, däremot så är mitt bekymmer just nu, i dagsläget att jag inte kommer till den där fantastiskt underbara stunden när jag får ett avslut och kan dra ett streck över projektet och känna mig nöjd över min insats. Och det är något som är så viktigt i min värld så är det att slutföra och inte bara se allt växa på hög. Det om något stressar. Så i helgen handlar mycket om att slutföra saker. Att åter inta arbetet på måndag och känna att jag fått lite saker gjorda.

Så nu, kl. 19:39, är det officiellt helg och mitt mission blir härmed operation; slutföra projekt och jag, jag är peppad till tusen!!

Gör om. Gör rätt.

Känslorna är så otroligt spretiga.
Ena stunden känns det verkligen som om att allt är så lätt. Så enkelt. på väg i rätt riktning. För att i nästa sekund slå till mig hårt i ansiktet.
Ett riktigt uppvaknande.
Jobbet älskar jag.
Det gör jag.

Men beteendet är detsamma som förut. Jag har som inte lärt mig någon läxa känns det som. Samma tankesätt. Samma rädslor som hänger kvar. Samma dåliga samvete om jag inte hinner med allt som tänkts göra under dagens arbetspass. Samma rädslor att inte duga till. Samma samma visa. Om igen. Hur är det möjligt att jag bara fortsätter som förr. Vad svamlar jag om tänker ni säkert nu. Kan jag inte bara var nöjd med att jag trivs på jobbet?

Nej.
Dessvärre inte.
För så här är det. När jag tycker om mitt jobb(och även de gånger jag inte gjort det tidigare) så ger jag hela min själ för att allt ska bli så bra. För att känna att jag duger. Att min tid på jorden är till någon nytta/mening. För jag vill inte att någon ska ogilla mig. Jag behöver uppskattningen. Den håller mig flytande. Den får mig att känna glädje. Men under min ständigt pågående jakt efter allt detta så är det såklart något som får stå åt sidan. Jag orkar inte med så mycket. Utmattningen har satt tydliga spår inom mig och energin tar, som ni vet, slut väldigt fort. Den här gången är det något av det viktigaste som får stå åt sidan som om det vore oviktigt nonsens. Inget att bry sig om.

Hälsa, mat & motion.

Och min hälsa är något som ligger mig enormt varmt om hjärtat. Jag vill må bra och känna att jag orkar. Och som det är i dagsläget så släpar jag på omkring 27 kg övervikt. Något som jag verkligen lider av. Det är tungt, jobbigt, obekvämt och psykiskt får det mig att gråta. Självklart inget jag visar utåt. Men det finns i mina tankar från det att jag vaknar tills det att jag sluter mina ögon på kvällen. Och jag känner att jag åter måste ta makten.
Makten över mitt mående, min hälsa och min framtid.

Hur jag ska gå tillväga?
Det har jag inte helt hundra listat ut. Men det ska jag försöka ägna min morgondag åt då det vankas VAB här hemma. I dag har nämligen Tobbe varit hemma och i morgon är det min tur att ta hand om lille krasslige Busen. Hög feber, tät näsa och en klagan om ”ont i munnen” är det som är diagnosen. Min förhoppning är dock att det lättar under natten och att febern håller sig på de lägre temperaturerna under morgondagen. Aldrig kul att vara sjuk men för vår del blir det film, glass, vattenmelon, vatten, sova, mysa och jag ska göra allt i min makt för att Buse ska må så bra det bara går…

Men alltså.
I morgon är det hemmadag med Buse. Och kanske får jag till en bra plan som kan få mig att må bra. Eller åtminstone bättre.

Dröm sött!

Prioriteringsdags.

Vad gör ni om dagarna?

Jag har haft turen att få spendera en del av min dag ute på Siljans is tillsammans med de små glädjespridarna och mina härliga kollegor. Solen strålade, himlen var blå, temperaturen perfekt och humöret på topp!
Måste vara få förunnat att ha det så här härligt och som vi njöt. De lite större barnen passade på att rasta sina ben, som alltid är lika fulla i spring, och de mindre fick strosa i sin egen takt…alla nöjda och glada.

Inom mig bubblar det av viljor och tankar som spretar både till höger och vänster, jag får som ingen ro. Arbetsidéer, hälsofrågor, DIY-projekt, familjeaktiviteter, matscheman, bloggtid etc. Jag kan som inte riktigt nysta ut vart någonstans jag ska börja, jag vet inte ens om det finns någon ände…och om det är den jag ska leta efter. Men jag har gett mig själv ett uppdrag, att i morgon försök lista en prioritetsordning för allt det som står med på min lista med saker som jag behöver och vill göra. Allt för att försöka komma i gång. Min förhoppning är att det ska lätta min ångest över att inte komma någonvart. Att stampa på samma plats hela tiden och bara komma på nya saker utan att bocka av några blir bara panik inombords. Jag är, och kommer alltid att vara en person som älskar prestationer. Inte prestationer som i att vinna eller prestera bäst, utan den sorten där de blir utförda och jag får bocka av dem som slutförda och känna den där behagliga tillfredsställda känslan inombords. Den känslan som jag vet får mig att må så bra. Den känslan när jag är stolt över mig själv. Underbar. Men förrädisk.
Och det får inte gå till överdrift.

Något det alltför ofta har gjort i mitt fall. Jakten efter den där tillfredsställda känslan blev till slut min drog och var en stor bidragande orsak till att jag körde ända in i kaklet utan att riktigt begripa det själv. Min egen strävan efter guldstjärnor/plus i kanten(något som startade redan på lågstadiet) fick mig att slita som ett djur. Delvis för min egen skull. Men mestadels för att få min omgivning att vara stolta över mig. Helt galet tycker jag när jag ser på det såhär i efterhand och med hjälp av lite objektivt synsätt från Psykolog Philip. Men tänk på det…om jag kämpat ända sedan lågstadiet…och brakade in i väggen för första gången för några år sedan…så är det kanske inte så konstigt. Det är trots allt mellan 15-20 års kämpande, envishet och bekräftelsejakt som tillslut gjorde att jag inte orkade mer. För helt ärligt, vem orkar jaga sketna klistermärkes guldstjärnor i så många år för någon annans skull än sin egen? Antingen är jag bara så korkad som inte förstod något tidigare eller så har jag bara valt att blunda för det och köra den enkla vägen…så som jag alltid gjort.

Jag tror inte längre på att jag kommer finna lyckan genom att jaga dessa guldstjärnor. Innerst inne är jag medveten om det. Något som är otroligt skönt att inse, samtidigt som jag inser att bara för att jag kommit till insikt så betyder inte det att jag kommer att sluta med denna jakten bara sådär. Nej. Så klart inte. Ni kan väl den här ”det är svårt att lära gamla hundar sitta”? Typ så är det inom mig. Jag vet hur jag ska göra. Men gör tvärsemot. Av ren vana. Att det är enkelt och bekvämt.

Så det är MYCKET arbete som jag har framför mig. Dock ett arbete som inte ska utföras som tidigare, alltså med jakten på guldstjärnorna och en stolt omgivning som morot, snarare ett arbete som ska utföras för mig själv. För att jag vill, mår bra och utvecklas av det.
Låter inte det bra?

♥♥♥

Prio 1 är fortfarande prioriteringslistan över alla mina ”måsten”(eller vad jag ska kalla det) som ska skrivas i morgon efter arbetet. 

Och eventuella grammatiska felskrivningar samt stavfel ser jag bara som ett levande bevis på att texten skrivs direkt från hjärtat. Utan långa betänketider och korrigeringar.

Sidenbandet som fällde mig…

4 Januari 2016.

Datumet och dagen för ett nytt kapitel i Fröken Hagströms liv.
Jag har under många många år arbetat mer eller mindre dygnet runt inom restaurangbranschen. Arbetet har varit mitt liv. Men det har även blivit mitt fall. Sista dagen jag arbetade som restaurangchef, på den otroligt gemytliga restaurangen i Rättvik, hade vi ett stort bröllop. Förberedelserna hade pågått under en längre tid och uppgifterna tycktes aldrig ta slut. Dagarna försvann i en faslig fart och jag minns så väl att det skulle vara ett specifikt sidenband, efter brudens order, som såklart tog slut när det bara återstod ett fåtal kuvert. Vilket slutade med att jag fick jaga Dalarna runt innan jag till slut fann det i grannlandskapet och fick åka dit dagen innan för att sedan sitta och knåpa med detaljer sent in på natten. Telefonen från restaurangen var alltid vidarebefordrad till mig när ingen fanns på plats, vilket gjorde att ledighet och återhämtning inte existerade. Så efter åratal av jobb, jobb och än mer jobb…så sade kroppen i från. Dagen efter bröllopet, efter veckor utan någon särskilt skrytsam siffra på sömnkontot, bar inte benen mig längre.

Jag kommer så väl i håg att telefonen ringde(vidarekoppling från restaurangen, alldeles för tidigt på morgonen angående att boka rum på hotellet och jag ordnade det medan jag fortfarande låg till sängs. När bokningen sedan var klar så var det dags att försöka ta sig upp ur sängen. Känslan inom mig var olustig.
Det kändes inte bra.
Men envis som synden, en kurrande mage och ganska så nödig, fanns ingen återvändo. Tills jag försökte kliva ur sängen och resa mig upp på mina ben. Rädslan när benen vek sig och inte orkade bära upp mig. Fy. Det kommer jag aldrig glömma. Tankarna for genom huvudet och jag försökte tänka på vad som hänt. Vad var det för fel på mig? Varför samarbetade inte kroppen? Kröp till toaletten och sedan tillbaka. Och sedan var det där jag fanns. I sängen. Klarade inte av att göra något. Mat var inte att tänka på. Jag befann mig, kallsvettig och hallucinerande i någon form av låtsatsvärld, långt långt härifrån. Fick efter ett tag fatt på chefen och sedan dess har jag inte satt min fot på den arbetsplatsen. I mina tankar så fanns inget annat än att jag skulle vara tillbaka snarast möjligt. Jag hade ju ett jobb att sköta!
Ack så fel jag hade.

Jag har faktiskt inte ens jobbat inom samma yrke sedan den dagen. Bara tanken på det får mig att kallsvettas och känna ångesten växa. Minnet är fortfarande luddigt, suddigt och en aning försvagat. Men med rehab så ska jag nog återfå en hel del av mina förlorade minnen. Som jag i dag enbart vet att jag saknar, trots att jag knappt vet vad det är för minnen, så saknar jag dem. För de är trots allt en del av mig. Och efter så pass många år som nu passerat, med många steg fram men minst dubbelt så många bakåt så har jag nu alltså kommit en liten bit på väg, i rätt riktning, genom att börja arbeta inom en ny bransch. Något som jag tidigare haft ögonen på men inte riktigt vågat ta det stora klivet till att läsa på högskolan för att få rätt utbildning. Nu har jag inte utbildningen, inte än, men ändock har jag fått chansen att arbeta inom yrket. En anställningsintervju och jag hade tydligen egenskaper som mina fantastiska chefer fattade tycke för och ingen är mer glad för det än jag.
För jag trivs.

Jag fortfarande stora tvivel på mig själv. Om jag är rätt person på rätt plats. Varje dag undrar jag om jag gör ett tillräckligt bra jobb för att få vara kvar efter sommaren. Oron finns ständigt närvarande. Självkänslan är låg. Men jag brinner för mina arbetsuppgifter. Jag tycker att det är kul och jag vill…MYCKET. Dock så måste jag som alltid försöka begränsa mig. Att inte ta mig vatten över huvudet så att stressen över att inte hinna med alla projekt tar över. Ja men ni förstår ju. Att förutom mina 100% i arbetstid så har jag även ett personligt arbete på minst 150%  för att överhuvudtaget klara av att hålla mig vid liv. Så. Med det sammanfattat så har jag alltså gått från heltidssjukskriven till att arbeta dubbelt upp igen. Precis som förr. Men. Det är ju så kul. Jag vill så mycket. Ska bara…finna balansen.

Så vad är det då jag trivs med och sysslar med om dagarna?
Vad är det för arbete där jag får skratta, vara kreativ, busa, lära och upptäcka saker hela dagarna? Mötas av stora leenden redan klockan sju på morgonen, när jag själv fortfarande gnuggar gruset ur ögonen.

Barnskötare/Fröken.

Jag har alltså lyxen att få hänga med ett härligt gäng barn och pedagoger på en nystartad förskola här i Leksand. En chans jag är så glad att jag haft förmånen att få och som jag samtidigt klarat av att förvalta på ett bra sätt(hoppas jag). För även om jag har en tung dag, så vet jag att när jag kliver in genom dörren på arbetet så är det svårt att vara på dåligt humör då energin som barnen sprider omkring sig övervinner all trötthet och sura miner som möjligt dröjt sig kvar efter en sömnfattig natt.
Det är ren magi.

Så när rutinerna satts sig och jag känner att jag är lite mer i balans, ja då är det dags att läsa in lite engelska för denna fröken innan jag på distans kommer att läsa till förskollärare. Även om jag tycker att det är enormt roligt att arbeta i butik, som exempelvis Vero Moda och Systembolaget, så är det ändock inte längre givande på samma sätt som mitt nuvarande yrke.
I alla fall inte för mig. Inte nu.

Fröken Hagström kallas alltså numer för Fröken om dagarna.
Känns en aning skumt och helt ärligt så lystrar jag inte omgående när det hojtas efter Fröken, har inte riktigt vant mig ännu men jag jobbar på att förstå att det faktiskt är mig de försöker få uppmärksamhet i från då…

Nu.
Nu ska jag sova. Huvudet bultar och ögonen skelar…så det är bara att ge upp. Om några timmar är det dags att åter kliva upp innan tuppen för att komma i tid till arbetet. Hepp hepp!!

♥♥♥

Glad men saknar…

2016-02-16 21.56.43

Jag är fortfarande inte i fas med livet.
Många tankar som far fram och tillbaka, splittrade och vilsna. Återhämtningen som ska ske under helgen är inte riktigt tillräcklig. Som det har varit de senaste veckorna så har mina helger gått åt till att andas. Mer än så har jag inte orkat. Något som gör ont i hjärtat för det betyder att min son och sambo inte får den uppskattning och närvaro från mig som de förtjänar. Så här i början av veckan så tänker jag att till helgen, till helgen då ska vi åka skridskor eller hälsa på någon…

Där stannar tanken.

Och jag känner mig så frustrerad över detta.
Kan jag inte bara få komma tillbaka. Känna att jag gör något med mitt liv. Att alla dessa viljor, bubblande idéer och känslor får komma ut och fram. Inte stanna i mitt bröst för att orken inte räcker till.

Något som jag är glad för nu när jag åter kommit tillbaka till arbetslivet är att mina idéer och min inspiration börjar återkomma. Det som jag saknat under väldigt lång tid men nu, nu äntligen bubblar det inombords. Nästintill kokar. Men det är där jag måste finna någon form av balans. För som det är nu så fyller jag vid dagens slut, sida efter sida i mitt kollegieblock med saker som jag vill göra och ska komma i håg. Saken är den att det är ett fåtal av detta som slutförs. Något som bygger på min frustration och stress. Vilket gör att det övergår till att bli negativt för mig att vara inspirerad.

Det slog mig nu i dag, att alla mina fullklottrade papper som jag nu har liggande, när ska jag ha ork och tid att slutföra dem på ett lustfyllt sätt och inte under pistolhot? Kommer det någonsin att ske?

Åh.
Jag är så trött på det här.
Kan jag inte bara få vara jag.
Den Ulrika som spritter av glädje, skrattar lite för högt, pratar med intensitet, övervinner rädslor, tror på sig själv, älskar att umgås, ser positivt på livet, älskar utmaningar och tycker att livet är rätt så festligt att leva!

Nothing more. Nothing less.

Tant har ont i ryggen, ajaj!

Och så fick jag i dag bevisat för mig själv att jag numera klassas som gammal. Sorgligt men sant. En sanning som jag än inte har blivit riktigt kompis med men antar att det kommer med tiden. Acceptansen. Att jag inte längre är 20 år och purung utan några som helst krämpor. Någonstans inom mig hör jag en röst viska att vi kommer så småningom att bli vänner…men helt ärligt så är jag ytterst tveksam till hur det ska gå till.

Jag menar, en är väl bara så gammal som en gör sig, eller?
Forever young…I want to be forever young…

005

Vad grundar sig då mitt konstaterande sig på… Jo. Det är som så att under en lång tid har jag gnisslat och gnällt över ett elakt molande och stundtals huggande smärta i övre delen av ryggen. Så där bra placerat precis emellan skulderbladen, väl dolt, så att det är mer än svårt att komma åt för att ”knäcka” tillrätta på egen hand. Men det har som stannat vid detta gnisslande och gnällande. Jag har inte gjort något åt saken direkt. Härdat ut och gjort några tappra försök att få hyfsad fart på cirkulationen och stretcha ut det lilla jag kommit åt.

Men i dag kom den.
Smällen jag mer eller mindre väntat på. Varit vagt medveten om att det komma skall, frågan var bara när. Nu vet jag. Vi hade rörelselek i mattrummet på jobbet i dag och mitt i en rullande rörelse på golvet så small det till. Först kunde jag knappt andas och det flimrade framför ögonen. Tack och lov övergick det ganska så snabbt till att bara göra ont vid inandning och leken kunde fortsätta. Och så snart min rast påbörjades så ringde jag till herr Falkinger för att se om det möjligen skulle finnas någon akuttid till moi att nyttja snarast möjligt.

16:00.
Tur som en tok.

Min rygg behövde lite uppvärmning. Eller snarare ganska så mycket. Smärtan var ständigt närvarande och när det slutligen var dags för att flytta lite kotor till sitt rätta läge…när jag ska andas in…och sedan andas ut för att få höra höga knak och brak samtidigt som smärtan mildras.
Alltså den känslan…

Så befriande.
Och så värt de x-antal hundralappar som det kostade mig.

Så här några timmar senare så är jag öm. Har fortfarande ont och är inte jättekaxig. Inte direkt. Jag känner redan att lite låsningar är på väg tillbaka men hoppas på att lite nattlig vila och en uppfriskande promenad i morgon ska hjälpa mig att hålla det i schack något sånär.
*pepparpeppar*

Men alltså numera officiellt.
Tant Ulrika.
Med ajaj i ryggen.
Suck.