Faller inte Fröken Svår i smaken…

Snart kommer de hem. Pojkarna i mitt liv. Jag, som är handikappad light, har inte gjort många knop i dag och det riktigt kryper i kroppen av rastlöshet. Men jag kan inte. Det gör för ont. Så sängen och jag har varit bästa vänner i dag. Skitsegt. Ofrivilligt. Men nödvändigt.

Fröken Svår har dock varit mer än nöjd. Hon har bara behövt gå ut för att kissa och bajsa, vilket passar henne utmärkt då det regnar ute. Hon gillar inte regn. Hon snarare avskyr det.

När vi klev ut på bron i morse, stannade hon upp och kollade in det blöta vädret. Begrundade. Analyserade. Vände sig snabbt mot dörren i hopp om att jag skulle vara barmhärtig. Något jag sällan är när det kommer till dessa önskemål. Fröken körde genast ner klorna i golvet när jag försökte mana henne nedför trappen. Gav motvilligt med sig. Sprang till ladan och gjorde sina behov på omgående på den lilla gräsplätten.Enbart med hopp om att vi skulle vända om och gå in igen. Besvikelsen var enorm över att jag tvingade henne runt ladan också. Det lysta bitterhet i hennes ögon.

IMG_20150914_185026

Och från att segt dra benen efter sig som en sengångare, så växlade hon snabbt över till en mycket nöjd, pigg och rask dam när jag slutligen styrde stegen runt knuten. Dörren var inom räckhåll. Hennes räddning. Så dagens aktivitet har varit helt i Frökens smak. Snusande på mina fötter.

Ett fyrfaldigt leve för…

I dag fyller min älskade lilla Fröken Svår 7 år!!!  Hipp hipp hurra hurra HURRA!!! Stort grattis min bestämda lilla dam, hoppas du får solsken i dag så att du kan bättra på brännan och att mormor bjussar dig på något lite extra gott i dag, det förtjänar du ❤

2015-04-02 09.22.15

Älskar dig min lilla bestämda soldyrkande fröken!!

Att få på sig sommarkostymen.

I dag kom mormor och Zigge upp med Tobias då det var dags att äntligen ta fram sommarkostymen. Och se så fina de blev. Mina två dårar som på riktigt kan ge mig gråa hår med sina knasiga idéer.

Fröken Svår, damen med blickarna som inte är att leka med, som riktigt signalerar hur synd det är om henne. I bland(läs; dagligen) tror jag att hon har fastnat i en konstant trotsålder. Allt, ska vara tvärsemot. ALLT! Ja men ni fattar, hur enerverande är inte det då. Jag ska till höger. Då ska hon till vänster. Går jag då till vänster och gör henne glad…då ska hon gå till höger. Typ. Så om ni ser mig dragandes på en hund…då vet ni att vi har meningsskiljaktigheter angående promenerandet.

Och den andra. Herr Damp. Gubben som lever glada pensionärsdagar med långa promenader, god mat och sömn hos mormor. Precis som det ska vara. Gladare hund får man sannerligen leta efter. Det är ett som är säkert. Han vill hålla koll, på allt och alla. Typ som Nicke Nyfiken. Han får ofta skit av Fröken Svår, oftast av ingen anledning alls, liksom bara för att men det är något som han skakar av sig omgående. Faktiskt en rätt så bekymmerslös individ gubben min.20150715_163842-EFFECTS

Två hundar som är varandras raka motpoler. Fröken Svår och Herr Damp. Och som jag älskar dom. Villkorslöst, det är ett som är säkert.

Efter lite jordgubbar och glass i trädgården så åkte sällskapet hem till Hedemora och tog Fröken Svår med sig. För hennes del vankas det lite mormorstid och sommarlov. Och för den delen av familjen som stannade kvar här hemma på gården vankas nu packning(jihoooo) och förberedelse inför morgondagens avfärd till Trollhättan och The Månsson Mansion.

Sex av sju rätt.

Håhåjaja!
I dag är det febersjuk gosse som har tillbringat några timmar här på kontoret med mig men nu ska vi packa i hop och bege oss till Siljansnäs. Det är dags för en av två tokar att flytta hem till oss igen men först ska vi trimma dem. Ack så nödvändigt då de ser ut som två troll nu. Eller ja, nu tog jag i lite…Grynet ser ut som ett riktigt troll och Tobbe, ja han är bara långhårig.
Så i eftermiddag är familjen nästintill komplett. 
Jag, Tobbe, August, Essie, Liten och så Grynet.
Sex av sju rätt.
Som jag längtat!

Tobias har varit sjuker.

För en och en halv vecka sedan så lämnade jag min lilla skrutthund Tobias på kontoret där han skulle hänga tillsammans med Martin(arbetskollega) under tiden som jag skjutsade svärmor till sjukhuset i Falun. Allt för att han skulle slippa den tråkiga resan i en varm bil och som även skulle innebära väntan i bilen under tiden som vi var på sjukhuset.
Efter någon timme så ringer Martin och berättar att Tobias har kräkts flera gånger. Och det var bara början. De efterföljande dagarna så kräks Tobias hela förmiddagarna men när kvällen kommer och vi åter är hemma från arbetet, ja då äter han upp frukosten som ligger kvar i matskålen och får behålla den hela natten. Men på morgnarna är det kräkningar av galla som gäller. Igen och igen.
I måndags(för en vecka sedan) ringde jag Falu djursjukhus och rådgjorde med dem hur vi skulle gå tillväga och kom fram till att jag skulle besöka dem på tisdagen.
På plats gjordes röntgen och vanlig undersökning. Något främmande föremål i tarmen skymtade på röntgen och beslut att lilleman skulle stanna kvar för operation togs. Det var bara att lämna kvar en högst ovillig hund på sjukhuset och åka hem med ett tomt halsband.
Onsdagen kom. Jag väntade och väntade på besked och sent på eftermiddagen så ringde kirurgen upp mig och berättade att operationen gått bra men att de inte hittat något främmande föremål i magen. Skönt men samtidigt väcktes en del frågetecken om varför lilleman kräkts så mycket.
Äntligen kom fredag eftermiddag och jag fick så äntligen hämta hem min lilla skrutt och det var en mycket matt men glad Tobias som kom oss till mötes. Och det fanns inga tvivel om att han ville följa med oss hem, det var bråttom bråttom ut från sjukhuset och nu hoppas vi att det läker som det ska för nästa vecka är det dags att ta bort de sex blå stygnen som pryder magen och efter det har jag lovat Tobias att det dröjer tills vi ska besöka det där stället igen.
Jag är så tacksam för att det inte var något mer allvarligt. På min resa hem från sjukhuset hann jag med att gå igenom många skräckscenarion om vad det kunde vara för fel på mannen och tack och lov så stämde inte en endaste av mina farhågor.
Nu har vi haft en härlig helg tillsammans med mycket utevistelse på gården i skuggan och det är precis vad herrn behöver. Lugn och ro så att vi snart får tillbaka vårt lilla yrväder.

 

Att leva med fröken svår.

Trött kille. Trött mamma. Trött hund. Trötta katter.
Standard på lördagar.
Snön yr utanför vårt fönster och jag har plockat och donat. Sådant som jag inte hinner när minimänniskan är vaken. Låter kanske konstigt men när han är vaken så måste man passa honom precis hela tiden då han nu krälar fram i en rasande fart. Och vi har såklart ingen grind som kan hindra honom från att falla nedför trappen, än. Det är nämligen vad vi ska ordna med i morgon när vi åker till Borlänge. Vi ska inhandla en som ska på plats så snart vi intar hemmet igen. Inte bra för mammahjärtat att hela tiden se allt som ska göras men inte orka bära med sig en dunderklump på höften så att bäckenet intar nytt, obekvämt läge.
Någon ordning på familjen rörig får det allt vara.
Snart vankas det i alla fall en promenad i snöfallet med en hund som helst av allt bara ligger inne och snusar på sängen. Ja förstår ni, för att komma ut på morgonpromenaden så måste det tjatas i en evighet för att hon överhuvudtaget ska masa sig nedför trappen. Fröken svår kanske vi ska kalla henne? En dam med så bestämda åsikter att hon lätt skulle kunna styra det här landet som en järnladyn gjorde på sin tid. Så mitt tjatande har nu startat för att få med henne ut på en promenad i solskenet. Hon ser så där intresserad ut, slänger några ogillande blickar på mig och suckar tungt.
Men hon har inget val. Med på promenad ska hon för det finns inget skönare än att traska i den friska luften och bli kall om kinderna samtidigt som man bara förundras av hur vackert det är med det vita vinterlandet som vi äntligen fått. Själen behöver det. Fläsket likaså.
En promenad för hälsan.

 

Att masa sig ut.

Fick ett ryck här på eftermiddagen. Tröttnade på att bygga på den där gropen och sydde bäddmadrassen precis som planerat och sedan kände jag ett sådant otroligt sug efter frisk luft att jag masade mig ut på en långsam promenad längs med åkrarna. Snön har i stort sett smält bort här och det är lerigt mest överallt. Men det gör mig inget. Det var så otroligt skönt att andas djupt, låta blicken få njuta av den vackra omgivningen och låta tankarna vandra fritt.
Det var länge sedan. Jag har under en längre tid inte tillåtit mig att låta tankarna flöda utan viftat bort dem. Varför vet jag inte riktigt. Men jag har inte riktigt orkat möta det som oroar mig och inte vågat glädjas åt det som gör mig så glad och lycklig. Otroligt dumt känner jag nu så här efter min promenad för när jag kom hem igen kändes allt så mycket lättare, jag kände mig mer rofylld.
Så nu ska jag hädanefter unna mig en promenad om dagen runt byn. Bara för mig själv, tänka på det som behöver tänkas på och låta känslorna få fritt spelrum. I mitt tempo, vilket inte är särskilt snabbt men ändock. Jag ska ut på min tur var dag fram tills att bebis anländer.
Och jag kom fram till en annan sak som jag riktigt längtar efter att få göra igen. Jag längtar så enormt mycket efter att få ta en riktig långpromenad, med stora kliv och svetten pärlandes på ryggen. Andningen som blir tyngre och pulsen som höjs. Känslan av rörelse och en kropp som får arbeta utan att foglossningar och sammandragningar hindrar. Tro mig, jag vill inte vara utan det jag har i dag men jag drömmer mig bort till sommaren som nalkas, solsken, bebis i barnvagn, joggingskor, solglasögon och hundarna ute på en härlig promenad längs med åkrarna. Något som känns otroligt långt borta just nu men jag vet att när jag minst anar det så kommer jag gå där och då, då lovar jag att det kommer att vara ett stort leende på mina läppar. Ett leende av ren och skär lycka.
♥♥♥

Solen skiner och nedtrappning pågår.

Efter en natt som varit lite sisådär så är jag glad att jag fick vakna till solens underbara strålar. En underbar dag ute och det är inte konstigt att vårkänslorna sprider sig i kroppen med en rasande fart och genast gjorde att jag sträckte mig efter vårjackan när det var dags att lämna hemmet. Kontoret är fullt av snorande och hostande kollegor, förkylningarnas tider är här och jag som redan är inne på sluttampen av min hoppas såklart att det inte ska ta om igen. Tycker det räcker med ”däpta” näsor nu.
I övrigt så tar jag tag i sluttampen av mitt arbete nu. Finns inte mycket energi kvar till att befinna sig här på kontoret och med de foglossningarna som jag har vill jag helst av allt inte röra mig en meter. Inte för att jag vet om det hjälper att vara stilla men det är så fruktansvärt obehagligt när det helt plötsligt hugger till. Förvärkarna har släppt så nu känns allt lite längre bort igen men i morgon vankas det barnmorskebesök, näst sista som vi har en tid inbokad till och det ska blir intressant och se vad Eleonora säger. Vet inte vad som står på agendan men antar att det mest är rutinkontroll så att allt ser ut som det ska. Men det tror jag nog att det ska göra. Full fart är det åtminstone.
 Hoppas jag ska lyckas mig ut på att ta en kortare promenad i eftermiddag innan solen gett upp för dagen. Lugnt tempo och bra skor så kan jag kanske ta en runda runt åkrarna i alla fall. Frisk luft….åhhh så gott!! Saknar hundarna så enormt mycket och med dem i närheten kom man alltid ut på en promenad vare sig man ville eller inte. Hur bra är inte det. Dock vet jag innerst inne att jag aldrig skulle orka med alla dessa rutiner just nu då kroppen får säga sitt i första hand. Jag är dålig på det och har alltid varit men nu är det som att jag kommit till en gräns för vad jag klarar. Och jag vill inte att mina små vänner ska lida för att jag är trött och slut så därför får de vara hos kära mor och leva gott. Men nog är det tomt allt. Riktigt tomt.
mina små hjärtan♥
Nu är det dags för lunch. Så vi hörs lite senare.
Pöss o kram

När man får träffa goungarna.

Söndagen börjar på det nyttigaste av vis. Med en godispåse i sängen, solens strålar som letar sig in, datorn på magen och nyhetsmorgon på i bakgrunden. Är det söndag så är det. Och så länge inga barn är i närheten så får man som vuxen göra vad man vill. Och det är precis det jag tar tillvara på denna dag. Vore korkad annars.
Gårdagen bjöd på en tripp till Hedemora för att få träffa mor samt fira världens goaste lilla skitunge som här i veckan fyllde 5 år. Fröken Svea fick två paket där papperet åkte av i en rasande fart. Dessvärre var det mjuka paket så det kanske inte var det roligaste men efter en liten stund åkte det ena plagget på och stannade där. En supersöt liten jeansklänning som verkligen passade den lilla prinsessan. Dessvärre har min telefon dött så därför kunde jag inte ta några bilder mannekängen.
Fröken Svea tidigare i veckan på väg till sin överraskning…som var att ta hål i öronen.
Full rulle på flickorna som vanligt och mamma/mormor/gammelmormor hummade om och om igen hur lika jag och Fiona är. Lika som bär. Och jag tror att hon får riktigt härliga tillbakablickar när hon träffar sitt barnbarns barn. Och för att ni ska få se hur kopian av mig ser ut så lånar jag denna bilden av mitt syskonbarn Sofie(som är mamma till dessa godingar) på lillasyster Fiona. 
hur go får man vara…mitt hjärta smälter verkligen ♥
 Fikade. Skrattade åt skitungarna som hittade på tokigheter. Hälsade på den numera fyrbenta hunden Isak och den energifyllda hunden som hade världens finaste namn när den flyttade ut på gården i Skäve. Ulrika. Inte illa. Klappade världens mest tålmodiga katt. Konstaterade att det måste vara mjöl med när man bakar hallongrottor och inte enbart potatismjöl. Spanade på kusarna som stod och slöade i hagen. Gjorde tatueringar och pimplade Freeway cola. Pratade helt enkelt om ditten och datten innan det var dags att bege sig mot Hedemora återigen.
Ja, sen träffade jag såklart mina tokar till hundar i går. De bor ju hos min kära mamma nu när vi väntar på nedsläpp och de var fullt kaos när jag klev innanför dörren. Grynet ylade, talade och visst inte hur snabbt hon skulle kunna komma fram och hälsa. Tobias som är lite mer rättfram hoppar hej vilt i blindo för att visa sin glädje. Efter att man klappat om honom skyndar han sig att hämta sitt gosedjur som han stolt visar upp genom att springa fram och tillbaka som en yr höna och Grynet får chansen att komma fram och kramas. 
Mina små gofisar. Saknar dem så enormt mycket. 
  
När klockan närmade sig eftermiddag så åkte jag hemåt Leksand för att plocka upp sambon och Nettan för vidare färd norrut. Mot fortsatt lördagsmys. 

 

Att göra något välbehövligt.

Jag lovade lite bildbevis på vad jag sysselsatt mig med under gårdagen men det gick inte att ladda upp några bilder så det fick vara tills i dag. För nu sitter jag på kontoret och ser ut genom fönstret där snöflingorna sakta dalar ned mot marken. Det kommer mera.Och vasaloppsveckan startar i dag och några goda vänner är på plats och kämpar i spåren. Tre syskon tävlar internt om vem som kommer först över mållinjen och jag hejjar friskt på Jenny. Jag vill också åka, tror dock inte flodhästar är en särskilt uppskattad syn i spåren men jag har lovat mig själv att vid nästa års kortvasa så står även jag på startlinjen. Och förhoppningsvis har de som kör i dag fått mersmak så att man kan få lite träningssällskap.
Men åter till gårdagen.
Jag befann mig i en liten lokal i grannbyn med mina hundar. Så långt kom jag.
Och nu får Ni se varför.
Grynet före, ojojoj…
Grynet efter. Jojo…
Tobias före. Say no more.
Tobias efter. Nu så.
Mina kära små vänner blev nämligen trimmade, vilket inte har skett sedan september månad. Uppskattat från deras sida? Knappast. Och jag kan inte säga annat än att de var i stort behov av det. Tobias stackarn fick skämmas med mittbena och tunga ögonbryn och Grynet hade någon form av oformbar lugg som gjorde sikten en aningens oklar. Precis där, när jag skrev det där kom jag på att det kanske är därför hon har skällt ut alla möjliga människor och ting på slutet…ho ha sitt så gale glest.
Ja men så måste det vara.
Efter fyra timmars ryckande och putsande så packade jag in två små, små cairnterrier i bilen och kände lättnad. Nu kan jag vistas bland folk utan att behöva skämmas för mina ovårdade hundar. Så tack Pillan för att du tog dig tiden att göra klart tokarna.