Jag är inte av bra föräldramaterial.

En lördagskväll.

Barnet sover efter en lång stunds hysterisk skrikfest inne på sitt rum. Jag har magont och bävar för måndag morgon och att vi då ska åter till rutinerna. Hur i himmelen ska det gå till. Att få den lille mannen är en mardröm 5 av 7 kvällar och det är bråk, gnat, tjat och slutar alltid med ett gråtande barn och en ångestfylld mamma. Den här kvällen har nog varit den värsta någonsin. Den starka lilla varelsen var helt hysterisk och efter att jag fått ett ”bryt” av hans ihärdiga slag och sparkar så lämnade jag helt sonika rummet och nu sover han. Äntligen!!!
Men det gör så ont i hjärtat.
Och jag vill inte ha det så här.
Jag vill att vi ska vara tillsammans som ett team.
Vilket vi just nu, är så långt i från man bara kan vara.

Men hur jag än vrider och vänder på det hela, så vet jag inte hur vi ska gå vidare. Jag känner mig totalt vilse i detta föräldraskap och känslan som bubblar inombords just nu är att jag är världens sämsta mamma.
Det är verkligen helt oundvikligt att inte känna så.

Att tänka på de här ”klyschorna” att; en gör så gott en kan…
Nej. Nej. Nej.

Maktlös. Frustrerad. Ledsen. Uppgiven. Hjälplös. Vansinnig.
Ja, helt enkelt on the edge of breaking.

Så denna natt ska jag googla efter alla möjliga tips och råd om hur jag ska bete mig som förälder för att vi ska ta oss igenom dagarna utan alltför mycket osämja.

Ja. Jag vet att det är en del av livet med barn. Att hantera trots och starka viljor.
Men det måste väl åtminstone kunna gå en dag utan en massa tjafs oss emellan?
Eller är jag helt ute och cyklar när jag hoppas på det?20160704_144129Han är ju en sån fantastiskt härlig kille med ett skratt som smittar och ett leende som värmer själen. En energi som är oändlig och en envishet som inte är av denna värld. Och när det slutligen var tyst inne på hans rum nu i kväll, då smög jag in där, för att få sitta jämte och beundra hans vackra ansikte, den späda avslappnade kroppen som till sist gett upp för John Blunds sömnpulver och bara stryka honom över håret. Berättade för honom att jag älskar honom till månen och tillbaka, så som jag gjort varje kväll sedan den 26 april 2013.
Och att jag hoppas att vi får en fin dag tillsammans i morgon.
Vår sista dag på 2016 års semester och sommarlov.

Efter denna kvällen så känns det så sorgset att vi inte går tillbaka till jobb och förskola i harmoni, synkade och enade för en spännande höst. Fyllda av härliga sommarminnen. Jag skulle helt ärligt kunna ge vad som helst för att få en vecka till(inte för ledighetens skull, utan för vår skull) och verkligen göra allt i min makt för att försöka reparera och stärka oss. För det är ju så, att ingen mår särskilt bra av det. Vi måste hitta lösningar som fungerar för oss, som hjälper snarare än stjälper.

Men.

Sanningen är att vi inte har den veckan.
Vi har en dag.
En dag att sökande efter någon form av lösning.

Åh herregud.
hjärta

Long time ago…

Det har gått en tid sedan sist.
Jag har loggat in här på sidan ett flertal gånger, tittat på den tomma skärmen och sedan loggat ut. Oförmögen att få ner några ord på pränt. Varför vet jag inte. Jag som mår som bäst när jag får låta fingrarna dansa. Men det har som inte riktigt fungerat så under dessa två veckor. Det har hänt så mycket. Samtalen med Philip är återigen igång efter ett alldeles för långt uppehåll och det har varit enormt omtumlande. Dock tror jag att vi med gemensamma krafter klarat av att knacka ett litet hål i isen inom mig och mina förhoppningar ligger just nu på att jag ska klara av att öppna upp lite till. Åtminstone så pass att vi kan komma vidare och gräva lite i det som fortfarande hämmar och förföljer mig.

Processed with VSCO with hb1 preset

Jobbet.

Jag är kvar på mitt älskade jobb med alla de underbara barnen och härliga kollegorna. Vi skrattar oss igenom dagarna vilket gör att det är en ren fröjd att gå till arbetet. Om vi säger så, så har jag inte någon söndagsångest i dag. Snarare en längtan efter att åter få gå till arbetet.

Familjen.
Haha. Ja den är nu återförenad efter helgens hockeyfest här hemma i Leksand(för den som missat så lyckades byns uträknade hockeylag av att ta sig upp i SHL, något som enbart kan klassas som en bragd). Sambon har därmed såklart, varit på resande fot samt efterföljande festligheter vilket gjorde att jag ”kastade” ut honom från hemmet och ringde hit mojmoj i stället. Mysigt att få lite tid tillsammans att hänga utan ett  tidsschema att följa.

Vi hann bland annat med en tripp till Falun under lördagen för att spana lite samt införskaffa några födelsedagspresenter. Vi firade även byns hockeylag huttrande i isande regn, något som kändes rätt då men tröttheten slog till så snart vi kom in i värmen här hemma. Och för att hålla mig vaken så drog jag i gång ett projekt; Rensa och packa.
Vilket har lättat en stor sten från mitt bröst. En del är gjort och nu är det återigen införskaffandet av flyttkartonger som måste ske innan fortsättning följer på denna.

För att försöka avsluta helgen på ett bra sätt så åkte hela familjen in till Riddarlekparken på eftermiddagen. Jag och Buse har nämligen haft en ganska så tuff helg tillsammans. Buses trots är numer fullt utvecklad och håller på riktigt, att göra mig tokig. Känslan av att vara en värdelös mamma är så övermäktig just nu. Den konstanta malande känslan inombords är att jag tagit mig vatten över huvudet. Att jag inte klarar av det här längre. Hur jag än gör så får jag bara trots tillbaka, vilket såklart går till en viss gräns. Men jag känner att allt oftare så orkar jag inte. Hur pedagogisk jag än försöker vara så fungerar det liksom inte. De knep jag tar till på mitt jobb…de funkar inte överhuvudtaget på min egen son.
Inte det minsta.

Vad gör jag för fel??????
Gaaaahhhh!!!

Nej.
Det är så skönt att det är måndag i morgon så att jag får lite tid till andrum och förhoppningsvis kan och orkar vara en bättre mamma i morgon kväll. Jag älskar honom såååå mycket men känner att detta äter upp mig. Att jag är den tråkigaste mamman ”ever” som bara gnatar och tjatar. Säger nej, stopp och stanna. Inte så, inte si. Inte nu, du får vänta. Jag tror ni hajjar vad jag menar. Det är så deprimerande. Och just nu sitter jag bara här med dåligt samvete. Ska det verkligen vara så här?

Snälla föräldrar där ute, hur gör ni?
Hjälp mig!

Mjuka klappar, ja tack!!

Jag har inte riktigt kommit in i julfeelingen ännu. Musikhjälpen flödar i bakgrunden, något som brukar vara startskottet för mig…men inte i år. Vet inte riktig vad det beror på. Det vill sig liksom inte.
Kanske är det för att det pågår så mycket inom mig. Tankar och känslor som gör så att jag inte riktigt kan slappna av och bara vara. Som jag brukar. Känna in julen och dess värme. Visst har jag gjort så gott jag kan. Vi har klätt granen, julpyntet är framme i den mån vi får plats med det och luciafirande på förskolan fick vi njuta av för ganska precis en vecka sedan. Men ändå. Jag känner att det är något som saknas. Och mycket därför, så har jag helt glömt av och förträngt att publicera någon önskelista till min lille Buse.

Men här kommer den:

2015-12-171

Och nu kommer antagligen någon att skrika rätt ut när jag enbart publicerat kläder på bilden. Att barn inte gillar mjuka paket osv.

Visst kan det vara så. Absolut. Men inget barn tycker om att frysa och gå bar om rumpan mitt i vintern. Ekonomin är lite skral nu och då han växer konstant(när kommer den däringa ”växtpausen” som alla pratar om?) så är det nu dags att fylla på garderoben igen. Det gör att vi känner att det är bäst att önska sådant som verkligen kommer till användning. För leksaker, det har han. Massor. Och kommer garanterat att få påfyllt titt som tätt.

Så i år är det mjuka paket som gäller till Buse. Huvudsaken det är papper och snöre runt om det mjuka så att det är något att slita upp, då tjusningen för paket sannerligen har väckts till liv!

Länkar till alla plaggen har ni här:
 Röda Byxor/Grå strumpor/Marin-randig pyjamas/Älgpyjamas
Morgonrock/One Piece/Röd Jacka/Klassik randig tröja/Björnpyjamas
Rutig skjorta/Randig underställströja/Randig underställsbyxor
Blå strumpor/Blockmönstrad tröja

Att ha varit på pyjamasparty!!!!

I går var det fredag. Och Buse var pepp från det att han vaknade då han visste att det vankades pyjamasparty hos favoriterna efter förskolan. Så när klockan slog halv fyra var det en överlycklig liten kille som kom studsande, redo att tacka för sig och åka hem för lite helgledigt.

Och sedan var det full rulle.
Handlade på Hemköp med EddieEbba som Buse säger. Tacos, julmust och pipi på menyn. Fredagsmys extra allt. Efter det, när vi till slut tagit oss ut ur affären utan att jag fick ett nervsammanbrott, så intog vi köket hos Bergströms. Hungern var ständigt närvarande hos hela gänget men barnen körde bil och roade sig på egen hand så det gick ganska så snabbt och smidigt att få fram maten på bordet.
Buse åt som att han inte sett mat förut. Förmodligen för att det var mängder av favoriter framdukade såsom spetspaprika, gurka, majs, salsa, banan, melon och köttfärs. Två stora portioner och jag var riktigt imponerad.
Heja Buse!!

Idol var såklart givet denna kväll. Min stora favorit Amanda levererade som vanligt och jag är verkligen så imponerad av henne. Så galet duktig brud!!!

När det var dags att sova så hade våra små Busar bestämt sig för att sova tillsammans. Självklart! Är det pyjamasparty(utan pyjamas) så är det klart att det ska delas säng. Det är ju som en del av hela grejen. Men jag kan villigt erkänna att jag hade svårt att se att min Buse skulle klara av att komma till ro med sin idol sovandes jämte.

0512-2015-1235158954755438246

Men så skönt att mammor kan ha fel i bland. Jag läste saga och sedan släcktes lampan. Och då började snurrandet, fnissandet hos dem båda och en liten Buse som retades med sin idol. Allt för att inte somna. Till slut sjönk jag så lågt att jag ”hotade” med hemfärd på en gång och då gav han upp och lät idolen vara i fred. Senare än vanligt så somnade en liten kille sött bredvid sin kompis och därefter låg de och snusade sött tillsammans med sina kaniner samlade i en hög emellan dem.
#såsötanärdesover

I morse var det vildarna som sov längst. Såklart. Vad annars. Två femtedelar av familjen åkte i väg på hockey tidigt, innan vildarna vaknade ens. Sedan var det full rulle för att få en trött Buse att samarbeta för att komma i väg till ishallen i tid för grabbarna träning. Något som fick sisådär men vi kom i tid. Det är allt som räknas. Men visst ville jag slita mitt hår i ren frustration innan vi kommit på plats. Vi är nämligen i en ”tjat och -gnat” period just nu.
Jag känner mig som en satkärring.
Ska det verkligen vara så?

Tror nämligen att Buse har tappat hörseln.
På riktigt. Det är säkert. Den är som bortblåst. Typ jämt.

Så ett pyjamasparty senare och en morgon i ishallen så är vi nu hemma igen. Trötta men nöjda. Och jag försöker att se några år framåt när det är min tur att vara(vad jag förmodar) hockeymamma som ska hänga i kalla ishallar tidiga helgmorgnar och sena vardagskvällar. Tjohooo!!!

Hmm, hoppet om att Buse är en hästkille lever fortfarande inom mig!!
*hoppashoppashoppas*

Vänta nu…

20150912_121516-1

Vad hände? Vart tog tiden vägen?

När blev min lille ”bebis” en sådan fin liten Buse? Har jag sovit under en sten det senaste året eller hur har jag kunnat missa det.
Jag begriper inte.

2015-10-15 16.03.08
Det är så mycket som har hänt. Både på utsidan och insidan av denna lilla människa. Alla nya ord som bubblar fram varje dag. Från att ha varit en tvärhand hög till att nu snudda vid metern. En kille som stolt spatserar med sin Kånken på ryggen. Det kiknande skrattet. Utmaningarna. Håret som växer i raketfart och numera klipps hos frissan. Den dagliga dosen trots. Historierna och berättelserna som han så ivrigt vill berätta att han nästan snubblar på sina egna ord. Humörsvängningarna som växlar snabbare än en hinner blinka. Den pliriga blicken som signalerar att nu vankas bus. Och den så fantastiskt smittande glädjen som han innehar och samtidigt mer än gärna delar med sig av till alla i omgivningen.

Ja, precis allt som denna lilla människa visade för oss redan för ett år sedan…det har utvecklats i raketfart och blivit så mycket mer än det var då.

Vår Buse med extra allt.

Min älskade lilla pojk.
Du berikar mitt liv såsom ingen annan kan med alla dina galna upptåg och tokigheter. Och jag älskar dig för den du är.
Perfekt på alla sätt.

Den bästa sortens Buse.

hjärta

En söndag med mojmoj.

Jag och Buse hade förmånen att få med oss mojmoj på Rättviks Höstmarknad. Med fokus på att bara strosa runt. Planlöst. Ingen stress, ingen trängsel och bara vara tillsammans. Passa på att njuta av solen, de vackra färgerna och den friska höstluften(har jag sagt att jag älskar hösten????).
Vi, typ, fångade dagen. Eller nåt.

2015-10-13 14.49.50

2015-10-13 14.49.27

Buse var mycket fascinerad och nyfiken när han fick syn på det tuffande griståget som i sakta mak med ett gäng passagerare. Passagerare av modell; Tvärhand hög. Alltså ganska likvärdiga med Buse.
Och karuseller. Ja det hör marknader till. Och någon gång ska ju vara den första, ja alltså att gå på marknad, åka karusell och äta karamell.
Men framförallt att åka karusell. Det är viktigast.
Så med gnistrande ögon och det största av leenden så var det en liten kille som åkte griståget för första gången i sitt liv. 2015-10-13 14.50.15

2015-10-13 14.49.07
D
et var tre saker som var ett MÅSTE under marknaden. Det enda som intresserar mig. Och till min glädje är de samlade inom en väldigt snäv radie, vilket betyder att jag inte behöver älga förbi en massa krimskrams som inte tilltalar mig. Men. Till saken hör såklart även att jag avskyr att trängas. Men jag kan min sak efter några år och är väldigt tacksam för att mina tre favoriter återkommer till samma position.
År efter år.

Nummer 1: Besöka grabbarna som bakar samisk glödkaka i sin lastbil. Ett måste. Ingen diskussion. Det gluten som jag intar när jag äter dessa glödkakor, det är värt allt magont som efterföljer, då det är så fyttirackarns gott. Ren och skär njutning.
Nummer 2: Inhandla korv hos Vild Hasse. Och som de flesta vet är jag ingen korvfantast men det finns det andra i hushållet som är.
Renkorv och älgkorv till sambon och svärisarna.
Nummer 3: Varma chips. Inte sådana där som ligger färdiga i en glasbehållare och väntar på att någon ska bli sugen. Nej. Absolut inte sådana. Nu snackar vi varma chips. The real deal. Sådana som friteras på plats och därefter strösslas med massor av grillkrydda. Och när du äter dem, då klistrar de sig mot tungan. Men det är faktiskt inte då jag föredrar dem som mest. Icke. Jag köper, tar med dem hem och äter dem sedan efter någon dag. Då är konsistensen PERFEKT!!! Lite samma lika som med ostkrokar. Där ska nämligen påsen öppnas och ligga till sig i några dagar innan de är ätliga. Har så alltid varit. Och kommer så alltid att vara.

2015-10-04 15.38.13
E
fter utförda uppdrag, som var avklarade på mindre än en kvart, så var det återigen fokus på att strosa. Kika på lite traktorer. Det är också en riktig marknadssyssla. Tradition. En sådan som har hängt med så länge jag kan minnas. Slutligen hamnade vi bland karusellerna igen. Och denna gången hade Buse spanat in sig på flygplanen.
”Ja kan yga”. Det var orden han sade. Och tro det eller ej. Men vi klarade det. Tillsammans flög vi. Glädjen var stor hos Busen och munnen bubblade.

2015-10-05 10.18.27

Något som jag är helt övertygad om efter denna dagen…det är att det var definitivt inte sista gången Buse åkte karusell.

 

Lördagshäng med töserna.

Förra lördagen hade jag och Buse tur att få hänga med två superhärliga tjejer.
Nelly & Ronja.

2015-10-03 09.40.53

En dag som började på skolgården. Kanske lite ”fel” att vara där en lördag men det är ju så nära och bra att bara kila över och leka. För att bo granne med Ullvi skola har sannerligen sina fördelar. Dock har jag en känsla av att Buse inte kommer att tycka att det är lika festligt om några år. Men det tar vi då. Nu njuter vi av närheten. Möjligheten till lek. Massor av lek.

Så där hängde vi ett tag. Tills fötterna var kalla och alldeles blöta av daggen i gräset. Då gick vi hem, bytte till torra kläder och åkte sedan in till Leksand. Vi kände oss nämligen inte riktigt färdig med leken men önskade oss ett miljöombyte. Och då passade det ypperligt att åka till  Riddarlekparken.

20151003_093358-1

Dock tar allt det roliga slut. Av olika anledningar. För vår del var det helt enkelt att klockan slog lunch. Något en inte ska rucka på alltför mycket. Så vi packade ihop men hade redan en plan för nästa aktivitet, den som följde efter lunch. Och det var inte vilken lunch som helst. Nej. Dagens lyx var att Nelly stod för matlagningen och lagade till köttbullar och makaroner. Något som vi alla åt med glupande aptit. Det tar sannerligen på krafterna att leka. Och mat, det smakar aldrig så gott som när en varit ute i friska luften.

Buse, var på strålande humör. Trivdes helt enkelt som fisken i vattnet, omgiven av tjejer. Så det var inte helt muntra toner när jag ”tvingade” honom till en liten tupplur. Självklart var det enbart för att han skulle orka med resten av dagen. Men att vara 2 år, då struntar en såklart i all välvilja i världen. En Buse vill ju inte missa en sekund av allt det roliga. Självklart inte. Men efter många vändor med vagnen ute på gården så gav han upp. Slumrade in och snusade så där gott att jag bara ville knöla ner min breda röv i vagnen för att få ligga nära och känna hans mjuka andetag mot min kind. Dock en omöjlighet.

Därför så anslöt jag mig till tjejerna för att sätta i gång nästa aktivitet. Chokladbollsbak.
Och oj så roligt vi hade det. För att ingen skulle behöva stå på tå vid bänken så flyttade vi ner på golvet. Så att alla kunde delta på lika villkor. Att det sedan var en dammsugare som fick arbeta lite extra för att fånga upp socker, havregryn, kokos och strössel, vad gör det. Skitsaksamma. Vi hade roligt och det är huvudsaken. Lite skit i hörnen, det säger vi ”äsch” åt och åtgärdar enkelt. Om det var gott!! Jajemen. Så gott att inte en endaste av de små läckra chokladbollarna fastnade på bild. Det hans inte riktigt med.

Buse vaknade. Och sedan var festen i gång igen. Han var åter i himlen med lite nyfunnen energi. Redo att rocka loss. Så det fick han göra. Hela eftermiddagen och kvällen. Tills det att det var dags att åka hem och sova för natten. Vi hade en heldag tillsammans med världens finaste töser, hade lyxen att få maten serverad både till lunch och middag samt massor av tjo och tjim som gjorde att vi somnade sött när vi väl var hemma i vår lilla röda stuga på Jönsesgården.

Med denna fina dag i minnet, så längtar vi såklart redan till nästa gång som vi får hänga tillsammans.

Testing testing.

https://www.youtube.com/watch?v=ZY08mr1k-rI

Det svänger snabbt.
Ja exakt så är det. Från bubblande skratt till skrikfest och gråtkalas. Allt för att en liten Buse inte får sin vilja igenom. Japp. Det är en sådan härlig period som intagit våra liv nu. Testa och utmana är Buses ledord. Mest hela tiden. Och det går på repeat. Om och om igen. Svänger snabbare än en mikrosekund. Själv hänger jag liksom inte riktigt med.

2015-09-25 16.30.43

.Mina gråa hår frodas. Det får så mycket näring av allt ”krigande” oss emellan. Jag som avskyr gråt och skrik. Undviker det alltid så långt det går, jag känner mig så otroligt oduglig som inte lyckas parera och bemöta min sons vilja på ett bättre sätt. Alltså nu menar jag såklart inte att han ska få sin vilja igenom, nej verkligen inte. Men jag skulle så gärna vilja hantera det på ett bättre sätt. För det måste verkligen finnas betydligt mycket bättre tillvägagångssätt.

Men det får jag grubbla på lite senare. Hur jag ska hantera det på bästa möjliga vis. I stället ska jag ägna den här ljuvliga ”skrikfria” tystnaden till att skratta åt allt som Buse bjuder på om dagarna. Och det är mycket, både av det roliga och det mer prövande. Det går faktiskt inte att göra på annat vis, det är bara att skratta och ladda ny energi för att orka med morgondagen.
Det är en fas. Och det går över.

Tills dess får jag helt enkelt boka lite tätare besök hos världens bästa frisör Nathalie. Så att hon får utföra lite av sin magi. Allt för att dölja det grånande barret som förökar sig. I alldeles för snabb takt.

Vi gillar ”pären” vi!

I dag har jag och Lilleman hängt nere på åkern. Den som ligger alldeles nedanför oss. Där bland alla potäter, där har vi suttit på huk och samlat ihop säck efter säck. Och tillsammans med farfar så fick vi några riktigt fina säckar potäter att njuta av nu när vintern kommer.

Priset: 4:-/kg.

IMG_20150920_192631

För det är något speciellt det där. Att bara samla ihop säckar och knata över gräsmattan och ut på åkern. Närheten. Välja en lämplig plats, gå ner på knä och sedan plocka pären för glatta livet. Jag för hand(det mer traditionella tillvägagångssättet) och Lilleman med hjälp av lastbil och frontlastare(nytänkande kille). Sedan, när själva plockandet blev för tråkigt så fanns det såklart både traktorer av olika storlekar att kolla på och även jämnåriga tjejer att hänga med. Så nog var det en nöjd liten kille allt.

IMG_20150920_200223

Det har sannerligen sin charm att bo på landet, även om jag vissa dagar stadens puls och anonymitet. Men jag är väldigt glad och tacksam att min son får växa upp i denna vackra miljö. Staden kan han upptäcka längre fram. Om han vill. Det märks att han trivs och mår bra här. Vilket är det enda som egentligen betyder nåt.

#theloveofmylife