39+3

Den här dagen i graviditeten, 39+3, föddes Agge.
Det var 5 år sedan.
Han föddes en fredag morgon.
Beräknad födsel var kommande måndag.


Precis som nu.
Men denna lillkrabaten verkar trivas ganska så gott där inne.
Inga tendenser att vilja bryta sig ut vad jag kan känna då.
Det enda är att jag inte fått sova i natt för att illamåendet slagit sina klor i mig riktigt ordentligt. Hur jag än vred och vände mig så satt ”kräkan” i halsen. Hinken har varit jämte sängen. Om i fall att jag inte skulle hinna in till toaletten. Så det är det närmsta känning jag har haft.
Illamåendet.

Det som fick oss att åka in sist.
Men jag känner mig inte riktigt så illa som då, när jag konstant hängde över porslinstronen och förbannade den idioten(läs; mig själv) som placerat en citrondoftande toalettrengöringstablett i toaletten. Än i dag kan jag inte med den doften och jag kräks fortfarande när den doften når mig.
På riktigt.
Den sitter så fastetsad i minnet.
Så jag lärde mig något sist.
Och det finns definitivt ingen citrondoftande rengöringstablett i toaletten den här gången.


Så.
Status är att det inte känns på långa vägar som att det är någon bebis på gång.
Min magkänsla har länge varit att jag kommer att gå över tiden den här gången, om jag har rätt eller fel, det återstår att se. Men magkänslan är ändå magkänslan.

Men tänk.
Att för 5 år sedan(i gravidvecka 39+3) låg jag med en liten på mitt bröst och njöt av att vara mamma, att allt gått bra och att den lille med klockspelet var den mest perfekta skapelse jag någonsin mött.

26 april 2013.
Dagen då världens goaste unge kom till världen med full fart.
Han som nästa vecka fyller en hel hand, alltid ler med hela ansiktet och har alldeles för mycket tokigheter för sig. Som ger mig nya gråa hår varje dag med sin envishet. Vars ordförråd aldrig tycks ta slut. Han som ser finurliga lösningar i ALLT(så länge intresset finns kvar). En Buse som startar dagen aningen segt men som sedan inte verkar förstå att man kan stoppa och stanna. Som otaliga gånger säger ”ska bara” varje dag. Och dessa orden sägs såklart ALLTID när vi är på väg någonstans, har en tid att passa eller det är dags att krypa i säng. Något som startar x-antal fajter här hemma. Tyvärr. Men den här pojken han är verkligen vår lilla pärla. Trots alla ”ska bara”. Och det är inte ofta jag ser barn som kan leka på egen hand som denna Buse kan. Han går in i sin lilla bubbla och in i fantasins värld. Där han kan stanna länge. Killen som just nu lyssnar på Dua Lipa, Samir & Victor, Kaliffa och mer än gärna startar dagen med ”Just i dag är jag stark”. Samtidigt som han sätter på sig sin Hammarby tisha. Social som få. Vill alltid hälsa på och kolla så att alla mår bra och samtidigt få en chans att själv prata av sig lite. Han som har en sån stor empati och omtanke för omvärlden, människor och djur. Något jag verkligen ber för att ska finnas kvar för all framtid.

Detta är bara några ord om vår fina Buse.
Jag skulle kunna hålla på i all evighet.
Men en liten påminnelse till oss alla;
…tiden flyger verkligen i väg och det gäller att vi tar vara på varje dag.
Med start i dag!

Jag älskar dig sååå, min lilla envisa solstråle!

En 5-årings önskelista!

Om bara två veckor fyller min ”lilla” Buse en hel hand.
Vad hände?
Vart tog de senaste fem åren vägen?
Kalas håller på att planeras för fullt men vi kan som sagt inte sätta ett datum och skicka inbjudningarna riktigt ännu då leveransen av bebis är lite avgörande för just aktivitet och allra främst tidpunkt.
Men tålmodiga Buse är helt på det klara och det enda han egentligen påpekat är att han vill ha sin födelsedag för sig själv. Så vi får väl se vad den lille i magen tycker. Skulle vi mot all förmodan gå över tiden och vara inne och inkräkta på den 26:e april så får jag väl göra allt i min makt för att knipa igen.
Men det tar vi då.

Hur som.
Frågan vad som önskas i paket har uppkommit och min kära ”soon-to-be” femåring har sagt två saker såhär långt. En radiostyrd bil och en fleecejacka med dinosaurietassar på armarna(den blå som är med i collaget nedan) då den han har dessvärre är urvuxen. En inte så frodig önskelista med andra ord. Tack och lov har vi tidigare kikat på saker tillsammans, både mjuka och hårda, så jag har samlat ihop lite som jag vet att han pekat på. Kläderna är sådana som han själv valt för att de är sååå coola och dinosaurier är ett nyvunnet intresse som kommit från ingenstans. Så nu är det bara jag som måste lära mig att uttala alla dessa tungvrickande namn på de däringa gamla djuren.

Men en önskelista från en Buse; varsågoda!

 

Ossoami Novia // Koolabah Hoodie // Mini Rodini Draco Badshorts // Molo Fleecejacka
Schleich Dinousarier // Solglasögon // Radiostyrd bil
Mini Rodini Salvador T-shirt // Hummel Stadil JR High // Happy Socks // Molo Keps // Leotröja // Dinostämplar // Dinosaurie klistermärken

Om ni undrar vart sakerna kommer i från?
Då är det bara att klicka på länkarna här ovan så kommer ni rätt på en gång, piece of cake!!

UPPDATERING:


Lilla kocken här hemma önskar sig egna redskap att använda när vi lagar mat och då dessa fått mycket bra rekommendationer av omgivningen så känns det som en bra investering.
Detta set finner ni här; Bagaren & Kocken.

Mindre än en månad…

Med mindre än en månad till beräknat nedsläpp så kan det ju tyckas vara så att saker ska vara förbereda, som att packa väskan till förlossningen, ha en plan för vem som kan hjälpa till med Agge när det är dags att åka in, tvättat kläder och andra tillbehör osv.
Vi har inte kommit så värst långt.

I lördags lyckades vi i alla fall organisera garaget lite lokalisera Agges första kläder. Den första maskinen ligger i tvätten nu. Men mer än så är det inte. Jag förstår inte att det går så segt men det känns så ofantligt långt borta. EN månad känns som en hel evighet.

Då det inte bara är en omställning för oss vuxna utan snarare absolut störst för Agge så försöker jag att ha honommed på allt sådant här förberedande för att han ska få känna sig delaktig. Det är nog större än vad jag kan föreställa mig att få ett syskon. Att behöva dela min tid med mamma och pappa. Den tiden som Agge haft helt själv under nästan 5 års tid. Det var väldigt mysigt att plocka fram sakerna tillsammans och han hade en mycket skeptisk min när han såg de små pytte kläderna som han själv en gång haft på sig. Han menade på att det mer såg ut som små dockkläder. Och jag har full förståelse.
Jag har minst lika svårt att begripa att det kommer att komma en liten plutt inom kort och att den där plutten är så där liten. Tyvärr så infann sig en stor besvikelse när jag packade upp delar av lådan med kläder, för många plagg har på något mystiskt vis blivit missfärgade och nu är det bara att hoppas på att en tur i tvättmaskinen gör underverk.

I mina vaga förberedelser så har jag ändå kollat runt lite på saker som det behöver kompletteras med och jag kunde inte låta bli att knåpa ihop en ”drömmig” lista till bebisen. Och de som känner mig förstår nog min bubblande glädje när säsongens plagg domineras av både grönt och leopard.
Det var absolut inga problem att hitta godbitar om vi säger så.

 

Strukturstickad bomullströja // Draco baby body // Pyjamas // Myspöl
Maileg Rabbit Linus // Mössa // Swallows baby body // Finstickad bomullströja
Dashing Dogs baby body // Lövmatta // Muslinfilt // Strukturstickad bomullsbyxa

SÅ.
Nu är det alltså nedräkning.
Och jag känner faktiskt oro den här gången.
Sist förstod jag inte att Agge var på väg.
Det var först när jag kom in på förlossningen där mitt i natten och de förklarade att jag var öppen 9 cm som jag började begripa. Jag fick aldrig de där ”förberedande” signalerna såsom att slemproppen släppte(vem har döpt det till slempropp?), vattnet gick, massor av sammandragningar och förvärkar. Nada.

Jag jobbade dagen innan han kom.
Den enda skillnaden var att jag hade lite svårt att äta då jag mådde lite illa. Och så fick jag gå ut i bilen och vila en liten stund på lunchen. Men mer än så var det inte. Efter jobbet åkte vi till Insjön för att handla lite. Inga konstigheter. Vi lagade mat hemma. Gick och lade oss. Jag vaknade runt midnatt och mådde illa. Något som bara eskalerade. Magen stramade lite men då vi låg före BF så var jag så övertygad om att jag skulle gå över tiden och hade inte en tanke på att detta kanske var någon form av förvärk som jag kände. Väckte Tobbe som fick ringa förlossningen när jag började kräkas. Gungade på pilatesbollen. Kräktes. Höll på sådär ett tag. Nu gjorde det ont. Men inte såååå ont. Inte vad jag trodde var föda barn ont. Förlossningen tyckte att vi kunde komma in och jag tog mig efter många om och men ned för trappen och ut i bilen. Nu kändes det. Men jag skulle inte ha barn förrän om flera dagar men jag ville åtminstone åka in och kolla läget eftersom att kräkas kändes sådär skoj i samband med att ha en konstig spännande känsla i magen.

Ja.
Och in kom vi ju.
Jag rasade ihop i en hög när jag kom ut ur hissen.
Det gjorde liksom ont nu.
Men inte föda barn ont.
(Hade ju målat upp ”värstaste” värsta skräckscenariot om smärtorna och jag var inte där än.)
Fick åka rullstol sista biten in.
Och där, på undersökningen, då fattade jag att det som jag gått igenom hemma var hela den där fasen som allt som oftast upplevs på sjukhuset. Att tänka på smärtlindring fanns inte, det var ju försent för dylikt i alla fall.

Så.
Jag känner mig inte helt trygg.
Visst kommer jag säkert att känna igen mig den här gången.
Men det finns en oro inom mig.
Jag försöker att inte låta den ta över men för var dag som går undrar jag om jag kommer att klara av det här. Sist var det bara jag och Tobbe som skulle masa oss i väg till BB men den här gången har vi vår älskade Buse som ska lämnas i trygga händer innan vi kan bege oss. Och det är ju A och O att vi känner att han är trygg och säker när vi far i väg till förlossningen. Annars kommer inte tankarna få ro att fokusera på uppgiften. Att jag sedan inte har den medicinska backupen som jag hade sist ställer också till det inom mig. Tänk om kroppen och huvudet inte samarbetar och jag trillar ner i det där deprimerande svarta hålet igen. För så är det. Sist åt jag medicin, om så på en väldigt låg dos men den fanns där. Nu har jag varit utan sedan ungefär sju-åtta månader tillbaka. Av den enkla anledningen att jag bara kräktes upp den i början av graviditeten. Så beslutet att sluta var liksom för att det inte gick. Läkarna(har flera olika) som behandlat(r) mig är oense. Några säger att jag borde börja äta dem igen. Några säger att det är bättre att låta det vara nu då jag klarat mig så pass bra som jag gjort under dessa månader. Men rädslan finns där. Att psyket inte klarar av att vara utan när jag är under en sådan press.
Så allt är lite annorlunda den här gången.
Onekligen.
Men jag tror, vill och hoppas att det ska gå bra.
Och jag önskar så att jag lyckas tolka min kropps signaler lite bättre den här gången.

Mindre än en månad kvar till beräknat datum alltså.
Herrejisses!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

15:17

I går var dagen som min älskade Buse väntat och längtat efter.
Tågresedagen.

15:17.
Tid för avresa med SJ intercity mot Stockholm central.
En spänd kille intog plats på tåget och vinkade ivrigt hejdå till T som stod kvar på perrongen.
Själv var jag fylld av blandade känslor. Längtan efter storstaden men samtidigt en vag oroskänsla inför vad som skulle ske under vår resa från centralen till Solna. Mentalt breakdown för min son eller glada miner? Helt klart en chansning som jag uppenbarligen var villig att ta. För även om jag har min utmattning att tänka på och att mitt tankesätt lättare fastnar i de negativa tankegångarna så måste jag ge mig själv cred för att jag ändå lever på hoppet och chansar. Det kan ju trots allt gå bra. Om de inte går åt fanders vill säga.

Men i går gick det alltså vägen.
Killen var så duktig och höll mig i handen och lyssnade.
Så mitt i allt myller av stressade människor på centralen så var det trots allt goda miner hos både mor och Buse.
High five på den!!!

 Och i dag har vi haft en dag av äventyr, jag, Michaela och Buse. Äventyr som en liten man kommer att leva länge på och febrilt kommer att återberätta för sin pappa i morgon när han vaknar. För så är det, nu har pappan sammanstrålat med oss och morgondagen bjuder oss alla på nya äventyr ute på Djurgården. Och så ska vi såklart fira Sveriges nationaldag- en självklarhet att fira när tillfälle att firas ges!!

Nu vankas det sömn till det lugnande ljudet av fåglarnas kvitter utanför fönstret här på sjunde våningen.
Tid för återhämtning tror jag det kallas.
Dröm sött!

Årets slagpåse; that´s me!!

Uppkrupen i en hotellsäng i Tällberg.
Trött och känner att jag är riktigt sliten.
Nacken smärtar sådär så att armarna domnar bort. I huvudet skär det som knivar. Men hey, än så länge är jag hyfsat funktionsduglig. Vi landade här i Tällberg under torsdagskvällen och jag som garanterat kunnat krypa i säng snarast möjligt fick härda ut några extra timmar, Agge sov nämligen i bilen vilket resulterade att han var pigg, piggare…eller snarare piggast. Så efter maten valde vi att gå till lekrummet som finns här på hotellet och jag fick agera skurk och sitta i ”fängelset” för att jag hade tjuvat. Efter en liten stund kom det en en kille och en tjej i Agges ålder och sedan var leken i full gång. Och att gå och lägga sig fanns definitivt inte på världskartan.

Efter ett mindre krig när klockan var alldeles för mycket för en treårig skitunge att vara vaken så somnade han. Och jag.
Oooops!

Ja.

Och där kan jag sluta skriva om Tällberg för jag kraschade totalt i dag, efter att återigen ”rykt” ihop med sonen min för femtioelfte gången bara denna dag. Det gick så långt att jag till slut bara skickade över barnet till sambon, kastade i från mig nyckeln till rummet och gick med bestämda steg bort. Jag vände mig inte om en endaste gång. Det enda jag kände var att nu, nu skiter jag i allt det här på riktigt. Han vill inte ha sin dumma mamma och jag vill inte ha ett barn som sparkar, slåss och bits.

Och jag är så pass smart att jag begriper att jag inte är ensam om detta.
Men jag begriper, helt ärligt, inte hur ni andra föräldrar där ute gör för att hålla i hop det.
Det är bortom mitt förstånd.

För jag klarar bara inte av det.
Att vara mamma.

Det jag är nu, är någon slags slagpåse som ska tåla hur mycket skit som helst men ändå finnas där ajour hela tiden vid den lille mannens sida, om, i fall att han skulle komma på att jag kanske kan vara bra till något annat än att trampa på. Kanske låter det här en aning överdrivet. Kanske. Men detta är det som cirkulerar i mina tankar non stop och sedermera(såklart) övertar känslorna. Inombords är det en stor svart tyngd som, liksom lagt sig tillrätta och trängt undan alla de där organen som kanske kan vara bra och ha om en vill/bör/önskar leva vidare här på jordelivet. Att gå undan en stund, när dessa utbrott kommer är nog det enda jag kan göra, för om jag stannar vet jag inte vad jag tar mig till. Att mina tårar forsar nedför kinderna, det bekommer inte den lilla mannen. Inte det minsta.
Och min högsta önskan just nu är att den här perioden snart är förbi. Just nu är jag verkligen på bristningsgränsen. Och när det brister, då kan det faktiskt sluta hur som helst.

Att barnet i fråga enbart är 3 år gammalt.
Det klingar i bakhuvudet såklart.
Men min redan sköra själ kan inte riktigt hantera att vara så ”hatad” hela tiden. Även om den som ”hatar” inte begriper vilken skada som uppstår. För den lilla människan är det bara frustration och ilska av att inte få sin vilja igenom.
Men det gör ändock så rackarns ont.
Såklart.

Det är trots allt den jag älskar mest av allt på denna jord som utsett mig till årets slagpåse 2017. Mitt eget kött och blod. Mitt älskade barn. Och det är väl knappast någon nyhet att det sårar som mest, det är när det kommer från de som står en närmast..

Det är väl bara att önska, att morgondagen blir till det bättre.
Ny dag. Nya tag. Eller nåt sånt. För nu struntar jag i det här och kryper ner jämte min lilla kamin som snarkar högt och ljudligt. Kanske drömmer han om att vi i morgon, är sams nästan en hel dag?
Eller, hmm, det får nog bli min uppgift!

God natt och sov gott!

// Fröken Hagström

38 dagar kvar till julafton!!

Frågorna börjar komma och på ett ungefär så ser alltså Buses önskelista ut inför denna julen. En kombination av egna önskemål från Buse och såklart några saker som vi vet saknas. Och nej, det är inte överdrivet många leksaker men vi har en sak som vi själva tänkt köpa som är en ”vinterleksak”. Sedan går såklart alltid spel och sådant hem, tänk tidlöst och passande från 3 år och uppåt. Kan tyckas konstigt att ett barn valt sängkläderna men han fick välja dem helt på egen hand och tyckte de var fina… Morgonrocken kramade han sist vi var i butik, T-rex:en var cool enligt Buse och köket har han lekt vid så fort tillfälle getts på mitt jobb, hos kompisar eller sin egen förskola. Så jag vet med all säkerhet att det här är saker som går hem.

Så varsågoda:

BUSE´s önskelista 2016

collage-2016-11-151Enhörning/Brigbys, Plåtrobot/HÄR eller HÄR, Pandapåslakan/Åhlens, Körsbärsträd/HÄR,
Kläder(…slutar han nånsin växa?)/H&M,  Porslin(inget plast eller melamin- rent porslin/rostfritt önskas)/Littlephant, T-rex/Teknikmagasinet, Morgonrock/H&M,
DUKTIG leksakskök/IKEA, STUVA bänk med förvaring/IKEA, STUVA bänk(skrivbord)/IKEA.

MåndagsVAB.

Sjukstuga på Jönsesgården i dag.
Det började i lördags för min del och är som värst på nätterna. Så efter en mysig dag tillsammans här hemma så är det dags att återgå till arbete i morgon. Alldeles för mycket som snurrar i min hjärna för att jag ska klara av att vara hemma mer. Har saker som måste luftas och prylar som måste slutföras så med lite varmt citronvatten och halstabletter så ska jag nog klara av morgondagen. Någon skönsång kan jag inte direkt lova att jag kommer att bjuda på. En härlig dag som jag verkligen ser framemot.

Men den här dagen, som är en VAB dag lagras ändock djupt inne i hjärtat. Vi har myst tillsammans, berättat för varandra hur mycket vi tycker om varandra, tittat på film, gått på kortare promenader med Grynet, ätit mat och lyssnat på varandra utan skrik, gråt och bråk. Och sådana dagar är mycket sällsynta kan jag lova er.

Denna dagen, trots sjukdom, värderar jag enormt mycket.
För efter den här dagen känner jag nu någonstans inom mig att han faktiskt älskar mig. Tvivlen har varit så många och stora angående hans känslor gentemot mig de senaste veckorna så att vara sjuka på en måndag var kanske just precis vad vi behövde.

Jag och Buse.

Drömmer mig tillbaka…

20160729_120931-120160729_133409
En dag som den här när jag ligger hemma i sängen och ”tycker synd om mig själv” då är det fantastiskt att titta tillbaka på några bilder i från sommaren när vår lilla familj lånade ett barn, vid namn Eddie, för en dag och åkte till Furuviksparken för lite ”holabalo”.

Och vilken dag vi fick.
Helt fantastisk.
Solen strålade, barnen lyssnade, djuren visade sig,
karusellerna snurrade, maten mättade och humöret var på topp.

Krokodilen var mäktig.
Alldeles stilla, vi trodde alla att den var uppstoppad först men efter en lång stund så kom det en blinkning. Ett livstecken. Därefter alldeles stilla återigen. Som i en trans. Eller kanske bara så galet less på alla som stirrar genom glasrutan dagarna i ända.
20160729_165424

Vi började lugnt med att åka bilar som första karusell för att sedan successivt trappa upp hastighet och snurr. Ett försök att ta oss igenom spökhuset gjordes också men avbröts efter en liten snabb visit innanför dörrarna. Den karusell som var mest uppskattad av grabbarna var helt klart kaffekopparna som åktes flera gånger om.

20160729_170605

Även de som inte uppskattar snurrkaruseller fick sig en åktur…

20160729_170717

…och vi som inte hade längden inne fick en liten glasspaus…

20160729_170731…och samtidigt drömma om några extra centimeter på höjden.

20160729_184743

Med tanke på värmen som rådde så var det något som hägrade mest hela dagen för grabbarna grus. Och det var självklart vattenlandet som vi gemensamt beslutat att hänga vid de sista timmarna innan hemfärd. Så. Mätta, glada, aningens trötta i benen men med en längtan efter poolens svalkande vatten så tog vi sikte mot vattenlandet…
peppen var total.

Tills det att vi kom fram till den första poolen och möts av en skylt där det står att hela vattenlandet är avstängt för att någon har bajsat i vattnet och det måste göras en grundlig rengöring. Alltså. Den besvikelsen i grabbarnas ögon. Den går inte att beskriva. Det var som att släcka hela dagens upplevelser.
Allt var som bortblåst.
Glömt. Puts. Väck.

Ja.
Så då var det bara att tänka om och sikta in sig på annat vatten utan bajskorvar.
Vilket resulterade i en tur till havet.
Isande kallt vatten. Men ett dopp klarade slutligen grabbarna av innan vi såg till att få i oss ett välbehövligt mål mat.  Sedan bar det av hemåt, med fyra trötta själar i bilen, efter en riktigt härlig dag i Furuviksparken.

img_20160729_133153#pleasetakemeback

 

 

Att förnedra sitt barn.

1 September.
Höstens första dag.
Solen har värmt oss i dag och det har varit underbart att vara ute med barnen. När jag cyklade till jobbet i morse klockan 06:00 var jag rätt så ensam ute på Leksands gator, luften var frisk men ändock ljummen. Det var ren njutning att rulla fram i tystnaden.
Och i morgon gör jag om samma procedur innan det är dags för helg.

Min energinivå har varit långt under vad som, för mig, är normalt under några veckors tid. Jag är glad att jag tar mig igenom dagarna och fortfarande andas. Håller mig vid liv. Utför mina ”sysslor” och försöker finnas där för min omgivning.
Häromdagen fick jag en total dipp och stod på parkeringen utanför Coop och grät. Jag och Buse hade varit inne och handlat. Något som vissa gånger går bra och andra gånger mindre bra. Det är en ren chansning varje gång. Den här dagen var en mindre bra gång. Min skitunge låg på golvet vid bananerna och grät, högt och ljudligt, för att han inte fick öppna de inplastade bananerna i stället för att ta en banan som låg i lagom höjd för honom(barnbananerna i tunnan). Han var hysterisk.
Och hur ska en hantera detta?

Aldrig gå och handla med honom?
Låta honom ligga där och tycka synd om sig själv?
Låta honom få den där jägarns bananen som låg i plastpåsen för att få lugn?
Skrika åt honom att ”skärpa sig”?
Släpa honom längs med golvet och bara ignorera hans pip och gnäll?

20160731_122915Den här gången så valde jag att låta honom ligga där och tycka synd om sig själv medan jag lugnt plockade potatis. Allt gick bra. Tills en dam kom fram och skulle trösta Buse, något som resulterade i att han bara skrek högre. Till hennes förskräckelse. Sedan uttryckte hon bestämt sina åsikter om hur jag hanterade situationen. Och ärligt. Jag vet inte om det var rätt hanterat eller inte, det jag vet är dock att min Buse är inne i en riktig trotsperiod och dessa situationer uppstår rätt så ofta. Men hon ansåg att jag förnedrade min son genom att ta honom till affären när han var i detta skick. Ungefär som att jag hade gått in med en hysterisk unge i butiken och trodde att jag skulle kunna handla i lugn och ro. Eller så var allt lugnt och sansat tills dess att vi kom fram till bananerna. Dessa duster skulle en minsann ta hemma och inte ute bland andra människor. Förskräckligt var hennes uttryck.
I början försökte jag säga till henne i vilket stadie som min son är i men det ville hon inte höra på så därför så valde jag att efter en stund inta tystnad. Jag satte mig därför på golvet och tog upp Buse i knä och ignorerade henne så gott jag kunde. Men orden gjorde ont. Riktigt ont. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag ville bara försvinna. Bort, bort bort. Det gjorde så ont. Att få höra att jag som varje dag känner att jag inte är en bra mamma fick dessa orden kastade i ansiktet, att jag förnedrade min son…det blev bara för mycket.

Tobbe fick helt sonika ta en paus i sitt kvällsarbete och komma bort med bilen(vi skulle cykla hem egentligen) och ute på parkeringen så klarade jag inte längre av att hålla tårarna inombords längre. Så till allmän beskådan stod jag där och grinade. Men jag orkade inte bry mig. Det gjorde bara så ont i mig.

Och visst är det så att vi bor i ett land där vi alla har rätt till våra egna åsikter. Absolut. Dock kan jag önska att en del människor kunde hålla inne med sina åsikter när det kommer till saker som de inte har hela ”bilden” av. Möjligt att jag är aningens känslig men jag kan ta kritik men det här kändes faktiskt mer som någon form av påhopp.
Just nu försöker jag mest skaka av mig denna händelsen. Men nog ligger det och gnager inombords. Jag kan inte riktigt släppa det. Fast att jag vet att det är det enda rätta. Förmodligen kommer jag inte att lyssna på damens vänliga råd utan vi kommer att gå till affären och handla fler gånger. Jag tänker lite så här, visst kan jag stanna hemma och undvika att gå och handla med en liten trotsig kille.
Självklart kan jag det.
Men hur ska han då någonsin lära sig att en inte alltid kan få sin vilja igenom?

Ja. Så om ni någon gång behöver tips på hur ni ska förnedra era barn, kom till mig, jag lovar att jag ska lära er allt jag kan!!

Bildresultat för hjärta
KRAM// Fröken Hagström

Tillbaka i vardagen…

I dag var det åter till rutinerna.
Att kliva in genom dörrarna på jobbet kändes så ”hemma” och det var så roligt att få träffa mina kollegor(någon är väldigt saknad dock) och alla härliga barn igen!!

Men innan jag äntrade jobbet så var det lämning av vår stora kille som nu tagit klivet över till fjärilarnas sida på förskolan och därmed klassas som de stora barnen.
Vad hände liksom? När blev han så stor?
Och det var en stolt men trött kille som klev in, lite småpirrig och hälsade på sina kamrater och fröknar. En kille som under sommaren slutat med blöja och även slutat med dagslurarna. Det är stort. Riktigt stort.
Buse är numera en fjäril.
Wow!!

På jobbet var det full fart från första stund.
Och det är lika bra det. Men nog märktes det att hjärnan var kvar i lite semesterrutiner allt, lite halvsegt och flummigt kändes det. Men som alltid så var det skratt och glada miner hela dagen lång vilket gör att segheten försvinner som en fis i rymden.
Underbaaaaart!

Så nu vankas det;
Rutiner.
Rutiner.Rutiner.
Rutiner.

Ja, de ska nötas in i ryggmärgen på den här familjen. Så att de sitter som berget. Kvällens läggning var lugn fram tills det att Buse landade i sängen. Då kom minimonstret fram igen- skrik och brottningsmatch avslutade alltså denna dag. Kör ett mantra i huvudet; det blir bättre, det blir bättre, det blir bättre- jag vet inte när men nån gång-det måste det bli!!

Hur kan en sådan söt unge vara en sådan ”terrorist” stundtals…
han döljer sannerligen det inre monstret väldigt väl den lilla spjuvern.

 Nu ska jag krypa i säng och ladda batterierna så gott det går inför en ny spännande arbetsdag i morgon. Och jag får ofta frågan om det inte är jobbigt att arbeta med barn hela dagarna. Mitt svar är; inte det minsta!! Det är bara ren och skär glädje!!! För även om min lilla Buse gör mig galen alltsomoftast flera gånger per dag så är det väldigt annorlunda på jobbet. Där umgås jag med andras barn och det är plättlätt i jämförelse med ens egna.
Inga konstigheter. Det bara är så.
Mitt jobb är helt enkelt min fristad.

hjärta