39+3

Den här dagen i graviditeten, 39+3, föddes Agge.
Det var 5 år sedan.
Han föddes en fredag morgon.
Beräknad födsel var kommande måndag.


Precis som nu.
Men denna lillkrabaten verkar trivas ganska så gott där inne.
Inga tendenser att vilja bryta sig ut vad jag kan känna då.
Det enda är att jag inte fått sova i natt för att illamåendet slagit sina klor i mig riktigt ordentligt. Hur jag än vred och vände mig så satt ”kräkan” i halsen. Hinken har varit jämte sängen. Om i fall att jag inte skulle hinna in till toaletten. Så det är det närmsta känning jag har haft.
Illamåendet.

Det som fick oss att åka in sist.
Men jag känner mig inte riktigt så illa som då, när jag konstant hängde över porslinstronen och förbannade den idioten(läs; mig själv) som placerat en citrondoftande toalettrengöringstablett i toaletten. Än i dag kan jag inte med den doften och jag kräks fortfarande när den doften når mig.
På riktigt.
Den sitter så fastetsad i minnet.
Så jag lärde mig något sist.
Och det finns definitivt ingen citrondoftande rengöringstablett i toaletten den här gången.


Så.
Status är att det inte känns på långa vägar som att det är någon bebis på gång.
Min magkänsla har länge varit att jag kommer att gå över tiden den här gången, om jag har rätt eller fel, det återstår att se. Men magkänslan är ändå magkänslan.

Men tänk.
Att för 5 år sedan(i gravidvecka 39+3) låg jag med en liten på mitt bröst och njöt av att vara mamma, att allt gått bra och att den lille med klockspelet var den mest perfekta skapelse jag någonsin mött.

26 april 2013.
Dagen då världens goaste unge kom till världen med full fart.
Han som nästa vecka fyller en hel hand, alltid ler med hela ansiktet och har alldeles för mycket tokigheter för sig. Som ger mig nya gråa hår varje dag med sin envishet. Vars ordförråd aldrig tycks ta slut. Han som ser finurliga lösningar i ALLT(så länge intresset finns kvar). En Buse som startar dagen aningen segt men som sedan inte verkar förstå att man kan stoppa och stanna. Som otaliga gånger säger ”ska bara” varje dag. Och dessa orden sägs såklart ALLTID när vi är på väg någonstans, har en tid att passa eller det är dags att krypa i säng. Något som startar x-antal fajter här hemma. Tyvärr. Men den här pojken han är verkligen vår lilla pärla. Trots alla ”ska bara”. Och det är inte ofta jag ser barn som kan leka på egen hand som denna Buse kan. Han går in i sin lilla bubbla och in i fantasins värld. Där han kan stanna länge. Killen som just nu lyssnar på Dua Lipa, Samir & Victor, Kaliffa och mer än gärna startar dagen med ”Just i dag är jag stark”. Samtidigt som han sätter på sig sin Hammarby tisha. Social som få. Vill alltid hälsa på och kolla så att alla mår bra och samtidigt få en chans att själv prata av sig lite. Han som har en sån stor empati och omtanke för omvärlden, människor och djur. Något jag verkligen ber för att ska finnas kvar för all framtid.

Detta är bara några ord om vår fina Buse.
Jag skulle kunna hålla på i all evighet.
Men en liten påminnelse till oss alla;
…tiden flyger verkligen i väg och det gäller att vi tar vara på varje dag.
Med start i dag!

Jag älskar dig sååå, min lilla envisa solstråle!

Att överraskas!!

Fredag den 6 april var en dag där jag fick känna på riktigt fin vänskap.
För det är så att jag har den här graviditeten varit otroligt frånvarande.
Det började egentligen redan innan det plussades på stickan men det i kombination med min(lilla med ack så störande) sociala fobi och brist på ork gjorde att jag isolerade mig mer och mer. I slutändan har jag enbart varit närvarande via sms. Jag har haft en tuff mental resa dessa nio månader där min lilla ynkliga energi gått åt till att försöka leverera så bra som möjligt på arbetet. Mitt enda fokus har faktiskt varit arbete. Och försöka vara en mamma till min Buse.
Allt annat har fått stå åt sidan.

Så.
Det var en värmande fredagskväll som fick mitt hjärta att känna hopp igen.
Jag klev in på en restaurang(med vissa aningar om att Tobbe inte talat sanning om vad som skulle hända där) i Leksand och möttes av ett gäng underbara tjejer som var samlade och väntade på just mig. Och min första fråga inombords var; VARFÖR? Men insåg efter ett tag att de satt där av egen fri vilja. För att de ville. För att de bryr sig. För att de är sådana människor som kallas VÄNNER!

Och jag är så enormt tacksam för att de tog sig tiden för mig.
Att de planerat och fixat i hemlighet.
Tagit sig tid.

Vi pratade.
Åt mat.
Och pratade lite mer om allt mellan himmel och jord., av förklarliga anledningar ganska mycket fokus på bebisar, barn och familjeliv. I mitt tycke kanske lite för mycket fokus på mig men jag gjorde mitt bästa för att släppa in dessa fina människor. Att släppa nervositeten och bara vara.

För det är ju så att jag varit rädd hela graviditeten för att något ska bli tokigt och jag är så fortfarande. Därav pratar jag inte om den. Bara låtit den pågå. Inte skrivit särskilt mycket på sociala medier(om jag jämför med när jag var gravid med Agge), varit väldigt tillbakadragen vid frågor och liksom försökt att leva så vanligt jag bara kunnat trots detta illamående som blivit vardag. Att leva på ICA´s(måste vara ICA´s!!!) blåbärsfestis i 9 månader är ingen höjdare kan jag lova. Energinivåerna har inte varit på topp direkt. Men man intager vad som kan intagas.
Typ.

Vi skrattade gott denna kvällen åt att jag fortfarande inte packat väskan till förlossningen.
Trots barnmorskans order.
Men jag har inte varit redo.
Känt att om jag inte gör det så kommer det inte att ske.
Men vet ni.
Det kommer ju att ske oavsett vad jag tänker, tycker, känner eller säger.
Bebis kommer ut förr eller senare.
Väskan är inte riktigt packad ännu.
Jag har dock samlat alla sakerna på en byrå så det är väl bara att rafsa ner i en påse när det är dags.
Men jag förmår mig inte att göra det där sista.
Ta fram en väska. Öppna den. Stoppa ner sakerna. Och slutligen stänga.
Det blir för definitivt på nåt sätt.
Verkligt.

Men alltså.
Åhhh.
Det är så mycket som snurrar inombords och detta var tänkt att bara vara ett tacksamhetsinlägg.
Dock tar tankar och känslor över i bland och jag skriver det som rör sig inombords.
Att inlägget inte kommit tidigare har varit av den enkla anledningen att jag inte klarat av det. Jag har känt mig stressad för jag vill inte att någon ska känna sig bortglömd men jag har blundat. Mitt inre har inte orkat bearbeta alla de känslor som kom i samband med denna kvällen.
Den otroligt fina blöjtårtan som bebis och jag fick står fortfarande ouppackad på byrån.
Jag kan inte förmå mig att rasera den riktigt än.
Utan den får står där som en påminnelse om mina fina vänner som finns där ute.
Det var verkligen ett så härligt gäng som var på plats fysiskt denna kväll men icke att förglömma var att det var även några fina människor som inte kunde närvara…och ni fanns självklart med i mina tankar och i mitt hjärta. Och bara så att ni vet och inte glömmer; Ni är alla lika värdefulla för mig!!!

Och jag tänker inte lova något, för jag vet inte om jag kan hålla det löftet men jag tänker göra mitt yttersta för att bättra mig som vän. Finnas där mer än bara på sms. Att avlägga nyårslöften i april är väl ingen mening men jag tänker som så att när jag klarat av min traumabehandling samt den pågående ADHD/ADD-utredningen(varför göra en sak åt gången?) så hoppas jag att mitt liv ska vända till det bättre. För det tar på krafterna, då främst de psykiska, att vara inne och rota i det inre. Men anledningen till att jag gör det är för att jag tror och hoppas att det kommer att bli bra i slutändan. Att det kommer att bidra till mer lycka i framtiden. En förhoppningsvis mer balanserad Ulrika med den där livsglädjen som jag en gång hade till låns. Jag saknar den. Jag vill träffa henne igen. Hon som tog livet mer med en klackspark och såg möjligheter i allt. Så om ni orkar ha lite mer tålamod med mig så har jag en önskan, plan och tanke om att komma tillbaka. Först ska jag bara klämma ur mig en unge, återuppta rehab och återvända till livet och allt vad det har att erbjuda.

Men.
Det finns liksom människor där ute som tagit sig tid för mig.
Som finns där för mig.
Och det är så stort.

TACK TACK TACK!
Ni vet vilka ni är och jag är så glad för att ni finns!
Jag hjärtar Er!!

En 5-årings önskelista!

Om bara två veckor fyller min ”lilla” Buse en hel hand.
Vad hände?
Vart tog de senaste fem åren vägen?
Kalas håller på att planeras för fullt men vi kan som sagt inte sätta ett datum och skicka inbjudningarna riktigt ännu då leveransen av bebis är lite avgörande för just aktivitet och allra främst tidpunkt.
Men tålmodiga Buse är helt på det klara och det enda han egentligen påpekat är att han vill ha sin födelsedag för sig själv. Så vi får väl se vad den lille i magen tycker. Skulle vi mot all förmodan gå över tiden och vara inne och inkräkta på den 26:e april så får jag väl göra allt i min makt för att knipa igen.
Men det tar vi då.

Hur som.
Frågan vad som önskas i paket har uppkommit och min kära ”soon-to-be” femåring har sagt två saker såhär långt. En radiostyrd bil och en fleecejacka med dinosaurietassar på armarna(den blå som är med i collaget nedan) då den han har dessvärre är urvuxen. En inte så frodig önskelista med andra ord. Tack och lov har vi tidigare kikat på saker tillsammans, både mjuka och hårda, så jag har samlat ihop lite som jag vet att han pekat på. Kläderna är sådana som han själv valt för att de är sååå coola och dinosaurier är ett nyvunnet intresse som kommit från ingenstans. Så nu är det bara jag som måste lära mig att uttala alla dessa tungvrickande namn på de däringa gamla djuren.

Men en önskelista från en Buse; varsågoda!

 

Ossoami Novia // Koolabah Hoodie // Mini Rodini Draco Badshorts // Molo Fleecejacka
Schleich Dinousarier // Solglasögon // Radiostyrd bil
Mini Rodini Salvador T-shirt // Hummel Stadil JR High // Happy Socks // Molo Keps // Leotröja // Dinostämplar // Dinosaurie klistermärken

Om ni undrar vart sakerna kommer i från?
Då är det bara att klicka på länkarna här ovan så kommer ni rätt på en gång, piece of cake!!

UPPDATERING:


Lilla kocken här hemma önskar sig egna redskap att använda när vi lagar mat och då dessa fått mycket bra rekommendationer av omgivningen så känns det som en bra investering.
Detta set finner ni här; Bagaren & Kocken.

Påsklov och bilder för minnet.

Hittade lite blandade bilder i min mobil.
Saker vi roat oss med på sistone.
Såsom att drömma om att äga en skoter, träffa fyrbenta kompisar, genomföra första slalomtävlingen, besöka Leo´s Lekland med kompisar, hänga i snön och besöka vårsalongen på Leksands bibliotek och stolt visa upp sitt eget bidrag. 

Dagarna går sakta framåt(eller går de fort?, jag vet faktiskt inte) och just nu är det påskledigt i vårt hem.
Agge ska för första gången i sitt liv få ha påsklov i en hel vecka, jag har alltid jobbat tidigare, precis som Tobbe och därför känns det aningens ovant att få hänga med Busen under denna fantastiska vår/vintervecka. Av förklarliga skäl, då vi i år bygger hus så måste Tobbe dock kämpa på med det och kommer att ha fullt upp på egen hand. Allt för att vi så snart som det bara går kan flytta in och få mer yta och ett liv till vår lilla familj.

Men vad ska vi hitta på dessa kommande dagar då?
Jag & Buse.
Min ork är inte riktigt vad den brukar vara men jag ska verkligen göra mitt bästa för att vi ska få härliga dagar tillsammans. Kanske kommer solen att göra oss sällskap också? Vem vet men jag kan alltid hoppas. För det kommer självklart att bli lite slalom. Det är givet. Och än så länge verkar kroppen orka och klara av denna aktivitet till min stora glädje. Utöver detta så är det lite mer öppet vad som kommer att hända och ske. Kanske någon lekdejt, bio, pyssel, pulkaåkning och korvgrillning?

Vad gör andra familjer under påskloven?
Vad får vi inte missa?
Vi är öppna för alla möjliga förslag!!

Älskar verkligen att kika tillbaka på bilder. Om så bara några dagar, veckor eller månader gamla. Det väcker så mycket känslor inom mig. Och hjälper även mitt sargade minne att sortera var, när och hur saker har hänt. För det vet vi ju, att med en utmattningsdepression i bagaget så är det tyvärr så att minnet på ett eller annat sätt har fått sig en törn. Så även mitt. Men alla dessa bilder(önskar så att jag var än flitigare och tog ännu fler) hjälper mig att minnas. Att lyfta mig själv de dagar som är tyngre än andra.

Som bilderna ovan.
Från vår spontana eftermiddag efter förskolan när Agge så gärna ville åka skidor.
Och med den lyxiga förmånen vi har, att bo bredvid skolan i byn så var det bara att ta med sig utrustningen och knata dit och nyttja de fina spåren som dragits upp på åkern jämte.
Helt perfekt!
Och enkelt.
För så är det.
I bland fungerar det inte när vissa aktiviteter önskas utföras p.g.a. resor/transportsträcka, middagsförberedelser, otillgänglighet o.s.v…men som här, när vi passerar skidspåren på väg hem och Agge utbrister att han minsann vill åka skidor.
Ja.
Då kan vi bara inte låta bli.
Några varv på pigga ben i värmande solsken och sen hem för att äta middag.
En perfekt aktivitet för en otymplig mamma och hennes spralliga Buse.

Men alltså.
Bilderna.
Tänk att ett litet klick med mobilen kan göra så mycket för själen.

Men nu ska jag ta mig utanför dörren och invänta era förslag på påsklovsaktiviteter.
Därefter ska jag lägga upp en plan för veckan som kommer.
Kroppen och framförallt huvudet har varit slitet i dag och jag antar att det bara är att lyssna på vad kroppen säger. Lyda. Och därför har jag ägnat förmiddagen åt vila. Men nu kryper det i mig och jag måste åtminstone försöka få frisk luft i lungorna och sol på nästippen.

 

 

Mindre än en månad…

Med mindre än en månad till beräknat nedsläpp så kan det ju tyckas vara så att saker ska vara förbereda, som att packa väskan till förlossningen, ha en plan för vem som kan hjälpa till med Agge när det är dags att åka in, tvättat kläder och andra tillbehör osv.
Vi har inte kommit så värst långt.

I lördags lyckades vi i alla fall organisera garaget lite lokalisera Agges första kläder. Den första maskinen ligger i tvätten nu. Men mer än så är det inte. Jag förstår inte att det går så segt men det känns så ofantligt långt borta. EN månad känns som en hel evighet.

Då det inte bara är en omställning för oss vuxna utan snarare absolut störst för Agge så försöker jag att ha honommed på allt sådant här förberedande för att han ska få känna sig delaktig. Det är nog större än vad jag kan föreställa mig att få ett syskon. Att behöva dela min tid med mamma och pappa. Den tiden som Agge haft helt själv under nästan 5 års tid. Det var väldigt mysigt att plocka fram sakerna tillsammans och han hade en mycket skeptisk min när han såg de små pytte kläderna som han själv en gång haft på sig. Han menade på att det mer såg ut som små dockkläder. Och jag har full förståelse.
Jag har minst lika svårt att begripa att det kommer att komma en liten plutt inom kort och att den där plutten är så där liten. Tyvärr så infann sig en stor besvikelse när jag packade upp delar av lådan med kläder, för många plagg har på något mystiskt vis blivit missfärgade och nu är det bara att hoppas på att en tur i tvättmaskinen gör underverk.

I mina vaga förberedelser så har jag ändå kollat runt lite på saker som det behöver kompletteras med och jag kunde inte låta bli att knåpa ihop en ”drömmig” lista till bebisen. Och de som känner mig förstår nog min bubblande glädje när säsongens plagg domineras av både grönt och leopard.
Det var absolut inga problem att hitta godbitar om vi säger så.

 

Strukturstickad bomullströja // Draco baby body // Pyjamas // Myspöl
Maileg Rabbit Linus // Mössa // Swallows baby body // Finstickad bomullströja
Dashing Dogs baby body // Lövmatta // Muslinfilt // Strukturstickad bomullsbyxa

SÅ.
Nu är det alltså nedräkning.
Och jag känner faktiskt oro den här gången.
Sist förstod jag inte att Agge var på väg.
Det var först när jag kom in på förlossningen där mitt i natten och de förklarade att jag var öppen 9 cm som jag började begripa. Jag fick aldrig de där ”förberedande” signalerna såsom att slemproppen släppte(vem har döpt det till slempropp?), vattnet gick, massor av sammandragningar och förvärkar. Nada.

Jag jobbade dagen innan han kom.
Den enda skillnaden var att jag hade lite svårt att äta då jag mådde lite illa. Och så fick jag gå ut i bilen och vila en liten stund på lunchen. Men mer än så var det inte. Efter jobbet åkte vi till Insjön för att handla lite. Inga konstigheter. Vi lagade mat hemma. Gick och lade oss. Jag vaknade runt midnatt och mådde illa. Något som bara eskalerade. Magen stramade lite men då vi låg före BF så var jag så övertygad om att jag skulle gå över tiden och hade inte en tanke på att detta kanske var någon form av förvärk som jag kände. Väckte Tobbe som fick ringa förlossningen när jag började kräkas. Gungade på pilatesbollen. Kräktes. Höll på sådär ett tag. Nu gjorde det ont. Men inte såååå ont. Inte vad jag trodde var föda barn ont. Förlossningen tyckte att vi kunde komma in och jag tog mig efter många om och men ned för trappen och ut i bilen. Nu kändes det. Men jag skulle inte ha barn förrän om flera dagar men jag ville åtminstone åka in och kolla läget eftersom att kräkas kändes sådär skoj i samband med att ha en konstig spännande känsla i magen.

Ja.
Och in kom vi ju.
Jag rasade ihop i en hög när jag kom ut ur hissen.
Det gjorde liksom ont nu.
Men inte föda barn ont.
(Hade ju målat upp ”värstaste” värsta skräckscenariot om smärtorna och jag var inte där än.)
Fick åka rullstol sista biten in.
Och där, på undersökningen, då fattade jag att det som jag gått igenom hemma var hela den där fasen som allt som oftast upplevs på sjukhuset. Att tänka på smärtlindring fanns inte, det var ju försent för dylikt i alla fall.

Så.
Jag känner mig inte helt trygg.
Visst kommer jag säkert att känna igen mig den här gången.
Men det finns en oro inom mig.
Jag försöker att inte låta den ta över men för var dag som går undrar jag om jag kommer att klara av det här. Sist var det bara jag och Tobbe som skulle masa oss i väg till BB men den här gången har vi vår älskade Buse som ska lämnas i trygga händer innan vi kan bege oss. Och det är ju A och O att vi känner att han är trygg och säker när vi far i väg till förlossningen. Annars kommer inte tankarna få ro att fokusera på uppgiften. Att jag sedan inte har den medicinska backupen som jag hade sist ställer också till det inom mig. Tänk om kroppen och huvudet inte samarbetar och jag trillar ner i det där deprimerande svarta hålet igen. För så är det. Sist åt jag medicin, om så på en väldigt låg dos men den fanns där. Nu har jag varit utan sedan ungefär sju-åtta månader tillbaka. Av den enkla anledningen att jag bara kräktes upp den i början av graviditeten. Så beslutet att sluta var liksom för att det inte gick. Läkarna(har flera olika) som behandlat(r) mig är oense. Några säger att jag borde börja äta dem igen. Några säger att det är bättre att låta det vara nu då jag klarat mig så pass bra som jag gjort under dessa månader. Men rädslan finns där. Att psyket inte klarar av att vara utan när jag är under en sådan press.
Så allt är lite annorlunda den här gången.
Onekligen.
Men jag tror, vill och hoppas att det ska gå bra.
Och jag önskar så att jag lyckas tolka min kropps signaler lite bättre den här gången.

Mindre än en månad kvar till beräknat datum alltså.
Herrejisses!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lördagsnöje!

Sjukstuga på de stora i hemmet och då får aktiviteterna anpassa efter ork och förmåga…för så är det ju, Buse har fortfarande MASSOR av energi i kroppen som vill ut på ett eller annat sätt. Och därmed bjöd lördagen på ett besök i lekparken, hockeycup för -06:orna samt en tur till brandstationen för att provsitta den nya, snygga brandbilen.
Och vad beträffar val av aktiviteter så tycker jag minen ovan visar på en galet nöjd kille!

Värmekameran testades såklart på hela familjen och visade en ”27 graders” Buse.

Vädret var som det ska den här tiden på året och det var ren njutning att få insupa frisk luft med solens strålar i ansiktet. Grabbarna fick sköta lekandet då jag just i lördags var i mindre bra form kroppsmässigt.
Typ; hej, jag dör om jag går tre trappsteg upp…
Det gjorde väl mer eller mindre ont bara av att tänka tanken på att sätta och resa sig upp från en stol så min motion och rörelse bestod av att försöka att inte ”vagga” fram,
utan gå så normalt det går, på parkeringen vid lekparken.

Men jag försöker att tänka att det kan faktiskt vara värre.
Typ som att leva med dessa smärtor konstant.
Något inte jag har, tack och lov.
Så även om det just i stunden suger att inte kunna vara den roliga mamma som är med och åker rutschkana, springer, klättrar osv. så får det vara ok, för snart…snart kommer den här flodhästen vara aningens smidigare igen.

Men mars.
För att vara min ”hat” månad p.g.a. all denna sabla hockey som utspelar sig med människor i omgivningen som konstant befinner sig i en transliknande bubbla, så har du ändå hittills levererat några riktiga ljusglimtar. Och fler får det gärna bli. Men jag ska ändå vara ärlig; som jag längtar tills den här månaden(och de första dagarna i april) är förbi och den där bubblan spricker och transen släpper…

See ya!

Hemköpsparkeringen.

Nu har vi kört tre dagar med VAB, första feberfria dagen i dag och det känns som en befrielse.
Att vi i morgon kan ut och röra oss. Besöka livet utanför bunkern.
Som vi behöver det.
Både jag och den där snoriga men ack så rastlösa fyraåringen.

Och så började min text för några timmar sedan.
Mycket kan hända på den tiden.

Har ni någon gång suttit på Hemköps parkeringen och gråtit?
Det har jag gjort i dag.
Vi skulle bara in och handla lite juice, frukt och fredagsmys.
Något som började väldigt bra och slutade i total katastrof med ett barn som låg på golvet, skrikande och grinandes. Jag försökte med lugn, tålamod och vänlighet bemöta honom. Men till slut så eskalerade hans ”låsning” i huvudet så till den grad att han blev okontaktbar. Så där så att det inte går att nå fram på något sätt. Han kastade chipspåsar på golvet. Sparkade vilt omkring sig. När tårarna brände bakom ögonlocken så kände jag att det får bära eller brista. Jag betalade och släpade sedan ungen genom kassan innan jag med någon form av kraft lyckades lyfta upp ungen och påsen med varor och tog mig ut ur butiken. Och den smärtan när jag bar honom…jag trodde jag skulle svimma. Det hade varit droppen. Nu kom vi till bilen.

Om vi blev uttittade, det kan jag lova. En kvinna berömde mitt tålamod. Kanske var det hennes ord som gjorde att jag fick någon form av kraft att ta oss ut ur butiken. Men alltså alla dessa blickar och suckar. Jag orkade inte bry mig. Det enda jag ville var att komma därifrån. När det sparkade och skrikande barnet slutligen varit inne i bilen skyndade jag mig för att hämta kassen med mat som jag var tvungen att släppa någonstans på parkeringen. Sedan snabbt in på förarsidan innan tårarna kom. Ångesten var så brutal. Jag var tvungen att ringa Tobbe som var hemma och be honom komma in.

För kaoset släpper ju inte bara för att vi kommer ut ur butiken.
Nej.Då fortsätter det i form av sparkar och slag riktade mot mig.

Och i dag fick han hålla på.
Jag hade tappat all tro på mig själv som mamma.
Orken att säga i från och inte acceptera sådant beteende fanns inte kvar.
Det enda jag kände var svetten som rann på ryggen, knivarna som skar i mitt bäcken, tårarna på mina kinder och längtan efter att få utrymma bilen och försvinna.
Och jag måste ge Tobbe cred, för han var snabb. Riktigt snabb.
Lättnaden när han öppnade bakdörren var så total och något hände.
Sparkarna och slagen slutade.

Jag vet inte vad jag kunde gjort annorlunda denna handling på Hemköp.
Förmodligen allt.

Och nu sitter jag här hemma i sängen.
Fylld av sorg.
Barnet sover sedan länge. Han slocknade när ”utbrottet” lagt sig. Tobbe är på hockey.
Jag vill ingenting. Känner att jag kan inte gråta mer men tyngden som detta efterlämnat i mitt bröst känns fullt tillräcklig. Mer tårar behövs inte denna dag. Tvivlen som legat i bakgrunden och lurat under en period fick i dag riktigt fäste. Allt som jag kunnat hantera tidigare genom att analysera mina tankar känns som bortblåst. Just nu kan jag inte se framemot det som komma skall med två barn.
För om jag inte klarar av ett barn, varför i hela friden ska jag ha två?

Så jag ber så mycket om ursäkt om ni råkade bevittna detta spektakel.
Det var verkligen inte min mening.
Och jag kan lova er att det var inte roligt.

Men att gråta på Hemköps parkering en fredag.
Vilken ypperligt bra start på helgen.

Två sessioner.

Jag är inne i en fas nu när allt känns lite motigt.
Det bär emot att skriva det.
Men det är sanningen.

Att, tre månader senare än planerat, starta traumabehandlingen har efter två sessioner verkligen satt sina spår. Det är inte bara den psykiska påfrestningen att återupprepa det som hänt, allt detta sätter sig även på kroppen. Det är som att alla krafter har runnit ur mig och jag känner att mitt tålamod är ungefär lika med noll. Att leva i min närhet är ingen lätt match för stunden och jag känner också att jag drar mig undan. När jag kliver ur sängen på morgon så är det som att jag vill be om ursäkt för att jag vaknat.
Men jag drar mig undan.
Och det är inget illa ment från min sida.
Jag vill bara inte umgås med mig själv.

Min traumabehandling går ut på att prata om de övergrepp som jag utsattes för och även om det är många år sedan så är det ändå något som fortfarande påverkar mig i dagsläget. Såsom att våga lita på människor, släppa in nya bekantskaper, tro på mig själv, leva livet…

Så de två sessioner som vi har kört nu så har vi spelat in samtalen.
Vartenda ord.
Och vi har börjat med att gå igenom händelse ett…och denna kommer vi nu att prata om, mer och mer ingående för var gång. Just nu med de minnesbilder som jag har men kanske kommer det att komma fram mer bilder som jag förträngt av rädsla och obehag, det är sådant som tiden får utvisa, men vi kommer sakta att mata oss igenom, minut för minut.

Anledningen till att vi spelar in samtalet är att jag sedan, dagligen, ska lyssna på detta i min ensamhet. Trötta ut min hjärna.
Verkligen trötta ut den och få den att inse att det inte finns någon hotbild mot mig i dag.
Att jag inte behöver leva i flyktläge längre.

Mentalt var jag förberedd på att det skulle bli jobbigt.
Dock kan jag erkänna att jag inte var redo på att hela min kropp skulle ge en sådan reaktion som den gjort. För visserligen är jag gravid i tredje trimestern och det är såklart något som också tar ut sin rätt när det kommer till ork, humör och lust. Att sedan min ”riktiga” pappa lämnade jordelivet för några veckor sedan har säkert bidragit det med(dock inte redo att prata om det än) men jag känner att det är något annat som ligger och pyr, något som är den egentliga orsaken till att jag inte orkar.
Och det enda jag kan komma att tänka på är detta…

Känslan är liksom att jag inte orkar med mig själv.
Med alla tankar som snurrar.
Inte bara tankar och minnen om övergreppen som rivs upp till ytan, nej.
Det är mer som rörs upp.
Som alla dessa känslor av att inte duga, att vara en människa utan syfte, negativa tankar om mitt utseende, meningen med livet, att jag är världens sämsta mamma, att inte leverera tillräckligt bra på jobbet…

Alla dessa tankar som legat lite i dvala sedan hypnosen men som jag förstår måste upp till ytan igen för att liksom kunna rensas bort längre fram under denna behandling.
För jag vet att allt det här det går hand i hand med det som hänt.
Det grundar sig i dessa händelser.

Bara känslan när jag första gången skulle lyssna på den första inspelningen.
Det var så hemskt.
Och då var det inte att lyssna till vad som skett.
Det var att lyssna till min egen röst.
Tio minuter in i inspelningen var jag tvungen att stänga av.
Jag fick panik.
Skämdes för min röst. För orden som kom ut genom min mun. Röstläge. Vad jag sa. När jag sa det. Ja. Men alltså. Precis allt var fel. Jag kunde inte ens fokusera på vad jag egentligen sa. Alltså allvaret i det jag berättade. Jag fick sådan ångest av att höra mig själv.

Mina första ord till PsykologPhilip när jag kom tillbaka och han frågade hur det gått var:
-Jag hatar min röst. Jag hatar nog mig själv.

Han var inte förvånad.
Tydligen en vanlig reaktion.
Men jag har lyssnat efter denna första panikartade lyssning. Dock tog det flertalet gånger innan jag kunde släppa min röst någotsånär och lyssna på samtalet stundtals.
Men efteråt var det inte samtalet som jag utvärderade.
Nej.
Det var min röst. Mina ord. Mig själv.

Så framöver ska jag inte bara lyssna på våra samtal och trötta ut min hjärna,
utan jag ska även bearbeta obehaget av att höra min egen röst.
Men nu är alltså traumabehandlingen i gång…
och jag är frånvarande.
Men jag finns här.

2017 —> 2018.

Det går lite tid mellan gånger som jag kikar in.
Jag kommer mig liksom inte för att skriva även om jag så många gånger skulle behöva just det.
Skriva.
Lätta på hjärtat.

Det är så mycket som hänt den här hösten 2017.
Roliga saker. Omtumlande. Känslosamma. Sorgliga. Glädjebesked. Längtan…
…allt blandat i en salig coktail.
Vissa dagar har jag knappt orkat resa mig ur sängen med känslor som att jag inte vill mer. Vissa dagar har jag med glädje ”svingat” benen över sängkanten för att känna lust och glädje inför dagens göromål. Dock har det allt som oftast varit dagar av mittemellan. Sådana dagar som bara rullar på och varken gör till eller från. Och det är inget dåligt kan jag berätta för er. Nej nej. Snarare så är det ett positivt tecken på att jag inte har varit ner för djupt i dyn och fastnat igen. Visst kräks jag på dessa dagar som bara känns som slentrian, där jag fastnat med fötterna i mellanmjölk men någonstans har jag accepterat att det kanske är precis vad jag behöver. För uppenbarligen, även om jag inget hellre önskar, så orkar inte min kropp, själ och hjärna med att ha fullt ös medvetslös var dag. Inte som det var förut. Det som jag saknar, men som jag som sagt någonstans inom mig har accepterat. I stället måste jag försöka att verkligen känna glädje när det händer saker. Vilket jag gör. Inombords. Jag känner glädjen. Men jag har väldigt svårt att visa de känslorna utåt. Det är som en spärr som inte riktigt låter mig spritta som jag borde. Och varför det är så. Det har jag inget bra svar på. Kanske är jag rädd för att på riktigt släppa mitt gamla jag och liksom anamma det nya. Att det är ok att inte vara 200% Ulrika varje dag utan kanske ligga på 100% under vardagen och när det händer något, ja då får det vara vilken procentsats som helst.  Det spelar ingen roll. Men någon form av spärr finns där och med tanke på hur lång resan har varit till dagslägets status så antar jag att försöka stressa fram det inte är någon idé direkt.

Att börja skriva om vad som hänt på sistone framkallar så enormt mycket känslor inom mig.
Mycket sorg.
Eller ett bättre ord är STOR sorg.

Detta blandat med glädje och oro.
För det är en spännande tid framöver.

Det här året har ju börjat med den stor sorg också.
Jag håller fortfarande på och bearbetar det som tänks, känns och rör sig inom mig.
Dock känner jag att jag inte är mogen att prata om det ännu. Det är för tidigt. För nära inpå.
Och kanske främst, alldeles för mycket frågetecken ännu för att jag ska kunna få orden att hänga samman.

Men jag kan säga så mycket som så att alla mina Stockholmsbesök i våras/somras, utan dem hade ja inte suttit här, i så pass bra skick som jag gör. Då hade jag förmodligen befunnit mig under täcket utan kraft eller förmåga att ta mig upp. Eller än värre. Kanske tillbaka på ruta ett och en veckas inlåsning. Men så är det inte i dag. För jag har fått hjälp.

För en lång lång tid sedan så försökte min sambo lite fint hinta mig om att kanske kan hypnos vara ett hjälpmedel för att ta mig ur min depression. Min reaktion var ganska så sval. Neutral. Kände varken bu eller bä. Läste på lite grann från de länkar som han skickat över. Hypnos. Smakade på ordet. Känslan som kom upp var nog mestadels rädsla. Uppblandat med lite ”buffel och båg”, kan omöjligt fungera och där stannade det. Jag lät det vara. Det kändes inte som rätt för mig.

Jag fortsatte gå till Philip.
Vi kom framåt.
Sakta.
Mycket sakta.
Några få framsteg men också många steg i helt fel riktning. Det enda jag vill var ju att komma framåt. Inte backa. Det kändes som att jag aldrig någonsin skulle komma till ett bättre mående. Och jag minns faktiskt inte vad det var som fick mig att börja tänka om angående hypnosen. Om det var det som krävdes, att jag fick gå och ha det ordet i mitt undermedvetna under, kanske ett års tid. Låta det växa där och att jag till slut kände att det kan vara värt att testa. Men efter många tårar, diskussioner och skräckfyllda scenarion inom mig så hade jag helt plötsligt bokat in mig hos en kvinna i Stockholm.
Min skepsis var stor.
Det erkänner jag.

Men alltså.
Jag gjorde det.
HYPNOS.
Vad tänker du?
Är det bara jag som tänkte ”humbug” och ”bli lurad på pengar”?
Eller är jag en inskränkt person som inte är öppen för nya saker. Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att jag vågade. Och att jag otaliga tusenlappar senare faktiskt, med glädje, kan säga att det har hjälpt. För det kostar pengar. Såklart. Men när det hjälper, då är det värt det.
Min resa är långt i från slut.
Jag har mycket kvar i mitt liv att bearbeta och det kommer att ta tid.
För livet fungerar ju så.
Det kommer hela tiden nya saker att bearbeta, nya utmaningar och det är inget konstigt.
Kanske är det så att jag kommer tillbaka och gör någon mer session hos denna kvinnan.
Ber henne om hjälp att kontakta mitt undermedvetna för att låsa upp lite dörrar som jag inte klarar av att göra på egen hand.
I bland är det kanske inte mer än lite hjälp som behövs.
Och då tror jag att ska man passa på att ta den hjälpen.

Men Stockholmsbesök och hypnos, det har varit min medicin under 2017. Tro det eller ej. Men den medicinen har till och med gjort att jag kunnat sluta med de antidepressiva tabletterna sedan 4 månader tillbaka och ändå håller jag ihop.
Det är coolt.

På återseende!!

Sängliggande och drömmer mig bort…

De senaste fyra dagarna har jag och Buse spenderat i sängen. Med hosta, feber, näsblod, skallebank och mängder av snorpapper. Och vi har haft ungefär samma status båda två. Alltså en ganska så meningslös vecka om du frågar mig. Det enda denna krasslighet har orsakat är dåligt samvete. Och det är något som ständigt gnager i själen.

Men som med all sjukdom så är det bara att gilla läget antar jag.
I detta fall vänta ut det och acceptera att så här är det.

Typ så.

Och vet ni.
Nu är det bara 37 dagar kvar till julafton.
Helt galet.

bildkälla: Pinterest

Längtan inom mig finns där.
Att få tända ljusstakar och stjärnor i fönstret som sprider värme.
Baka pepparkakor med Agge och kanske göra ett försök att misslyckas med lussekatter. För lika mycket som jag älskar smaken av saffran blandat med mjöl, smör och socker så finns det lika mycket hat mot att baka dessa kreationer. Av den enkla anledningen att jag ALLTID misslyckas. Oavsett recept, temperaturer och den oändliga dos kärlek som jag tillsätter under baket så blir alltid något fel. Och jag får besviket se mig besegrad och köpa lussekatter i butik som dessvärre aldrig smakar tillräckligt mycket saffran eller har den perfekta mjukheten(avskyr att bita i luft, när det liksom bara pyser mellan tänderna, fyy). Åhh, om jag bara kunde lyckas.

Julklapparna är för första gången på länge under bearbetning.
Något som är så otroligt skönt.
Att veta att det är bara att klicka på köp eller besöka en butik. Om jag följer känslan i min kropp så kommer förhoppningsvis de flesta inköpen vara avklarade innan december månad. Kanske en aning kaxigt. Men jag tror jag behöver lugnet i år. Veta att allt som tenderar att orsaka stress är klart. Och även veta att det enda jag behöver fokusera på är att orka med mitt arbete, hålla rent i hemmet, peppa Tobbe som sliter med huset och även finna tid till att julmysa på en lagom nivå utan stress, press och krav tillsammans med familjen.

 bildkälla: Pinterest

Och snön.
Snart finns det massor.
Efterlängtat av både stor och liten i detta hemmet.
Att känna knarret under skoskulorna när vi vandrar upp till husbygget för att inspektera.
Kolla läget.
Knåpa ihop en snögubbe med morotsnäsa som får hålla våra fyrbenta ”husdjur”,
såsom rävar, rådjur och katter sällskap om natten.
Samtidigt som vi drömmer oss i väg till nästa jul som vi kommer att tillbringa tillsammans,
där uppe på kullen,
hela familjen i vårt nya hem.

Ja.
Men först ska vi bli friska.
Absolut prio ett.

Ta hand om Er!//