Mindre än en månad…

Med mindre än en månad till beräknat nedsläpp så kan det ju tyckas vara så att saker ska vara förbereda, som att packa väskan till förlossningen, ha en plan för vem som kan hjälpa till med Agge när det är dags att åka in, tvättat kläder och andra tillbehör osv.
Vi har inte kommit så värst långt.

I lördags lyckades vi i alla fall organisera garaget lite lokalisera Agges första kläder. Den första maskinen ligger i tvätten nu. Men mer än så är det inte. Jag förstår inte att det går så segt men det känns så ofantligt långt borta. EN månad känns som en hel evighet.

Då det inte bara är en omställning för oss vuxna utan snarare absolut störst för Agge så försöker jag att ha honommed på allt sådant här förberedande för att han ska få känna sig delaktig. Det är nog större än vad jag kan föreställa mig att få ett syskon. Att behöva dela min tid med mamma och pappa. Den tiden som Agge haft helt själv under nästan 5 års tid. Det var väldigt mysigt att plocka fram sakerna tillsammans och han hade en mycket skeptisk min när han såg de små pytte kläderna som han själv en gång haft på sig. Han menade på att det mer såg ut som små dockkläder. Och jag har full förståelse.
Jag har minst lika svårt att begripa att det kommer att komma en liten plutt inom kort och att den där plutten är så där liten. Tyvärr så infann sig en stor besvikelse när jag packade upp delar av lådan med kläder, för många plagg har på något mystiskt vis blivit missfärgade och nu är det bara att hoppas på att en tur i tvättmaskinen gör underverk.

I mina vaga förberedelser så har jag ändå kollat runt lite på saker som det behöver kompletteras med och jag kunde inte låta bli att knåpa ihop en ”drömmig” lista till bebisen. Och de som känner mig förstår nog min bubblande glädje när säsongens plagg domineras av både grönt och leopard.
Det var absolut inga problem att hitta godbitar om vi säger så.

 

Strukturstickad bomullströja // Draco baby body // Pyjamas // Myspöl
Maileg Rabbit Linus // Mössa // Swallows baby body // Finstickad bomullströja
Dashing Dogs baby body // Lövmatta // Muslinfilt // Strukturstickad bomullsbyxa

SÅ.
Nu är det alltså nedräkning.
Och jag känner faktiskt oro den här gången.
Sist förstod jag inte att Agge var på väg.
Det var först när jag kom in på förlossningen där mitt i natten och de förklarade att jag var öppen 9 cm som jag började begripa. Jag fick aldrig de där ”förberedande” signalerna såsom att slemproppen släppte(vem har döpt det till slempropp?), vattnet gick, massor av sammandragningar och förvärkar. Nada.

Jag jobbade dagen innan han kom.
Den enda skillnaden var att jag hade lite svårt att äta då jag mådde lite illa. Och så fick jag gå ut i bilen och vila en liten stund på lunchen. Men mer än så var det inte. Efter jobbet åkte vi till Insjön för att handla lite. Inga konstigheter. Vi lagade mat hemma. Gick och lade oss. Jag vaknade runt midnatt och mådde illa. Något som bara eskalerade. Magen stramade lite men då vi låg före BF så var jag så övertygad om att jag skulle gå över tiden och hade inte en tanke på att detta kanske var någon form av förvärk som jag kände. Väckte Tobbe som fick ringa förlossningen när jag började kräkas. Gungade på pilatesbollen. Kräktes. Höll på sådär ett tag. Nu gjorde det ont. Men inte såååå ont. Inte vad jag trodde var föda barn ont. Förlossningen tyckte att vi kunde komma in och jag tog mig efter många om och men ned för trappen och ut i bilen. Nu kändes det. Men jag skulle inte ha barn förrän om flera dagar men jag ville åtminstone åka in och kolla läget eftersom att kräkas kändes sådär skoj i samband med att ha en konstig spännande känsla i magen.

Ja.
Och in kom vi ju.
Jag rasade ihop i en hög när jag kom ut ur hissen.
Det gjorde liksom ont nu.
Men inte föda barn ont.
(Hade ju målat upp ”värstaste” värsta skräckscenariot om smärtorna och jag var inte där än.)
Fick åka rullstol sista biten in.
Och där, på undersökningen, då fattade jag att det som jag gått igenom hemma var hela den där fasen som allt som oftast upplevs på sjukhuset. Att tänka på smärtlindring fanns inte, det var ju försent för dylikt i alla fall.

Så.
Jag känner mig inte helt trygg.
Visst kommer jag säkert att känna igen mig den här gången.
Men det finns en oro inom mig.
Jag försöker att inte låta den ta över men för var dag som går undrar jag om jag kommer att klara av det här. Sist var det bara jag och Tobbe som skulle masa oss i väg till BB men den här gången har vi vår älskade Buse som ska lämnas i trygga händer innan vi kan bege oss. Och det är ju A och O att vi känner att han är trygg och säker när vi far i väg till förlossningen. Annars kommer inte tankarna få ro att fokusera på uppgiften. Att jag sedan inte har den medicinska backupen som jag hade sist ställer också till det inom mig. Tänk om kroppen och huvudet inte samarbetar och jag trillar ner i det där deprimerande svarta hålet igen. För så är det. Sist åt jag medicin, om så på en väldigt låg dos men den fanns där. Nu har jag varit utan sedan ungefär sju-åtta månader tillbaka. Av den enkla anledningen att jag bara kräktes upp den i början av graviditeten. Så beslutet att sluta var liksom för att det inte gick. Läkarna(har flera olika) som behandlat(r) mig är oense. Några säger att jag borde börja äta dem igen. Några säger att det är bättre att låta det vara nu då jag klarat mig så pass bra som jag gjort under dessa månader. Men rädslan finns där. Att psyket inte klarar av att vara utan när jag är under en sådan press.
Så allt är lite annorlunda den här gången.
Onekligen.
Men jag tror, vill och hoppas att det ska gå bra.
Och jag önskar så att jag lyckas tolka min kropps signaler lite bättre den här gången.

Mindre än en månad kvar till beräknat datum alltså.
Herrejisses!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.