Long time ago…

Det har gått en tid sedan sist.
Jag har loggat in här på sidan ett flertal gånger, tittat på den tomma skärmen och sedan loggat ut. Oförmögen att få ner några ord på pränt. Varför vet jag inte. Jag som mår som bäst när jag får låta fingrarna dansa. Men det har som inte riktigt fungerat så under dessa två veckor. Det har hänt så mycket. Samtalen med Philip är återigen igång efter ett alldeles för långt uppehåll och det har varit enormt omtumlande. Dock tror jag att vi med gemensamma krafter klarat av att knacka ett litet hål i isen inom mig och mina förhoppningar ligger just nu på att jag ska klara av att öppna upp lite till. Åtminstone så pass att vi kan komma vidare och gräva lite i det som fortfarande hämmar och förföljer mig.

Processed with VSCO with hb1 preset

Jobbet.

Jag är kvar på mitt älskade jobb med alla de underbara barnen och härliga kollegorna. Vi skrattar oss igenom dagarna vilket gör att det är en ren fröjd att gå till arbetet. Om vi säger så, så har jag inte någon söndagsångest i dag. Snarare en längtan efter att åter få gå till arbetet.

Familjen.
Haha. Ja den är nu återförenad efter helgens hockeyfest här hemma i Leksand(för den som missat så lyckades byns uträknade hockeylag av att ta sig upp i SHL, något som enbart kan klassas som en bragd). Sambon har därmed såklart, varit på resande fot samt efterföljande festligheter vilket gjorde att jag ”kastade” ut honom från hemmet och ringde hit mojmoj i stället. Mysigt att få lite tid tillsammans att hänga utan ett  tidsschema att följa.

Vi hann bland annat med en tripp till Falun under lördagen för att spana lite samt införskaffa några födelsedagspresenter. Vi firade även byns hockeylag huttrande i isande regn, något som kändes rätt då men tröttheten slog till så snart vi kom in i värmen här hemma. Och för att hålla mig vaken så drog jag i gång ett projekt; Rensa och packa.
Vilket har lättat en stor sten från mitt bröst. En del är gjort och nu är det återigen införskaffandet av flyttkartonger som måste ske innan fortsättning följer på denna.

För att försöka avsluta helgen på ett bra sätt så åkte hela familjen in till Riddarlekparken på eftermiddagen. Jag och Buse har nämligen haft en ganska så tuff helg tillsammans. Buses trots är numer fullt utvecklad och håller på riktigt, att göra mig tokig. Känslan av att vara en värdelös mamma är så övermäktig just nu. Den konstanta malande känslan inombords är att jag tagit mig vatten över huvudet. Att jag inte klarar av det här längre. Hur jag än gör så får jag bara trots tillbaka, vilket såklart går till en viss gräns. Men jag känner att allt oftare så orkar jag inte. Hur pedagogisk jag än försöker vara så fungerar det liksom inte. De knep jag tar till på mitt jobb…de funkar inte överhuvudtaget på min egen son.
Inte det minsta.

Vad gör jag för fel??????
Gaaaahhhh!!!

Nej.
Det är så skönt att det är måndag i morgon så att jag får lite tid till andrum och förhoppningsvis kan och orkar vara en bättre mamma i morgon kväll. Jag älskar honom såååå mycket men känner att detta äter upp mig. Att jag är den tråkigaste mamman ”ever” som bara gnatar och tjatar. Säger nej, stopp och stanna. Inte så, inte si. Inte nu, du får vänta. Jag tror ni hajjar vad jag menar. Det är så deprimerande. Och just nu sitter jag bara här med dåligt samvete. Ska det verkligen vara så här?

Snälla föräldrar där ute, hur gör ni?
Hjälp mig!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.