De förtjänar inget annat än det bästa.

Att leva på kanten hela tiden.
Ständigt balanserande för att inte trilla över kanten.
Det är svårt.
Så svårt.
För det krävs bara att en liten lätt vindpust ger dig en puff i fel riktning.
Och med det menar jag en lätt…

De senaste två veckorna har vindarna varit otroligt starka.
Jag har trillat omkull.

Tålamodet har brustit.
Det logiska tänkandet har havererat.
Jag har vacklat.
Famlat i mörker.

Genomlidit dagarna.
Likaså nätterna.
Sömnen har varit minimal.
Jag har lydigt följt med i spiralen nedåt.
Längre och längre ned.

Har sedan rest mig aningen.
Något sånär tills nästa stormby kom åter med full kraft och svepte med mig över kanten.

Det där batteriet alla bär inom sig.
Det laddas inte som det ska.
Och bristen på energi är så påtaglig när jag umgås med dessa stjärnor.
Så unga, oförstörda, nyfikna på livet och fyllda av energi.
Men jag klarar inte av en hel dag.
Orken tar slut strax innan 3/4 delar av dagen passerat.
Något som gör så ont i mig.
Att jag inte kan vara den som de förtjänar.
Och det har gått så långt att jag sagt till mina skatter att jag ska köpa en ny mamma till dem. Om det nu vore så enkelt. Men kan ni tänka er. Det skär i mitt hjärta när jag säger de orden till mina barn. Det gör så ont. Och det är inte ok att yttra det inför dem. Men jag klarar inte av att inte vara den de behöver.
Jag klarar inte av det.

—————-

För jag vill inget hellre än att leverera.
Att orka; busa, slita mitt hår, skratta, diskutera, kramas, tjivas, springa,
upptäcka, sjunga, dansa och leva livet fullt ut tillsammans.

Jag vill orka vara deras mamma till 100%.

De förtjänar inget annat än det bästa.
Mina älskade; Buse och Lillstrumpa.