Winnerbäck!

”Jag dricker glögg med balkongdörren öppen i natt…”

Jag och Winnerbäck.
Det kommer över mig med jämna mellanrum.
Att jag måste få sätta mig ner i min ensamhet och lyssna på den mannens texter.
Nynna med och alltid snappa upp nya ord som just denna gången betyder något extra.
Nästa gång jag lyssnar på samma låt är det nya ord som pockar på min uppmärksamhet och de som fastnat sedan tidigare frambringar minnesbilder. Mina känslor och mitt inre går alltid in i ett speciellt tillstånd när tonerna når mig. Ett tillstånd av glädje, melankoli, sorg, minnen, kärlek och lycka.
Allt i en salig blandning.

Ett känslofyllt potpurri.

Och varje år har jag gått på minst en spelning.
Det hör liksom till.
Sommarspelningarna är de absolut bästa.
Ljumma vindar, sol, bara ben, picnic på en filt och gott sällskap.

Jag har varit fullt medveten om att Lasse skulle komma till Dalhalla.
Det har dock inte prioriterats av mig.
Men så blev det den onsdagen.
Dagen för spelning.
Och paniken övermannade mig.
Men även en sorg, en tyngd i bröstet.
Vilket fick mig att inse att detta var något jag behövde göra.
För mig.

Alltså denna miljö.
Det är sannerligen en arena utöver det vanliga.

När dessa känslor övermannar mig så här plötsligt, då är jag alltid extra tacksam för spontana, fina vänner som ”offrar” sig och ställer upp som sällskap. Att Camilla inte kunde på onsdagen gjorde inget då det löste sig med barnvakt(Tack, Anderssons!) för torsdagen och biljetter beställdes. Att bruden även hade ett erbjudande som hon delade med sig gjorde att jag kunde boka biljetter för halva priset.
Jo, man tackar.
Andra raden nere på parkett.
Woop Woop!!

Och Camilla.
Fina, fina Camilla.
Hon har ett hjärta av guld ska ni veta och jag är så glad att hon kom in i mitt liv för en sisådär 6 år sedan när vi lite osäkra äntrade föräldragruppen; Juligökarna.
Det finns alltid utrymme för mängder av skratt när vi ses och jag älskar´t.
Tack för att du finns!!!

Lasse.
Vad skulle jag vara utan din musik.
Den som följt mig så länge nu.
Kan det vara 1998?
Mannen med låtar som alla berör mig.
På ett eller annat sätt.
Texter som funnits med genom skratt och tårar.
På otaliga fester och med värkande hjärtesorg.
Orden finns inom mig, fastetsade.

”Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig”

”När hösten kommer och tiden gått för fort
När allt känns på rutin och redan gjort
Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort
För dig, för dig, för dig”

Säg hej till…

Jo, visst är det så.
Fredag den 13 juli så fick tösabiten sina namn.
Alla med en historia, valda av kärlek.
Jönses, efter gården vi bor på.
Jönsesgården.
Ada var min fantastiska mormor.
Och Märtha(tilltalsnamn) efter sin farmor samt sin farmors mor.

Papperen med våra underskrifter ligger på lådan och familjen har slutligen känt efter och enats. Och nog stämmer det allt. Hon är en liten Märtha. En lugn liten donna som tar livet med ro. Men det finns ett humör där kan jag lova även om det inte synts till alltför ofta de tre månader som hon hängt med oss.

Så.
Till slut hände det.
Nu kan alla andas ut.

Hon har ett(tre) namn.