Datum? Pojke? Flicka?

I fredags lade jag ut en ”förfrågan” på Instagram om att tippa när bebis kan tänka sig att kika ut och om det blir en h*n eller en h*n. För det vet vi ju inte.
Och jag kunde inte låta bli att sammanställa en lista som ser ut som nedan:

Jag gjorde samma ”förfrågan” när det var dags för Buse att födas och närmst då var Sofie som tippade på den 27:e och att det skulle vara en gosse som hyrde in sig i min mage.
Vem som prickar rätt eller kommer närmst den här gången återstår att se…8 st tror på en tösabit och 9 st tror på en liten påg. Vad jag tror? Inte den blekaste. Har liksom ingen känsla sådär.
Kanske lutar det mer åt en pojk. Tobbes känsla vet jag inte riktigt.
Dock vet jag att Agge hoppas på en syster för att det ska bli mer jämnställt här hemma.
En fin tanke.

Och i dag är alltså beräknat förlossningsdatum.
23 April 2018.

100%.
280 av 280 dagars graviditet.
Det är bra coolt.

Så nu är det bara att fortsätta vänta.
Något som görs bäst med en isglass.
Och lite(välbehövlig) vila inför eftermiddagens simskola.

39+3

Den här dagen i graviditeten, 39+3, föddes Agge.
Det var 5 år sedan.
Han föddes en fredag morgon.
Beräknad födsel var kommande måndag.


Precis som nu.
Men denna lillkrabaten verkar trivas ganska så gott där inne.
Inga tendenser att vilja bryta sig ut vad jag kan känna då.
Det enda är att jag inte fått sova i natt för att illamåendet slagit sina klor i mig riktigt ordentligt. Hur jag än vred och vände mig så satt ”kräkan” i halsen. Hinken har varit jämte sängen. Om i fall att jag inte skulle hinna in till toaletten. Så det är det närmsta känning jag har haft.
Illamåendet.

Det som fick oss att åka in sist.
Men jag känner mig inte riktigt så illa som då, när jag konstant hängde över porslinstronen och förbannade den idioten(läs; mig själv) som placerat en citrondoftande toalettrengöringstablett i toaletten. Än i dag kan jag inte med den doften och jag kräks fortfarande när den doften når mig.
På riktigt.
Den sitter så fastetsad i minnet.
Så jag lärde mig något sist.
Och det finns definitivt ingen citrondoftande rengöringstablett i toaletten den här gången.


Så.
Status är att det inte känns på långa vägar som att det är någon bebis på gång.
Min magkänsla har länge varit att jag kommer att gå över tiden den här gången, om jag har rätt eller fel, det återstår att se. Men magkänslan är ändå magkänslan.

Men tänk.
Att för 5 år sedan(i gravidvecka 39+3) låg jag med en liten på mitt bröst och njöt av att vara mamma, att allt gått bra och att den lille med klockspelet var den mest perfekta skapelse jag någonsin mött.

26 april 2013.
Dagen då världens goaste unge kom till världen med full fart.
Han som nästa vecka fyller en hel hand, alltid ler med hela ansiktet och har alldeles för mycket tokigheter för sig. Som ger mig nya gråa hår varje dag med sin envishet. Vars ordförråd aldrig tycks ta slut. Han som ser finurliga lösningar i ALLT(så länge intresset finns kvar). En Buse som startar dagen aningen segt men som sedan inte verkar förstå att man kan stoppa och stanna. Som otaliga gånger säger ”ska bara” varje dag. Och dessa orden sägs såklart ALLTID när vi är på väg någonstans, har en tid att passa eller det är dags att krypa i säng. Något som startar x-antal fajter här hemma. Tyvärr. Men den här pojken han är verkligen vår lilla pärla. Trots alla ”ska bara”. Och det är inte ofta jag ser barn som kan leka på egen hand som denna Buse kan. Han går in i sin lilla bubbla och in i fantasins värld. Där han kan stanna länge. Killen som just nu lyssnar på Dua Lipa, Samir & Victor, Kaliffa och mer än gärna startar dagen med ”Just i dag är jag stark”. Samtidigt som han sätter på sig sin Hammarby tisha. Social som få. Vill alltid hälsa på och kolla så att alla mår bra och samtidigt få en chans att själv prata av sig lite. Han som har en sån stor empati och omtanke för omvärlden, människor och djur. Något jag verkligen ber för att ska finnas kvar för all framtid.

Detta är bara några ord om vår fina Buse.
Jag skulle kunna hålla på i all evighet.
Men en liten påminnelse till oss alla;
…tiden flyger verkligen i väg och det gäller att vi tar vara på varje dag.
Med start i dag!

Jag älskar dig sååå, min lilla envisa solstråle!

Att överraskas!!

Fredag den 6 april var en dag där jag fick känna på riktigt fin vänskap.
För det är så att jag har den här graviditeten varit otroligt frånvarande.
Det började egentligen redan innan det plussades på stickan men det i kombination med min(lilla med ack så störande) sociala fobi och brist på ork gjorde att jag isolerade mig mer och mer. I slutändan har jag enbart varit närvarande via sms. Jag har haft en tuff mental resa dessa nio månader där min lilla ynkliga energi gått åt till att försöka leverera så bra som möjligt på arbetet. Mitt enda fokus har faktiskt varit arbete. Och försöka vara en mamma till min Buse.
Allt annat har fått stå åt sidan.

Så.
Det var en värmande fredagskväll som fick mitt hjärta att känna hopp igen.
Jag klev in på en restaurang(med vissa aningar om att Tobbe inte talat sanning om vad som skulle hända där) i Leksand och möttes av ett gäng underbara tjejer som var samlade och väntade på just mig. Och min första fråga inombords var; VARFÖR? Men insåg efter ett tag att de satt där av egen fri vilja. För att de ville. För att de bryr sig. För att de är sådana människor som kallas VÄNNER!

Och jag är så enormt tacksam för att de tog sig tiden för mig.
Att de planerat och fixat i hemlighet.
Tagit sig tid.

Vi pratade.
Åt mat.
Och pratade lite mer om allt mellan himmel och jord., av förklarliga anledningar ganska mycket fokus på bebisar, barn och familjeliv. I mitt tycke kanske lite för mycket fokus på mig men jag gjorde mitt bästa för att släppa in dessa fina människor. Att släppa nervositeten och bara vara.

För det är ju så att jag varit rädd hela graviditeten för att något ska bli tokigt och jag är så fortfarande. Därav pratar jag inte om den. Bara låtit den pågå. Inte skrivit särskilt mycket på sociala medier(om jag jämför med när jag var gravid med Agge), varit väldigt tillbakadragen vid frågor och liksom försökt att leva så vanligt jag bara kunnat trots detta illamående som blivit vardag. Att leva på ICA´s(måste vara ICA´s!!!) blåbärsfestis i 9 månader är ingen höjdare kan jag lova. Energinivåerna har inte varit på topp direkt. Men man intager vad som kan intagas.
Typ.

Vi skrattade gott denna kvällen åt att jag fortfarande inte packat väskan till förlossningen.
Trots barnmorskans order.
Men jag har inte varit redo.
Känt att om jag inte gör det så kommer det inte att ske.
Men vet ni.
Det kommer ju att ske oavsett vad jag tänker, tycker, känner eller säger.
Bebis kommer ut förr eller senare.
Väskan är inte riktigt packad ännu.
Jag har dock samlat alla sakerna på en byrå så det är väl bara att rafsa ner i en påse när det är dags.
Men jag förmår mig inte att göra det där sista.
Ta fram en väska. Öppna den. Stoppa ner sakerna. Och slutligen stänga.
Det blir för definitivt på nåt sätt.
Verkligt.

Men alltså.
Åhhh.
Det är så mycket som snurrar inombords och detta var tänkt att bara vara ett tacksamhetsinlägg.
Dock tar tankar och känslor över i bland och jag skriver det som rör sig inombords.
Att inlägget inte kommit tidigare har varit av den enkla anledningen att jag inte klarat av det. Jag har känt mig stressad för jag vill inte att någon ska känna sig bortglömd men jag har blundat. Mitt inre har inte orkat bearbeta alla de känslor som kom i samband med denna kvällen.
Den otroligt fina blöjtårtan som bebis och jag fick står fortfarande ouppackad på byrån.
Jag kan inte förmå mig att rasera den riktigt än.
Utan den får står där som en påminnelse om mina fina vänner som finns där ute.
Det var verkligen ett så härligt gäng som var på plats fysiskt denna kväll men icke att förglömma var att det var även några fina människor som inte kunde närvara…och ni fanns självklart med i mina tankar och i mitt hjärta. Och bara så att ni vet och inte glömmer; Ni är alla lika värdefulla för mig!!!

Och jag tänker inte lova något, för jag vet inte om jag kan hålla det löftet men jag tänker göra mitt yttersta för att bättra mig som vän. Finnas där mer än bara på sms. Att avlägga nyårslöften i april är väl ingen mening men jag tänker som så att när jag klarat av min traumabehandling samt den pågående ADHD/ADD-utredningen(varför göra en sak åt gången?) så hoppas jag att mitt liv ska vända till det bättre. För det tar på krafterna, då främst de psykiska, att vara inne och rota i det inre. Men anledningen till att jag gör det är för att jag tror och hoppas att det kommer att bli bra i slutändan. Att det kommer att bidra till mer lycka i framtiden. En förhoppningsvis mer balanserad Ulrika med den där livsglädjen som jag en gång hade till låns. Jag saknar den. Jag vill träffa henne igen. Hon som tog livet mer med en klackspark och såg möjligheter i allt. Så om ni orkar ha lite mer tålamod med mig så har jag en önskan, plan och tanke om att komma tillbaka. Först ska jag bara klämma ur mig en unge, återuppta rehab och återvända till livet och allt vad det har att erbjuda.

Men.
Det finns liksom människor där ute som tagit sig tid för mig.
Som finns där för mig.
Och det är så stort.

TACK TACK TACK!
Ni vet vilka ni är och jag är så glad för att ni finns!
Jag hjärtar Er!!

En 5-årings önskelista!

Om bara två veckor fyller min ”lilla” Buse en hel hand.
Vad hände?
Vart tog de senaste fem åren vägen?
Kalas håller på att planeras för fullt men vi kan som sagt inte sätta ett datum och skicka inbjudningarna riktigt ännu då leveransen av bebis är lite avgörande för just aktivitet och allra främst tidpunkt.
Men tålmodiga Buse är helt på det klara och det enda han egentligen påpekat är att han vill ha sin födelsedag för sig själv. Så vi får väl se vad den lille i magen tycker. Skulle vi mot all förmodan gå över tiden och vara inne och inkräkta på den 26:e april så får jag väl göra allt i min makt för att knipa igen.
Men det tar vi då.

Hur som.
Frågan vad som önskas i paket har uppkommit och min kära ”soon-to-be” femåring har sagt två saker såhär långt. En radiostyrd bil och en fleecejacka med dinosaurietassar på armarna(den blå som är med i collaget nedan) då den han har dessvärre är urvuxen. En inte så frodig önskelista med andra ord. Tack och lov har vi tidigare kikat på saker tillsammans, både mjuka och hårda, så jag har samlat ihop lite som jag vet att han pekat på. Kläderna är sådana som han själv valt för att de är sååå coola och dinosaurier är ett nyvunnet intresse som kommit från ingenstans. Så nu är det bara jag som måste lära mig att uttala alla dessa tungvrickande namn på de däringa gamla djuren.

Men en önskelista från en Buse; varsågoda!

 

Ossoami Novia // Koolabah Hoodie // Mini Rodini Draco Badshorts // Molo Fleecejacka
Schleich Dinousarier // Solglasögon // Radiostyrd bil
Mini Rodini Salvador T-shirt // Hummel Stadil JR High // Happy Socks // Molo Keps // Leotröja // Dinostämplar // Dinosaurie klistermärken

Om ni undrar vart sakerna kommer i från?
Då är det bara att klicka på länkarna här ovan så kommer ni rätt på en gång, piece of cake!!

UPPDATERING:


Lilla kocken här hemma önskar sig egna redskap att använda när vi lagar mat och då dessa fått mycket bra rekommendationer av omgivningen så känns det som en bra investering.
Detta set finner ni här; Bagaren & Kocken.

Påsklov och bilder för minnet.

Hittade lite blandade bilder i min mobil.
Saker vi roat oss med på sistone.
Såsom att drömma om att äga en skoter, träffa fyrbenta kompisar, genomföra första slalomtävlingen, besöka Leo´s Lekland med kompisar, hänga i snön och besöka vårsalongen på Leksands bibliotek och stolt visa upp sitt eget bidrag. 

Dagarna går sakta framåt(eller går de fort?, jag vet faktiskt inte) och just nu är det påskledigt i vårt hem.
Agge ska för första gången i sitt liv få ha påsklov i en hel vecka, jag har alltid jobbat tidigare, precis som Tobbe och därför känns det aningens ovant att få hänga med Busen under denna fantastiska vår/vintervecka. Av förklarliga skäl, då vi i år bygger hus så måste Tobbe dock kämpa på med det och kommer att ha fullt upp på egen hand. Allt för att vi så snart som det bara går kan flytta in och få mer yta och ett liv till vår lilla familj.

Men vad ska vi hitta på dessa kommande dagar då?
Jag & Buse.
Min ork är inte riktigt vad den brukar vara men jag ska verkligen göra mitt bästa för att vi ska få härliga dagar tillsammans. Kanske kommer solen att göra oss sällskap också? Vem vet men jag kan alltid hoppas. För det kommer självklart att bli lite slalom. Det är givet. Och än så länge verkar kroppen orka och klara av denna aktivitet till min stora glädje. Utöver detta så är det lite mer öppet vad som kommer att hända och ske. Kanske någon lekdejt, bio, pyssel, pulkaåkning och korvgrillning?

Vad gör andra familjer under påskloven?
Vad får vi inte missa?
Vi är öppna för alla möjliga förslag!!

Älskar verkligen att kika tillbaka på bilder. Om så bara några dagar, veckor eller månader gamla. Det väcker så mycket känslor inom mig. Och hjälper även mitt sargade minne att sortera var, när och hur saker har hänt. För det vet vi ju, att med en utmattningsdepression i bagaget så är det tyvärr så att minnet på ett eller annat sätt har fått sig en törn. Så även mitt. Men alla dessa bilder(önskar så att jag var än flitigare och tog ännu fler) hjälper mig att minnas. Att lyfta mig själv de dagar som är tyngre än andra.

Som bilderna ovan.
Från vår spontana eftermiddag efter förskolan när Agge så gärna ville åka skidor.
Och med den lyxiga förmånen vi har, att bo bredvid skolan i byn så var det bara att ta med sig utrustningen och knata dit och nyttja de fina spåren som dragits upp på åkern jämte.
Helt perfekt!
Och enkelt.
För så är det.
I bland fungerar det inte när vissa aktiviteter önskas utföras p.g.a. resor/transportsträcka, middagsförberedelser, otillgänglighet o.s.v…men som här, när vi passerar skidspåren på väg hem och Agge utbrister att han minsann vill åka skidor.
Ja.
Då kan vi bara inte låta bli.
Några varv på pigga ben i värmande solsken och sen hem för att äta middag.
En perfekt aktivitet för en otymplig mamma och hennes spralliga Buse.

Men alltså.
Bilderna.
Tänk att ett litet klick med mobilen kan göra så mycket för själen.

Men nu ska jag ta mig utanför dörren och invänta era förslag på påsklovsaktiviteter.
Därefter ska jag lägga upp en plan för veckan som kommer.
Kroppen och framförallt huvudet har varit slitet i dag och jag antar att det bara är att lyssna på vad kroppen säger. Lyda. Och därför har jag ägnat förmiddagen åt vila. Men nu kryper det i mig och jag måste åtminstone försöka få frisk luft i lungorna och sol på nästippen.