Hemköpsparkeringen.

Nu har vi kört tre dagar med VAB, första feberfria dagen i dag och det känns som en befrielse.
Att vi i morgon kan ut och röra oss. Besöka livet utanför bunkern.
Som vi behöver det.
Både jag och den där snoriga men ack så rastlösa fyraåringen.

Och så började min text för några timmar sedan.
Mycket kan hända på den tiden.

Har ni någon gång suttit på Hemköps parkeringen och gråtit?
Det har jag gjort i dag.
Vi skulle bara in och handla lite juice, frukt och fredagsmys.
Något som började väldigt bra och slutade i total katastrof med ett barn som låg på golvet, skrikande och grinandes. Jag försökte med lugn, tålamod och vänlighet bemöta honom. Men till slut så eskalerade hans ”låsning” i huvudet så till den grad att han blev okontaktbar. Så där så att det inte går att nå fram på något sätt. Han kastade chipspåsar på golvet. Sparkade vilt omkring sig. När tårarna brände bakom ögonlocken så kände jag att det får bära eller brista. Jag betalade och släpade sedan ungen genom kassan innan jag med någon form av kraft lyckades lyfta upp ungen och påsen med varor och tog mig ut ur butiken. Och den smärtan när jag bar honom…jag trodde jag skulle svimma. Det hade varit droppen. Nu kom vi till bilen.

Om vi blev uttittade, det kan jag lova. En kvinna berömde mitt tålamod. Kanske var det hennes ord som gjorde att jag fick någon form av kraft att ta oss ut ur butiken. Men alltså alla dessa blickar och suckar. Jag orkade inte bry mig. Det enda jag ville var att komma därifrån. När det sparkade och skrikande barnet slutligen varit inne i bilen skyndade jag mig för att hämta kassen med mat som jag var tvungen att släppa någonstans på parkeringen. Sedan snabbt in på förarsidan innan tårarna kom. Ångesten var så brutal. Jag var tvungen att ringa Tobbe som var hemma och be honom komma in.

För kaoset släpper ju inte bara för att vi kommer ut ur butiken.
Nej.Då fortsätter det i form av sparkar och slag riktade mot mig.

Och i dag fick han hålla på.
Jag hade tappat all tro på mig själv som mamma.
Orken att säga i från och inte acceptera sådant beteende fanns inte kvar.
Det enda jag kände var svetten som rann på ryggen, knivarna som skar i mitt bäcken, tårarna på mina kinder och längtan efter att få utrymma bilen och försvinna.
Och jag måste ge Tobbe cred, för han var snabb. Riktigt snabb.
Lättnaden när han öppnade bakdörren var så total och något hände.
Sparkarna och slagen slutade.

Jag vet inte vad jag kunde gjort annorlunda denna handling på Hemköp.
Förmodligen allt.

Och nu sitter jag här hemma i sängen.
Fylld av sorg.
Barnet sover sedan länge. Han slocknade när ”utbrottet” lagt sig. Tobbe är på hockey.
Jag vill ingenting. Känner att jag kan inte gråta mer men tyngden som detta efterlämnat i mitt bröst känns fullt tillräcklig. Mer tårar behövs inte denna dag. Tvivlen som legat i bakgrunden och lurat under en period fick i dag riktigt fäste. Allt som jag kunnat hantera tidigare genom att analysera mina tankar känns som bortblåst. Just nu kan jag inte se framemot det som komma skall med två barn.
För om jag inte klarar av ett barn, varför i hela friden ska jag ha två?

Så jag ber så mycket om ursäkt om ni råkade bevittna detta spektakel.
Det var verkligen inte min mening.
Och jag kan lova er att det var inte roligt.

Men att gråta på Hemköps parkering en fredag.
Vilken ypperligt bra start på helgen.

Två sessioner.

Jag är inne i en fas nu när allt känns lite motigt.
Det bär emot att skriva det.
Men det är sanningen.

Att, tre månader senare än planerat, starta traumabehandlingen har efter två sessioner verkligen satt sina spår. Det är inte bara den psykiska påfrestningen att återupprepa det som hänt, allt detta sätter sig även på kroppen. Det är som att alla krafter har runnit ur mig och jag känner att mitt tålamod är ungefär lika med noll. Att leva i min närhet är ingen lätt match för stunden och jag känner också att jag drar mig undan. När jag kliver ur sängen på morgon så är det som att jag vill be om ursäkt för att jag vaknat.
Men jag drar mig undan.
Och det är inget illa ment från min sida.
Jag vill bara inte umgås med mig själv.

Min traumabehandling går ut på att prata om de övergrepp som jag utsattes för och även om det är många år sedan så är det ändå något som fortfarande påverkar mig i dagsläget. Såsom att våga lita på människor, släppa in nya bekantskaper, tro på mig själv, leva livet…

Så de två sessioner som vi har kört nu så har vi spelat in samtalen.
Vartenda ord.
Och vi har börjat med att gå igenom händelse ett…och denna kommer vi nu att prata om, mer och mer ingående för var gång. Just nu med de minnesbilder som jag har men kanske kommer det att komma fram mer bilder som jag förträngt av rädsla och obehag, det är sådant som tiden får utvisa, men vi kommer sakta att mata oss igenom, minut för minut.

Anledningen till att vi spelar in samtalet är att jag sedan, dagligen, ska lyssna på detta i min ensamhet. Trötta ut min hjärna.
Verkligen trötta ut den och få den att inse att det inte finns någon hotbild mot mig i dag.
Att jag inte behöver leva i flyktläge längre.

Mentalt var jag förberedd på att det skulle bli jobbigt.
Dock kan jag erkänna att jag inte var redo på att hela min kropp skulle ge en sådan reaktion som den gjort. För visserligen är jag gravid i tredje trimestern och det är såklart något som också tar ut sin rätt när det kommer till ork, humör och lust. Att sedan min ”riktiga” pappa lämnade jordelivet för några veckor sedan har säkert bidragit det med(dock inte redo att prata om det än) men jag känner att det är något annat som ligger och pyr, något som är den egentliga orsaken till att jag inte orkar.
Och det enda jag kan komma att tänka på är detta…

Känslan är liksom att jag inte orkar med mig själv.
Med alla tankar som snurrar.
Inte bara tankar och minnen om övergreppen som rivs upp till ytan, nej.
Det är mer som rörs upp.
Som alla dessa känslor av att inte duga, att vara en människa utan syfte, negativa tankar om mitt utseende, meningen med livet, att jag är världens sämsta mamma, att inte leverera tillräckligt bra på jobbet…

Alla dessa tankar som legat lite i dvala sedan hypnosen men som jag förstår måste upp till ytan igen för att liksom kunna rensas bort längre fram under denna behandling.
För jag vet att allt det här det går hand i hand med det som hänt.
Det grundar sig i dessa händelser.

Bara känslan när jag första gången skulle lyssna på den första inspelningen.
Det var så hemskt.
Och då var det inte att lyssna till vad som skett.
Det var att lyssna till min egen röst.
Tio minuter in i inspelningen var jag tvungen att stänga av.
Jag fick panik.
Skämdes för min röst. För orden som kom ut genom min mun. Röstläge. Vad jag sa. När jag sa det. Ja. Men alltså. Precis allt var fel. Jag kunde inte ens fokusera på vad jag egentligen sa. Alltså allvaret i det jag berättade. Jag fick sådan ångest av att höra mig själv.

Mina första ord till PsykologPhilip när jag kom tillbaka och han frågade hur det gått var:
-Jag hatar min röst. Jag hatar nog mig själv.

Han var inte förvånad.
Tydligen en vanlig reaktion.
Men jag har lyssnat efter denna första panikartade lyssning. Dock tog det flertalet gånger innan jag kunde släppa min röst någotsånär och lyssna på samtalet stundtals.
Men efteråt var det inte samtalet som jag utvärderade.
Nej.
Det var min röst. Mina ord. Mig själv.

Så framöver ska jag inte bara lyssna på våra samtal och trötta ut min hjärna,
utan jag ska även bearbeta obehaget av att höra min egen röst.
Men nu är alltså traumabehandlingen i gång…
och jag är frånvarande.
Men jag finns här.