Sängliggande och drömmer mig bort…

De senaste fyra dagarna har jag och Buse spenderat i sängen. Med hosta, feber, näsblod, skallebank och mängder av snorpapper. Och vi har haft ungefär samma status båda två. Alltså en ganska så meningslös vecka om du frågar mig. Det enda denna krasslighet har orsakat är dåligt samvete. Och det är något som ständigt gnager i själen.

Men som med all sjukdom så är det bara att gilla läget antar jag.
I detta fall vänta ut det och acceptera att så här är det.

Typ så.

Och vet ni.
Nu är det bara 37 dagar kvar till julafton.
Helt galet.

bildkälla: Pinterest

Längtan inom mig finns där.
Att få tända ljusstakar och stjärnor i fönstret som sprider värme.
Baka pepparkakor med Agge och kanske göra ett försök att misslyckas med lussekatter. För lika mycket som jag älskar smaken av saffran blandat med mjöl, smör och socker så finns det lika mycket hat mot att baka dessa kreationer. Av den enkla anledningen att jag ALLTID misslyckas. Oavsett recept, temperaturer och den oändliga dos kärlek som jag tillsätter under baket så blir alltid något fel. Och jag får besviket se mig besegrad och köpa lussekatter i butik som dessvärre aldrig smakar tillräckligt mycket saffran eller har den perfekta mjukheten(avskyr att bita i luft, när det liksom bara pyser mellan tänderna, fyy). Åhh, om jag bara kunde lyckas.

Julklapparna är för första gången på länge under bearbetning.
Något som är så otroligt skönt.
Att veta att det är bara att klicka på köp eller besöka en butik. Om jag följer känslan i min kropp så kommer förhoppningsvis de flesta inköpen vara avklarade innan december månad. Kanske en aning kaxigt. Men jag tror jag behöver lugnet i år. Veta att allt som tenderar att orsaka stress är klart. Och även veta att det enda jag behöver fokusera på är att orka med mitt arbete, hålla rent i hemmet, peppa Tobbe som sliter med huset och även finna tid till att julmysa på en lagom nivå utan stress, press och krav tillsammans med familjen.

 bildkälla: Pinterest

Och snön.
Snart finns det massor.
Efterlängtat av både stor och liten i detta hemmet.
Att känna knarret under skoskulorna när vi vandrar upp till husbygget för att inspektera.
Kolla läget.
Knåpa ihop en snögubbe med morotsnäsa som får hålla våra fyrbenta ”husdjur”,
såsom rävar, rådjur och katter sällskap om natten.
Samtidigt som vi drömmer oss i väg till nästa jul som vi kommer att tillbringa tillsammans,
där uppe på kullen,
hela familjen i vårt nya hem.

Ja.
Men först ska vi bli friska.
Absolut prio ett.

Ta hand om Er!//

Att vara en del av något. Och ändå inte.

Har ni någon gång känt känslan av att vara en del av någonting men ändå inte?
Som att du inte är ”good enough” för att du inte kan leverera till hundra procent för stunden. Och när du inte kan leverera fullt ut då får du inte heller vara med och delta på samma sätt som andra. Informationen delas inte på samma sätt. Och även om en ställer frågor så är det olika bud från olika håll.
Nu pratar jag inte jobb som detta kanske låter.
Det gäller allt.
Hemmet. Vänner. Jobbet.
Livet.
Med allt vad det innebär.

För är det något jag har märkt under det här snart gångna året med sjukskrivning, sämre mående och betydligt mindre ork så är det att är du inte på plats och syns- då finns du inte.

Och kanske är det så att jag är extra känslig.
Jag vet inte.
Men detta är något jag verkligen tänkt på, det har gnagt inom mig. Att just innan man blir sjukskriven så är allt så ”lull-lull” och alla hör av sig från höger till vänster men när tiden går, då när man egentligen är som mest ensam, då finns ingen där. För oftast är det inte när en precis brakat in i väggen som den mesta hjälpen och stöttningen behövs utan det är under rehabiliteringen. Den som för mig pågår just nu. Och jag har nog aldrig känt mig så ensam som den sista tiden. Visst kan en person under rehabilitering ställa en fråga. Det är en del av mitt ansvar. Annars förblir jag ensam. Men att fråga. Fråga igen. Och få ett negativt svar, det tar på självförtroendet. Till sist så vågar du inte. Du vill inte störa.  Inte besvära. För de som ger det negativa beskedet har bara inte tid just där och då. Det har inte och göra med personen som frågar. Men det tar så mycket kraft att bara orka ställa frågan att det nästintill tar mer än det ger.

bildkälla: Pinterest

Men som med allt så vänjer man sig.
Accepterar att det är så här det är.
Att vara ensam är inte farligt.
Men för många kan det kännas ack så sorgligt.

Ungefär så som jag känner nu.

Att jag är en del av något. 
Men jag får ändå inte vara delaktig. 

Någonstans inom mig så får jag känslan av att det här är ett ganska vanligt problem vid psykisk ohälsa. Att det är bara när personen är som sämst och kanske minst mottaglig för hjälp, då all energi mest går åt till att försöka ladda upp batterierna igen, att överleva, som erbjudanden om aktiviteter, umgänge, telefonprat, bio, whatever finns.

Eller är det bara min HSP person som låter känslorna styra för mycket?
Det kan väl omöjligen bara vara jag som upplever och känner det såhär?
Känslig eller inte känslig.

bildkälla: Pinterest

Men status just nu; jag känner mig väldigt lite och ensam i världen.
Oavsett om jag är hemma eller på jobbet.
Jag räcker inte till.

Min ork och energi finns inte för att vara en 100 % människa just nu och det gör mig mer ont än gott att vara sjukskriven. I alla fall om du fråga mig. För jag missar mer än jag får vara en del av. Och att psykologen vill att jag ska ta det lugnt det förstår jag men samtidigt så känner jag hur lusten och glädjen inte finns där. Jag är en spindel som är van att vara en del av ett större nät. Min kreativitet får blomstra och jag vet att när jag yttrar mig så lyssnar min omgivning åtminstone på vad jag har att säga. Jag är inte bara till besvär för att jag öppnar munnen. Min omtanke om mina medmänniskor får näring och jag får ge av mig själv för att andra ska må bra. Jag vill att mitt leende ska smitta min omgivning, så som det en gång gjorde.

Kanske är det jag som inte insett att jag inte längre kan vara en spindel i nätet som älskar att få mina medmänniskor att le och känna välmående. Men om jag inte är den. Och jag inte vill vara den jag är i dag.
Vem är jag då?

Som ni märker så är jag inte kvar i min djupa depression längre men jag är inte heller helt på banan.
Och just nu är jag i en väldigt känslig fas där minsta lilla får tårarna att rinna, precis som de gjort i dag, alldeles innan jag satte mig ner för att skriva dessa rader. Allt är väl egentligen precis som det ska vara under en rehabilitering, det pendlar mellan glädje, sorg, skratt, tårar, djupa och lättsamma tankar, dagar med oändlig energi som dagen efter resulterar i ett batteri som inte hunnit laddats upp tillräckligt för att orka…en ständigt pågående process där jag är mer vilse än hemmastadd och trygg.

fortsättning följer…