Stockholm med sällskap.

Jag har en uppsjö av ord inom mig.
Ord som behöver få komma ut och ner i text. I stunden känns det som att orden aldrig kommer att ta slut. Alla dessa terapitimmar och numera sessioner i Stockholm med en ny behandlingsform verkar sätta fart på mitt undermedvetna med allt vad det innebär. I torsdags åkte jag ner till Stockholm över dagen. Planen har hela tiden sett annorlunda ut men livet gick inte att lösa på något bra sätt vilket gjorde att jag med extremt kort varsel kontaktade syster och mor under onsdagen och kollade om de ville strosa i Stockholm när var på behandling. Att sedan båda två skulle ha möjlighet att följa med samma dag såg jag nästintill som en omöjlighet.
Vad är oddsen liksom?

Men i bland vill saker sig väl och i min sorg över att inte få hänga hos min fina vän så planterade sig en känsla av acceptans för att jag nu faktiskt skulle få lite fin tid med min familj som jag träffar alldeles för sällan.
På riktigt.
Det är så lätträknat antalet gånger vi setts det senaste året att jag blir deprimerad bara av tanken. Jag som egentligen är en riktig familjetjej. Jag gillar när vi träffas. Allt är så lätt. Vi pratar om allt, högt och lågt och det finns inga som det flyter så lätt med. Språket alltså. För vi är alla tre likadana. Vi kan hoppa fram och tillbaka mellan olika ämnen/händelser/situationer/diskussioner utan att för den skull tappa tråden. Och det är så skönt, de hänger med i svängarna, något som annars inte hör till vanligheterna.

Torsdag morgon, med grus i ögonen styrde jag helt enkelt söderöver. En sträcka som jag är van att åka själva alternativt att grabbarna grus är med och då passerar vi bara Hedemora. Det är inget stopp mer än om Grynet ska få lite kvalitetstid med mamma/mormor. I dag skulle ingen hund lämnas. I dag skulle jag inte bara passera genom rondellerna utan i stället svänga in på mammas gata och plocka upp mamma och syster.
Resan ner gick lättare än vanligt.

Och i god tid parkerade vi och jag tog sikte på stadsdelen där jag genomgår dessa behandlingar. Mitt sällskap följde med. Och jag förstår dem. Söders höjder är vackert och där kan en strosa i godan ro, ta det för vad det är, njuta av vackra hus, vkortsvyn mot vattnet, mysiga och unika butiker…


Vi valde ett fik och tog en lättare smörgåslunch tillsammans innan det bara var några minuter kvar till att infinna mig på plats i det vackra, gamla stenhuset. Vad som händer och sker där. Det återkommer jag till. Jag måste själv landa i vad som händer inom mig. Vårda det, väga mina ord och känna att det känns rätt innan jag delar med mig av det.
Men jag tror i alla fall att det hjälper.

Och sedan blev det lugnt strosande tillsammans.
En glass.
Tunnelbana. Pendeltåg. Mall of Scandinavia. Vapiano.
Jag hade turen att åka hem med en påse till moi.
Innehållandes en vacker klänning som var som gjord för mig.
En försenad födelsedagspresent av min kära syster yster, i form av finaste sortens materiell lycka.
Lucky me!!

Hemfärden gick lätt.
Åtminstone till Hedemora där vi skildes åt.
Resan till Leksand var tråkig. Så tråkig. Det kan jag erkänna. Och inte blev det bättre av att jag var trött och i stort sett helt ensam bil på vägen. Men hem kom jag och det var riktigt efterlängtat att lägga sig i sängen. Som vanligt mest trött i kroppen, baksmällan från behandlingen den kommer alltid i efterhand.
Så även denna gången.

Tack Stockholm för den här gången!
Och vi ses snart igen ser det ut som och jag längtar redan!!
Tjohooo!

Before & After.

Sist jag skrev var det dags för förändring.
Och det blev det.

Före bilden visar ett långt, tjockt hår med slitna toppar och matt, urtvättad färg.
Vi dividerade lite och sedan fick Andrea skapa magi.
Oavsett vad så skulle det bli en förbättring då jag konstant svor över tovorna där längst in i burret.
De som av någon oförklarlig anledning liksom uppkom trots att håret satt högt upp på huvudet i en hästsvans.
Obegripligt.
Jag kände verkligen bara en lättnad när håret föll i långa testar ner på golvet.
Det var ”tyngd” som klipptes bort.

Efterbilden får helt enkelt tala för sig själv;

Det har sedan dessa bilder togs, när jag satt där i frisörstolen och blev väl omhändertagen av fina Andrea, varit full fart. Jag har gått lite över min nuvarande förmåga och batteriet har laddats ur och hjärnan mer eller mindre kopplat ner. Men nu jobbar jag på att ta igen mig. Rörelse, frisk luft, sömn och några taffliga försök till att äta aningen sundare har varit mitt motto de senaste dagarna och kommer så även att fortsätta.

Jag jobbar min sista vecka innan semestern nu och det känns bra.
Aningens ångestfyllt att det vankas semester och jag är rädd att mina dagar bara kommer att passera och att jag kommer att känna att semestern varit ”onödig”. Min prestationsbaserade självkänsla pockar på min uppmärksamhet och påminner mig dagligen om att jag inte har bokat in något under dessa veckor. Och min psykolog skulle nog jubla om jag gick emot dessa ångestkänslor och verkligen inte gjorde någonting under fyra veckors tid. Att tvinga mig själv att möta obehaget för att inse att livet fungerar ändå. Det flyter på fastän att jag inte ”gör” något.
Men är jag beredd att leva med ångest under fyra veckors tid?

Något säger mig att semester är tid att upptäcka och uppleva. Om det är något som JAg verkligen tycker vet jag inte. Men jag känner så. Och förmodligen är det något som kommit under livets gång för när jag var liten var jag glad om jag fick hänga i lekparken hela sommaren lång. Då fanns inga krav på upplevelser utöver lekparken som jag såg alla andra 300 dagar om året. Så. I dagsläget vill jag att semestern ska vara något mer än bara att vara.Vilket såklart kostar pengar(som det alltid finns för lite av?!) och i år framförallt kostar i tid från husbygget som pågår. Så det kommer att bli en fin balansgång det där, att göra något kul mitt i allt slit utan att för den skull känna att semestern är slit och skit. Jag vill bygga hus. Självklart. Men någonstans är jag i sådant stort behov av återhämtning att jag inte klarar av att köra på i timmar som exempelvis sambon klarar av. Och helt ärligt, just nu när vi är inne i markarbete och blockbygge så är det inte mycket jag kan göra. Förutom att sköta markservicen då. Något som är typ det tråkigaste som finns! Ja, för fast att jag vet att det tråkjobbet kommer att vara ett av mina bidrag till att huset kommer på plats.
Men ändå.

Så semester.
Vad betyder det för er?
För vissa är det sova. En chans till att ligga i solstolen. Hänga på stranden. Måla huset i en ny spännande färg. Resa inrikes. Resa utrikes. Träffa fina vänner. Äta god och kaloririk mat. Besöka stugan och läsa tidningen på dass.

Semestern är i antågande och jag vet inte vad den bjuder på för vår del.
En tripp till Stockholm är inbokad nästa vecka. Av två anledningar. Att få träffa min fina vän på tu man hand. Men så har jag även ett möte inbokat som jag kommer att berätta mer om framöver.

Nu ska jag se till att komma i säng.
Min fina Stockholms-jänta skrev häromdagen att sova före midnatt är viktigt för hälsan och det ska jag försöka lyssna på, kanske kan jag lyckas med lite hjälp från kroppsscanningen som jag har fått i läxa av Philip.
Absolut värt ett försök.
Kanske.
Kanske kan till och med min hjärna varva ner såpass att jag kan somna innan klockan slår midnatt. Kvällens mål är satt och därmed säger jag;

På återseende!!!!