Min första kärlek…

Alltså.
Jag är egentligen inte någon möbelnörd. Visst inredning är roligt. Om du har något att inreda vill säga. Som vi bor nu, i vår röda lilla stuga med vita knutar så handlar allt egentligen om bra förvaring och tappra försök att hålla hemmet i någorlunda ordning. Minsta pinal som inte ligger på sin plats påverkar helheten så pass mycket att det direkt ser stökigt ut.
Tröstlöst. Tråkigt. Och totalt oinspirerande.

Men nu när vi börjar närma oss att sätta spaden i marken och bygga det där huset…
Då öppnades helt plötsligt mina ögon för inredning på ett helt nytt sätt. Inte så att jag vill ha och måste köpa in på en gång. Men inspirationen spirar och mina olika mappar på pinterest fylls på allt mer och mer. En skön känsla. Jag gillar inspiration. För är det något jag lärt mig genom åren är att låta saker gro en aning. Min impulsivitet är en drivkraft jag har men den kan också framkalla ånger i mig, när jag kastat mig huvudstupa in i något och det inte blir som jag visualiserat i mitt huvud. I en sådan här ”bygga-hus” process så tar allt lite tid. Något som är otroligt nyttigt för mig. Och just nu njuter jag till fullo av att spana på bilder, tänka och försöka se om det är något som kan passa i vårt hem. Det hemmet som vi kanske, kanske har tur att få flytta in i under slutet av detta året.

Hur som.

Jag halkade in på IKEA och deras pressrum.
Tycker att det är kul att se vad som är på ingång.

Och nu har jag på riktigt blivit kär.
Deras kommande kollektion STOCKHOLM2017 är ren och skär kärlek.
Mjuk sammet, rotting, ljus ask, natur, fräscht och en skön enkelhet.
Det känns tidlöst.

Bilder: IKEA.se

Här väcktes det ”habegär” och känslor av ”villhöver” trots att de bara skulle få stå och samla damm tills dess att huset står på sin plats. Men jag drömmer om soffbordet, den rymliga soffan i sammet, fylld av kuddar men ändock gott om plats för familj och vänner, skåpets rena linjer, fåtöljerna som ger hela rummet karaktär och bjuder in till en kopp te och en bra bok…

KRAMAR//

Vänder vinden?

Jo men visst.
Något pucko skulle visst hacka sig in på min blogg vilket medfört lite bakgrundsarbete för min del. Att rensa, säkra och återställa allt har tagit sin lilla tid men nu så. Nu hoppas jag att mina åtgärder ska hålla dessa puckon borta ett tag framöver. Jag undrar jag, vad månne syftet vara när de ska hacka sig in i människors egendomar sådär. Fast egentligen. Vad är syftet med stölder, misshandel, våldtäkter osv…det är något jag heller aldrig kommer att begripa så ingen idé att försöka sig på att finna någon förklaring. Det enda jag krasst kan konstatera är att dessa människor är puckon.
Tvättäkta puckon.

Så från att ha haft total tystnad här inne så tycker jag att det känns bra att vara tillbaka. Det är något med våren. Dagarna vänder. Solen skiner. Fåglarna kvittrar. Luften är frisk. Framtiden planeras. Husbygget är i uppstart. Terapin går in i en ny fas. Barnets trots har börjat släppa aningen. Det är en känsla av nystart. Kanske är det vårens antågande.
Inte vet jag.

Men.
Saker lättar lite.
I alla fall känns det så nu.
Och jag hoppas den känslan stannar ett tag till.
Jag känner att jag behöver det. Få en ärlig chans att landa i känslan av lätthet. Den som kommer i och med att saker rör sig i rätt riktning.

Helt ärlig kan jag inte minnas sist jag hade den här känslan inom mig.
Så nog finns det en osäkerhet. En rädsla. Katastroftankar som genast vill grusa det positiva. Som för att ”skydda mig” så att mina förhoppningar inte växer sig för starka., skydda mig från besvikelse.
Kan det kännas så? Är det ok? Förtjänar jag det här? Hur snabbt kommer det att ryckas i från mig? För inte kan det väl vända nu? Varför skulle det göra det? Jag måste missta ta mig, för inte är det väl min tur nu? Kan vinden vända?

Idiotiskt.

Jag försöker dock njuta av det som händer inom mig nu.
Kanske.
Kanske är det min tur nu.

Jag kan alltid hoppas.