38 dagar kvar till julafton!!

Frågorna börjar komma och på ett ungefär så ser alltså Buses önskelista ut inför denna julen. En kombination av egna önskemål från Buse och såklart några saker som vi vet saknas. Och nej, det är inte överdrivet många leksaker men vi har en sak som vi själva tänkt köpa som är en ”vinterleksak”. Sedan går såklart alltid spel och sådant hem, tänk tidlöst och passande från 3 år och uppåt. Kan tyckas konstigt att ett barn valt sängkläderna men han fick välja dem helt på egen hand och tyckte de var fina… Morgonrocken kramade han sist vi var i butik, T-rex:en var cool enligt Buse och köket har han lekt vid så fort tillfälle getts på mitt jobb, hos kompisar eller sin egen förskola. Så jag vet med all säkerhet att det här är saker som går hem.

Så varsågoda:

BUSE´s önskelista 2016

collage-2016-11-151Enhörning/Brigbys, Plåtrobot/HÄR eller HÄR, Pandapåslakan/Åhlens, Körsbärsträd/HÄR,
Kläder(…slutar han nånsin växa?)/H&M,  Porslin(inget plast eller melamin- rent porslin/rostfritt önskas)/Littlephant, T-rex/Teknikmagasinet, Morgonrock/H&M,
DUKTIG leksakskök/IKEA, STUVA bänk med förvaring/IKEA, STUVA bänk(skrivbord)/IKEA.

Sista själen…

OK.
Jag vet.
Ja, jag veeeet att jag är typ är den sista själen på jorden som kollat på dessa videos som instruerar hur en lättast viker dra-på-lakan. När lakanen först släpptes på marknaden var jag garanterat en av de som var först med att inhandla, idén var/är helt briljant och vi använder numer inget annat här hemma. Men helt ärligt. Mina försök att vika dem…hahaha…ja, de otaliga gånger vi talar om har såklart alltid slutat med att jag knölat ihop lakanen i en fin liten knölig hög och tryckt ner dem i linnelådan.
Samma visa varje gång.

Men nu ska det bli ändring.
Nu ska vi ha våra lakan fint vikta precis som påslakan, örngott och handdukar.
Tänk att nåt så litet kan göra en så glad.
Tjohooo!

Om det nu, mot alla odds, finns någon mer därute som ännu inte kikat på dessa(finns en uppsjö av olika videos om du googlar)…så säger jag; varsågod!
Se och lär.
Typ så.

MåndagsVAB.

Sjukstuga på Jönsesgården i dag.
Det började i lördags för min del och är som värst på nätterna. Så efter en mysig dag tillsammans här hemma så är det dags att återgå till arbete i morgon. Alldeles för mycket som snurrar i min hjärna för att jag ska klara av att vara hemma mer. Har saker som måste luftas och prylar som måste slutföras så med lite varmt citronvatten och halstabletter så ska jag nog klara av morgondagen. Någon skönsång kan jag inte direkt lova att jag kommer att bjuda på. En härlig dag som jag verkligen ser framemot.

Men den här dagen, som är en VAB dag lagras ändock djupt inne i hjärtat. Vi har myst tillsammans, berättat för varandra hur mycket vi tycker om varandra, tittat på film, gått på kortare promenader med Grynet, ätit mat och lyssnat på varandra utan skrik, gråt och bråk. Och sådana dagar är mycket sällsynta kan jag lova er.

Denna dagen, trots sjukdom, värderar jag enormt mycket.
För efter den här dagen känner jag nu någonstans inom mig att han faktiskt älskar mig. Tvivlen har varit så många och stora angående hans känslor gentemot mig de senaste veckorna så att vara sjuka på en måndag var kanske just precis vad vi behövde.

Jag och Buse.

På riktigt…

Jag kan säga att jag är otroligt glad över att min fina vän tillika frisörska kommer att ta emot mig innan julen nalkas så att jag får dölja de grå håren som frodas på mitt huvud. Vi är nämligen inne i en sådan period i vår familj där humör och ork sätts på prov dagligen. Jag har varit nära ett totalt sammanbrott flertalet gånger i dag och det är så frustrerande för att jag vet att en 3-åring inte förstår bättre. Han testar bara gränser och allt vad nu som tänkas kan när en Buse är i denna utvecklingsfasen.
Men på riktigt.

I dag höll jag på att packa väskan och åka långt härifrån.
Den senaste veckan har jag nästintill bara fått höra att jag är dum, att jag ska dö och på detta har jag fått både slag och sparkar. Något som jag inte accepterar överhuvudtaget. Och alla dessa ”prövningar” slutar ALLTID med att Buse gråter. Länge och sådär riktigt hulkande. Något som gör så ont inombords. Samtidigt som jag vill st***a honom för att han är så dryg…något som aldrig kommer att ske. Men det blir bara lite för mycket i bland.Så nu är vi alltså inne i detta och det måste vara något hemligt och inbyggt test för att se hur stark en familj är tillsammans. Under dagens största dust med Buse så är jag glad att jag och pappan tillsammans stod enade så att han slutligen förstod att det är vi tillsammans som gäller, ingen som ska dö och ingen som ska försvinna.
Detta gjorde kvällen betydligt behagligare då jag nu, för en stund, är ensam hemma med Buse för att det spelas hockeypuckstävling inne i centrala Leksand som Tobbe ville se.
Inga konstigheter.

Men att ta en hel kväll med tillhörande duster, det hade jag helt ärligt inte klarat av. Så jag är mäkta nöjd över att vi enades innan han for i väg. Jaja, nu ska jag inte tänka på det. I stället delar jag med mig av en låt som berör mig och som legat i det dolda under en period men när gårdagens besked om Leonard Cohens bortgång nådde mig så drog jag genast fram spellistan fylld med både nya och gamla favoriter där denna återfinns…

Hoppas ni alla får en fin lördagskväll, här vankas det middag och mys i soffan a.k.a. sängen! Väldigt välförtjänt med tanke på att jag och Grynet gick upp tidigt för en frisk promenad i -11 med knarrande snö under skorna och en sol som gäspande vaknade till liv så sakteliga…

hjärta