En tunn skör tråd…

Godmorgon vintertid!

Denna vecka/helg måste klassas som hysterisk och just nu försöker jag ladda upp någon form av batteri för att överhuvudtaget klara av dagen. I går var min kära lille son på strålande humör *not* och skrek åt mig i bilen på väg till Halloweenfirandet i bystugan att jag skulle dö och att han bara skulle bo med sin pappa. Jag skulle försvinna.

En 3-åring vet inte vad det betyder.

Jag vet.

Men det gjorde ändå så himla ont. När jag kämpar med att hålla ihop som människa, fixar och donar, följer med på sociala evenemang fastän min dagsform inte är i skick att delta…ja, allt jag gör, det gör jag för min son. Och så får jag dessa ord spottade i ansiktet när jag verkligen är på gränsen att krascha. Då när orden tar som värst, då levererar han dem. Och han känner såklart av mitt sinnestillstånd även om jag försöker ”dölja” det så gott det går. Så gårdagens jäkt och stress…resulterade i att Fröken Hagström, när hon lämnat barnet till pappan uppe i bystugan och äntligen landade i sängen…då var det med en stor och fasligt tung klump inombords. Ångesten knackade hela dagen på min uppmärksamhet och det var verkligen en tunn skör tråd jag vandrade på…att tråden inte brast, det beror nog enbart på min egen envishet. Den ynka energi som fanns kvar gick nämligen åt till att inte visa för omgivningen att insidan inte är detsamma som utsidan visar, dvs. att mitt pokerface är just det, ett pokerface.

Så kvällen spenderades i sängen där jag tröståt. Allt i från smörgås, mörk choklad, riskakor och lite chips. Något som kanske inte låter så farligt. Men för mig är det inte bra. Inte bra alls. För det betyder att jag försökte äta bort ångesten. Något som inte fungerar. Tro mig, jag vet. Det finns en anledning till att jag har 30 kg’s övervikt. Och när jag försöker äta bort ångesten, då väcks en ny ångest….den över att jag äter.

Men i dag har jag och Buse söndag. Jag är trött, slut, opepp och sjukt sugen på onyttigheter. Buse tittar på Barnkanalen  och vill åka till sin kompis Lucas pappas jobb (såklart vill han dit för att leka med Lucas, precis som i går) men just nu så vet jag inte vad som orkas med. Det får tiden utvisa.

Solen skiner åtminstone.

….en riktigt gammal goding som jag försöker peppa mig själv med när jag har dagar som denna…

…så tryck på play,  höj volymen, dansa loss och sjung så högt du kan!!!

hjärta

Snäppet värre…

Bortsett från min vistelse på Hotell Gökboet under förra sommaren så måste jag erkänna att denna veckan har varit snäppet värre. Något jag inte trodde var möjligt men ångesten som jag har inom mig efter en veckas sjukdom.
Alltså.
Den går inte att beskriva.
Om jag hade haft ork hade jag helt klart tagit en spade och grävt en djup, djup grop och hoppat ner i den för att så småningom, med tiden, ”komposteras” och bli ett med jorden. Allt för att plågas så mycket det bara går under så lång tid som möjligt. För de känslor som belägrat mig har varit ångest både i form av att jag är sjuk och att kroppen inte har haft någon ork. Men det som dominerat har varit min ångest för att jag lämnat mina arbetskollegor i sticket. Att de får slita, jobba extra och utföra mina arbetsuppgifter för att jag inte är på plats. Och alla mina ”måsten” som jag åtagit mig att göra, som just nu ligger på vänt samtidigt som tiden springer i väg. Det är ett misslyckande om något att svika och inte leverera. Jag vet att det är bättre att vara hemma i stället för att smitta kollegor, barn och andra i sin omgivning. Men för egen del så skulle jag helst ha tillbringat min tid på jobbet, i ett isolerat rum där jag åtminstone kunna utför administrativa uppgifter.
Checka av papper efter papper.

Men så är icke fallet.
Att jag avklarat pappersarbete.
I stället har dagarna passerat utan leverans,
utan känslan inom mig att jag lyckats.
Och det svider så,
gör det tungt att andas.
Alltså sorgen när jag tänker på det…

Fredag.
Jag har varit hemma från jobb i fem dagar. Något jag aldrig tror har hänt under mitt yrkesverksamma liv, om jag bortser från sjukskrivningen på grund av mitt klena psyke, men det är en annan femma. Nu pratar vi feber, hosta, skallebank, halsont och alla andra kroppsliga besvär som kan tänkas komma när ”baskillusker” intagit kroppen. Fredagsmyset intas i varje hem. Och lite så även här även om jag inte känner att det är något speciellt. Denna veckan flyter allt bara ihop i en enda sörja, dock så har jag bestämt mig för att jag SKA vara frisk på måndag. Oavsett vad. För att jag ska jobba, så är det bara.
Men ångesten över den veckan som gått, den vet jag kommer hänga med mig ett bra tag framöver. De här jobbiga känslorna är nämligen så enormt starka och suger sig fast som blodiglar. Och vägrar släppa taget. Kanske inte så konstigt att mina blodvärden är under all kritik och att jag ens är levande är ett under om jag har blodiglar som suger livet ur mig.

I morgon är det lördag.
Jag hoppas att jag orkar.

Ja.
Alltså.
Orkar med livet.

IMG_20150720_200357

Drömmer mig tillbaka…

20160729_120931-120160729_133409
En dag som den här när jag ligger hemma i sängen och ”tycker synd om mig själv” då är det fantastiskt att titta tillbaka på några bilder i från sommaren när vår lilla familj lånade ett barn, vid namn Eddie, för en dag och åkte till Furuviksparken för lite ”holabalo”.

Och vilken dag vi fick.
Helt fantastisk.
Solen strålade, barnen lyssnade, djuren visade sig,
karusellerna snurrade, maten mättade och humöret var på topp.

Krokodilen var mäktig.
Alldeles stilla, vi trodde alla att den var uppstoppad först men efter en lång stund så kom det en blinkning. Ett livstecken. Därefter alldeles stilla återigen. Som i en trans. Eller kanske bara så galet less på alla som stirrar genom glasrutan dagarna i ända.
20160729_165424

Vi började lugnt med att åka bilar som första karusell för att sedan successivt trappa upp hastighet och snurr. Ett försök att ta oss igenom spökhuset gjordes också men avbröts efter en liten snabb visit innanför dörrarna. Den karusell som var mest uppskattad av grabbarna var helt klart kaffekopparna som åktes flera gånger om.

20160729_170605

Även de som inte uppskattar snurrkaruseller fick sig en åktur…

20160729_170717

…och vi som inte hade längden inne fick en liten glasspaus…

20160729_170731…och samtidigt drömma om några extra centimeter på höjden.

20160729_184743

Med tanke på värmen som rådde så var det något som hägrade mest hela dagen för grabbarna grus. Och det var självklart vattenlandet som vi gemensamt beslutat att hänga vid de sista timmarna innan hemfärd. Så. Mätta, glada, aningens trötta i benen men med en längtan efter poolens svalkande vatten så tog vi sikte mot vattenlandet…
peppen var total.

Tills det att vi kom fram till den första poolen och möts av en skylt där det står att hela vattenlandet är avstängt för att någon har bajsat i vattnet och det måste göras en grundlig rengöring. Alltså. Den besvikelsen i grabbarnas ögon. Den går inte att beskriva. Det var som att släcka hela dagens upplevelser.
Allt var som bortblåst.
Glömt. Puts. Väck.

Ja.
Så då var det bara att tänka om och sikta in sig på annat vatten utan bajskorvar.
Vilket resulterade i en tur till havet.
Isande kallt vatten. Men ett dopp klarade slutligen grabbarna av innan vi såg till att få i oss ett välbehövligt mål mat.  Sedan bar det av hemåt, med fyra trötta själar i bilen, efter en riktigt härlig dag i Furuviksparken.

img_20160729_133153#pleasetakemeback

 

 

Jag ska ”bita i hop”. Egentligen.

Det här med att vara hemma och vara sjuk, det är liksom inte riktigt min grej. Inte överhuvudtaget. Jag brukar alltid jobba, oavsett om jag har feber eller migrän, egentligen är magsjuka det enda som får mig att stanna hemma och det är av omtanke till min omgivning. Mig själv struntar jag blanka f*n i.
Det är bara att ”bita ihop”.
Det har jag alltid gjort.

Men.
I lördags kände jag att det var något som låg och lurade i kroppen. Jag gick en lång skön promenad på morgonen tillsammans med Fröken Svår före frukost. När jag kom hem, var jag trots raskt tempo, så frusen att jag var tvungen att krypa i säng i hopp om att återfå lite värme i min arma kropp. Det gick sisådär. Jag låg blickstilla under täcket i flera timmar och skakade innan jag sakta återfick så pass med värme i kroppen att jag kunde ta mig in i duschen för lite ytlig värme. Det gjorde helt klart saken bättre. Men jag kände ändå att det var något som inte stämde.

Söndagen kom.
Vi åkte ut på turné. En efterlängtad sådan. Hem till mamma för första gången på evigheter, träffa 9(?) bedårande hundvalpar i Starbäcksbo och sedan det mest krävande och dryga på hela helgen- storhandling på Maxi. Jag överlevde den. Den här gången också. Men det var knappt. På väg hem i bilen så mådde jag så illa att jag trodde att vi skulle få stanna för att…ja, ni hajjar nog var jag menar. Nu blev det inte så. Men väl hemma så blev jag bara mer och mer slut. Det fanns till slut inte en gnutta energi kvar och jag somnade ögonblickligen. Något som jag ser som positivt i min dinding värld där jag lever på hoppet att lite sömn råder bot på allt.
Och då menar jag ALLT!

Riktigt så blev det inte denna natten.
Feber. Frossa. Svettningar. Ont i precis hela kroppen. Igenkorkade bihålor. Hosta. Rivjärnet som fastnade på tvären i halsen. Mardrömmar från piiiiip.
Osv. Osv.

Det var bara att inse sig besegrad den här gången och kasta in handduken. Meddela chefen och kolleger att jag inte klarade av att ”bita ihop” och sedan krypa ihop under täcket igen. Och det är på samma plats jag nu befunnit mig det senaste dygnet. Vilket gör att jag faktiskt snart blir helt kokobäng. För jag funkar som så, att även om hjärnan känns aningen piggare i dag så är kroppen fortfarande ur funktion men det fattar inte min tröga lilla ärthjärna. Nej. Den tror att det bara är att köra på nu och rocka järnet. Fast att orken inte finns där. Och det slutar bara med att jag har myror som kryper i hela kroppen på mig. Men tyvärr ingen ork att springa i från dem där envisa små krypen.
Jag blir helt enkelt min egen fånge.

En hjärna som rusar på högvarv med saker som ska göras, planeras, delegeras, utföras, redovisas. En hjärna som får stressen inom mig att accelerera från viloläge till panikångest på typ 2 sekunder. Hur kan jag få lite ro? Hur kan jag ge kroppen en chans att återfå kraft om jag inte kan släppa allt som snurrar där uppe? Min bipolära sida av mig kan göra mig så fruktansvärt frustrerad. Såklart enbart i situationer där jag inte lärt mig att hantera den sidan av mig själv. Men det kommer. Jag vet. Dock är det en klen tröst när jag står mitt i stormen och känner att jag översköljs av flodvågen för att min kropp inte har energi att flytta sig samtidigt som hjärnan redan befinner sig uppe i bergen på trygg mark.

Nej.

Att vara sjuk är inte min grej.
Jag accepterar absolut mer om jag är fysiskt sjuk. Som nu. Så är det. Men det är ändock svårt. För jag vill bara göra rätt för mig. Känna att jag lever. På det sätt som jag kan. Som när jag  presterar. Levererar. Känner att jag gör skillnad. Att jag sprider glädje och kanske möjligen en gnutta vettighet till min omgivning. Det här med att vara hemma och lämna kollegor i sticket så att de får slita för att jag inte lyckas ”bita i hop” och kämpa. Det är inte min melodi. Och det enda jag önskar just nu är att min kropp ska krya på sig så att jag får göra något vettigt igen. Jag känner också i dessa situationer att jag sviker mig själv när jag inte lyckas ”bita i hop” och ta mig samman tillräckligt för att arbeta. På något sätt har jag kapitulerat. Visat mig svag. Erkänt mig besegrad av några larviga baciller. I stället för att kämpa och låta min envisa sida vinna. Den som jag vet finns där inne.
Men inte den här gången.
Jag är helt enkelt en för svag person.

Så att vara hemma från jobbet och vara sjuk, svika mig själv, lämna kollegor i sticket
och inte orka leverera som förväntat.
Det får mig faktiskt att gråta.

hjärtaSå i dag bjuder jag på ett litet; jag tycker synd om mig själv som har denna skruvade hjärnan som inte bara kan acceptera att är jag sjuk så är jag sjuk utan i stället ska hjärnan bråkas med mig, mina tankar och slutligen även mina känslor –inlägg.

Time flies…

Mitt senaste inlägg. Ja, det var som så fyllt av ångest att jag inte ens orkat logga in här på evigheter. Det blir som alltid mängder av tankar som cirkulerar och hur jag än  vrider och vänder på mig själv så får jag det inte till att bli bra. Mina elaka och nedvärderande tankar vinner dessvärre alltför ofta och det tar sådan kraft.

Nu har jag dock repat mig ganska så bra. Känner mest frustration över denna damens agerande nu och jag vet i dag att jag gjort precis samma sak om denna situation med den lille mannen hade inträffat igen. Det är nog bara sådan jag är. Hård, rättvis och överfylld av kärlek och värme. Och det här med att vara hård, alltså, det är så svårt att säga vad det betyder men i mitt eget huvud så hör jag en röst, som jag tycker är helt hemsk men som är otroligt principfast dock börjar jag nu förstå att min omgivning inte tycker att jag låter så där hård och hemsk som jag själv upplever det. Men oavsett. Jag hoppas bara att det jag gör blir bra i slutändan. Att jag hjälper min son på traven i stället för stjälper. Hur det går? Ja. Det återstår och se om några år…

2016-10-15-15-17-45
På en månad händer det såklart massor. Det vet vi alla. Vardagen snurrar på och helgerna är över på ett ögonblick. Men jag hänger med än så länge. Min status sammanfattas lättast genom att säga att det varit höga berg och djupa dalar.
Minst sagt.

I dag har jag åtminstone startat dagen med en lång skön promenad tillsammans med Fröken Svår. Perfekt start. Inte fullt så perfekt fortsättning när jag kom hem då alla fönster och dörrar på nedervåningen stod på vid gavel för att vädra ut den vidriga doften av smält plast. Vi hade nämligen turen på vår sida i går då katterna knallat runt på spisen och lyckats sätta i gång en platta…och självklart just den plattan som det stod en kastrull med ett durkslag. När jag öppnade dörren när vi kom hem i går så stank det. Alltså den doften. Så frän och ihållande. Det är alltså durkslaget som smält ner i kastrullen och det är ett under att det inte börjat brinna och att huset står kvar.

Men att, svettig efter en snabb promenad komma hem till ett hus som är isande kallt, det är minsann ingen bra kombo. Jag började frysa, ända in i märgen var jag isande kall och mitt enda alternativ var att kila upp på övervåningen där det var aningens varmare och kröp ner under täcket. Där var jag sedan placerad under två timmars tid, huttrande.
Slutligen kunde jag ta mig in till duschen och snaska i mig lite frukost innan dagens dagsverke startades. Inget stort sådant direkt, jag skriver de kommande två veckornas meny och morgondagens handlingslista. En smått uttråkande uppgift men ack så viktig för att få våran vardag att fungera på bästa möjliga sätt.

Men nu är det dags att göra sig i ordning för att styra kosan norrut. En liten ort ska få ett besök av familjen Hagström/Olsson under ungefär en timmes tid innan vi vänder åter hemåt för lördagsmys i sängen med film och gotta.

Vad det är vi ska göra?
Det berättar jag mer om vid annat tillfälle!

hjärta