Att förnedra sitt barn.

1 September.
Höstens första dag.
Solen har värmt oss i dag och det har varit underbart att vara ute med barnen. När jag cyklade till jobbet i morse klockan 06:00 var jag rätt så ensam ute på Leksands gator, luften var frisk men ändock ljummen. Det var ren njutning att rulla fram i tystnaden.
Och i morgon gör jag om samma procedur innan det är dags för helg.

Min energinivå har varit långt under vad som, för mig, är normalt under några veckors tid. Jag är glad att jag tar mig igenom dagarna och fortfarande andas. Håller mig vid liv. Utför mina ”sysslor” och försöker finnas där för min omgivning.
Häromdagen fick jag en total dipp och stod på parkeringen utanför Coop och grät. Jag och Buse hade varit inne och handlat. Något som vissa gånger går bra och andra gånger mindre bra. Det är en ren chansning varje gång. Den här dagen var en mindre bra gång. Min skitunge låg på golvet vid bananerna och grät, högt och ljudligt, för att han inte fick öppna de inplastade bananerna i stället för att ta en banan som låg i lagom höjd för honom(barnbananerna i tunnan). Han var hysterisk.
Och hur ska en hantera detta?

Aldrig gå och handla med honom?
Låta honom ligga där och tycka synd om sig själv?
Låta honom få den där jägarns bananen som låg i plastpåsen för att få lugn?
Skrika åt honom att ”skärpa sig”?
Släpa honom längs med golvet och bara ignorera hans pip och gnäll?

20160731_122915Den här gången så valde jag att låta honom ligga där och tycka synd om sig själv medan jag lugnt plockade potatis. Allt gick bra. Tills en dam kom fram och skulle trösta Buse, något som resulterade i att han bara skrek högre. Till hennes förskräckelse. Sedan uttryckte hon bestämt sina åsikter om hur jag hanterade situationen. Och ärligt. Jag vet inte om det var rätt hanterat eller inte, det jag vet är dock att min Buse är inne i en riktig trotsperiod och dessa situationer uppstår rätt så ofta. Men hon ansåg att jag förnedrade min son genom att ta honom till affären när han var i detta skick. Ungefär som att jag hade gått in med en hysterisk unge i butiken och trodde att jag skulle kunna handla i lugn och ro. Eller så var allt lugnt och sansat tills dess att vi kom fram till bananerna. Dessa duster skulle en minsann ta hemma och inte ute bland andra människor. Förskräckligt var hennes uttryck.
I början försökte jag säga till henne i vilket stadie som min son är i men det ville hon inte höra på så därför så valde jag att efter en stund inta tystnad. Jag satte mig därför på golvet och tog upp Buse i knä och ignorerade henne så gott jag kunde. Men orden gjorde ont. Riktigt ont. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag ville bara försvinna. Bort, bort bort. Det gjorde så ont. Att få höra att jag som varje dag känner att jag inte är en bra mamma fick dessa orden kastade i ansiktet, att jag förnedrade min son…det blev bara för mycket.

Tobbe fick helt sonika ta en paus i sitt kvällsarbete och komma bort med bilen(vi skulle cykla hem egentligen) och ute på parkeringen så klarade jag inte längre av att hålla tårarna inombords längre. Så till allmän beskådan stod jag där och grinade. Men jag orkade inte bry mig. Det gjorde bara så ont i mig.

Och visst är det så att vi bor i ett land där vi alla har rätt till våra egna åsikter. Absolut. Dock kan jag önska att en del människor kunde hålla inne med sina åsikter när det kommer till saker som de inte har hela ”bilden” av. Möjligt att jag är aningens känslig men jag kan ta kritik men det här kändes faktiskt mer som någon form av påhopp.
Just nu försöker jag mest skaka av mig denna händelsen. Men nog ligger det och gnager inombords. Jag kan inte riktigt släppa det. Fast att jag vet att det är det enda rätta. Förmodligen kommer jag inte att lyssna på damens vänliga råd utan vi kommer att gå till affären och handla fler gånger. Jag tänker lite så här, visst kan jag stanna hemma och undvika att gå och handla med en liten trotsig kille.
Självklart kan jag det.
Men hur ska han då någonsin lära sig att en inte alltid kan få sin vilja igenom?

Ja. Så om ni någon gång behöver tips på hur ni ska förnedra era barn, kom till mig, jag lovar att jag ska lära er allt jag kan!!

Bildresultat för hjärta
KRAM// Fröken Hagström