Föraktet.

FB_IMG_1470932443696

Den här bilden ploppade upp överst i mitt flöde på facebook i dag.
Dagens datum för 4 år sedan.

På bilden är jag mer tillfreds med livet, 30 kg lättare, gravid med en liten Buse, lycklig och galet taggad där i startfållan, redo att åka Cykelvasan tillsammans med Tobbe och Bärgarn.
Det var då.

På lördag är det dags för årets lopp.
Jag har en startplats.
Men inget annat.
Inga kläder att använda, för små skor och inte en endaste mil i benen. Det vill säga; jag ska inte åka. Och det enda jag har tänkt på i dag, sedan denna bilden visades för mig, påminde mig om dåtiden; Är vad jag var mycket finare där. Trots att jag innerst inne vet att jag kände mig sååå tjock när det här kortet togs.

I dag är jag raka motsatsen mot bilden.
På 4 år har jag förfallit(sanningen att säga är att det tagit mig 1 år och 2 månader).
Jag är numera mer vilsen än någonsin, 30 kg tyngre, olycklig, inte gravid med ett syskon till Buse  och definitivt inte laddad för ett lopp i fäders spår.

Det är så mycket som får ångesten att riva och slita inombords. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte se ut såhär. Jag vill inte må såhär. Och ändå har jag så svårt att styra in mig själv på rätt spår. Det är hela tiden en ständig kamp inombords där jag får fajtas för att inte kapitulera helt vissa dagar. Kasta in handduken och låta dem låsa in mig igen.
Mina tankar krigar konstant med varandra och det är alltid den negativa och mörka sidan som på något sätt lyckas vinna. Förmodligen för att den har sådan makt efter alla år av ord/viskningar/glåpord/förtryck/baktalande/slag/hånskratt…psykisk misshandel av omgivningen och fysisk misshandel av *piiip* som därefter övergick till självförakt.
Det lever jag med än i dag.

Har ni känt den känslan någon gång?
Att ni hatar er själva?
Hata.
Det är ett väldigt starkt ord. Och jag hatar mig själv. Skäms för mig själv. Äcklas av mig själv. Trycker ner mig själv. Riktigt grusar varenda positiv tanke som någonsin passerar mitt inre. Och allt det här sker utan att jag hinner blinka. De automatiska tankar övermannar mig, som så många gånger förut och jag står som handfallen och förstår ingenting. Det enda jag känner är sorgen som väller över mig. Drar en mörk skugga över mitt ansikte och får leendet att inte nå hela vägen fram. Jag har lärt mig det nu. Att de som känner mig ser, ser när det inte är helt hundra. Ser att när jag har det jobbigt, då når inte leendet ända fram till ögonen. Det som alltid varit mitt signum.
Fråga mina gamla säsongspolare exempelvis.
Nämner du Ulrika, då tänker de på(faktiskt frågat när det var min PP läxa för en tid sedan) ett smittsamt leende med glittrande ögon och en ofantlig dos energi.
I dag kan jag knappt se den jag en gång var.
Blicken har blivit så grumlig av alla tårar och minnet bleknat så av all ångest som använt mina minnen som energi för att kunna leva vidare inom mig.. Numer känns det så enormt svårt att tro att det är mig de pratar om.
Men tittar jag på de fåtalet kort som fanns. Då ser jag det också.
Utan tvekan.

Men i dag är det alltså bara sorg och ångest som river inom mig. Sliter sönder mina organ, river i muren som försöker skydda mitt sköra hjärta från att inta viloläge. Jag vill så gärna komma på rätt köl. Men jag vet inte hur. Helt ärligt så känner jag mig som ett hopplöst fall. Varför finns inte den där jävlarannaman kvar inom mig som jag en gång hade mängder av? Den extra gnistan och styrkan som får en att kämpa vidare de dagar det är lite extra tungt och motigt. Jag känner att jag inte längre bör höra till mänskligheten för att jag är en skam som inte kan ta mig själv i kragen någon gång. Gå ner i vikt. Bygga upp min kropp. Äta bra kost. Sova. Motionera. Skratta. Leva. Umgås. Känna.

Och det svider så, att jag tyckte att jag var tjock den här dagen för 4 år sedan. Jag är verkligen dum i huvudet. Varför öppnade jag inte ögonen och tog en ordentlig titt? Insåg att jag var en normal tjej. Varken för smal eller för tjock.
Hälsosam och stark. Fylld av energi.
Välmående.

Jag är min egen värsta fiende.
Och jag hatar mig själv.
Det gör verkligen så ont.

Jag orkar bara inte med mig själv.

hjärta

Tillbaka i vardagen…

I dag var det åter till rutinerna.
Att kliva in genom dörrarna på jobbet kändes så ”hemma” och det var så roligt att få träffa mina kollegor(någon är väldigt saknad dock) och alla härliga barn igen!!

Men innan jag äntrade jobbet så var det lämning av vår stora kille som nu tagit klivet över till fjärilarnas sida på förskolan och därmed klassas som de stora barnen.
Vad hände liksom? När blev han så stor?
Och det var en stolt men trött kille som klev in, lite småpirrig och hälsade på sina kamrater och fröknar. En kille som under sommaren slutat med blöja och även slutat med dagslurarna. Det är stort. Riktigt stort.
Buse är numera en fjäril.
Wow!!

På jobbet var det full fart från första stund.
Och det är lika bra det. Men nog märktes det att hjärnan var kvar i lite semesterrutiner allt, lite halvsegt och flummigt kändes det. Men som alltid så var det skratt och glada miner hela dagen lång vilket gör att segheten försvinner som en fis i rymden.
Underbaaaaart!

Så nu vankas det;
Rutiner.
Rutiner.Rutiner.
Rutiner.

Ja, de ska nötas in i ryggmärgen på den här familjen. Så att de sitter som berget. Kvällens läggning var lugn fram tills det att Buse landade i sängen. Då kom minimonstret fram igen- skrik och brottningsmatch avslutade alltså denna dag. Kör ett mantra i huvudet; det blir bättre, det blir bättre, det blir bättre- jag vet inte när men nån gång-det måste det bli!!

Hur kan en sådan söt unge vara en sådan ”terrorist” stundtals…
han döljer sannerligen det inre monstret väldigt väl den lilla spjuvern.

 Nu ska jag krypa i säng och ladda batterierna så gott det går inför en ny spännande arbetsdag i morgon. Och jag får ofta frågan om det inte är jobbigt att arbeta med barn hela dagarna. Mitt svar är; inte det minsta!! Det är bara ren och skär glädje!!! För även om min lilla Buse gör mig galen alltsomoftast flera gånger per dag så är det väldigt annorlunda på jobbet. Där umgås jag med andras barn och det är plättlätt i jämförelse med ens egna.
Inga konstigheter. Det bara är så.
Mitt jobb är helt enkelt min fristad.

hjärta

Jag är inte av bra föräldramaterial.

En lördagskväll.

Barnet sover efter en lång stunds hysterisk skrikfest inne på sitt rum. Jag har magont och bävar för måndag morgon och att vi då ska åter till rutinerna. Hur i himmelen ska det gå till. Att få den lille mannen är en mardröm 5 av 7 kvällar och det är bråk, gnat, tjat och slutar alltid med ett gråtande barn och en ångestfylld mamma. Den här kvällen har nog varit den värsta någonsin. Den starka lilla varelsen var helt hysterisk och efter att jag fått ett ”bryt” av hans ihärdiga slag och sparkar så lämnade jag helt sonika rummet och nu sover han. Äntligen!!!
Men det gör så ont i hjärtat.
Och jag vill inte ha det så här.
Jag vill att vi ska vara tillsammans som ett team.
Vilket vi just nu, är så långt i från man bara kan vara.

Men hur jag än vrider och vänder på det hela, så vet jag inte hur vi ska gå vidare. Jag känner mig totalt vilse i detta föräldraskap och känslan som bubblar inombords just nu är att jag är världens sämsta mamma.
Det är verkligen helt oundvikligt att inte känna så.

Att tänka på de här ”klyschorna” att; en gör så gott en kan…
Nej. Nej. Nej.

Maktlös. Frustrerad. Ledsen. Uppgiven. Hjälplös. Vansinnig.
Ja, helt enkelt on the edge of breaking.

Så denna natt ska jag googla efter alla möjliga tips och råd om hur jag ska bete mig som förälder för att vi ska ta oss igenom dagarna utan alltför mycket osämja.

Ja. Jag vet att det är en del av livet med barn. Att hantera trots och starka viljor.
Men det måste väl åtminstone kunna gå en dag utan en massa tjafs oss emellan?
Eller är jag helt ute och cyklar när jag hoppas på det?20160704_144129Han är ju en sån fantastiskt härlig kille med ett skratt som smittar och ett leende som värmer själen. En energi som är oändlig och en envishet som inte är av denna värld. Och när det slutligen var tyst inne på hans rum nu i kväll, då smög jag in där, för att få sitta jämte och beundra hans vackra ansikte, den späda avslappnade kroppen som till sist gett upp för John Blunds sömnpulver och bara stryka honom över håret. Berättade för honom att jag älskar honom till månen och tillbaka, så som jag gjort varje kväll sedan den 26 april 2013.
Och att jag hoppas att vi får en fin dag tillsammans i morgon.
Vår sista dag på 2016 års semester och sommarlov.

Efter denna kvällen så känns det så sorgset att vi inte går tillbaka till jobb och förskola i harmoni, synkade och enade för en spännande höst. Fyllda av härliga sommarminnen. Jag skulle helt ärligt kunna ge vad som helst för att få en vecka till(inte för ledighetens skull, utan för vår skull) och verkligen göra allt i min makt för att försöka reparera och stärka oss. För det är ju så, att ingen mår särskilt bra av det. Vi måste hitta lösningar som fungerar för oss, som hjälper snarare än stjälper.

Men.

Sanningen är att vi inte har den veckan.
Vi har en dag.
En dag att sökande efter någon form av lösning.

Åh herregud.
hjärta