Mäktiga tankar.

Att skriva.
Att skriva är att inse.
Hur fel en kan ha.
Eller hur rätt en kan ha.

Det är därför som jag, medvetet, har valt att inte skriva något här inne på några dagar. Jag har helt enkelt inte orkat känna efter och möta mitt inre kaos. Ja. Det är precis vad det är, ett inre kaos. Och när jag har semester så är det ju egentligen en ypperlig tid att ta tag i allt detta men…inte jag…inte nu… Vilket såklart är något som kommer att få konsekvenser när jag börjar jobba om ungefär tio dagar. Fyra veckors semester, snart till ända, där jag försökt att isolera mig här hemma för att möta så lite kända och okända människor som möjligt. Gjort mig så osynlig det bara går när jag väl varit i närheten av levande väsen. Med ett hopp om att ingen ska se mig, lägga märke till mig och se ner på mig, så som jag gör med mig själv.

I mitt stilla sinne försöker jag intala mig att om jag håller mig undan nu, så att andra människor inte kan se min hemska uppenbarelse och börja se ner på mig själv så som jag gör…då kommer dessa människor, den dagen jag mår bättre och kan stå på mina ben igen, se den riktiga Ulrika och de behöver inte tänka på mig med avsky. Helt ärligt är det min största fasa, att de runtomkring mig ska titta på mig med avsky i blicken.
Det. Får. Inte. Hända.

Men.
Det är alltså bland annat dessa hjärnspöken som ställer till det så för mig.
Som får mig att känna att livet är meningslöst och att jag bara tar upp en plats på jorden till ingen nytta. Att känna så…ja, det finns väl ingen som blir upplyft och munter av dessa tankar. Och tankar är just det, inget annat än en tanke.
Det vill säga om du är frisk och mår bra i dig själv.
Men för mig funkar det så här; mina tankar tacklar dessvärre omkull all form av logik när måendet är under ytan och tar då över både mitt sinne och mina känslor. Så när jag möter en människas blick, så ser jag bara avskyn och föraktet som denna människan känner för mig, fast att denne kanske inte ens känner mig. Men de automatiska tankarna är så starka att jag tror på dem. De bestämmer alltså helt sonika vad du som möter mig tycker om mig. Innan denne har hunnit reflektera över min närvaro ens.
2f56a8141447ddf0339941785674bb2dac4d4d144ab16d25faee2091757f65aac8fe350ab22a0f217227ce3ce8dd8e90Det är så svårt att förklara.
Jag känner att mitt försök här är otroligt taffligt och förenklat.
Det ligger som så mycket mer bakom dessa automatiska tankar.
Så mycket mer.

Så nästa gång du ser min rädda, ängsliga blick, snälla döm mig inte för hårt.
Mina tankar spelar mig spratt.
Elaka sådana.

Innerst inne är jag bara en väldigt ensam själ som är totalt vilse i denna värld.
hjärta

En kväll att minnas…

En väldigt tung dag i går.
Och det är faktiskt ganska så tungt i dag också. Huvudvärken bultar och jag undrar om vi verkligen måste göra något i dag eller om det är tillåtet att ha nersläckt och tyst en hel dag. Något som jag vet inte kommer att inträffa så snart Buse vaknar till liv. Ja, det är sant. Han sover fortfarande. Helt slut. Herregud. Klockan är 10.52 nu när jag skriver det här och han visar inte en tendens till att vakna.
Lilla vännen min.

2016-07-16 10.45.32Det känns som att det skär knivar genom skallbenet. Smärtan liksom ilar genom min kropp med utgångspunkten vid pannan min. Och jag vet såklart att det beror på gårdagen. Men ändock. Det är så enerverande. Att det inte ska räcka med att vara lite nere och sedan kan en sikta på att nästa dag blir bättre. Nej. Så enkelt får det inte vara. I stället ska det vara sviter som följer och gör att det är minst två dagar som blir sisådär. Dessa dagar genomlids mest och hamnar under kategorin ”sjuktonödigadagarimittliv”. Som om jag inte har nog med sådana dagar redan. Kan jag inte bara få sätta ner foten och säga att det räcker nu. Jag vill inte mer och så mår jag bra igen.
Trolleritrollera. Simsalabim.
Eller kan jag inte bara få gå till affären och köpa lite ”må bra” på burk, äta upp det oavsett om det smakar gott eller inte och sedan känna att livet flödar i min kropp igen.

Nehepp.
Det var ingen som uppfunnit det än.
Suck.

Gårdagskvällen blev i alla fall enormt fin.
Vi köpte pizza med oss och åkte ner till stranden vid Folkhögskolan. Där placerade vi oss så att solen kunde värma oss, alldeles jämte vattnet och där satt vi. Ganska så tysta och beundrade utsikten, kollade på båtar och åt maten med stor aptit. Det var nämligen en väldigt hungrig familj som väntat aningen för länge med att få något i magen. Typ, som vanligt då. Men allt ordnade upp sig. Livet kom åter till oss och Buse piggnade till så pass att han ville bada fötterna. Men inte palsongerna*. Något som var väldigt viktigt. Dock dröjde det inte länge förrän hans Minionpalsonger var blöta och en mycket lycklig kille plaskade runt i vattnet på jakt efter skatter på Siljans botten. Så pass länge att läpparna började anta en nyans av lila och huden var alldeles kall och vi mer eller mindre fick tvångsdra upp honom från vattnet…men han var sååå lycklig.
20160715_195810 - kopiaHawaii Special, familjens favorit!

Buse älskade det.
Och i bland behövs det inte mer än så för att värma mitt hjärta.

IMG_20160715_210450 - kopiahjärta

*palsonger = kalsonger

Semesterfeelings…njae, inte direkt!

Jag är ingen semestermänniska.
Inte någonstans.
Alla andra njuter och ”verkar” må bra.
Längtar efter sina lediga dagar. Känner en oändlig energi sprudla inombords för saker som ska göras och ser fram emot ”baravara” tid. Träffar vänner och är spontana. Tar långa sovmorgnar, äter frukost i lugn och ro. Åker på både små och stora utflykter.
Lever här och nu.
Typ -fångar dagen mentalitet.

Alla utom jag.
De sista veckorna innan jag gick på semester kände jag min sinnesstämning förändras. En gnagande oro. Att vara hemma i fyra veckor. Vad skulle jag göra all denna tid, något som jag fortfarande inte vet. Hela våren har varit en enda hektisk period och att landa lugnt och säkert på bara fyra veckor, det är en utmaning om något. Jag har så här långt varit ledig i fyra dagar och har redan panik. Ensamhetskänslan har belägrat sig i mitt sinne. Det är riktigt tungt och jag önskar så att jag var en av dem som kände att semestern är något lyxigt att se framemot och inte en börda.

Mitt jobb betyder så mycket. Det får mig att känna mig duglig. Nödvändig. Den här högpresterande fröken lever upp av att få prestera och leverera. När jag nu inte behöver det, då krackelerar jag. Och på bara fyra dagar har det gått så snabbt. Från att tycka att livet är schysst, se framemot saker och tro på att det blir bra det här, till att nu känna panik. Om det på fyra dagar kunde bli ett sådant här stort fall, hur kommer statusen då att vara om fyra veckor? Existerar jag ens längre då eller har jag kapitulerat för ångestens käftar.

För att semester ska kännas vettigt och värdefullt så måste jag ha en plan. Något att se framemot. Trots mitt ack så dominerande personlighetsdrag; spontanitet, så vill jag inget hellre än att planera inför semestern. Detta kommer sig av att det nästan alltid är fler människor att ta hänsyn och planera tillsammans med. En tidig grundplan, en som är påbörjad tidigt på våren gör att alla kan känna sig trygga.  Ett lugn infinner sig när du har tidpunkter och boende klart samt spanat in utbudet i närheten. Sedan, när en väl är på plats, då får spontaniteten ta överhand igen.

20160708_110339

 

I år finns inte så mycket till plan.
Inte mycket alls.

Och känslan av att vara ensammast i världen är så påtaglig. Ute skiner solen men jag är inomhus, huttrande under mitt täcke med sorg i blick och själ. Kroppen känns bara så matt och orkeslös. Liksom svag. Skör. Att kliva ur sängen känns som ett projekt, ett övermäktigt sådant. Kan det månne vara så att jag är på väg ner i kvicksandens förrädiska grepp igen.
Kan det vara så illa att mina batterier är slut?

hjärta

Thank you for the music!!

Bästa låten just nu.
Spelas om och om igen.

Drömmer mig tillbaka till Stockholm och Friends Arena.
Hur känslorna flödade när Chris stämma skrapade på mina sårskorpor från kvällen innan. När Yellow spelades kunde jag inte hålla tårarna borta. I stället grät jag tyst, för mig själv medan ångesten rev och slet inom mig. Men jag kämpade. Och jag lyckades bemästra mitt inre och mig själv från att bli dränkt av panikångest inne på arenan, ”omringad” av 50 000 andra människor.

Den här musiken.
Den berör mig så.
Och det är just, precis, därför jag älskar den så mycket.

Men så kan det komma stunder när jag önskar att den inte berörde sådär mycket att jag inte kan hantera känslorna som bubblar upp inombords. Som när jag står helt blottad, med några kända och en hel drös med okända människor runtomkring. Det är verkligen en mardröm att kriga med sig själv på en sådan plats. Att det gick så pass bra i söndags, det beror nog mestadels på att jag dagen innan brakade ihop och redan hade lättat på känslorna en aning. Sedan är jag såklart tacksam för att det är nedsläckt vid sådana här tillställningar. Då är det mycket lättare att ”gömma” sig och jobba med ångesten i det tysta.

Musik.

Vad vore livet utan den;
Beröringen.
Känslan.Glädjen.
Sorgen.
Lyckan.
Orden.
Friheten.
Lusten.
Styrkan.
Kärleken.

tumblr_lzjoarkEYA1qbpwzeo1_500

hjärta
Tack Coldplay!

Jag hoppas att få återse er inom en snar framtid men då har jag ett önskemål, kör två spelningar på Stadion i stället för en på Friends. För så är det. Jag har aldrig njutit så mycket av er musik på Stadion som de gångerna jag varit där…och jag hoppas på att få uppleva det igen. Den där magin som bara ni kan frambringa.
Friends är nämligen inte i närheten av att göra er rättvisa.
Just sayin!

Skrivkramp…

20160623_225506Jag har verkligen fått skrivkramp. Så fort jag tänker tanken att jag ska försöka sätta mig ner och skriva så fastnar det i bröstet. Och jag vet att det blivit såhär förut. Att det inte är något konstigt. Men det är tungt att bära allt inombords.
En del av krampen beror på att  min egna dator mer eller mindre tackat för sig och därav så känns allt så krångligt. Men den största delen är såklart mina egna omöjliga krav. Krav som uppstått för att jag börjar känna att jag måste leverera lite positiva inlägg. Så där så att ni förstår att jag har börjat må lite bättre än jag gjorde den här tiden för ett år sedan. Men oftast så är det så svårt att skriva om de där roliga och lustfyllda händelserna i efterhand, för då är jag oftast inne i min bakisdimma(efterföljden av att ha roliga stunder blir alltid en tid av ångest) där jag glömmer bort de där härliga känslorna. De är som utsuddade och blekta. Svaga minnesfragment av något jag inte är säker på att jag upplevt. Och då jag inte kan leverera mina glada känslor för att jag inte minns dem, då vill jag inte skriva alls. För att någonstans inom mig, så vet jag, att det finns stunder som jag tycker att livet är rätt ok men jag får aldrig riktigt tillfälle att skriva ner dem. För när jag väl är där i stunden och skulle kunna förklara mina känslor, ja, då är det inte direkt så att jag har ro inom mig att sitta ner. För jag vill ju inte tappa en endaste sekund av de där ljusglimtarna i vardagen.

Samtidigt så måste jag kanske prioritera om det där.
För när hjärnan är utmattad som min är, när minnet sviker, då är det bra att ha det skriftligt. Händelser, känslor och upplevelser.
Den här bloggen tillsammans med mitt Instagram konto är mitt minne just nu. Och när jag nu inser att det gått ytterligare en månad utan inlägg här så betyder det att jag tappat en hel del minnen. Som jag antagligen aldrig kommer att återfå igen.

I morgon gör jag min sista dag innan semestern nalkas och det känns bra. Det har varit en känslomässig berg o dalbana de senaste veckorna med minnen från året som passerat. Och jag tror fortfarande att jag är kvar i detta vakuum av minnen. Hjärnan har gått konstant på högvarv vilket såklart är slitsamt men jag har gett mig själv några riktlinjer under de kommande fyra veckorna. Exempelvis, många och gärna långa promenader, under tystnad med tid för återhämtning. Vätska. Jag måste bättra mig på denna fronten. Så är det bara. Upplevelser. Familjetid. Kärlek. Vänskap. Förverkligande. Vila.

Typ så har jag tänkt mig att det ska se ut. Inga höga krav. Bara försöka lära mig att njuta mer i stunden. Andas, andas och andas! Mer än så behöver det inte vara.

Och jag hoppas, för min egen skull att jag lyckas fånga lite minnen som jag kan skriva ner för framtiden. För jag vill minnas. Jag ser framöver en sommar med min knasiga lilla Buse som är som en tjattrande virvelvind, alltid vid din sida, redo för nya galna upptåg. Helt enkelt min bästis. För min egen skull vill jag verkligen bevara lite minnen i skriftens underbara form och därför lovar jag nu mig själv att återkomma senast tisdag med nästa inlägg.

Inga undanflykter tillåtna.

KRAM
hjärta