April & May just passed by…

Jag har ju inte varit så aktiv här inne på sistone. Orken och orden har på nåt sätt sinat. Antagligen för att jag äntligen vågar säga mer till min Psykolog Philip och därmed ventilerar på ett annat sätt men jag saknar att uttrycka mig i ord. Det är så mycket lättare. Jag behöver inte stå i fokus som jag gör i ett rum med två fåtöljer och ett litet runt bord. I stället kan jag gömma mig bakom en skärm som om jag vore ett nättroll och skriva precis det som känns för stunden. Skillnaden på mig och nättroll är tack och lov att jag inte yttrar mig om andra människor i negativa bemärkelser utan skriver om mig själv.
Mitt liv.
Och mina funderingar.

Så vad har hänt sedan sist?

Ja, det kan en fråga sig men i slutet på april, närmare bestämt den 26 April var det en stor dag. Inte bara för min son, Buse, som fyllde 3 år utan även för mig och Tobbe som firade 3 år som föräldrar till denna lilla livliga krabat. Det är helt otroligt att det gått 3(!) år sedan jag lyckades klämma ut guldklimpen en aning chockartat några dagar innan beräknat datum. Inte så att jag var chockad över att det kom en bebis men snarare så var jag så inställd på att jag skulle gå minst 2 veckor över tiden, så att jag födde där och då, i en rasande fart, det var en chock. Jag trodde nämligen att jag skulle få åka hem den där natten med förmaningen om att vila och härda ut, för detta var bara förvärkar. Något som jag fått berättat i efterhand att det var allt annat än förvärkar, i stället hade jag kört hela racet hemma, fullständigt novis om vad som komma skulle. Det enda jag tänkte var att om det gör ondare än så här, då kommer jag aldrig att klara det. Men så var inte fallet, tack och lov, utan den värsta smärtan hade jag inne i badrummet hängandes över den vita porslinstronen som för stunden var min bästa vän. Haha, vilka minnen.

Men alltså, 3 år av kärlek och det firade vi med kalas såklart. Något som vi valde att ha på mitt jobb, Profilförskolan Excel. Vädret är, som ni vet, inte alltid att lita på i april och då valde vi att vara inomhus i lokaler som är perfekt anpassade för stoj och stim.

Och vilket lyckligt barn det var. Buse var eld och lågor. Allt var bra bortsett från den sedvanliga tidspressen vi vuxna fick känna på men det var inget som Buse märkte av och han var så glad över alla som kom och firade honom denna dag.

Tack alla ni, vi är så tacksamma att ni ville dela denna alldeles speciella dag med oss!!!

IMG_4262Efter kalasande så anlände maj månad med dunder och brak. Solen strålade och vi passade på att njuta såklart. På jobbet var det full fart och jag kan säga att jag älskade var minut. Jag har verkligen hittat rätt och även om jag dagligen tvivlar på mina kunskaper så är det en fröjd att gå till jobbet på morgonen och känna glädje. Det är precis så det ska vara, bortsett från tvivlen på mig själv men de jobbar jag på.
Varje dag. Och kommer så att få göra en lång tid framöver. Men med allt stöd och alla hejarop så hoppas jag att det kommer att gå vägen. Att Ulrika 2.0 kommer att träda fram, pepp på livet och allt härligt som det kan medföra att stanna här på jorden.

Vad som hände i maj månad vet jag helt ärligt inte. Mitt mående har fortsatt att åka berg och dalbana, ingen dag den andra lik. Vissa dagar så lätta, dagar då fröken Hagström svävat på moln och åtagit sig alla utmaningar med det största av leenden. Andra dagar dessvärre inte lika pepp inombords men alltid med ett leende på läpparna. Dock märker jag att det numera är några människor som ser mig, vilket både är skönt för att jag inte blir lika ensam då men såklart något som är väldigt skrämmande och ovant. Jag har valt att låta dessa personer få ta del av mig, med risken att bli sårad gnagande i bakhuvudet men jag känner att jag måste chansa lite. Magkänslan säger mig att det kommer att bli bra men en vet ju aldrig.
20160621_225246Hursom.
Maj bjöd på lek, bondgårdsbesök, frisörbesök för moi, marknad med karusellåkare, cykling, toaträning, vacker natur, eftertanke, sorg, svåra beslut och skratt.
Mitt minne vill inte riktigt vara med mig, helt ärligt så är det så illa att jag inte mindes en händelse på hela maj förrän jag gick igenom galleriet på telefonen. Då trillade några polletter ner. Och så här är det. Jag är orolig. Psykolog Philip är orolig. Chefen är orolig. För det finns inte något positivt med att inte minnas. Allra helst när jag glömmer både det som hände i för en månad sedan, i förra veckan men även det som hände så sent som i morse.

Ja det här är lite av det som hänt under min totala tystnad här inne.
Nu vankas det ett försök till sömn innan jag åter ska åka till mitt jobb och bjussas på härliga upplevelser tillsammans med den skara barn som ännu inte hunnit gå på sommarlov.
Det är trots allt midsommar på fredag…ofattbart.
Går inte att sammanfatta på annat sätt.

Ofattbart.

Delete all over…

Jag skriver.
Jag raderar.

Några rader till.
Men nej, de raderar jag också.

Inget känns bra.
Jag får inte fram orden.
Jag vet inte vad det är jag vill säga.
Eller vad jag känner.

Det är så mycket som snurrar.
Saker som vill ut men som jag inte kan släppa ut.
Psykolog besöket i går fick tankarna att spinna i gång.
Vad är rätt? Vad är fel? Vad är klokt? Vad är sant?

Vad vill jag?
hjärta

This One´s For You…

…Michaela

Tack för att du finns för mig. Alltid där, alltid redo, trots min egen frånvaro från livet. Jag är så tacksam för att du ännu finns kvar hos mig och försöker locka fram den verkliga Ulrika med varsam hand! Medvetet eller omedvetet från din sida, det kvittar, jag är bara tacksam för att du ser den personen som är instängd där inne bakom ett galler av känslor. Du är en så fantastisk kvinna som inspirerar och briljerar i allt du åtar dig, amazing är vad du är!!! Och efter denna helgen har jag(äntligen) återfått ett sånt sug som jag inte känt på många många år. Suget att få åka i väg med en eller flera vänner och ha en spa helg tillsammans som inkluderar allt och lite till såsom sömn, bubbel i glaset, omvårdnad av kropp och själ, fina kläder och god mat i mängder toppat med så mycket skratt att träningsvärk i magmusklerna är givet på hemresan! Det suget och den längtan bor nu djupt inom mig, pockar ihärdigt på min uppmärksamhet. En känsla som är fantastisk att åter känna och jag hoppas att den också kan övergå till att bli verklighet inom en inte alltför lång framtid. För jag vill få tillbaka en del, definitivt inte allt, av den jag en gång var…jag saknar mig själv.
Men längtan…du är varmt välkommen tillbaka, för detta är sannerligen ett steg i rätt riktning kan jag lova och det är redan antecknat och ska redovisas på fredagens samtal med Philip.

Jag tror faktiskt inte att det finns någon som förstår denna längtan mer än du min fina vän.

Tack, tack, tack- för att du är den du är!
Jag älskar dig!

Puss