Alla dessa listor…

Ett besök hos Psykolog Philip som sannerligen tömde mig på den ynka energi som jag bär inom mig. När jag lämnade jobbet för att styra kosan mot Falun så kände jag tröttheten övermanna mig på ett sådär obehagligt sätt. Så där att jag somnar snart bakom ratten och när jag befann mig mellan Grycksbo och Falun så var det riktigt kritiskt. Så där så att jag egentligen hade behövt stanna. Men med lite tidsnöd och en vilja att komma i tid till min terapi så tog dumdristigheten överhand och jag siktade in mig på att ta mig till närmsta bensinmack för inhandling av proviant.

Japp.
I dag var jag tvungen. Suget efter den ”tomma” energin fanns inte i dag som den gjorde för en tid sedan men tröttheten var så stor att jag kände att denna terapi kommer vara helt åt skogen bortkastad om jag inte gör något snarast. Så jag tog beslutet att lura min kropp att bli pigg. Eller åtminstone vaken för en stund. Så jag anlände till Philip i tid och något sånär i fas med mig själv. Mina läxor hade jag utfört och tagit med mig vilket både var betungande och befriande.

Så vi startade där.
Med min första läxa att ta med mig allt det som jag ligger efter med i mitt liv. Alla dessa to do listor. De som jag skriver på arbete och i mitt privatliv för att komma i håg vad jag behöver göra. Något som jag måste göra när minnet hela tiden sviker mig. Alla dessa listor är mitt minne. Utmattningsdepressionen har berövat mig mitt minne. Något som förhoppningsvis inte är en permanent skada utan i stället, med lite arbete kan förbättras en aning. Det kan inte bli sämre än det är i dag. Då förstår ni säkert att jag inte minns någonting. Knappt vad jag sade för fem minuter sedan. Vilket såklart är skrämmande. Att inte fungera som människa.

Jag, som när jag jobbade som servitris, kunde ta flertalet stora beställningar från olika bord utan penna och papper med all information i mitt huvud och alltid korrekt servering. Jag mindes vilken gäst som skulle dricka och äta utan problem trots att antalet gäster i stort sett alltid var maxat från öppning till stängning. 

Utan mitt minne har jag tappat en stor del av min identitet och som det är nu lever jag på hoppet att det kanske, kanske går att reparera/återställa en del av mig själv. Kanske, kanske kan det gå.

Nu har det blivit så att dessa sabla listor bara byggs på hög och jag kommer ingenstans. Jag känner bara stress och press. Och där kommer Philip in. Jag har nu, efter att jag i dag visat upp mina listor, fått en ny läxa till nästa vecka. Nu att organisera och renskriva allt för att nästa vecka tillsammans arbeta med prioritering på en lagom nivå. Inte en Ulrika-nivå. Nepp. Utan så många snäpp lägre på min ambitionstrappa. En utmaning som jag inte ser framemot.  Inte på något sätt. Men tanken är god för det är såklart så att jag trots allt ska komma i fas, inte ha alltför mycket uppgifter på mina axlar och bara känna att dessa listor är för mig ett stöd. Att jag hinner med och kan bocka av lite saker var dag. Se att det minskar. Att jag kommer i kapp och känner ett lugn av att ha ett organiserat stöd vid min sida.
Mina älskade listor!

Detta var dock inte allt vi pratade om.
Vi hann med en hel del.
Min hjärna var på högvarv efter att vi pratade om nästa vårdplan som påbörjas så snart denna är avslutad. Den vårdplanen innefattar ”Traumabehandling” och fick ångesten att krypa inombords. Dock fick jag det positiva beskedet att jag och Philip kommer att fortsätta. Vi kommer att fortsätta tillsammans och han kommer att genomföra den behandlingen tillsammans med mig. Något som är en stor lättnad. För jag vill egentligen inte behöva genomföra den. Men jag måste. Om jag kanske, någon gång ska kunna återfå ett liv värdigt att leva. Finna mina drömmar och se mig själv som en person, värd att tyckas om för den jag är och inte ha ett behov av att visa upp min skyddande fasad varje dag.
Helt enkelt bara vara JAG! Jag i den formen som finns där inne någonstans utan en massa obehagliga rädslor för den där smärtan som har mig som en livstids fånge i det allra djupaste av mörker.

Och sedan råkade jag komma in i en ”tänkarfas” vilket gjorde att dagens terapi tog betydligt längre tid än tänkt. Något som jag uppskattar att Philip tar sig tid att lyssna till. Jag är trots allt lite trög. Så när jag väl pratar så gäller det att ta chansen innan jag sluter mig igen.

Dock får jag vädra det i morgon i stället.
Nu måste jag sova.
Och försöka komma på vad Fröken Hagström ska klä ut sig till i morgon.
Pirat? Indian? Troll? Karlsson på taket? Kanin? Skitunge?

Ja.
Vad det blir, det får vi se i morgon.

Radioskugga…

April månad sist jag skrev några ord här inne.
Och nu, nu är vi inne i mitten på maj månad.
Vad som hänt dessa veckor av total radioskugga från min sida, ja det vet jag knappt. Men visst är det så att det alltid händer mycket saker och med ett instabilt mående så vet du inte hur nästa dag kommer att bli. Vissa dagar upp som en sol men alldeles för många av dagarna så är det platt ner som en pannkaka. Tyvärr. Och tråkigt. Riktigt jägarns urtråkigt!

De senaste veckorna har bestått av en berg och dalbana jag inte riktigt kan påstå att jag upplevt som glädjefylld. Mestadels en kamp för att ta sig igenom dagarna. Överleva de många och låååånga timmarna tills det att jag får gå och sova, med ett ständigt levande hopp om att få sova tillräckligt många timmar för att återfå någon form av funktionell hjärnkapacitet. Dessvärre ganska sällsynt att det sker. Är det inte drömmar, hemsökande minnen eller allmän oro som gör att jag inte kan somna in så vaknar jag på nätterna alldeles kallsvettig med mardrömmar som sätter skräck i mig. Men jag lever. Och det är väl alltid något gott.

I dag har vi haft arbetsdag på Buses förskola. Något som alltid har varit trevligt och känts bra. Dock så blev allt lite tokigt från första början just i dag, då barn är barn. Men efter en paus för mig och Buse så återkom vi till förskolan med lite ny energi för att gunga, leka och göra några tappra försök att hjälpa till med delar av arbetet som skulle slutföras. Det sistnämnda gick lite sisådär men jag har anmält mig som frivillig att fara till IKEA i morgon för att inhandla det sista piffet som behövs. Vi hade nämligen en uppgift denna dagen som var att iordningställa personalrummet vilket nästintill är klart nu. Men det är lite som saknas, DET där som sätter den slutliga touchen på makeovern. Så mitt bidrag blir helt enkelt att åka på en shoppingtur med min son och försöka slutföra det som alla andra tappra föräldrar arbetat med under dagen. Sambon har arbetat så att svetten lackat under tiden som jag gungat barn ute på gården. Och även om jag vet att det är en förälder som ska vara arbetsför så kan jag inte låta bli att känna mig helt värdelös över att inget göra.

Men men.

Det är som det är. Jag måste bara jobba på mina känslor och försöka att inte tänka så mycket hela tiden. Det blir bara tokigt då. Och jag menar, det räcker med tokighet i mitt liv. Jag är trots allt en människa med så mycket turbulens inombords att jag inte behöver spä på den mer med skumma tankar som inte gör någon nytta. Det enda som sker är att jag äts upp inifrån.

Så.
Nu ska jag göra ett tappert försök att se klart Eurovision men jag kan lova er att ögonlocken är tunga.
Riktigt tunga.
Något de varit sedan en sisådär tre timmar tillbaka.

Men nyfikenheten är ju så stor…
vem tar hem det?