Min klassiker…

Jag drömde om att genomföra en svensk klassiker under 2016, jag ville vara i mitt livs form och känna mig stark inför denna utmaning. Riktigt så blev det inte. Snarare raka motsatsen. Jag är tjock, otränad och allmänt sunkig. Det vill säga att jag inte riktigt lever upp till min dröm och mina egna höga tankar. Men det får vara så. Nån gång. Nån gång lyckas jag kanske ta tag i mig själv och få ordning på kost och träning.

Men för att göra någonting så har jag i dag anmält mig till ICA klassikern. Ett nytt sätt att genomföra en svensk klassiker på. Och anmälningsavgiften som är på endast 50 kronor så har till och med den här fattiglappen råd.  Första delen i ICA klassikern är att jag under exempelvis 9 veckor ska trampa mig igenom Vätternrundans 300km, något som kan genomföras exempelvis till och från jobbet, på motionsrundan, på spinningcykeln alternativt armcykeln.

Skärmklipp 2016-04-21 21.44.41

Jag ser framemot det här, att få igång vardagsmotionen lite mer och se min egen stapel av genomförda kilometer stiga…
…för i morgon startar min resa runt ”Vättern”.

Vill ni också vara med eller läsa mer om hela konceptet
så hittar ni informationen HÄR!!

Minnen…på gott och ont.

Jag är fortfarande ut balans efter fredagen.
Enormt mycket ”flashbacks” och mardrömmar har härjat under helgen, något som dessvärre gör att hela jag är seg som kola. Både i huvudet och kroppen. Hela dagen har jag känt mig sorgsen, ensam och rädd.

För det här är konsekvensen av att minnen som varit inkapslade under lång tid kommer upp till ytan återigen. Dock så vet jag även att det är ett måste. Att jag måste försöka ta mig igenom det här jobbiga för att någon gång kunna bli bättre. Och i mitt fall så är det just att överleva det jobbiga som är det stora frågetecknet. Kommer jag orka? Då det trots allt är av en anledning som jag förträngt de här ”minnena” från första början. Mitt försvar. Min lösning. Huruvida den lösningen kan klassas som rätt eller inte, det är en fråga jag inte ens kommer att försöka besvara.

092Just nu så skulle jag bara vilja ha den där personen som jag litar på här bredvid mig, en möjlighet för mig att låta själen få lätta på lite sorg. Men den personen är saknad och jag vet inte riktigt vart jag ska leta…för så är det, jag vill aldrig tynga någon med min sorg och det känns inte rätt att ”lägga över” mitt mörker på någon annan. Dessa dilemman. Denna beslutsångest. Alla dessa tidigare svek, från så nära vänner till mig, det har satt sina spår i själen. Djupa ärr som skaver och gör det nästintill omöjligt att prata. Jag vet aldrig vem jag kan lita på. Vad som stannar hos denne eller inte. En konstant rädsla för att säga för mycket och att jag bittert ska ångra det…

Egentligen kanske det inte behövs mer än en promenad tillsammans med någon för att rensa huvudet med frisk luft så pass att jag klarar av att fungera på dagarna och möjligtvis få sova lite lugnare på natten. Kanske mycket begärt. Kanske inte. Eller så är det så att jag bara behöver en rejäl vinfylla där jag glömmer tid och rum. Haha. Men jag tror inte riktigt att det är lösningen på mina problem. Snarare önsketänkande.

Hur som.
Seghet kommer jag att få dras med tills dess att jag kan tömma mig själv på lite känslor, tankar och ångest. En vecka kvar till Psykolog Philip, det är i skrivande stund otroligt lång tid. Men om en vecka, då kommer jag att sitta här, utmattad och slut men förhoppningsvis tömd på några minnesbilder som cirkulerar på min näthinna, mer eller mindre konstant, sedan minnet sköljde över mig och återkom i fredags kväll…

Minnen.
Att de kan göra så gott.
Och att de kan göra så ont.

Åter in i dimman…

Lördag eftermiddag, Buse sover, T är ute på vift och jag unnar mig en stunds återhämtning framför datorn genom att lätta lite på känslorna som gror i mitt bröst. Det har inte funnits tid till att skriva och känna på sistone. Även om jag behöver det så får jag inte till det, när tiden väl finns, då kommer inte orden. Och att tvinga fram dem, det vet vi ju att det inte är att tänka på.

Det är en sådan där dag i dag. Segt som kola inombords och en psykisk baksmälla som innebär att det är dimmig sikt. I går var det fredag och jag träffade Philip för samtal, något som gick sisådär. För första gången på länge så kändes tiden på plats i det där lilla rummet, med de två lite dämpade röda fåtöljerna, det där skrivbordet som är belamrat med papper och ett dussin kaffekoppar i en härligt organiserad ”röra”, alla pärmar och några ynka ungkarlsblommor, helt bortkastad. De senaste gångerna har vi pratat om lite tyngre ämnen, något som sannerligen tar på krafterna. Och i går så berättade Philip att han gått igenom alla anteckningar han skrivit samt tidigare journaler och kommit fram till att jag har något som kallas PTSD- Posttraumatiskt stressyndrom. Detta till följd av våldtäkterna som skedde för, nu, ganska så lång tid sedan. Men alla känslor runtikring har jag hållit inom mig. Försökt glömma. Eller åtminstone kapsla in i någon form av skal för att skydda mig själv. Det har varit mitt sätt att finna styrka. Och det här med den nya diagnosen är något vi nämnt någon gång tidigare men nu hade han alltså grottat ner sig än mer i det här och vi beslutade att han fick ta med sig detta till nästa möte med sina kolleger och överläkaren. Detta för att sätta upp mig på väntelistan för behandling av PTSD, en behandling där jag alltså får en ny psykolog till. Jag vill må bra igen.  Det vill jag. Men när Philip yttrade de orden så fick jag en klump i magen. Och en känsla började pocka på min uppmärksamhet. Jag vill inte byta. Inte nu. Inte när jag väl känner mig hyfsat trygg. Inte när jag väl har vågat öppna mig, om än långsamt och i min takt men ändock tagit stora kliv sedan jag först besökte Philip i maj månad. Och sedan jag lämnade mottagningen i går så har jag gått och tänkt på det där. Att jag, när det väl börjar lossna lite, måste jag alltid byta. Av olika anledningar men ändock byta. Det känns faktiskt inte bra. Inte ok. Inte någonstans.

Samtidigt så vet jag att jag måste för att kunna få denna behandlingsmetoden då det inte är Philips specialområde.
Jag vet.

Men det är detta ”hattande” och den ständiga oron över att jag bara inte kan få en längre period med en och samma, där jag får möjligheten till ett lugn och fortsätta jobba på att jag ska våga öppna mig. Få mig att sänka garden om så bara för en liten stund. Om vi ser det så här så har det tagit nästan ett år för att jag ska våga den här gången. Ett helt år. Hur blir det då om jag kommer till en ny psykolog framöver? Helt ärligt så är det en stor oro jag känner att det åter ska ta mig ett helt, oändligt långt, år att bygga upp samma grad av tillit som gör att vi är på samma plats som jag och Philip är på i dag. Det betyder att vi är omkring 1,5 år bort. Och det är här min otålighet kommer in. Jag vill bara må bra.

Att det ska vara så in i bövelens svårt.
Suck!

Min hemläxa denna veckan är att skriva ner frågor, tankar och känslor som jag sedan ska ta med mig till det där rummet med de två dämpade röda fåtöljerna om tio dagar och då använda de som stödord och försöka återberätta. Kanske känna något. Släppa på garden. Skrapa på ytan och våga visa en annan sida av mig själv. Inte bara den där ”perfekta” personen som alltid ler och säger att allt ALLTID är bra.
Hur det går, ja det återstår att se.

Vill du läsa mer om PTSD så kan du klicka HÄR!!!

Long time ago…

Det har gått en tid sedan sist.
Jag har loggat in här på sidan ett flertal gånger, tittat på den tomma skärmen och sedan loggat ut. Oförmögen att få ner några ord på pränt. Varför vet jag inte. Jag som mår som bäst när jag får låta fingrarna dansa. Men det har som inte riktigt fungerat så under dessa två veckor. Det har hänt så mycket. Samtalen med Philip är återigen igång efter ett alldeles för långt uppehåll och det har varit enormt omtumlande. Dock tror jag att vi med gemensamma krafter klarat av att knacka ett litet hål i isen inom mig och mina förhoppningar ligger just nu på att jag ska klara av att öppna upp lite till. Åtminstone så pass att vi kan komma vidare och gräva lite i det som fortfarande hämmar och förföljer mig.

Processed with VSCO with hb1 preset

Jobbet.

Jag är kvar på mitt älskade jobb med alla de underbara barnen och härliga kollegorna. Vi skrattar oss igenom dagarna vilket gör att det är en ren fröjd att gå till arbetet. Om vi säger så, så har jag inte någon söndagsångest i dag. Snarare en längtan efter att åter få gå till arbetet.

Familjen.
Haha. Ja den är nu återförenad efter helgens hockeyfest här hemma i Leksand(för den som missat så lyckades byns uträknade hockeylag av att ta sig upp i SHL, något som enbart kan klassas som en bragd). Sambon har därmed såklart, varit på resande fot samt efterföljande festligheter vilket gjorde att jag ”kastade” ut honom från hemmet och ringde hit mojmoj i stället. Mysigt att få lite tid tillsammans att hänga utan ett  tidsschema att följa.

Vi hann bland annat med en tripp till Falun under lördagen för att spana lite samt införskaffa några födelsedagspresenter. Vi firade även byns hockeylag huttrande i isande regn, något som kändes rätt då men tröttheten slog till så snart vi kom in i värmen här hemma. Och för att hålla mig vaken så drog jag i gång ett projekt; Rensa och packa.
Vilket har lättat en stor sten från mitt bröst. En del är gjort och nu är det återigen införskaffandet av flyttkartonger som måste ske innan fortsättning följer på denna.

För att försöka avsluta helgen på ett bra sätt så åkte hela familjen in till Riddarlekparken på eftermiddagen. Jag och Buse har nämligen haft en ganska så tuff helg tillsammans. Buses trots är numer fullt utvecklad och håller på riktigt, att göra mig tokig. Känslan av att vara en värdelös mamma är så övermäktig just nu. Den konstanta malande känslan inombords är att jag tagit mig vatten över huvudet. Att jag inte klarar av det här längre. Hur jag än gör så får jag bara trots tillbaka, vilket såklart går till en viss gräns. Men jag känner att allt oftare så orkar jag inte. Hur pedagogisk jag än försöker vara så fungerar det liksom inte. De knep jag tar till på mitt jobb…de funkar inte överhuvudtaget på min egen son.
Inte det minsta.

Vad gör jag för fel??????
Gaaaahhhh!!!

Nej.
Det är så skönt att det är måndag i morgon så att jag får lite tid till andrum och förhoppningsvis kan och orkar vara en bättre mamma i morgon kväll. Jag älskar honom såååå mycket men känner att detta äter upp mig. Att jag är den tråkigaste mamman ”ever” som bara gnatar och tjatar. Säger nej, stopp och stanna. Inte så, inte si. Inte nu, du får vänta. Jag tror ni hajjar vad jag menar. Det är så deprimerande. Och just nu sitter jag bara här med dåligt samvete. Ska det verkligen vara så här?

Snälla föräldrar där ute, hur gör ni?
Hjälp mig!