Gör om. Gör rätt.

Känslorna är så otroligt spretiga.
Ena stunden känns det verkligen som om att allt är så lätt. Så enkelt. på väg i rätt riktning. För att i nästa sekund slå till mig hårt i ansiktet.
Ett riktigt uppvaknande.
Jobbet älskar jag.
Det gör jag.

Men beteendet är detsamma som förut. Jag har som inte lärt mig någon läxa känns det som. Samma tankesätt. Samma rädslor som hänger kvar. Samma dåliga samvete om jag inte hinner med allt som tänkts göra under dagens arbetspass. Samma rädslor att inte duga till. Samma samma visa. Om igen. Hur är det möjligt att jag bara fortsätter som förr. Vad svamlar jag om tänker ni säkert nu. Kan jag inte bara var nöjd med att jag trivs på jobbet?

Nej.
Dessvärre inte.
För så här är det. När jag tycker om mitt jobb(och även de gånger jag inte gjort det tidigare) så ger jag hela min själ för att allt ska bli så bra. För att känna att jag duger. Att min tid på jorden är till någon nytta/mening. För jag vill inte att någon ska ogilla mig. Jag behöver uppskattningen. Den håller mig flytande. Den får mig att känna glädje. Men under min ständigt pågående jakt efter allt detta så är det såklart något som får stå åt sidan. Jag orkar inte med så mycket. Utmattningen har satt tydliga spår inom mig och energin tar, som ni vet, slut väldigt fort. Den här gången är det något av det viktigaste som får stå åt sidan som om det vore oviktigt nonsens. Inget att bry sig om.

Hälsa, mat & motion.

Och min hälsa är något som ligger mig enormt varmt om hjärtat. Jag vill må bra och känna att jag orkar. Och som det är i dagsläget så släpar jag på omkring 27 kg övervikt. Något som jag verkligen lider av. Det är tungt, jobbigt, obekvämt och psykiskt får det mig att gråta. Självklart inget jag visar utåt. Men det finns i mina tankar från det att jag vaknar tills det att jag sluter mina ögon på kvällen. Och jag känner att jag åter måste ta makten.
Makten över mitt mående, min hälsa och min framtid.

Hur jag ska gå tillväga?
Det har jag inte helt hundra listat ut. Men det ska jag försöka ägna min morgondag åt då det vankas VAB här hemma. I dag har nämligen Tobbe varit hemma och i morgon är det min tur att ta hand om lille krasslige Busen. Hög feber, tät näsa och en klagan om ”ont i munnen” är det som är diagnosen. Min förhoppning är dock att det lättar under natten och att febern håller sig på de lägre temperaturerna under morgondagen. Aldrig kul att vara sjuk men för vår del blir det film, glass, vattenmelon, vatten, sova, mysa och jag ska göra allt i min makt för att Buse ska må så bra det bara går…

Men alltså.
I morgon är det hemmadag med Buse. Och kanske får jag till en bra plan som kan få mig att må bra. Eller åtminstone bättre.

Dröm sött!

Prioriteringsdags.

Vad gör ni om dagarna?

Jag har haft turen att få spendera en del av min dag ute på Siljans is tillsammans med de små glädjespridarna och mina härliga kollegor. Solen strålade, himlen var blå, temperaturen perfekt och humöret på topp!
Måste vara få förunnat att ha det så här härligt och som vi njöt. De lite större barnen passade på att rasta sina ben, som alltid är lika fulla i spring, och de mindre fick strosa i sin egen takt…alla nöjda och glada.

Inom mig bubblar det av viljor och tankar som spretar både till höger och vänster, jag får som ingen ro. Arbetsidéer, hälsofrågor, DIY-projekt, familjeaktiviteter, matscheman, bloggtid etc. Jag kan som inte riktigt nysta ut vart någonstans jag ska börja, jag vet inte ens om det finns någon ände…och om det är den jag ska leta efter. Men jag har gett mig själv ett uppdrag, att i morgon försök lista en prioritetsordning för allt det som står med på min lista med saker som jag behöver och vill göra. Allt för att försöka komma i gång. Min förhoppning är att det ska lätta min ångest över att inte komma någonvart. Att stampa på samma plats hela tiden och bara komma på nya saker utan att bocka av några blir bara panik inombords. Jag är, och kommer alltid att vara en person som älskar prestationer. Inte prestationer som i att vinna eller prestera bäst, utan den sorten där de blir utförda och jag får bocka av dem som slutförda och känna den där behagliga tillfredsställda känslan inombords. Den känslan som jag vet får mig att må så bra. Den känslan när jag är stolt över mig själv. Underbar. Men förrädisk.
Och det får inte gå till överdrift.

Något det alltför ofta har gjort i mitt fall. Jakten efter den där tillfredsställda känslan blev till slut min drog och var en stor bidragande orsak till att jag körde ända in i kaklet utan att riktigt begripa det själv. Min egen strävan efter guldstjärnor/plus i kanten(något som startade redan på lågstadiet) fick mig att slita som ett djur. Delvis för min egen skull. Men mestadels för att få min omgivning att vara stolta över mig. Helt galet tycker jag när jag ser på det såhär i efterhand och med hjälp av lite objektivt synsätt från Psykolog Philip. Men tänk på det…om jag kämpat ända sedan lågstadiet…och brakade in i väggen för första gången för några år sedan…så är det kanske inte så konstigt. Det är trots allt mellan 15-20 års kämpande, envishet och bekräftelsejakt som tillslut gjorde att jag inte orkade mer. För helt ärligt, vem orkar jaga sketna klistermärkes guldstjärnor i så många år för någon annans skull än sin egen? Antingen är jag bara så korkad som inte förstod något tidigare eller så har jag bara valt att blunda för det och köra den enkla vägen…så som jag alltid gjort.

Jag tror inte längre på att jag kommer finna lyckan genom att jaga dessa guldstjärnor. Innerst inne är jag medveten om det. Något som är otroligt skönt att inse, samtidigt som jag inser att bara för att jag kommit till insikt så betyder inte det att jag kommer att sluta med denna jakten bara sådär. Nej. Så klart inte. Ni kan väl den här ”det är svårt att lära gamla hundar sitta”? Typ så är det inom mig. Jag vet hur jag ska göra. Men gör tvärsemot. Av ren vana. Att det är enkelt och bekvämt.

Så det är MYCKET arbete som jag har framför mig. Dock ett arbete som inte ska utföras som tidigare, alltså med jakten på guldstjärnorna och en stolt omgivning som morot, snarare ett arbete som ska utföras för mig själv. För att jag vill, mår bra och utvecklas av det.
Låter inte det bra?

♥♥♥

Prio 1 är fortfarande prioriteringslistan över alla mina ”måsten”(eller vad jag ska kalla det) som ska skrivas i morgon efter arbetet. 

Och eventuella grammatiska felskrivningar samt stavfel ser jag bara som ett levande bevis på att texten skrivs direkt från hjärtat. Utan långa betänketider och korrigeringar.

Sidenbandet som fällde mig…

4 Januari 2016.

Datumet och dagen för ett nytt kapitel i Fröken Hagströms liv.
Jag har under många många år arbetat mer eller mindre dygnet runt inom restaurangbranschen. Arbetet har varit mitt liv. Men det har även blivit mitt fall. Sista dagen jag arbetade som restaurangchef, på den otroligt gemytliga restaurangen i Rättvik, hade vi ett stort bröllop. Förberedelserna hade pågått under en längre tid och uppgifterna tycktes aldrig ta slut. Dagarna försvann i en faslig fart och jag minns så väl att det skulle vara ett specifikt sidenband, efter brudens order, som såklart tog slut när det bara återstod ett fåtal kuvert. Vilket slutade med att jag fick jaga Dalarna runt innan jag till slut fann det i grannlandskapet och fick åka dit dagen innan för att sedan sitta och knåpa med detaljer sent in på natten. Telefonen från restaurangen var alltid vidarebefordrad till mig när ingen fanns på plats, vilket gjorde att ledighet och återhämtning inte existerade. Så efter åratal av jobb, jobb och än mer jobb…så sade kroppen i från. Dagen efter bröllopet, efter veckor utan någon särskilt skrytsam siffra på sömnkontot, bar inte benen mig längre.

Jag kommer så väl i håg att telefonen ringde(vidarekoppling från restaurangen, alldeles för tidigt på morgonen angående att boka rum på hotellet och jag ordnade det medan jag fortfarande låg till sängs. När bokningen sedan var klar så var det dags att försöka ta sig upp ur sängen. Känslan inom mig var olustig.
Det kändes inte bra.
Men envis som synden, en kurrande mage och ganska så nödig, fanns ingen återvändo. Tills jag försökte kliva ur sängen och resa mig upp på mina ben. Rädslan när benen vek sig och inte orkade bära upp mig. Fy. Det kommer jag aldrig glömma. Tankarna for genom huvudet och jag försökte tänka på vad som hänt. Vad var det för fel på mig? Varför samarbetade inte kroppen? Kröp till toaletten och sedan tillbaka. Och sedan var det där jag fanns. I sängen. Klarade inte av att göra något. Mat var inte att tänka på. Jag befann mig, kallsvettig och hallucinerande i någon form av låtsatsvärld, långt långt härifrån. Fick efter ett tag fatt på chefen och sedan dess har jag inte satt min fot på den arbetsplatsen. I mina tankar så fanns inget annat än att jag skulle vara tillbaka snarast möjligt. Jag hade ju ett jobb att sköta!
Ack så fel jag hade.

Jag har faktiskt inte ens jobbat inom samma yrke sedan den dagen. Bara tanken på det får mig att kallsvettas och känna ångesten växa. Minnet är fortfarande luddigt, suddigt och en aning försvagat. Men med rehab så ska jag nog återfå en hel del av mina förlorade minnen. Som jag i dag enbart vet att jag saknar, trots att jag knappt vet vad det är för minnen, så saknar jag dem. För de är trots allt en del av mig. Och efter så pass många år som nu passerat, med många steg fram men minst dubbelt så många bakåt så har jag nu alltså kommit en liten bit på väg, i rätt riktning, genom att börja arbeta inom en ny bransch. Något som jag tidigare haft ögonen på men inte riktigt vågat ta det stora klivet till att läsa på högskolan för att få rätt utbildning. Nu har jag inte utbildningen, inte än, men ändock har jag fått chansen att arbeta inom yrket. En anställningsintervju och jag hade tydligen egenskaper som mina fantastiska chefer fattade tycke för och ingen är mer glad för det än jag.
För jag trivs.

Jag fortfarande stora tvivel på mig själv. Om jag är rätt person på rätt plats. Varje dag undrar jag om jag gör ett tillräckligt bra jobb för att få vara kvar efter sommaren. Oron finns ständigt närvarande. Självkänslan är låg. Men jag brinner för mina arbetsuppgifter. Jag tycker att det är kul och jag vill…MYCKET. Dock så måste jag som alltid försöka begränsa mig. Att inte ta mig vatten över huvudet så att stressen över att inte hinna med alla projekt tar över. Ja men ni förstår ju. Att förutom mina 100% i arbetstid så har jag även ett personligt arbete på minst 150%  för att överhuvudtaget klara av att hålla mig vid liv. Så. Med det sammanfattat så har jag alltså gått från heltidssjukskriven till att arbeta dubbelt upp igen. Precis som förr. Men. Det är ju så kul. Jag vill så mycket. Ska bara…finna balansen.

Så vad är det då jag trivs med och sysslar med om dagarna?
Vad är det för arbete där jag får skratta, vara kreativ, busa, lära och upptäcka saker hela dagarna? Mötas av stora leenden redan klockan sju på morgonen, när jag själv fortfarande gnuggar gruset ur ögonen.

Barnskötare/Fröken.

Jag har alltså lyxen att få hänga med ett härligt gäng barn och pedagoger på en nystartad förskola här i Leksand. En chans jag är så glad att jag haft förmånen att få och som jag samtidigt klarat av att förvalta på ett bra sätt(hoppas jag). För även om jag har en tung dag, så vet jag att när jag kliver in genom dörren på arbetet så är det svårt att vara på dåligt humör då energin som barnen sprider omkring sig övervinner all trötthet och sura miner som möjligt dröjt sig kvar efter en sömnfattig natt.
Det är ren magi.

Så när rutinerna satts sig och jag känner att jag är lite mer i balans, ja då är det dags att läsa in lite engelska för denna fröken innan jag på distans kommer att läsa till förskollärare. Även om jag tycker att det är enormt roligt att arbeta i butik, som exempelvis Vero Moda och Systembolaget, så är det ändock inte längre givande på samma sätt som mitt nuvarande yrke.
I alla fall inte för mig. Inte nu.

Fröken Hagström kallas alltså numer för Fröken om dagarna.
Känns en aning skumt och helt ärligt så lystrar jag inte omgående när det hojtas efter Fröken, har inte riktigt vant mig ännu men jag jobbar på att förstå att det faktiskt är mig de försöker få uppmärksamhet i från då…

Nu.
Nu ska jag sova. Huvudet bultar och ögonen skelar…så det är bara att ge upp. Om några timmar är det dags att åter kliva upp innan tuppen för att komma i tid till arbetet. Hepp hepp!!

♥♥♥

Lite, för att lätta…

Kollade igenom mina bilder i telefonen i dag och insåg att det är mycket jag inte skrivit om, enbart för att jag prioriterat sömnen före att lätta på trycket. Bra eller dåligt? Ja. Det frågar jag mig varje dag. Under det senaste året har jag lärt mig att när jag successivt skriver ner mina tankar och känslor så blir inte smällen fullt så hård när den kommer och jag inte hinner parera. Det svider lite men inte mer.

Ta som exempel en dag efter jobbet, efter en veckas tystnad här inne, då brast allt för mig. Då hade jag bitit ihop, kör med mitt ”face on” och inte ventilerat minsta lilla. Tårarna sprutade. Jag riktigt fulgrinade, så där hulkande och tjutande. Så som jag sällan gör. Och det gick så långt att Tobbe fick leda mig upp för trappen, lägga ner mig på sängen och kränga av mig jackan. Sedan var jag placerad där. Länge. Orkade bara inte mer. Och den här kvällen gick det bara inte. Jag kunde inte hålla det inom mig längre. Så från och med nu har jag bestämt mig för att försöka låta bli att spärra in känslorna inom mig.

Lite text, några gånger per vecka.

Helgen har passerat.
Tungt, som vanligt, och jag kan erkänna att batteriet inte är så pass laddat som det borde vara men i morgon är det måndag.
En ny fräsch vecka som kommer att tillbringas på jobb, Viktväktarmöte, mamma/mojmoj besök och födelsedagskalas.

Och med tanke på alla dessa aktiviteter så var det nog klokt av Buse att slockna på sitt alldeles egna sätt ”i vagnen” inne på Coop, när vi handlade till kvällens middag. Hyfsat skön sovstil må jag säga.
♥ Lillskrot ♥

Nu sova.
Natti natti!

Glad men saknar…

2016-02-16 21.56.43

Jag är fortfarande inte i fas med livet.
Många tankar som far fram och tillbaka, splittrade och vilsna. Återhämtningen som ska ske under helgen är inte riktigt tillräcklig. Som det har varit de senaste veckorna så har mina helger gått åt till att andas. Mer än så har jag inte orkat. Något som gör ont i hjärtat för det betyder att min son och sambo inte får den uppskattning och närvaro från mig som de förtjänar. Så här i början av veckan så tänker jag att till helgen, till helgen då ska vi åka skridskor eller hälsa på någon…

Där stannar tanken.

Och jag känner mig så frustrerad över detta.
Kan jag inte bara få komma tillbaka. Känna att jag gör något med mitt liv. Att alla dessa viljor, bubblande idéer och känslor får komma ut och fram. Inte stanna i mitt bröst för att orken inte räcker till.

Något som jag är glad för nu när jag åter kommit tillbaka till arbetslivet är att mina idéer och min inspiration börjar återkomma. Det som jag saknat under väldigt lång tid men nu, nu äntligen bubblar det inombords. Nästintill kokar. Men det är där jag måste finna någon form av balans. För som det är nu så fyller jag vid dagens slut, sida efter sida i mitt kollegieblock med saker som jag vill göra och ska komma i håg. Saken är den att det är ett fåtal av detta som slutförs. Något som bygger på min frustration och stress. Vilket gör att det övergår till att bli negativt för mig att vara inspirerad.

Det slog mig nu i dag, att alla mina fullklottrade papper som jag nu har liggande, när ska jag ha ork och tid att slutföra dem på ett lustfyllt sätt och inte under pistolhot? Kommer det någonsin att ske?

Åh.
Jag är så trött på det här.
Kan jag inte bara få vara jag.
Den Ulrika som spritter av glädje, skrattar lite för högt, pratar med intensitet, övervinner rädslor, tror på sig själv, älskar att umgås, ser positivt på livet, älskar utmaningar och tycker att livet är rätt så festligt att leva!

Nothing more. Nothing less.

Tant har ont i ryggen, ajaj!

Och så fick jag i dag bevisat för mig själv att jag numera klassas som gammal. Sorgligt men sant. En sanning som jag än inte har blivit riktigt kompis med men antar att det kommer med tiden. Acceptansen. Att jag inte längre är 20 år och purung utan några som helst krämpor. Någonstans inom mig hör jag en röst viska att vi kommer så småningom att bli vänner…men helt ärligt så är jag ytterst tveksam till hur det ska gå till.

Jag menar, en är väl bara så gammal som en gör sig, eller?
Forever young…I want to be forever young…

005

Vad grundar sig då mitt konstaterande sig på… Jo. Det är som så att under en lång tid har jag gnisslat och gnällt över ett elakt molande och stundtals huggande smärta i övre delen av ryggen. Så där bra placerat precis emellan skulderbladen, väl dolt, så att det är mer än svårt att komma åt för att ”knäcka” tillrätta på egen hand. Men det har som stannat vid detta gnisslande och gnällande. Jag har inte gjort något åt saken direkt. Härdat ut och gjort några tappra försök att få hyfsad fart på cirkulationen och stretcha ut det lilla jag kommit åt.

Men i dag kom den.
Smällen jag mer eller mindre väntat på. Varit vagt medveten om att det komma skall, frågan var bara när. Nu vet jag. Vi hade rörelselek i mattrummet på jobbet i dag och mitt i en rullande rörelse på golvet så small det till. Först kunde jag knappt andas och det flimrade framför ögonen. Tack och lov övergick det ganska så snabbt till att bara göra ont vid inandning och leken kunde fortsätta. Och så snart min rast påbörjades så ringde jag till herr Falkinger för att se om det möjligen skulle finnas någon akuttid till moi att nyttja snarast möjligt.

16:00.
Tur som en tok.

Min rygg behövde lite uppvärmning. Eller snarare ganska så mycket. Smärtan var ständigt närvarande och när det slutligen var dags för att flytta lite kotor till sitt rätta läge…när jag ska andas in…och sedan andas ut för att få höra höga knak och brak samtidigt som smärtan mildras.
Alltså den känslan…

Så befriande.
Och så värt de x-antal hundralappar som det kostade mig.

Så här några timmar senare så är jag öm. Har fortfarande ont och är inte jättekaxig. Inte direkt. Jag känner redan att lite låsningar är på väg tillbaka men hoppas på att lite nattlig vila och en uppfriskande promenad i morgon ska hjälpa mig att hålla det i schack något sånär.
*pepparpeppar*

Men alltså numera officiellt.
Tant Ulrika.
Med ajaj i ryggen.
Suck.

När landningen gör ont.

Himmel vad ont det gjorde att landa efter fredagens besök hos Psykolog Philip. Vi snackar alltså riktig kraschlandning.
Utan fallskärm.
030
Fredagen gick bra, jag lyckades hålla mig uppe utan större ansträngning men sedan hände något på natten. Jag blev orolig, började må illa och hade svårt att komma in i djupsömn. Lördagens morgon startade segt, jag kände att all energi runnit ur mig och jag försökte fundera ut en plan på hur jag skulle överleva dagen. Lusten till att göra något var som bortblåst och allt jag såg, hörde, kände eller tänkte lyckades bli till negativa saker gentemot mig själv. Som så många gånger förut. Men på sistone har jag trots allt varit lite stabilare och klarat av att hantera många av dessa negativa tankar men alltså inte i går. Det fanns inte där. Ingen vilja att ens försöka motarbeta alla dessa inre påståenden.

Själv hemma med Buse, som förövrigt är inte den här fantastiska perioden där allt ska testas, utmanas och självklart göras precis tvärsemot vad vi vuxna säger, allt är ett konstant utmanande och det är mycket diskussioner här hemma kan jag lova. Och nej. Många nej sägs det på en dag. Faktiskt så många att jag börjar tro att det är något fel på mig. Jag tror nästan att jag förvandlats till en tjatkärring. Så vi hade våra duster i går. Flera gånger om. Och känslan av att vara en oduglig mamma spädde bara på hela den där olustkänslan och ångesten som härjade inombords. Men jag försökte i alla fall att samla i hop mig något sånär för att arbeta lite med att bygga om en hemsida som ska vara klar till veckan.
Hur det gick?
Ja min status på facebook säger väl det mesta:
När en sliter sitt hår blir frisyren förstörd????????

Till slut var ilskan, sorgen och allt inom mig i sådant uppror att jag bröt i hop här hemma. Men bara inombords. Inget som jag visade utåt då kampen mellan mig och min son var ständigt pågående. Efter många om och men så kom vi i alla fall i väg in till Leksand. Planen hade hela dagen varit att vi skulle vara på plats på familjedagen på arenan. Så blev det inte. Vi kom till nedsläpp. Eller ja. Buse kom till nedsläpp och jag kom betydligt senare för när jag släppt av honom, då brast allt. Hela min fasad rämnade och där satt jag i bilen med tårarna rinnande. Det gick inte längre. Det gick bara inte. Så i dryga halvtimmen satt jag där. Tillsammans med min lilla Fröken Svår, hon som alltid finns där vid min sida, min ångest och mina tårar. Vilken festlig lördag må jag säga. Men showen lever vidare och det var bara att anamma mottot; Face On-Face Off. Vilket gjorde att jag tog mig till arenan i någon form av dimma. Minnet är vagt från matchen, antagligen för att jag inte var fullt närvarande  men jag vet att i slutändan så vann Leksand.

Så.
Som jag misstänkte redan i torsdags, att det skulle bli en tuff helg, så blev det också. Och jag kan erkänna att det inte känns något lättare i dag. Visst tårarna har jag lyckats hålla inne men mer än så är det inte. Jag sitter i sängen. Befunnit mig i en form av dvala och inte fått någonting gjort mer än att jag bakade scones till frukost. Sedan sinade den lilla energi som jag lyckats skramla i hop under natten. Lille jordfräsen har ju huserat i vår säng i natt och han är precis överallt med sina långa tentakler till armar och ben, vilket innebär minimalt med sömn för mig och T.
Ack du ljuva småbarnsliv.

Ja. Klockan har redan passerat tre. Och mer har inte hänt i dag.
Jag vill så mycket. Men klarar inte så värst mycket.
Helt ärligt vet jag inte vad som är bäst heller.

Att hitta på något eller att bara lägga mig ner och sova?

Den som är vis och har svar får mer än gärna tipsa mig. Just nu är jag rådvill och det lutar mestadels åt att lägga sig ner och ”dö” för en stund.

♡♡♡

I morgon är det dags igen…

Och så har en vecka passerat.
Jag har verkligen inte hunnit med mentalt att dagarna liksom rusat förbi. Det kändes som i går jag satt här på plats i sängen och printade ner mitt inlägg om nuvarande hälsostatus. Vad sjuttsingen hände? Vart tog dagarna vägen? Jag har som ingen aning om någonting.

Men jag vet en sak.
Att i morgon är det åter dags att bege mig till Falun för att träffa Psykolog Philip. Vilket jag inte gjort sedan december månad någon gång. Så från att ha ett besök i veckan till ett uppehåll på nästan 2 månader samt att gå från heltidssjukskriven till att påbörja ett nytt jobb, heltid,  under den tiden…ja, det kanske var en aning dumdristigt. Jag inser det nu. Fast ändock väldigt mycket Ulrika. För så har jag alltid gjort. Kastas mig ut och kört på, med hopp om att det ska gå bra trots att jag har haft den ihärdiga och irriterande varningsklockan ringandes i bakhuvudet och som självklart totalt ignorerats. Det är så jag gör.

Hittills har det gått sisådär.
Eller ja.
Det har gått bra. Och det har gått mindre bra.
Men jag har överlevt så här långt.
Jag har faktiskt det.
Det är ju ganska starkt jobbat egentligen.

Processed with VSCO

Men i morgon är det alltså dags att åter stanna upp, reflektera och försöka samla i hop alla intryck, tankar och känslor som jag inte hunnit landa i den senaste månaden. Det är så mycket som hänt. Tankar som cirkulerat. Nätter utan sömn. Känslor i mängder som varit i omlopp och jag har faktiskt inte hunnit med att sitta ner och sortera. Nu vet jag inte riktigt om det går. Om minnet finns där. Det är ytterst tveksamt. Bara jag tänker tillbaka på dagen som passerat, så kan jag knappt minnas vad som hänt. Helt galet. Och väldigt skrämmande. Som en lite extra krydda på min rivstart efter sjukskrivningen  så har jag även varit utan röst en vecka. Den bara försvann en dag på jobbet och till en början var jag så säker på att det var någon bacill som retades med mig… Tills det att jag pratade med min kloka chef och hon nämnde att mitt mående faktiskt kan vara en orsak till att rösten sviker mig. Tidigare har det skett ungefär en gång om året, vilket jag viftat bort som en förkylning, men de senaste åren har det inträffat betydligt oftare. Och vid närmare eftertanke så insåg jag att det var precis innan jag blev inlagd på Gökboet, som min röst senast var på vift och jag var mer eller mindre ”stum” under en veckas tid. Det känns som att det stämmer in ganska så bra på mig att mående spelar en stor roll vid de tillfällena som rösten gett vika.

Men i morgon ska jag alltså försöka vända ut och in på mig själv. Återigen dags att försöka nå den allra innersta kärnan, den som inte ens jag själv har tillträde till. Jag känner redan nu att det kommer att bli en stor utmaning efter två månader av total tystnad. Det kommer att vara svårt att öppna upp och släppa ut. Jag orkar ju inte rota där. Men jag vet att jag måste.

Bläää är det enda rätta sättet jag kan uttrycka mig på nu. För jag vet redan nu att helgen kommer att bli mentalt trökig, precis som alltid när jag varit ner till PsykologPhilip. Mental baksmälla som jag kallar det. Och för att återhämta sig brukar det ta omkring två dagar att repa sig, så min tanke är att jag ska vara i någorlunda fas måndag morgon. Jag torde vara det med två dagars ”vila” och reflektion. Jaja. Ni förstår nog. Det får vara så här ett tag till. Det är bara att acceptera. Men en vacker dag ska väl förhoppningsvis skärvorna av mig själv vara tillräckligt väl limmade för att orka stå emot lite stormvindar då och då. Det är mitt mål. Siktet är inställt och jag hoppas innerligt att jag med hårt arbete kan nå detta innan årets slut.