”Lagom- men ändå dyster”

IMG_20120721_001510Jag är i en fas just nu där jag inte riktigt kan formulera orden på ett bra sätt. Det låser sig. Som alltid när jag vandrar runt i mellanmjölk. Jag har märkt det, att jag har så mycket lättare att uttrycka mig när jag är högt upp i det blå eller långt ner under jordens yta…ja ni vet, där nere i myllan och kryllar.

Så hur mycket jag än vill ha mitt liv på en mer lagom nivå så kan jag nu känna att jag saknar min förmåga att uttrycka mina känslor. Visst, jag har alltid haft svårt att uttrycka mig verbalt men i skrift har det aldrig varit några problem. Nej. Det har alltid varit min ventil att få låta orden flöda. Kommer verkligen mina ord försvinna om jag blir den Ulrika som vi just nu strävar efter? Jag vill verkligen inte förlora den delen av mig själv.

Nu har jag dock befunnit mig i det tillståndet som vi har strävat efter i terapin. Det tillståndet där jag är lite mer ”lagom-menändådyster” fas och jag tycker inte riktigt om det. Det är så likgiltigt. Inget känns som någon mening. Mest bara blaha blaha. Det blir varken bu eller bä. Dock är det lagom. Och det ska tydligen vara bra för mig. Men jag börjar bannemig tveka. Det gör jag. Det känns så inte jag. Möjligt att det bara är ovana men samtidigt borde jag väl känna en lättnad när livet hamnar i mer ”lagomläge”?
Men det är inte så jag känner.
Tyvärr.

Dagarna går.
Och orden de…de sitter som i ett skruvstäd.
I flera dagar har jag tänkt. Känt. Hoppats. Försökt. Men det vill sig inte. I mitt huvud formas texterna. Men det är ingen som känns naturlig och bra att dela med mig av. Ingen text som är begriplig för den oinsatte. Det vill säga alla utom jag själv. Kanske har allt det här att göra med den stora förändring som är på gång i mitt liv. Att jag är livrädd för det som komma skall, så rädd att jag inte kan känna någon glädje. Eller jag törs inte. Men nu har alltså nedräkningen börjat. På måndag är det dags. Det är alltså mindre än en vecka kvar. Och jag är konstant skakig. Känner mig gråtfärdig. Vill så mycket. Men orolig för vad jag ska klara av. Har min tid med terapi gett så pass mycket resultat att jag klarar av denna nya utmaning? Eller är det för tidigt?

Jag vet varken ut eller in.
Det enda jag vet är att jag inte på långa vägar är där jag vill vara.
Frågan är NÄR och OM jag kommer att komma dit?

Jag vet faktiskt inte.
hjärta
D
en här dagen, är ingen dag jag vill minnas.
Allt som kan gå fel, det har gått fel. Och jag har uppenbarligen inte kommit så långt i min behandling att jag kan hantera dessa motgångar. För när jag och Buse skulle åka in till Noret för att handla till middagen så kom tårarna. Uppgivenheten.
Så där satt jag i bilen med tårar på kinderna…på gränsen till att börja fulgråta. Men jag bet i hop, jag lät de tårar som rann bara vara där.
Som så många gånger förut, med en känsla av utmattning.

Så jag antar att om jag inte svarar när ni hör av er. Då är det för att jag inte orkar hålla mig själv ovan ytan. Jag känner redan hur matlusten är som bortblåst och tröttheten brutalt övermannande samtidigt som jag absolut inte kan sova när tillfälle ges. Natten som gick var jag vaken…ungefär hur länge som helst. Kanske sov totalt två-tre timmar på morgonkvisten.

Det värsta är att det som fick bägaren att rinna över denna gången…
det får vi tala mer om en annan gång. För jag orkar ärligt talat inte mer i dag. Nu vill jag bara lyssna på Adele och försöka glömma allt.

Om så bara för en liten liten stund.

Rea? Jävla pucko!

Mellandagsrea.
Aldrig mer. Eller, jag vet ju vid det här laget att jag aldrig ska säga aldrig. Men seriöst. Denna hysteri. Stress. Alla tomma, trötta blickar som hastar fram som om det inte finns någon morgondag. Varför? Jag förstår självklart att det går att göra fynd. Absolut. Barnkläder är kanoners att hålla utkik efter men är det inte meningen med julen att ta det lugnt och strosa…kika lite, klämma och känna för att sedan eventuellt göra några fynd? Inte bete sig som en galen människa som inte har ett uns av vett och etikett kvar inom sig efter julens firande. Det är på riktigt, skrämmande!

Men det började bra. Ska absolut inte klaga. Men efter ett litet tag så visste jag inte vart jag skulle ta vägen och ville inget hellre än att fly. Luften var kvav, det var människor överallt som jäktade och all deras desperation hängde som ett tjockt täcke ovanför oss. Vi gjorde några kap till Buse och sedan fick jag med mig ett par byxor att använda nu när det vankas arbete inom kort. Vikten och jag är knappast överens vilket innebär att inga kläder passar. Inte på långa vägar. Men nu så har jag åtminstone ett par byxor som jag kan tränga mig ner i, några baslinnen och en tröja. Allt till ordinarie priser förutom den sistnämnda tröjan.
Joråsåatte.
Rea, vad är det?

2015-12-27Tröja/HÄR, Jeggings/HÄR, Linnen/HÄR

Att till slut få slå ner arslet i bilen, om än en kall sådan, med vetskapen om att vi skulle åka hemåt, det var en fröjd. Så till den grad att jag somnade. Buse likaså. Det säger allt. Nej. Jag är ganska övertygad att om jag ska på mellandagsrea någon mer gång i mitt liv så kommer det förmodligen att ske…online eller, om i nödfall, enbart innebära ett besök hos Polarn & Pyret.
Resten får vara.
För ja örk int.

Efter denna sjukt uttröttande upplevelse så plockade vi i alla fall upp Gudfar och intog Gårdscaféet för lite umgänge. Eller. Snarare två stycken herrar skulle titta på hockey och var sugna på att dricka öl. Så, så fick det bli. Jag fick hålla mig till varm choklad och underhållning av Buse då mitt intresse för hockey är ganska så ljummet. Men varm choklad och Buse, det är inte illa det inte.

Jo men visst.
Annandagen på Kupolen.
Hualigen vilken pärs.
Tack och lova att det är ett år till nästa gång!

Svängigt värre!

Den här videon postade jag på Instagram dan före dopparedan men jag bjuder även er på den då jag tycker att vi gör så galet grymma moves.

Och så vill jag såklart passa på att önska Er alla God Fortsättning! Här laddas det för mellandagsrea på Polarn och Pyret, något som vi antagligen inte kommer att vara ensamma om.

Haha.
Får se om jag är lika stöddig i morgon runt lunch.

Att förbereda…

Tre dagar till julafton.
Hemmet ser ut som kaos.
Julklapparna är inte inhandlade.
Och de som är inhandlade är inte inslagna.
Bingolotterna saknas.
Pepparkakorna är inte bakade.
Julkorten är inte skickade.
Den obligatoriska kolan är inte tillverkad.
Listan är oändligt lång.

2015-12-21 18.37.35

Men granen är i alla fall klädd.
Och det blir jul ändå.

Det vet jag.
Men nog svider det inombords när jag ser att mina, om än något vaga, försök till att skapa julstämning raseras så enkelt.
Jag kan känna mig så trött på att vara superwoman i dessa juletider. All denna stress och press som jag själv lagt på mig. Och då kan en fråga sig varför i hela friden jag sätter upp dessa krav på min lista och får prestationsångest. Svaret är enkelt. Jag vill göra det bästa för min son. Att han ska få växa upp med fina minnen om en jul utan stress och minnas barndomens jular som fyllda med värme och kärlek. Så det blir som att jag hugger mig själv i foten när jag själv stressar och pressar så här dagarna innan. Inom mig så vet jag så väl att barn läser av sinnesstämningar lättare än en kan tro och jag ska verkligen göra mitt yttersta för att nu i kväll, enbart välja ut det mest nödvändiga från listan och bocka av dem. Känna att det jag genomför är i lagom nivå och acceptera att allt inte kan vara perfekt.

Att det jag gör.
Det gör jag så gott jag kan.

Snälla tomten!

Återigen är Fröken Hagström i ”farten”.
Långsammast i Sverige. Jag har gluttat, sneglat, pillat och funderat angående dessa gobitar länge. Väldigt läääänge. Osäker på om de skulle passa i vårt hem men nu, när jag tänkt klart, nu när jag känner att de vore klockrena här hemma. Ja. Då, då är de helt slutsålda förutom hos två butiker i detta land. Hur i helskotta lyckas jag? Det är ju inte direkt första gången detta inträffar heller. Att jag ska tänka i tid och evighet för att sedan stå där utan…
Jag blir så matt på mig själv.
Suck.akerkulla-paslakan-orngott__0389654_PE319313_S4

Åkerkulla/ IKEA

Ja.
Jag kan bara hoppas på att tomten ser detta och har vägarna förbi någon av de två Stockholmsbutikerna och tycker att jag förtjänar dessa sängkläder efter detta år som varit en berg och dalbana utan dess like. Nog för att jag gillar karuseller. Men inte i denna omfattning. Kanske har det med åldern att göra men lite lugnare hoppas jag sannerligen att kommande år blir.

Men snälla tomten.
Snälla, snälla, snälla!!!

Mjuka klappar, ja tack!!

Jag har inte riktigt kommit in i julfeelingen ännu. Musikhjälpen flödar i bakgrunden, något som brukar vara startskottet för mig…men inte i år. Vet inte riktig vad det beror på. Det vill sig liksom inte.
Kanske är det för att det pågår så mycket inom mig. Tankar och känslor som gör så att jag inte riktigt kan slappna av och bara vara. Som jag brukar. Känna in julen och dess värme. Visst har jag gjort så gott jag kan. Vi har klätt granen, julpyntet är framme i den mån vi får plats med det och luciafirande på förskolan fick vi njuta av för ganska precis en vecka sedan. Men ändå. Jag känner att det är något som saknas. Och mycket därför, så har jag helt glömt av och förträngt att publicera någon önskelista till min lille Buse.

Men här kommer den:

2015-12-171

Och nu kommer antagligen någon att skrika rätt ut när jag enbart publicerat kläder på bilden. Att barn inte gillar mjuka paket osv.

Visst kan det vara så. Absolut. Men inget barn tycker om att frysa och gå bar om rumpan mitt i vintern. Ekonomin är lite skral nu och då han växer konstant(när kommer den däringa ”växtpausen” som alla pratar om?) så är det nu dags att fylla på garderoben igen. Det gör att vi känner att det är bäst att önska sådant som verkligen kommer till användning. För leksaker, det har han. Massor. Och kommer garanterat att få påfyllt titt som tätt.

Så i år är det mjuka paket som gäller till Buse. Huvudsaken det är papper och snöre runt om det mjuka så att det är något att slita upp, då tjusningen för paket sannerligen har väckts till liv!

Länkar till alla plaggen har ni här:
 Röda Byxor/Grå strumpor/Marin-randig pyjamas/Älgpyjamas
Morgonrock/One Piece/Röd Jacka/Klassik randig tröja/Björnpyjamas
Rutig skjorta/Randig underställströja/Randig underställsbyxor
Blå strumpor/Blockmönstrad tröja

Chocolate chip cookie eller strawberry?

I morgon är det dags att för första gången på väldigt många månader att besöka min fina vän och magiker Nathalie. Det är dags för henne att utföra sin magi på mitt barr som just nu mer på minner om ett skatbo. Något som jag vant mig vid de senaste månaderna men nu…när det är så nära blir jag så otålig och vill bara slå mig ner i stolen närmast fönstret på salongen.

Men snart. Snart är jag där. Det är bara ett fåtal timmar kvar och nedräkningen kan starta.

Fick ett önskemål av Nathalie på inspirationsbilder, så att hon kunde få ett hum om vad jag är sugen på…vilket var lättare sagt än gjort. För jag har nämligen under dessa månader lyckats samla på mig en gedigen samling frisyrer och kulörer. Och ni som känner mig vet, att det bara ska finnas en sak att välja på, annars blir beslutsångesten för stor och just nu sitter jag här med huvudbry. Vad ska jag satsa på? Mörkare, ljusare, rödare, bronde, mocca blonde, strawberry, chocolate chip cookie, baylage eller ombre? Oförändrad längd med enbart fräschare toppar, kortare bob eller Lob?

2015-12-13 12.00.51

Här har ni i alla fall moi i egen hög person. Så aktuell bild som det går att få på denna människa. De gråa håren frodas mitt uppe på motorvägen, de trassliga topparna blundar jag för så fort hårborsten plockas fram och den saliga blandningen av nyanser i huvudet…ja, det är onekligen så att min alldeles egna magiker har lite att arbeta med i morgon.

Men vad tycker ni, av mitt lilla inspirationskollage ovan(detta är ungefär en tredjedel av alla mina bilder) att jag ska satsa på?
Vilken är er favorit?

bilder: diverse instagram konton, google & från grymma Elin Johanson

När något blir så fel…

Jag har haft så mycket känslor inom mig som har stormat runt sedan förra helgen då vi hade pyjamasparty hemma hos våra fina vänner. Och det är och har varit mycket vacklande fram och tillbaka.

hjärta

Det var så mysigt att vara där tillsammans. Alla barnen med sin härliga energi och vi vuxna som samtalade så gott det gick samtidigt som vi lagade mat och bara var. Inget konstlat. Bara värme.
Någonstans efter maten och mitt i Idol så började dock Buses energi ta slut och han kunde inte sitta still av rädsla för att somna och missa något roligt. Inga konstigheter. Men på något konstigt sätt så växte även öronen igen allteftersom tröttheten intog hans lilla kropp, det var verkligen som att prata med en döv. Vad jag än sade så fick jag ingen respons. Och jag kände hur mitt tålamod tröt mer och mer, förmodligen för att jag också var ganska så trött efter en lång dag med mycket fix, toppat med en skvätt stress. Så till slut så brast det helt enkelt för mig. Jag röt i från.

Och det kändes så hemskt. För där och då försvann allt det mysiga för mig. I samma sekund som jag sade i från till min lilla spralliga Buse så blev det obekvämt och jag kände mig enbart som en börda för sällskapet. Jag ville sjunka genom jorden. Dunsta. För det kan omöjligt vara trevligt när jag som gäst beter mig som en tjatig och gnatig kärring. Det dödar stämningen. Och det är väldigt svårt att förklara vad som hände inombords men enklast är väl att säga att tankarna som tänktes där och då fick ångesten att klubba mig totalt. Hårt. Och brutalt.

Efter denna incident så skedde allt som i en ångest dimma. Totalt ofokuserad, ledsen, rädd och ensam. Vilket jag inte var. Nej. Jag hade massor av kärlek och värme runt omkring mig men mina automatiska tankar hade redan tagit över mitt sinne och mina känslor, så till den grad att jag inte var mottaglig för omgivningens omtanke.

Barnen kröp i säng. Men det enda som härjade inom mig var sorg. Hela natten virvlade tankarna runt inom mig och jag sov inte mer än två timmar. Jag lyssnade till busarnas snusande andetag, försökte dämpa ångesten och känna glädje. Att jag ens somnade är ett under men förmodligen ren utmattning.

Jag fastnade. Så totalt.
Det enda jag kunde känna var att jag var en bördan på deras axlar. Blytyngden Ulrika. En känsla som är så fruktansvärt smärtsam. Det har och kommer alltid att vara min värsta fasa, att tynga någon.
Med mina problem. Mina känslor. Min blotta närvaro.

Och nu har det gått över en vecka sedan pyjamaspartyt och jag känner mig fortfarande…vilsen.

hjärta

Under tisdagens samtal hos PsykologPhilip, där pratade vi om just detta. Det var oundvikligt med tanke på att det härjat inom mig dygnet runt sedan det inträffade. Och vi vände och vred på mina tankar. Ut och in. In och ut. Fanns de någon sanning i dem? Eller var de bara tankar som gick att motbevisa?

Incident: Bråkade med Buse.
Tankar: ”Varför åkte vi hit”? ”Vi är bara en börda”.
Känslan som kommer av tankarna: Nedstämdhet. Besvikelse.
Alternativ tanke: ”Kan ju bli bra ändå” ”Om vi var en börda så skulle våra vänner säga det till oss”

Ungefär så där ser vårt tankebollande ut.
Och PsykologPhilip ställde denna fråga som ett exempel:

Hur tror du att Buse upplevde kvällen? 
Skrattade han, lekte, surade, gnällde eller busade?

För det är så, att även om jag blev arg på min lilla Buse så vet jag att han hade så roligt. Jag hörde att han skrattade högt tillsammans med sina idoler/kamrater, lekte med alla dessa leksaker som tänkas kunde och hittade på bus. Att jag var arg, det glömde han snabbt bort och såg till att njuta av kvällen i stället. Något som jag inte klarade av. Där och då, tillät jag min automatiska tankar att vinna, och därmed även förstöra min kväll. Och så även min kommande vecka.

Så här i efterhand blir jag mest ledsen. Känner sorg. Över att det är så svårt att tänka rationellt och logiskt. Att hindra allt från att gå överstyr och göra att det slutar så här. Där jag, som nu, går och ältar saker i veckor. Där jag, som nu, inte riktigt kan komma överens med mig själv om vad som är sant och inte.

För trots att jag nu har kommit överens med mig själv om att Buse hade en av de roligaste kvällarna i sitt liv där och då, trots sina elaka mamma. Trots det så hänger min värsta fasa kvar, att vara en börda. Hur jag än ruskar på mig och vad än PP försökte med så kan jag inte riktigt bli kvitt den tanken. Mestadels för att när jag väl får en vän, så vill jag inte skrämmas så att jag förlorar en av de få i mitt liv som jag litar på.
Antagligen inte så lätt att skrämma denne men ändock.

Men nu i kväll, känner jag en liten lättnad av att jag åtminstone lyckats komma över 50% ångest från denna kvällen. Det betyder att jag halverat den och kan känna en aning glädje över att vi var där. Att jag inte gav upp och åkte hem när allt inom mig sattes i gång. Jag gick inte runt ångesten den enklaste vägen, i stället gick jag rakt igenom den, härdade ut och överlevde.

IMG_20151214_215024-1Fri är jag inte. Långt ifrån. Trots allt 50% kvar.Och jag undviker. Så mycket jag bara kan. Törs inte riktigt få veta  sanningen än. Om det är så att mina tankar kan vara sanna som jag befarar.
Eller om de kanske bara är ren och skär idioti. Men jag vet. Jag vet att det enda sättet att för mig att bli kvitt dessa procent är att möta min rädsla. För att se om jag har rätt eller fel.

Mina känslor efter fredagens pyjamasparty blev inte direkt bättre av att både jag och Buse var totalt slut på lördagen av för lite sömn. Efter en totalt kass lördag så bröt vi båda i hop i gråt. Tillsammans satt vi där i bilen och tårarna rann ned för våra kinder. Av trötthet, utmattning och frustration. Buse löste, efter en liten stund, situationen genom att sluta sin vackra blå ögon och sova en stund. Klok liten kille. Under tiden han sov försökte jag hulkande samla i hop spillrorna av mig själv och lappa i hop, bäst det gick.

Resterande del av lördagskvällen var som ett vakuum. Och min känslor från fredagens pyjamasparty blev som mer sanna där och då. Allt förstärktes såklart av den totala bristen på energi och det fanns inte en tanke där och då att försöka tänka på dessa alternativa tankar.

Ja.
Och sedan har detta hängt med mig.
Jag har försökt att vara osynlig och inte göra alltför stora avtryck den senaste veckan. Det som för mig är stora problem och bekymmer kan tyckas av min omgivning som obetydliga och onödiga att slösa energi på. Jag vet det. Men jag har lärt mig de senaste veckorna att jag är en riktig känslomänniska och att jag verkligen måste lära mig att hantera känslorna och tankarna. Var för sig. Och verkligen vara konstant uppmärksam för att inte blanda dessa två. Det blir inte bra.
Det blir inte bra någonstans.

I morgon är det tisdag igen vilket gör att det är dags för en tur till Falun. Denna veckan ska vi prata om ”lagom” beteenden.
Men nu så är hjärtat lättat och även om mina ord kan tyckas svamliga och röriga så är detta något jag var tvungen att få ur mig. Utan tanke, bara skrivande från hjärtat, för att få lite ro i själen. Och inom mig så lever hoppet än om att dessa blottningarna ska dämpa ångesten. Att jag inte ska uppleva det som lika ”sant” när jag fått ner det på pränt.

Hur det går med den saken. Det återstår att se.
Nu sova för att orka med morgondagens alla uppdrag.

Go Natter!

Här är jag!

Får jag be om största möjliga tysssssstnad…

Ja, ungefär så det har varit här inne. Inte ett ord har jag fått ner i skrift. Det har varit en vecka som har varit upp och ner inombords. Men jag tror att det får benas upp i separata inlägg för jag känner att jag inte riktigt kan sortera mina tankar just nu. Bara lite för trött i dag. Vi har haft fin kvalitetstid tillsammans i dag då temperaturen på Buse visade på 38,2 i morse och därav ingen förskola. Bättre att vara hemma och mysa. Så det är precis det vi har gjort. En aktivitetsnivå som varit alldeles lagom så här en fredag. 2015-12-05 16.08.53Helgen är här.
Och det är väldigt efterlängtat. Jag vill nämligen att min känsla ska vara lite bättre efter denna helgen än föregående. För mig. Då det var mycket ångest inombords efter förra helgen så var det också det som avhandlades hos PsykologPhilip i tisdags. Men jag ska inte gå in i dessa tankar nu och analysera, det är inte en värdig inledning på helgen.
Så det spar vi på.
Alltså att analysera.

Lite fredagsmusik och snart fredagsmys,
varmt välkommen helg!!!

Att ha varit på pyjamasparty!!!!

I går var det fredag. Och Buse var pepp från det att han vaknade då han visste att det vankades pyjamasparty hos favoriterna efter förskolan. Så när klockan slog halv fyra var det en överlycklig liten kille som kom studsande, redo att tacka för sig och åka hem för lite helgledigt.

Och sedan var det full rulle.
Handlade på Hemköp med EddieEbba som Buse säger. Tacos, julmust och pipi på menyn. Fredagsmys extra allt. Efter det, när vi till slut tagit oss ut ur affären utan att jag fick ett nervsammanbrott, så intog vi köket hos Bergströms. Hungern var ständigt närvarande hos hela gänget men barnen körde bil och roade sig på egen hand så det gick ganska så snabbt och smidigt att få fram maten på bordet.
Buse åt som att han inte sett mat förut. Förmodligen för att det var mängder av favoriter framdukade såsom spetspaprika, gurka, majs, salsa, banan, melon och köttfärs. Två stora portioner och jag var riktigt imponerad.
Heja Buse!!

Idol var såklart givet denna kväll. Min stora favorit Amanda levererade som vanligt och jag är verkligen så imponerad av henne. Så galet duktig brud!!!

När det var dags att sova så hade våra små Busar bestämt sig för att sova tillsammans. Självklart! Är det pyjamasparty(utan pyjamas) så är det klart att det ska delas säng. Det är ju som en del av hela grejen. Men jag kan villigt erkänna att jag hade svårt att se att min Buse skulle klara av att komma till ro med sin idol sovandes jämte.

0512-2015-1235158954755438246

Men så skönt att mammor kan ha fel i bland. Jag läste saga och sedan släcktes lampan. Och då började snurrandet, fnissandet hos dem båda och en liten Buse som retades med sin idol. Allt för att inte somna. Till slut sjönk jag så lågt att jag ”hotade” med hemfärd på en gång och då gav han upp och lät idolen vara i fred. Senare än vanligt så somnade en liten kille sött bredvid sin kompis och därefter låg de och snusade sött tillsammans med sina kaniner samlade i en hög emellan dem.
#såsötanärdesover

I morse var det vildarna som sov längst. Såklart. Vad annars. Två femtedelar av familjen åkte i väg på hockey tidigt, innan vildarna vaknade ens. Sedan var det full rulle för att få en trött Buse att samarbeta för att komma i väg till ishallen i tid för grabbarna träning. Något som fick sisådär men vi kom i tid. Det är allt som räknas. Men visst ville jag slita mitt hår i ren frustration innan vi kommit på plats. Vi är nämligen i en ”tjat och -gnat” period just nu.
Jag känner mig som en satkärring.
Ska det verkligen vara så?

Tror nämligen att Buse har tappat hörseln.
På riktigt. Det är säkert. Den är som bortblåst. Typ jämt.

Så ett pyjamasparty senare och en morgon i ishallen så är vi nu hemma igen. Trötta men nöjda. Och jag försöker att se några år framåt när det är min tur att vara(vad jag förmodar) hockeymamma som ska hänga i kalla ishallar tidiga helgmorgnar och sena vardagskvällar. Tjohooo!!!

Hmm, hoppet om att Buse är en hästkille lever fortfarande inom mig!!
*hoppashoppashoppas*