Hollow Talk.

3011-2015-1144653591839486857Vaknade med förkylningen från h*lvete i dag. Jag skämtar inte. Bihålorna har återigen ”tjocknat” igen, halsen river och huvudet känns ungefär som att det ska sprängas snart. Så det kanske inte var så konstigt att jag kände mig ur fas i går. Vet ju att jag alltid reagerar med matthet i kroppen när det är virus som härjar inombords men tänkte inte så långt i går…trodde bara att det var sömnbristen som spökade. Så något maraton har det inte blivit av i dag. Däremot har jag registrerat varenda intag av mat som gjorts i helgen och det kommer att bli ett plus på onsdag. Det här går inte att rädda upp. Inte på något jäkla sätt. Men nu är det som det är.

Så min måndag blev en dag i sjukdimman där det mest ansträngande var att jag kollade på sista avsnittet av Bron och vill ha mer. Hoppas, hoppas, hoppas innerligt att det kommer en säsong 4, för jag älskar verkligen karaktären Saga Norén, polis på länskrim i Malmö och hennes kollegor. Har ni kollat på denna säsong? Gillar ni serien lika mycket som jag gör?

Men min hjärntrötthet efter lördagens festligheter hänger alltså kvar och jag vill faktiskt inte åka till PsykologPhilip i morgon. Det är alltid så svårt att fokusera när jag inte är i form. Tankarna fladdrar så okontrollerat att jag har svårt att hinna med att greppa dem. Som att jaga en liten ettrig fluga. Typ hopplöst. Och jag måste ha mina tankar, annars  så kan jag inte ge PsykologPhilip svar på sina frågor. För det är inte direkt så att vi bara sitter och tjattrar om vädret när jag är där, nej, varenda ord som sägs där inne, de orden är framplockade ur mitt inre. Och för att komma åt dem så krävs det så enormt mycket av mig själv. Ett ständigt lockande och pockande. Djupt grävande och eftertanke.
100% Ulrika, varken mer eller mindre.

Ok. Nu har jag gnällt klart. Jag är sjuk.
Och ja, jag har dragit på mig offerkoftan i dag då den kändes så väldigt passande och tycker såklart väldigt synd om mig själv.

Äsch.
Lite sömn på det här så…

Första advent. Jo men visst!

Första advent.
Så mysigt med alla adventsljusstakar och stjärnor som lyser upp våra hem i det här kompakta mörkret. Spotifylistan med blandad julmusik som legat vilandes sedan förra året har dammats av här hos oss och spelas på repeat. Något som skänker ett skönt lugn och harmoni hos mig. Men längre än så har vi inte kommit i vår lilla röda stuga. Musiken kirrad men sedan blev det tvärnit. Jag skulle faktiskt mer än gärna vänta med att ha första advent tills nästa helg då jag ligger lite efter med pyntandet och ännu inte packat upp ljusstakarna/stjärnorna(!!!!!!) ur sina kartonger.
Och det är så pinsamt.

För är en sån här som jag är. En person som verkligen älskar julen(absolut inte julklappshysterin) är det fruktansvärt att ligga så här långt efter. I vanliga fall har jag planerat klart i november vad som ska pysslas och fixa med det. Men inte i år. Jag är verkligen så galet ur fas att det är svårt för mig själv att greppa. Dock har jag verkligen gjort tappra försök att komma i kapp den här helgen. Liksom arbetat för att fatta och förstå, att nu, Nu är det hög tid att plocka fram julen. Men att vara sist i kommunen med ”pynteriet”.
Ja.
Någon måste vara det också.

I går inleddes alltså försöken att något sånär komma i kapp genom att följa med Tobbe och brandkåren på julbord i Rättvik. Något som var riktigt riktigt trevligt. Och tro nu inte att det är själva buffén och frossandet som lockar mig och får mig på fall. Inte en chans. Nej, det är det så enkla som att få umgås helt kravlöst med lättsamma människor. Som mig själv, Ulrika.
Det gillar jag.

Kvällen började med bowling. Haha. Inte min bästa kväll spelmässigt om jag säger så men jag hade roligt. Det hade jag. Egentligen det enda som räknas(även om den dåliga förloraren inom mig grinade riktiga krokodiltårar, buhuuu). Men jag försöker varenda gång intala mig att det enda som krävs är att ha roligt, på riktigt!!! Men det är svårt. Samtidigt som jag nu, med lite insikt om hur jag fungerar i tankesätt, insett att detta är en del av min perfekta sida. Min strävan efter att alltid leverera på topp. Och när jag misslyckas. Ja. Då blir det som det blir, jag blir besviken på min insats. Känner ett misslyckande. Men vid sådana här tillfällen, i sociala sammanhang, då håller jag det inom mig. Jag skulle aldrig visa det. Inte en chans.

Julbordet kom därefter. Ja, där jag mest var intresserad av sällskapet. All den däringa maten fungerar mest som bukfylla, en möjlighet att slippa gå hungrig, för min del. Men sällskapet. Oj så trevligt det var. Trots att jag var nykter och inte de övriga så kändes det inte som att det fanns någon märkbar skillnad. Vilket för mig är så otroligt viktigt. Att helt enkelt bara kunna skratta, prata och dansa utan att för den skull känna sig som den ”nyktra” i sällskapet. Värdefullt som attsicken om du frågar mig.

LrMobile2911-2015-0219600314296159440

Kom hem någon gång mitt i natten. Trött. Ohh ja. Men ändå med en tillfreds känsla i kroppen som jag tycker om. Mycket. Somnade efter ett tags snurrande i sängen med min lille jordfräs tätt tätt intill. Som ett plåster ungefär. Det är kärlek det.

 Några få sovtimmar senare vaknade jag, något sömndrucken med jordens huvudvärk, till jordfräsens snicketisnackande. Och när mojmoj vaknade på nedervåningen, då var bara det bara att börja dagen trots de grusiga ögonen.
Men helt ärligt så var jag inte så sugen. Inte alls. Jag ville bara somna om. Allt för att få en möjlighet att vakna upp, någon timme senare och känna en lite piggare aptit på livet. Men när vi har mojmoj här på bestämd tid(tågtider att passa) då är det bara att skrapa ihop skärvorna för att få så mycket tid som möjligt tillsammans. Vi måste ju passa på liksom!

Tack och lov är min mor en väldigt förstående och kärleksfull mor. Och vi umgicks på den nivå som jag för dagen klarade av. Vilket självklart innebar ett besök på julmarknaden inne i Leksand. Ett måste. Tyvärr visade sig inte vädret från sin mest smickrade sida i dag. Inte om en som jag gillar vit snö och vinterkyla. Ååååh nej. I dag var det snarare blåst, regn och en obehaglig ruggig kyla. Typ som vädret en tråkig midsommar. Men vi var i alla fall där. På julmarknaden, tillsammans, tappert kämpande för att finna den. Julstämningen.

Jag, mojmoj och Buse.
Det är fint så.

hjärta

Så kanske. Kanske kommer jag att hinna arbeta upp min borttappade julkänsla till nästa helg. Jag menar, om jag fortsätter i den här takten så kan det väl inte vara en omöjlighet.

Utöver julmarknad och tårigt farväl till mojmoj så har vi hunnit med ett  akutenbesök då min sambo lyckats med bedriften att få en flygande spik i ögat(låter värre än det är), Macedonken(gaaahhhh, för andra gången denna vecka) och en söndag i konstant nykter-bakis-dimma så ska det sannerligen bli skönt att nu tvätta väck ansiktet och krypa ner i sängen som bäddades ren i förmiddags. Ljuvligt.

I morgon är schemat fullspikat då det är hög tid att avverka några maraton för att inte pluset på vågen ska bli alltför hemskt när jag står där på onsdag eftermiddag tillsammans med Coach Anna och våndas. Medveten om att orsaken faktiskt är denna söndagens trötthet. Och inte julbordet som jag först trodde. Men. Jag ska göra allt i min makt för att minimera skadan.
Så gott det går.

Hoppas på återseende i morgon.
Nu attackhångla kudden.
❤❤❤

Sammanställning ”so far”!

Ni som följt mig ett tag vet att jag kämpar med min vikt. Detta främst efter att en medicin som jag fick ordinerad på Gökboet fick min vikt att skena uppåt. På mycket kort tid eskalerade det hela. Alla kläder växte jag ur och känslan för mig själv…ja, det är väl helt enkelt enklast att säga som det är/var: Jag äcklas av mig själv. Undviker allt vad speglar och skyltfönster heter, då bilden som möter mig är allt annat än vacker och smickrande.

För en tid sedan fick jag avbryta medicineringen av Mirtazapin, det som fick mig att sova bättre men samtidigt vikten att öka. En avvägning som känns helt rätt i efterhand. Visst, jag sover så mycket sämre. Det gör jag. Snittar 3-5 timmar per natt numera men det kan jag ta.
Faktiskt.

Må låta ytligt av mig. Men jag är bara ärlig. Att må dåligt i sin kropp och känna att orken inte finns där, det är hemskt. När jag inte klarar av att stoja och stimma med min son. Då tacklar jag hellre lite sömnbrist. Sådetså.

I alla fall så har jag fått in en ny rutin sedan jag blev ”kassör” hos min coach Anna på Viktväktarna Gagnef och det är att jag väger mig varje onsdag. Undviker det inte längre och skriver upp allt, precis ALLT i checklistan och det har gett de resultat jag önskar. Vilket är så himmelens skönt. Sakta men säkert går vikten neråt och då svälter jag mig inte, äter precis vad jag vill men får antingen röra mer på fläsket eller inte äta fullt så mycket av det mindre bra valen som exempelvis glass eller godis.
Och det funkar.

Samma dag som jag slutade med medicinen vägde jag så mycket som 89,1 kg. Vilket är en fruktansvärt hög siffra till mina 1,69 m.
Känslan i kroppen, den går inte att förklara på något vettigt sätt…huvva!

Men i onsdags på vägningen då jag fasade ett plus efter lite kalasande i söndags…så fick jag återigen ett trevligt kvitto på att jag är på rätt väg. En knuff till att orka fortsätta kämpa de dagar när det går lite mer trögt. Som i morgon. Det är julbord med brandkåren på bowlingen i Rättvik…gaaaahhhh!!! Och för min del är inte själva maten problemet, jag äter bara köttbullar och potatis på buffén. Nej där sitter inte problemet. Hallåååå, det säger sig väl självt att det är dessertbordet som är min fiende och akilleshäl. Just nu känner jag rädsla inför det men ska försöka nonchalera och göra kloka val. Hur det går? Ja, det får jag försöka summera på söndag…

Men här kommer onsdagens resultat;

Screenshot_2015-11-26-01-59-54-1

Så tack och lov har det hänt lite grann sedan medicineringen avslutades.
Och jag är så tacksam för det.
Jag behöver det nämligen så j*vla mycket.

Screenshot_2015-11-26-02-02-10-1

Men i morgon kommer min första utmaning på länge. Och jag hoppas inte att det ska medföra alltför mycket plus på onsdag. Vill inte behöva skärma av helt heller när en är ute på sådana här trevligheter som inte händer så ofta i småbarnslivet…men vi får se. Blir det riktigt illa så kanske jag helt enkelt får springa ett maraton eller två innan vägning för att bränna bort lite alkohol och annat gotta.

Jaja.
Det blir som det blir.
Huvudsaken att det går åt rätt håll i huvudsak.
I sommar ska jag nämligen klara av att gå i bikini utan att skämmas för min kropp. Jag ska vara nöjd med mina skavanker, bristningar som min bleka hydda pryds med men jag ska inte skämmas för att jag bär på en ohälsosam övervikt. Punkt slut.

På dagen fem månader sedan.

Jag är en tänkare. Och när jag går in i mig själv. Så där riktigt, in i det innersta. Det som jag väldigt sällan öppnar upp. Inte ens för mig själv. Men när det händer, när jag väl är där. Då är det bara att stanna upp och låta tankarna yra runt och samtidigt försöka få tankarna och känslorna att samspela. En inte helt lätt uppgift. Men ändock rätt så behaglig.

I dag kände jag. Helt spontant för att bryta morgonmönstret som jag och Fröken Svår levt med under några veckors tid när min energi varit nere på minus. Jag vet inte vad det var för speciellt just i dag. Men det var en känsla. Så stark. Och jag ville verkligen fånga den.

2311-2015-1113434943087921877

Så vi gick.
Planlöst. Det enda jag visste och kände var att jag ville vara utomhus. I kylan. Som att den friska luften fick mina tankar att lättare falla på plats. Och jag började tänka. På hur min sommar var. Hur den inte blev som jag önskat. Eller planerat. Min vision, och framförallt mina vackert uppmålade bilder jag hade på min näthinna,  gick verkligen i stöpet den 23 juni 2015.
Allt jag tänkt. Visualiserat. Fantiserat. Googlat. Planerat. Drömt. Önskat.
Ja. Precis allt. Fick bara vika hädan.

Något som jag då inte riktigt förstod hur ont det gjorde. Utan det är först nu, en tid senare som jag inser det. Att jag saknar det som inte blev. För att bli incheckad på Hotell Gökboet helt utan föraning, fanns inte med i mina drömmar. Och det här året blev sannerligen inte det bästa i mitt liv som jag vid årsskiftet lovat mig själv. Om att leva för Buse. Stå upp för mig själv. Våga mer. Vara Ulrika. Den riktiga versionen. Nu känns det som om att jag glömt bort vissa delar. Eller ja, typ inget av det där som jag lovat mig själv är avklarat detta året. Och ja. Jag vet. Det är så larvigt att ens nämna detta när världen är som den är. Men jag tror att det är viktigt att jag erkänner detta för mig själv. Som en del av återhämtningsprocessen. Den jag försöker intala mig att jag befinner mig i just nu.

Under min promenad fick jag även en tanke. Angående självmord. Hur jag i alla dessa år varit arg på de människor som tagit livet av sig. Både närstående och andra personer som jag inte ens träffat. Arg på deras egoistiska sida som enbart tänkt på sig själva. Inte på de som efterlämnas. I sorg, ilska, saknad, kärlek och den ständiga frågan Varför?
En fråga som aldrig kan få något ärligt svar. Oavsett avskedsbrev eller inte så cirkulerar den frågan runt. Runt. Runt.
Varför?

Och så insåg jag en sak.
Att jag inte själv förstått riktigt hur illa ute jag var där och då. Att jag faktiskt var en av dem. En egoistisk person som bara tänkte på mig själv och ville avsluta smärtan. Den outhärdliga smärtsamma känslan som härjade inom mig dygnets alla timmar. Inte ett endaste andrum så att jag kunde få in lite ny energi och kanske en gnutta hopp om att det kan lätta. Nån gång kan det faktiskt det. Jag vill få väck alla de tankar som bråkade på mig vareviga dag. Mina egna sanningar, uppbyggda under väldigt många år med mycket hjälp från utomstående. Både medveten och omedveten.

Efter ett förhållande med daglig psykisk nedbrytning var mitt inre så trasigt att jag kände mig(och gör så än i dag) som en värdelös lite genomskinlig person med totalt meningslöst uppehälle på denna jord. Jag upptar plats som någon annan hade kunnat förvalta på ett bättre sätt. Min svaga själ hade dagligen matats med kritik om både utseende, beteende och insidan under så lång tid att jag inte såg annat än att det var sanningen. Alla de orden som då var hans sanning har fastnat och gnagt inom mig så länge att de blev och är min sanning.

Något som jag där och då, i min unga naivitet, trodde var ”the love of my life” visade sig som något som jag faktiskt ångrar. Även fast jag vet att en inte kan ångra saker så gör jag det. Kan inte annat. Något som var en oskyldig kärlek blev starten på den olyckliga tjejen som i dag stapplar fram i ett försök att finna lycka och glädje i livet. Livrädd att trilla tillbaka till de där tankarna. De mörka som skulle kunna driva mig in i total egoism och få mig att ta beslutet som skulle avsluta allt.

I dag känner jag att jag inte vill dit.
Men de där dagarna när hopplösheten härjar, då kan jag se fragment av mina planer. Mitt tillvägagångssätt. Och samtidigt som jag anar det någonstans där i periferin så grips jag av en rädsla. Dels att jag ska, med mina tankar, driva mig dit men också för att utföra det. Jag vill ju inte. Egentligen. För då borde det redan vara gjort. Rädslan för döden vet jag är en efterdyning av att ha levt med generella självmordstankar men även att det funnits mer djupgående tankar på hur det skulle gå till, vart det skulle ske och när.

2311-2015-1134434964563829631

Just nu känner jag ett lugn.
Tankarna vilar. Fingrarna knapprar på tangenterna. Musiken fyller mig med känslor. Jag trivs med det jag gör här och nu. Avkopplad från omvärlden.
Det är en känsla som jag verkligen tycker om. Och mer än gärna skulle leva med lite oftare. Det är som att ha ett lager bomull lindat runt det nötta hjärtat och den där förbannade ångestklumpen.
Så lätt. Så mjukt. Så välkommet. Så beroendeframkallande.

Men nu ska jag inte skriva mer här och nu.
Jag har insett att jag var riktigt, RIKTIGT, illa däran i somras.
Men jag var inte frisk, jag förstod inte bättre. Tack och lov så var det något inom mig som omedvetet bad om hjälp. Och min psykolog såg det. Han såg det som jag inte själv kunde se.
Nu ska jag bara kämpa för att inte hamna där igen. I det där hemska sinnestillståndet att jag vill avsluta mitt liv.
Från den där bron. Med gocarten. Någonstans i Dalarna.

Och nej. Jag vill inte ha något särskilt sagt med detta. Jag skriver. Enbart för mig själv. Och min själ. Med förhoppningen om att skänka mig just detta lugn jag just nu känner. Men jag skriver även för att känna den där lättnaden som kommer en stund efteråt. Lättnaden som skänker mig lugn. Ett lugn som ger mig hopp om en ljusare framtid.

Men alltså.
På dagen fem månader sedan jag checkade in på Gökboet.

Still trying.

Vi fortsätter att kurera oss här hemma.
Buse är krasslig. Kräks om han äter mat. Därav lever han just nu på festis, vatten, kanelknäcke och glass. Lite som att ha lördag hela veckan. Men det får vara så. Är en sjuk så är en. Inget att gaffla om. Huvudsaken något slinker ner i magen på krabaten och då främst vätskan.
Min lilla skrotunge.

Så då förstår ni säkert att aktivitetsnivån är lagd på en väldigt låg nivå här hemma. Och det är så det har sett ut de senaste dagarna. En Buse med krånglande mage och hans mamma med sin mer eller mindre alltid krånglande mage som inte är av denna värld(läs; helt hopplös). Barnkanalen rullar i samklang med ljuva toner på Spotify. .

2011-2015-1157342275259708966

Vi inväntar pappan/sambon i hushållet. Det vankas tacos och fredagsmys. Allt i enlighet med vad som väntas av lilla landet lagom. Och jag som fått order av PsykologPhilip att leva mer lagom och han försöker även intala mig att lagom är bra…så ja, jag måste ju börja någonstans. Och det finns väl ingen bättre dag att börja på än en fredag. En fredag i lagom mått mätt. Jag har alltid haft svårt för det ordet, aldrig levt efter det. I min värld finns bara perfekt. Och klivet ner till lagom är så enormt stort och skrämmande. Men som med allt så med lite träning kanske jag så småningom vågar ta klivet ut i det, för mig, okända ”lagomlivet”.

Jag inser nu att det är ett tag sedan jag nämnde något om våra samtal.
Mycket för att jag inte riktigt klarat av att sortera tankarna ordentligt i efterhand. Allt har spretat huller om buller och det har inte riktigt funnits tid till eftertanke. Något som jag har förstått är väldigt viktigt.
Att få tid, på egen hand. Känna lugn. Och vara närvarande.

Hur som var jag i Falun i måndags.
Och vi pratade bl.a. om exponering och även bearbetning av automatiska tankar. De där tankarna som kopplas på utan att jag märker något. Men som alltid kommer de av en anledning. Det är alltid något som utlöser tanken. Något som är ruskigt svårt att identifiera. Det går så hiskeligens snabbt. Tjoff tjoff säger det bara. Men jag har nu en läxa till nästa vecka och det är att försöka snappa upp de där raska jäklarna och printa ner dem på papper. Allt för att vi ska få något att arbeta med. Analysera systemet som snurrar i mitt huvud, ifrågasätta om det jag tänker och tror på är sant och arbeta med att finna motbevis. När det kommer till exponeringen så är det att jag successivt ska utsätta mig för mina rädslor och det jag känner obehag inför.

I övrigt så har det varit riktigt tuffa veckor inom terapin.
Det är knappast en ”walk in the park” om jag säger så.
Min naiva sida vill fortfarande att det ska vara en spikrak väg fram till bättre mående men än har det inte hänt och det kommer inte att hända.
Jag vet det.
Men ändock.

Och förmodligen är det så att det att vi kommit till det steget i terapin, att möta obehaget, det har fått mig att backa lite. Sluta mig. Hålla allt inom mig lite mer. Antagligen för att det är just det, obehagligt. Men också för att jag inte vet hur jag ska hantera det riktigt. Vad jag ska säga. För det som, för mig är hinder, högre än jag någonsin hoppat med mina kusar. Det ses antagligen som bagateller för den som läser. Mina hinder kan säkert ses som löjliga. Om jag då blottar dem, här, helt öppet och sedan får höra att jag ska bita i hop eller rycka upp mig. Ja. Då är risken alldeles för stor att jag trillar tillbaka i det tänket som jag levt med under så många år. Att allt jag känner, tycker och tänker är nonsens. Inget att bry sig om. Bara att nonchalera. Ignorera. Helt enkelt bara bita ihop och köra vidare. Jag har inte kommit så långt i hela den här processen som pågår att jag klarar av ”kritik” ännu.
Jag är inte stark nog att hantera det.
Inte riktigt än.

Men nog svamlat om mig.
Nu ska Fröken Hagström gå en trappa ner, tillaga lite tacos, kissa hunden, hänga tvätten och sedan krypa ner framför teven och ladda för Idol.
Och allt detta ska göras inom ramen för det som kallas;

LAGOM!!

Varför göra rätt?

Det är lite mycket nu.
Jag hinner varken tänka eller känna efter.
Har svårt att sova om nätterna.
Därav förklarligt trött som ett ** om dagarna.
Försöker just nu bara hålla i hop mig själv så gott det går.
Samtidigt som jag vet att det är helt fel taktik.
Ungefär ganska precis tvärtemot vad som är rätt för mig.

Jag borde.
Ja, jag borde stanna upp, reflektera och sakta ner. 
Bara göra det mest nödvändiga.

Tänk.
Att det är så svårt att lära såna här gamla hundar som mig att sitta.
Vissa dagar känns det sannerligen som ett hopplöst fall.
En surig gammal tik kan du sannerligen inte göra vad som helst med om det inte är rätt tillfälle.
Icke.

Men. 
Nu är jag inne i ekorrhjulet och det är bara att bita i hop.
Så är det i bland.
Jag får helt enkelt leta djupt där inne efter reservernas reserv som förhoppningsvis finns där någonstans och försöka härda ut till nästa vecka. 

En vecka som kommer vara fylld av; Ingenting.

Typ.
Fast det är inte hela sanningen.
Jag känner trots allt mig själv. 
Har svårt att ha en helt fri vecka med massor av tid till återhämtning.
Då blir jag passiv.
Apatisk.
Vet knappt hur de mest invanda rutinerna ska utföras.
Som att borsta tänderna.

Därför.
Därför måste det finnas någon liten sak som får mig att vilja kliva ur sängen. Varje dag.
Lockbeten, som frestar mig.
Väcker min nyfikenhet.
Som gör att jag inte grottar ner mig när de dystra tankarna river i mitt inre.
Utan i ställer får mig att ”vilja” öppna ögonen.
Möta morgonen.
Leta efter ljuset och leva i nuet.

266

Nu.
Mmm, nu är det hög tid att jag kryper ner bredvid min son som precis kräkts ner sin egen säng och nu barrikaderar vår.
Han brer ut sig.
Och jag bara väntar på nästa uppkast.
#hoppashoppasdetinteblirmer

Lider så med stackars Busen.
Förstår och känner hans tårar när han vaknar och inte hänger med på vad som händer och sker i kroppen. Bara känner ett illamående som rör sig inombords. Det är så obehagligt. Och tyvärr ofrånkomligt.
Om jag kunde, då skulle jag gladeligen ta det i stället för honom.
Pluttskrutten min.

Lite tisdagsreflektioner från mig. Ja, onsdagsreflektioner blir det för er…
Alla sunda människor sover vid det här laget.
Det är bara jag, Fröken Hagström som ofrivilligt är vaken.
Men jag ska göra ett ärligt försök nu.
Lovar.

God Natt.

Vad är det som händer?

I dag är en sådan dag som det inte finns ord. Innan jag gick och lade mig i går kväll efter en trevlig kväll hos finaste vännerna så följde jag med missmod händelserna i Paris. Känslan jag fick inom mig var fruktansvärd. Jag kan verkligen inte förstå hur mycket ondska vi har runt omkring oss. Visst har jag alltid vetat att den finns. Självklart. Jag är inte blind. Men jag har nog inte riktigt tagit in det och orkat hantera att den är så omfattande. Jag har kanske undvikit och inte velat inse hur illa det verkligen är.

När jag lade ner telefonen för att sova i går natt, så uppskattades det till 60 st döda i Paris. I morse hade den stigit till över 100 st och den sista siffran jag hört nu på kvällen, drygt ett dygn senare, var på 129 stycken. Det är helt sjukt. Så många liv som tog slut där och då.
Varför? Till vilken nytta?

2015-11-14 22.31.06

Var föds ondskan? Och vem göder den? Jag är en människa som alltid tror gott om allt och alla. Därför blir det så fel när jag får höra och se all bedrövelse som sker runt om i världen. Jag vill inte att min son ska växa upp och behöva möta denna ondska. Det känns inte bra. Och något måste göras. Men jag vet inte vad. Vart ska en börja? Någonstans inom mig känner jag att det första och bästa jag kan göra är att börja med mig själv. Med mina tankar. Mina fördomar. Och då känns det som mest naturligt att helt enkelt bara fortsätta vara; jag. Det jag, som sprider glädje och kärlek. Det jag, som tror gott om allt och alla. Ja. Om det är rätt väg att gå eller inte, det vet jag inte.
Men det blir knappast sämre.

2015-11-14 22.31.44

Jag saknar den snälla världen.

Tänk om vi alla bara visade varandra lite mer medmänsklighet, älskade varandra och skrattade tillsammans, då skulle mycket av allt elände utplånas. Det behöver inte vara så mycket mer komplicerat än så. Jag tror verkligen på att godhet föder godhet. Så kan inte alla bara stå enade och arbeta tillsammans för att få den tillbaka. Den fina världen som jag på riktigt tror finns där ute…någonstans.

#loveforparis #prayforparis

Fredag den 13:e

Jag vet inte ens vad jag ska säga. För över två timmar sedan så åkte mina pojkar i väg och jag har intagit min magmedicin. Just nu håller den på att verka och under tiden har jag blivit sittande. Framför barnkanalen. Jag har som inte kommit mig för att byta kanal. Visst jag gillar tecknat. Det gör jag. Men jag tror att den egentliga orsaken är att jag känner en sorts närvaro av Buse när jag hör de välbekanta rösterna på tv. De som han, när han är hemma, gladeligen kommenterar, dansar och skrattar till. Jag känner saknad. Min lilla skitunge som kan reta gallfeber på mig. På riktigt. Men också den lilla människa som kan få mig att skratta som ingen annan kan när han bjuder på sig själv, sina tankar och en hel drös med tokigheter.

022

Ja. Vad var livet innan Buse egentligen?
Måste ha varit dööööötrist.

I övrigt så är jag fortfarande som en tidsinställd bomb. Mitt humör svänger flera gånger om dagen. Från att känna lättnad och en gnutta glädje till att dimpa ner i avgrunden och känna total apati till att sekunden senare vara så arg att jag bara vill slå sönder något. Typ spegeln. Eller som i går kväll då det tv:n som höll på att flyga ut genom fönstret pga att vårt internet inte fungerade. Och fungerar inte vårt internet, då fungerar inte tv:n. Så vissa stunder är det tur att jag inte är så stark att jag orkade ”bubba” apparaten till fönstret och hiva ut den. Annars hade nog sambon funderat både en och två gånger när han kom hem från hockeyn och sett en arg liten My liggandes som ett åskmoln på sängen med resterna av en tv apparat utanför vårt fönster. Vilken syn. Herregud.

Ja. Så humöret är svajjigt. Något som jag inte riktigt är van vid. Har alltid varit mestadels mellanmjölk. Jämn. Men med ett glatt humör. Jag är väl framförallt inte van vid att känna den ilska som sköljer över mig när saker motarbetar mig. Eller när jag läser om alla orättvisor och anklagelser som skickas hit och dit. Människor som häver ur sig än det ena än det andra utan att ha fakta och sanning som grund. Suck. Då kokar det inom mig.

IMG_20151112_231956-1

I dag har jag i alla fall satt som mål att hålla mig uppe. Över ytan så gott jag kan. En promenad ska vi hinna med samt att tvätta lite och dammsuga om orken räcker till. Tjihoo! Vad roligt. Bästa ”inför fredagsmyset” sysslorna. Även om de är skönt när det är klara. Jag veeeeet! Men det är så gruvsamt innan. Kanske mest för att orken inte riktigt finns med mig så att jag hela tiden måste hushålla med min energi. Det är så lätt att ta ut sig för mycket. Något som resulterar i kraschlandning. Och det vill jag sannerligen inte att det ska hända i kväll. Men en promenad. Det har jag bestämt mig för och det ska jag bara klara av. Om det så innebär en vila efteråt.

I dag rockar vi fredag den 13:e hela dagen och hoppas att olyckskorpen håller sig långt borta. Långt, långt borta.

Min nya hobby?

Min sömn har helt slutat fungera. På dagarna är jag sopslut. Energilös och lustlös. När kvällen sen kommer övergår jag till någon form av ”komaliknande” tillstånd. Och vid sänggående, oavsett tidpunkt, så börjar det att snurra. Runt. Runt. Tröttheten är ständigt närvarande, oavsett tid på dygnet. Men det går bara inte att sluta ögonen när det väl är dags. Jag vet inte om jag är rädd för något. Eller om kroppen bara är i ett så stressat tillstånd och helt enkelt inte kan släppa taget. Släppa kontrollen och slappna av. Låta det som sker, ske. Att kontrollbehovet inom mig har gått in som en autopilot och tagit över nu när jag befinner mig inne i dimman. Mitt egna sätt att hantera allt som händer är(och har alltid varit)  att ha kontroll. De senaste veckorna har jag inte känt igen mig själv. Jag har glömt så mycket. Varit virrig. Stirrig. Ofokuserad. Tankspridd. Något jag annars aldrig är. Jag är tjejen som älskar kalendrar. I pappersformat. Där jag kan skriva ner allt. Så att jag har koll. Men nu har kontrollmänniskan inom mig uppenbarligen fått panik. Och när jag sover. Då släpper jag kontrollen. Det gör vi alla. Därav misstänker jag att kroppen inte slappna av vid sänggåendet för att kontrollen brister och då uteblir sömnen.
Kanske. Ja. Det kan kanske vara så.

Vi får se hur den här natten blir.
Lilleman ligger redan här mittemellan oss och sover. Han var nämligen orolig redan när det var dags att sova och vaknade för en liten, liten stund sedan. Ledsen och ville till mamma och pappa. Närheten. Och i natt kände jag inte för att krypa ihop i hans lilla säng för att ge honom trygghet. Ryggen säger i från efter de senaste tre nätternas knölande i en säng som egentligen är byggd för människor omkring en tvärhand hög. Alltså inte för denna fylliga barbamamma med betydligt fler centimeter på längdskalan. Den ekvationen går liksom inte riktigt ihop. Så i natt myser vi allihop tillsammans. I stora sängen. Och jag hoppas att jag kan få sova lite. Om så bara en gnutta mer än föregående natt. Alla minuter som går att skramla ihop per natt är mer än varmt välkomna.
Tror minsann detta är min nya hobby;
Att skramla så många minuter i sovande tillstånd som det bara går.

Annars då. Ja. Dagen har lunkat på. Min morgon var seg. Inte så att jag sov. Men kroppen svarade inte riktigt på mina tankar. Den kändes som apatisk. Ett tillstånd som är obehagligt. För inom mig rusar mängder av vilja, tankar och känslor runt. Men inget händer. Jag blir bara sittande. Och så startade min dag. Med att ha panik inom mig för att inget blev gjort och en kropp som strejkade för att den inget orkade. Återigen en hopplös ekvation.

Men jag åt det jag skulle äta. Jag höll mig vaken. Lite småsaker avklarades. Till slut. Till slut så kom jag ”upp” och lyckade dra mig ut på en promenad. Något som jag visste skulle göra mig gott.
Frisk luft. Solsken. Natur.

IMG_20151110_183108-1

Jag och Fröken Svår.
Min vapendragare i alla lägen.
Bästa vännen.

IMG_20151110_183411-1

Så dagen fick ett bättre avslut än start och det är alltid skönt att känna den lättnaden inombords. Att själen intagit ett mer lugnt läge. Om så bara för en kort stund. Minsta lättnad jag känner inger ett hopp inom mig. Att det kanske kan bli bra igen. Även om jag fortfarande är väldigt tveksam. Så glimrar det till i sådana här stunder. Bara sådär. Jag kände nämligen det efter promenaden att den stresskänsla av kalibern hyper som alltid, alltid cirkulerar inom mig, jag kände att den lugnat sig lite. Och jag är glad att jag släppte alla måsten som att vika tvätten, tvätta, städa osv. till förmån för denna aktivitet. Promenaden. Den välbehövliga. Jag behövde verkligen detta och är nöjd att jag vågade trotsa obehaget och ge mig ut i ett försök att skingra dimman en aning. För att det är som så att ständigt irra runt där inne.
Det är bra ”jägarns” deprimerande kan jag berätta.

Men ett bättre avslut på en lång dag är alltid positivt.
Och det tackar jag för!

Läget?

Jag känner mig som en bomb. Redo att explodera. Det enda som saknas är stubinen och elden som krävs för att tända. Hela jag är så fylld med känslor och tankar. Sprängfylld. Och jag känner mig fruktansvärt uppgiven.

Jag har i dagar tänkt. Funderat. Vridit och vänt på allt inom mig. För att försöka förstå. Finna formuleringar. Hitta orden som jag vet måste ut. De som jag inte orkar bära inom mig allt för länge. För jag lärde mig i somras, att om jag inte ventilerar, då slutar det inte bra. Då hade jag turen att bli sedd, när det var som värst. Jag hade turen att bli uppfångad, när jag inte själv förstod hur allvarligt det var. Jag hade turen att bli omfamnad och omhändertagen, precis när jag behövde det som allra mest.

Nu är jag där igen.
Jag bär massor inom mig. Känner mig som en mussla. Jag har åter slutit mig. Tårarna sitter fast i bröstkorgen. Och jag vet. Jag vet att när mina tårar sitter fast, ja då, då är jag djupt nere. Under ytan. Helt ensam.

IMG_20151110_003448-1

Den här dimman som jag har levt i under två veckors tid. Den grumlar allt. Jag kan inte se klart och än värre, jag kan inte tänka klart. Allt är luddigt. Jag glömmer saker. Tar fel på tider. Känner hela tiden osäkerhet huruvida jag gör rätt eller fel. För jag vet inte. Min magkänsla har övergivit mig. Och det är allt som oftast den som styrt mig innan, jag kan villigt erkänna att jag saknar den. För magkänslan som jag har förlitat mig på i så många år, har övergivit mig och nu vet jag varken ut eller in. Känner mig oförmögen att ta beslut. Jag som är ungefär den veligaste människan på jorden i vanliga fall. Har blivit än mer velig. Hur nu det är möjligt. Jag är helt oförmögen att ta beslut som innefattar mer än en grej. För råkar det finnas två…då är det kaos.
Ett motorhaveri modell ”grande” inombords.

Så min rädsla är fruktansvärd.
Den äter upp mig inifrån.

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet inte i vilken riktning jag ska gå. Jag vet inte vad som krävs för att jag ska få må bra. Jag vet inte hur jag ska hantera dessa dikeskörningar. Jag vet inte vem jag är. Jag har tappat mina drömmar. Jag vet inte vad jag vill.
Jag vet inte.

Och om inte jag vet. Vem ska då göra det? Tystnaden här inne har varit ofrivillig. Men jag har inte riktigt klarat av att skriva. Erkänna att jag fått ett stort eländigt bakslag i mitt mående. Att mina stapplande steg i rätt riktning tyvärr inte räckte längre. För det är ju så. Att jag skriver här för mig själv. Och jag avskyr nederlag. Detta är ett sådant. Misslyckanden har alltid varit min största fasa. Något som jag undvikit. Använt någon form av inneboende superkrafterna när den vanliga orken inte räckt till. Allt för att slippa möta ett misslyckande. Allt för att mina tankar inte skulle bli sanna. Mina tankar om att jag som människa och person inte duger.
Som jag är.

Jag har hela tiden varit inställd på att det kommer snedsteg och att vägen inte kommer vara spikrak men jag har någonstans inom mig förnekat för mig själv att jag faktiskt kan trilla tillbaka. Att det kan gå så illa. Jag har inte velat inse det. Ta det till mig. Tänka efter. Undvika. Och nu är jag i det. Återigen. hjärtaMen nu är det gjort.
Jag har insett(något jag gjorde för några veckor sedan men blundat för) och jag har genom denna text helt enkelt erkänt att jag är tillbaka på ruta ett. Och när jag smält det. Vilket förmodligen kommer att ta ytterligare några dagar. Men när det är gjort. Då är det bara att börja om från början igen.
Börja om på nytt.

Kanske är det nästa gång som det går vägen.
Men tills dess att den resan tar sin början så ska jag försöka finna mig i situationen som råder, slicka mina sår och gilla läget. Hur jag nu ska kunna göra det. Men jag måste. Jag antar att jag inte har något val om jag inte ska ge upp. Så det är först när jag gjort det, gillat läget, som jag kan börja om.

Kanske är det nästa gång…