Tappat den…

Livsgnistan.
Den är borta. Det hopp jag känt de senaste veckorna har försvunnit. Sakta sinat inom mig. Och nu känner jag hur all ork är som bortblåst. I dag har jag varit på samma nivå i måendet som då jag var inlagd på Gökboet. Och det var i slutet på juni månad. Det är nästan så länge sedan att jag i stort sett glömt hur jag dåligt jag då mådde. Något jag i dag blev påmind om. Med besked.

Tankarna har varit luddiga som sockervadd. Jag har haft svårt att hänga med i konversationer, umgänge med vänner, tv program
och även livet i ren allmänhet. Noll fokus. Fumlig. Svamlande. Diffus.
Och ångesten hamrar samtidigt i mitt bröst. Så hårt. Så hårt att jag nästintill tror att min bröstkorg snart går sönder. Kroppen är matt. Ungefär så där som det känns i kroppen när en är på väg att bli krasslig. Med feber och tillhörande frossa. Jag vill mest vara still, inte slösa på energin i onödan. Som om att jag sparar den lilla gnutta energi som finns kvar  till att orka med livet i sig. Det mest basala, som att klara av att överhuvudtaget stå upprätt, kräver sin styrka när det blåser storm.

227

Den här dagen har varit allt annat än positiv.
Jag vill inte mer.
Och helt ärligt, så orkar jag inte mer heller. Att leva i den här dimman. Detta ingenmansland. Det driver mig till vansinne. Jag vill inget hellre än att resa mig upp på stadig ben och känna livet flöda inom mig. Redo för nya utmaningar. Stark. Levnadsglad och med den energi som jag tidigare var känd för att dela med mig av. Med ett leende på läpparna som var så äkta som något kan vara äkta. Hur en såg det. Jo. I mina ögon. Själens spegel.

Just nu när jag sitter här i sängen och skriver. Då snurrar det i mitt huvud. Ungefär som det gör innan det svartnar och en svimmar. Detta är en reaktion på stress. Min kropp försöker(och har försökt under några veckors tid) att signalera för mig att det är dags att dra i handbromsen.
Innan det är försent.

Därför ska jag nu krypa till sängs och hoppas på att jag vaknar till liv i morgon. Med ny fräsch energi. För i morgon ska jag och Buse nämligen åka hem till bästa Mojmoj för lek och övernattning. Något vi båda längtat efter länge länge. Denna gång med en extra guldkant då det även vankas träff med alla andra saknade familjemedlemmar.

I morgon är en bättre dag.
”Villhöver” det.

Kakor till lunch?

Ni har säkert varit besvikna på er själva någon gång. Jag är ganska så övertygad om det faktiskt. Och skulle det vara som så att ni aldrig har upplevt det. Ja, då säger jag grattis!

I dag är jag besviken på mig själv. Så ända in i baljan. Eller hur jag nu ska uttrycka mig. Men jag känner enorm frustration över mig själv. Jag har gjort något som jag vet att jag inte mår bra av. Ändock har jag gjort det.

Jag har ätit fel saker.

Helt fel saker. Fick någon form av hemsk craving efter kakor på eftermiddagen, när min känslodipp var som störst. Det är nämligen fortfarande så att jag äter efter mina tankar, känslor och/eller om jag är stressad. Och just nu är jag både och. Känslorna är helt ur fas vilket gör att jag känner mig vinglig. Instabil. Rädd. Tillsammans med stressen så klarar jag inte av att hantera när suget sedan automatiskt sätter in. Jag antar att mitt naiva jag fortfarande vill och hoppas, att det jag väljer att tröstäta verkligen ska dämpa min ångest. Trots att jag vet att jag har fel. Att det snarare blir raka motsatsen. Som i dag. Och inte nog med att ångesten och illamåendet kom som ett brev på posten efter att jag ätit klart. Munnen svällde upp och jag har nu fått något form av allergisk reaktion med massor av små blåsor som smärtar. Frågan är om det hjälper nästa gång jag hamnar i samma situation? Tveksamt. För är det något jag snabbt glömmer så är det de negativa känslor som uppstått vid dessa tillfällen. Djävulen på höger axel är så snabb att jag inte hinner med att hejda hugget från eldgaffeln som träffar den ljuvliga ängeln på min vänstra axel i rumpan. Och så var det beslutet taget. Bara så där. Djävulen vann.
Ängeln fick återigen, med ömmande rumpa, se sig besegrad.
Och jag fortsätter att skada mig själv.
Om och om igen.

Min VV-vecka gick riktigt bra fram tills det att det blev lördag. Middag ute och lite smågottis framför teven. Ja…sedan har det varit lite si och så. Vilket inte alls är särskilt upplyftande inför morgondagens vägning. Om jag kliver av körbanan, om så bara för en liten stund, då har jag så ruskigt svårt att ta mgi tillbaka. Till det körfält som jag vet att jag mår bra av. Jag sabbar för mig själv. Hela j*dra tiden.

Och jag blir så förbannad.
Hur svårt ska det vara egentligen?
Va?

2015-03-11 20.50.05

Så nu sitter jag här med mina känslor som är ur fas och den skenande stressen inombords. Som extra ”bonus” bär jag också en stor dos ångest som kommer av att jag återigen försökt dämpa mina känslor med onyttigheter. Vilket såklart inte riktigt funkar när jag vill tappa 25 kg. För det är som så. Att det är så mycket som hänger på min viktnedgång. Inte bara utsida och siffror på vågen. Utan att jag ska må bra. Orka mer. Men kanske främst av allt. Att ge mig möjligheten att, om det vill sig väl, låta ett syskon till August växa inom mig. Men sanningen är den. Går jag inte ner i vikt. Då kommer jag inte orka och då blir det inte ens ett försök. Jag har trots allt inte åldern på min sida, därav vet jag att det underlättar en hel del om jag har de fysiska förutsättningarna i en stark kropp. Och jag vill så gärna. Därför begriper jag inte varför jag gör som jag gör. Om och om igen.

Ja.
Nu har jag hävt ur mig lite av min frustration. Resterande får jag försöka hantera tills i morgon när jag har några timmar på egen hand innan det vankas lek med härliga familjen Bergström.
Så jag släcker nu.
Försöker tänka på annat och kryper ner. Med förhoppning om att jag kan få några timmars sömn, utan hemska mardrömmar och ångest. Kanske för mycket begärt. Men hoppas kan jag alltid göra.

Ångest. Stress. Känslor. Kakor. Illamående.
Hamsterhjul är uppenbarligen inte mig grej då jag om och om igen bevisar att jag inte klarar av att springa i dem. Jag faller, reser mig, faller, reser mig…och faller igen. Till slut så erkänner jag mig besegrad. Och rasar samman som ett korthus. Platt fall. Med tankarna surrande i bakhuvudet. Att jag vill inte må så här. Jag vill inte känna så här. Det här är inte jag. Hur ska jag komma vidare. Få motivationen att vinna över tankarna och ångesten?

Jag. Vet. Inte.
För om jag visste.
Då skulle jag inte behöva vara besviken på mig själv.
Och denna text skulle inte behöva finnas.

bild: Google

När jag inte räcker till…

Jag är inne i en period där jag känner mig så stressad att jag inte kan få orden sammanhängande. Varken i skrift eller tal. Det blir bara en sörja när jag försöker, så jag låter det vara så länge. Målet denna vecka är att försöka minska stressen som mestadels byggts upp från min inre känsla att jag inte riktigt räcker till. Något som jag vet ligger hos mig. Men jag vill så mycket. Mina fåtalet vänner, betyder så enormt mycket för mig och jag vill finnas där när de behöver mig. Och det gör jag. Finns där. Dygnet runt.
Något annat är inte på tal.

315

Däremot så känner jag en stress att jag inte riktigt tar hand om mig själv när jag vill vara en bra vän. Glömmer bort det. Något som är alldeles för lätt att göra när vardagen rusar fram. Och jag måste försöka finna en bra balans. Så nu ska jag försöka att göra en lista med något som jag ska göra varje dag. Något för mig själv. Som ger mig en liten stunds andrum. Jag har två månader kvar innan det är dags att ta mig an nya utmaningar, något som jag är otroligt spänd inför. Men jag känner att det verkligen är dags att ta vara på de här dagarna nu och lägga in en högre växel vad det gäller egenvård och välmående. Ni vet, sådan där kliché; Att jag ska fånga dagen.

Japp, ni läste rätt.

Nu är det högtid att bromsa och känna efter.
Vad vill jag. Vad mår jag bra av. Vad gör mig lycklig. Vad behöver jag.
Vad är viktigt vs. oviktigt.
?????????????

 

Finns det nåt skönare?

IMG_20151024_233648Att krypa ner i sängen, som jag bäddade rent tidigare i dag. Finns det egentligen något bättre? Rena fräscha sängkläder, mjuka med en svag doft av äpple. Kan vara så att det är det bästa beslutet jag tagit denna dag. Att bädda rent sängen. För med den tröttheten och ilande huvudvärk som jag burit på i dag så var det med mycket pustande och suckande som jag gjorde det.
Men nu när kvällen är här så är jag ruskigt tacksam för att jag verkligen pustande och suckande tog mig igenom det i morse. I bland är det så värt det att, med viss möda, kämpa sig igenom det där som känns så ruskigt betungande för stunden. Till syvende och sist kan det vara det bästa jag gjort.
Så i dag säger jag; Tack till mig själv!

 För när Buse somnat och jag äntligen fick krypa ner. Sådan känsla. Huvudet snurrar tyvärr fortfarande och värken finns kvar. Och det enda som egentligen kan råda bot på det är såklart vätska och sömn. Så alldeles strax släcker jag och hoppas på att Buse väljer att sova i sin säng natten lång. Inte för att det inte är mysigt att ha honom nära, det är det! Men de senaste nätterna har han kommit in till oss och gått flertalet kickboxningsronder med mitt huvud.
Något jag definitivt inte uppskattar.

Så efter en lugn lördag med fina vänner så ska jag nu ge mig själv några timmars sömn. I min renbäddade säng.
Förhoppningsvis fri från Buses kickar och slag.
Som en finfin bonus får vi en, härligt välkommen, extra timme att sova i natt då klockan ställs om till vintertid.
Tackarrrrr!!!!

Someday…?

I går var det vägning. Och även min nya onsdagssyssla. Som är att hjälpa Coach Anna med medlemsregistrering och tillhörande kassaarbete. Därav min stress som jag skrev om i föregående inlägg. Att jag skulle hinna fram i tid. Jag kan direkt säga att jag inte klarade det. Vid halv fem klev jag ut från PP i Falun och klockan fem skulle jag, enligt plan vara på plats, i Gräv. Det går inte. Så är det bara. Och det gick inte.

Men med andan i halsen och Fröken Svår på släptåg så tog jag slutligen plats vid kassan. Medarbetaren på fyra ben satt självklart tätt intill. Nyfiket spanande på medlemmarna. För det kunde kanske tänkas att de hade något gott att bjuda på. En vet ju aldrig. Och hundar innehar en otrolig förmåga att leva på hoppet. Konstant.

Klockan sex, när alla medlemmar fått sin dom på vågen, började lektionen och då smet även jag in och vägde mig. Något som jag annars gör innan lektionsstart. Dock hade jag gärna sluppit se siffran som visades i går. Även om jag var medveten om att det skulle vara ett plus. Så var det ändock tufft att se det. Då blir mina aningar besannade. Hela dagen hade jag känt mig konstig. Med riktig ballongmage och ett konstant illamående(nej, jag är inte gravid) samt näsblod i omgångar så var det onekligen något i kroppen som var ur balans.

2015-10-22 11.01.29

Plus på vågen. Inte supermycket. Jag vet att det kan vara vätska. Men det är inget att göra åt nu. Det enda jag kan göra egentligen, det är att kämpa på till nästa vecka och sikta på ett minus. Förhoppningsvis ser diagrammet lite roligare ut då.

2015-10-22 11.02.46

Jag har under flera veckor haft det lite kämpigt med maten. Motivationen har varit bra under veckorna men så snart helgen kommit så har det fallerat. Allt för att planeringen inte funkat som den ska och det har gått för lång tid mellan intag av föda. Och det vet jag. Att då blir det allt som oftast inte bra.

Min frustration över vikten är stor. Lusten finns där stundtals. För att sekunden senare vara puts väck. Det svänger så otroligt fort och anledningen till att jag inte riktigt orkar stå emot suget finns inom mig. Ja, det är såklart det mentala måendet, alla tankar och grubblerier, som tar all energi i från mig. Och då blir det att jag alldeles för lätt halkar av banan. Fokuset tappas snabbare än en hinner blinka och jag ger mer eller mindre upp, direkt.
Letar ursäkter.

2015-10-22 14.36.33Och det är så dumt. Korkat. Idiotiskt.
Jag vet ju. Innerst inne vet jag. Att jag mår så mycket bättre när jag tar de kloka besluten. De som ger mig energi och kraft. Jag vet ju. Jag gör ju det.
Så i dag har jag varit strikt. Hållit mig inom min ProPoints budget, ätit mellanmål och druckit vatten.
Så enkelt.

I morgon är en ny dag. Jag ska göra de kloka valen som jag vet att min kropp mår bra av. För att jag vet att när jag gör de sämre valen, då åker humöret sådan berg och dalbana att jag blir trött på mig själv. Därav sockerfritt och ersättningen vid behov är frukt. Det är sött. Det innehåller socker. Men betydligt hälsosammare. Nu är fokuset att klara en dag i taget. Men självklart har jag inför nästa veckas kassatjänst och vägning lovat både mig själv och Coach Anna ett minus på vågen.
Och så ska det bli.

Jajemen.

Att tappa orken.

IMG_20151022_151824-1

Återhämtningsdag i dag.
Så ser det ut. Varje dag efter min samtalstid hos PsykologPhilip så är mitt sinne som i en dimma. Försöker sortera alla tankar och känslor som sjudit inom så länge. Den timmen hos PP, det är den timmen där jag berättar. Erkänner. Inser. Analyserar. Funderar. Tystnar. Andas. Känner.Och samtidigt försöker att hantera allt som kommer fram. På bästa möjliga sätt.
Något som i sig är en utmaning.
För det är ju som så att när jag befinner mig hos PP så får jag alltid lite support och pepp. Han ser, känner av och lyssnar. Och så mycket mer behövs inte. När jag tystnar. Då låter han det vara det. Tyst. Utan att det känns konstigt. När jag sedan, till slut, sänker axlarna en aning. Då kommer det en fråga eller tanke från hans sida. I bland blir det bara ett mmm…
Så jag har insett att det inte är under själva terapin som det är som jobbigast. Nej det är jobbigt. Det är det. Men det är när jag kliver ut genom dörren som allt liksom ramlar över mig. Den riktiga utmaningen tar vid. För där inne är det meningen att jag ska fokusera på mig själv, något som jag aldrig annars gör. Jag är inte bekväm med det. Så när tiden tagit slut, då känner jag mig så ensam. För att jag då måste hantera allt detta utan att tynga ner någon i min omgivning. Så jag slåss mot mina tankar. På egen hand. I den mån jag orkar. Och på vägen hem. Någonstans på vägen. Där tar orken slut.
Kraften försvinner.

Oftast är det bäst att bara stanna bilen. Lyssna på en låt. Eller gå ut i friska luften för att ta djupa andetag. Om och om igen. Den lilla stunden för mig själv brukar åtminstone ge mig lite kraft att orka ta mig hem.
Till tryggheten och stöket.

I går fanns inte den tiden då jag efteråt hade ett åtagande, varvid det blev stress. Väldigt mycket stress. Men som alltid så får jag på mig ansiktet. Det går som lättast under press. Mitt pokerface appliceras och allt går med ett leende. Dock kände jag i slutet av kvällen att jag nästintill höll på att ge upp. Ville bara sätta mig ner och gråta en skvätt. Lätta på trycket. Minska ångestklumpen som jag dagligen bär inom mig. Om så bara för en liten stund. Få trycket i bröstet att lätta lite. Andas lättare.
Jag höll i hop det. Jag klarade det. Tills det att jag satt i bilen på väg hem. Då brast det. Orkade inte riktigt med mig själv längre. Jag kunde inte gråta. Men jag kändes ångesten banka i bröstet. Åkte hem och lade locket på. Jag kunde inte hantera det på något annat sätt. Inte den här gången. Men. Förhoppningsvis nästa. Nästa gång är det min tur.
Min tur att vara stark nog.

Nu ska jag fortsätta kurera min terapibaksmälla.
Klockan är: Lugnet före stormen(dvs. Buse kommer snart hem).

”tvärsemotalltdag”

Just nu går denna låten på repeat här hemma. Oavsett tidpunkt. Texten är så pricksäker och jag vet inte…men orden har fastnat. Och inte på det där sättet som låtar på radion brukar göra. Nej. Det här är på ett djupare plan. Jag känner något i bröstet när jag lyssnar på denna. Får en varm känsla. Det blir mjukt som bomull. Behagligt. Trallvänligt. Och det känns hoppfullt.
Som om att det blir bra.
Till slut.

https://www.youtube.com/watch?v=EQ_5nVd5vLc

Det har varit en tung dag.
I stort sett inget har direkt gått min väg. Det började redan på morgonen när Buse var sådär imponerad över att behöva vakna till för att komma i väg till förskolan i tid. Jag var inte värd mycket i hans ögon om vi säger så. Och sedan har det bara rullat på. Saker som glömts bort, tider som jag kommit försent till, stress, stress och ännu mer stress.Illamående och näsblod. Terapi med PsykologPhilip där vi pratade om ordet Lagom. Ett, för mig, otroligt laddat ord. Då jag inte riktigt vet vad det betyder. Men att mitt mål numera är att hålla mig inom ramarna för lagom. En utmaning som ska bli ytterst spännande att ge sig på. Men PP tror på mig. Att jag kommer att klara det. Med lite träning. Men det är alltid en början att ha någon som tror på en.
Nu ska jag bara försöka finna tron på mig själv.

Som extra bonus på min ”tvärsemotalltdag” så var vägningen såklart bläää också. Varför inte. När jag ändå är på gång. Allt på en gång. Jag menar, vem vill ha minus på vågen. Kan ju knappast vara något överviktiga Ulrika strävar efter. Tveksamt. Ytterst tveksamt.
Men med om det får vi ta i morgon. Nu ska jag lyssna på denna låten en gång till innan jag släcker och drömmer om en lugnare morgondag.

Dröm sött!

Vänta nu…

20150912_121516-1

Vad hände? Vart tog tiden vägen?

När blev min lille ”bebis” en sådan fin liten Buse? Har jag sovit under en sten det senaste året eller hur har jag kunnat missa det.
Jag begriper inte.

2015-10-15 16.03.08
Det är så mycket som har hänt. Både på utsidan och insidan av denna lilla människa. Alla nya ord som bubblar fram varje dag. Från att ha varit en tvärhand hög till att nu snudda vid metern. En kille som stolt spatserar med sin Kånken på ryggen. Det kiknande skrattet. Utmaningarna. Håret som växer i raketfart och numera klipps hos frissan. Den dagliga dosen trots. Historierna och berättelserna som han så ivrigt vill berätta att han nästan snubblar på sina egna ord. Humörsvängningarna som växlar snabbare än en hinner blinka. Den pliriga blicken som signalerar att nu vankas bus. Och den så fantastiskt smittande glädjen som han innehar och samtidigt mer än gärna delar med sig av till alla i omgivningen.

Ja, precis allt som denna lilla människa visade för oss redan för ett år sedan…det har utvecklats i raketfart och blivit så mycket mer än det var då.

Vår Buse med extra allt.

Min älskade lilla pojk.
Du berikar mitt liv såsom ingen annan kan med alla dina galna upptåg och tokigheter. Och jag älskar dig för den du är.
Perfekt på alla sätt.

Den bästa sortens Buse.

hjärta

När ångesten föder tvivel…

Det blev tyst här några dagar. Känslorna har som fastnat i mitt bröst. Jag är glad, dämpad och ledsen i en enda salig röra. Får inte riktigt någon rätsida på det hela. Vad som är fram och bak. Bra och dåligt. Och kanske är det helt normalt. Men jag är inte nå vidare duktig på att vara i ingenmansland. Jag känner mig stressad och jag antar att det är det som framkallar min ångest. Den som hängt med mig nu under några dagar. Stört min nattsömn och fått mina dagar att kännas smolkiga. När ångesten är så här efterhängsen, då blir jag tung i huvudet. Känner olust. Men jag vet inte inför vad. Jag vet bara att ångest medför att jag blir osäker. På mig själv. Mina kunskaper och mitt beteende. Känner inom mig att allt jag gör, tänker, känner och säger är fel.
Betvivlar att mina vänner tycker om mig. Förstår inte att de kan göra det. Funderar om deras ord är lögner. Om de säger saker till mig bara för att vara snälla. Osäkerheten övermannar mitt sinne så totalt och får mig att vackla runt på osäkra ben. Att känna den osäkerheten och de tvivlen, det är en fasansfull känsla. Att inte veta vad som är sant och inte. Om det är mina tankar som spelar ett grymt spel med mig eller om det faktiskt kan ligga någon sanning i det hela.

20151018_172654-EFFECTSFyttirackarns vad jag är förvirrad just nu. Pratat med två fina vänner i dag. Två som kontaktade mig först och som jag sedan ringde upp. Vi pratade. Precis som vanligt. Men hela tiden, under båda samtalen virvlade tankarna runt att det inte kan vara sant. Det som de säger till mig. Och att den omtanken de verkligen visar skulle vara äkta. Det är sjukt. Jag känner mig hemsk som tänker de tankarna. Att de ens passerar i mitt tankeflöde. Men jag är verkligen så rädd för att bli sviken. Även om jag innerst inne vet att de inte skulle göra mig illa så är jag så känslig nu efter att jag berättade om det HÄR och att vi just nu är i ett sådant skeende i behandlingen att alla minnen ligger så ytligt. Det är så känsligt. Minnena är så starka och smärtan så påtaglig nu när allt rivits upp igen.

Jag tröstar mig med att det är övergående. Det kommer att kännas bättre snart. Jag vet. Det som smärtar mest just nu är att jag tvivlar på människors omtanke och välvilja. För det är rent av elakt. Jag är inte bekväm med att vara elak. Det är inte sån jag är eller vill vara. Men ändock så virvlar dessa tankar runt. De osäkra. De som förstör.

Det smärtar också att jag tvivlar så på mig själv. Att jag faktiskt kan vara omtyckt för den jag är. Men det är inte det mest smärtsamma. Absolut inte. Nej. Jag skäms och våndas mest över att tankarna tänker som de gör angående mina vänner. De som jag släppt in i mitt liv så mycket jag klarar av just nu och som jag vill har kvar. För alltid. Deras närvaro i mitt liv är så enormt betydelsefull. Därav måste jag ta ett snack med PsykologPhilip på onsdag. Jag kan inte fortsätta så här. Ingen vill tänka så här om sina vänner. Absolut inte om dessa. För det är två fantastiska kvinnor som jag beundrar. Ganska så olika men båda med stora varma hjärtan.

Jag måste bara våga tro.

Och bara så att ni vet. Det är inte jag som känner eller tänker detta.
Det är min sårade själ. som tänker åt mig, mot min vilja, i mitt huvud.
Förlåt.

En söndag med mojmoj.

Jag och Buse hade förmånen att få med oss mojmoj på Rättviks Höstmarknad. Med fokus på att bara strosa runt. Planlöst. Ingen stress, ingen trängsel och bara vara tillsammans. Passa på att njuta av solen, de vackra färgerna och den friska höstluften(har jag sagt att jag älskar hösten????).
Vi, typ, fångade dagen. Eller nåt.

2015-10-13 14.49.50

2015-10-13 14.49.27

Buse var mycket fascinerad och nyfiken när han fick syn på det tuffande griståget som i sakta mak med ett gäng passagerare. Passagerare av modell; Tvärhand hög. Alltså ganska likvärdiga med Buse.
Och karuseller. Ja det hör marknader till. Och någon gång ska ju vara den första, ja alltså att gå på marknad, åka karusell och äta karamell.
Men framförallt att åka karusell. Det är viktigast.
Så med gnistrande ögon och det största av leenden så var det en liten kille som åkte griståget för första gången i sitt liv. 2015-10-13 14.50.15

2015-10-13 14.49.07
D
et var tre saker som var ett MÅSTE under marknaden. Det enda som intresserar mig. Och till min glädje är de samlade inom en väldigt snäv radie, vilket betyder att jag inte behöver älga förbi en massa krimskrams som inte tilltalar mig. Men. Till saken hör såklart även att jag avskyr att trängas. Men jag kan min sak efter några år och är väldigt tacksam för att mina tre favoriter återkommer till samma position.
År efter år.

Nummer 1: Besöka grabbarna som bakar samisk glödkaka i sin lastbil. Ett måste. Ingen diskussion. Det gluten som jag intar när jag äter dessa glödkakor, det är värt allt magont som efterföljer, då det är så fyttirackarns gott. Ren och skär njutning.
Nummer 2: Inhandla korv hos Vild Hasse. Och som de flesta vet är jag ingen korvfantast men det finns det andra i hushållet som är.
Renkorv och älgkorv till sambon och svärisarna.
Nummer 3: Varma chips. Inte sådana där som ligger färdiga i en glasbehållare och väntar på att någon ska bli sugen. Nej. Absolut inte sådana. Nu snackar vi varma chips. The real deal. Sådana som friteras på plats och därefter strösslas med massor av grillkrydda. Och när du äter dem, då klistrar de sig mot tungan. Men det är faktiskt inte då jag föredrar dem som mest. Icke. Jag köper, tar med dem hem och äter dem sedan efter någon dag. Då är konsistensen PERFEKT!!! Lite samma lika som med ostkrokar. Där ska nämligen påsen öppnas och ligga till sig i några dagar innan de är ätliga. Har så alltid varit. Och kommer så alltid att vara.

2015-10-04 15.38.13
E
fter utförda uppdrag, som var avklarade på mindre än en kvart, så var det återigen fokus på att strosa. Kika på lite traktorer. Det är också en riktig marknadssyssla. Tradition. En sådan som har hängt med så länge jag kan minnas. Slutligen hamnade vi bland karusellerna igen. Och denna gången hade Buse spanat in sig på flygplanen.
”Ja kan yga”. Det var orden han sade. Och tro det eller ej. Men vi klarade det. Tillsammans flög vi. Glädjen var stor hos Busen och munnen bubblade.

2015-10-05 10.18.27

Något som jag är helt övertygad om efter denna dagen…det är att det var definitivt inte sista gången Buse åkte karusell.