Att utmana sig själv.

Jag öppnar min famn och välkomnar oktober månad. Det är en förändringens vind som omger mig. Jag känner det. Och jag är självklart livrädd. Förändringar är just nu, när jag är lite instabil, det mest läskiga som finns. För då tappar jag tryggheten som jag lyckats bygga upp. Den ruckas och jag måste lägga energi på att få tillbaka tilltron och på nytt få känna att jag är trygg. Inga konstigheter. Och jag vet att många med mig känner detsamma för dessa vindar. För det främmande. Samtidigt så är jag väldigt spänd av förväntan. Nyfiken. Känner aptit på framtiden.

Men jag är också trött.
Och jag är trött på att vara konstant trött.
Så från och med i morgon kommer jag att köra i gång med;
textgram_1443646271-1

Japp. Det handlar precis, just om det. En utmaning som kommer att pågå under oktober månad. Typ som en kick i röven att ta sig i kragen och skärpa till sig. Jag tänker lite så här. Att oftast är allt som relaterar till hälsa så styrt till årsskiftet, nyårslöften som inte håller mer än en månad. Men det är alltför långt dit. I alla fall för mig. Jag vill börja nu, nu, nu. Helst i förrgår.

För när vi är där. Tagit klivet över till det nya året. Då är min största förhoppning att jag inte ska leva med den här tröttheten längre. Nej. Vi kommer att göra slut. Då vill jag i stället vara i form. Alltså må bra inombords och känna mig stark i min kropp. Så därför kommer denna utmaning nu, där jag valt att under 31 dagar sköta mig exemplariskt med min kost och verkligen se till att röra på mig varje dag. Vissa dagar lite längre. Vissa dagar lite kortare. Men ut ska jag! Utöver det kommer jag att göra lite övningar här hemma för att stärka upp min core och förbättra hållningen. Något som jag vet att jag kommer att ha enormt mycket glädje av i januari.

Så detta är mina mål;
-Planera mina måltider noga, hålla mig inom mina PP
-Se till att alltid ha en frukt/mellanmål till hands.
-Pimpla vatten. 1,5-2 liter vatten/dag
-Dra ner på sockret. Rejält.
-Undvika vitt mjöl. Min IBS mage klarar inte av det. Men det är ju bara såååå gott i bland. Trots att jag vet att konsekvenserna av min smörgås blir ontajaj.
-Äta kolhydrater i form av potatis/ris/pasta enbart en gång om dagen. Övriga måltider fylla upp med gröna nyttigheter.
-Promenera minst 70 000 steg/vecka. Varken för mycket. Eller för lite.
-Jobba efter ett program för att stärka upp min core och förbättra hållningen.

Och detta är min #oktoberutmaning, som om mindre än 40 minuter startar!!!
Tjohooo!!
Det här kommer bli så jägarns bra.
Ja. Så är det.

Att närma sig årsskiftet.

Fick ett samtal i dag. Det är inte så ofta jag pratar i telefon. Jag är nämligen mer av en textande person. Sms och mail är mina bästa vänner. Det är någon sorts telefonskräck jag har. Självklart går det bättre vissa dagar än andra och det var en himmelens tur att jag valde att svara i dag. Trots att det stod skyddat nummer. Det var nämligen ett samtal i från Vuxenpsykiatrin i Falun som hade fått en återbudstid till en läkare och undrade om jag hade möjlighet att ta mig till dem. Och med tanke på att min sjukskrivning tar slut i morgon så var det helt klart meningen att jag skulle ha den här tiden.

Så allt mitt fixande, det som jag tänkt göra, skjutit på hela förmiddagen. Det fick helt enkelt vara. I stället var det bara att hoppa in i bilen och åka till Falun. Så här i efterhand, så är jag så jägarns nöjd över att jag åkte. Men framförallt att jag svarade.

Så nu är jag sjukskriven i några månader till. Det känns sådär, jag gillar inte själva sjukskrivningsfasen men samtidigt så vet jag att när dessa månader passerat och vi klivit över till ett nytt år, då väntar nya spännande utmaningar för min del. Utmaningar som ger mig pirr i magen, galet skräckblandad glädje, en känsla av att jag kommer att utföra något viktigt och allt detta, får jag göra tillsammans med ett team människor som strävar mot samma mål. Sedan att det är något som börjar från scratch, där jag får vara en del av att bygga upp verksamheten, det är något som verkligen inspirerar mig så enormt mycket.

IMG_20150929_214718-1-1

Så. Nu accepterar jag att jag är sjukskriven ett tag till. Det är trots allt för min egen skull. För att tillfrisknandet ska få ske i lugn och ro. Göra mig redo för livet som komma skall. Med nya verktyg och erfarenheter i ryggsäcken. KBT-behandlingen fortsätter såklart som vanligt med ett samtal i veckan och på fredag är det dags igen.

Och det blir tyvärr ingen liten minitripp till helgen. Så kan det bli. Men för att det ska hända någonting så försöker jag nu att styra upp min härliga familj. Att vi kanske kan få till en träff. Någonstans. Vart spelar ingen som helst roll. Bara vi är tillsammans.

I morgon vankas det dock ett besök hos en saknad vän som frestat mig med smarriga kärleksmums på Instagram. Nu hoppas jag bara att hon sparat lite till mig och inte moffat i sig allt på egen hand. Gofika eller inte. Några timmar kvalitetstid och snicketisnack om allt mellan himmel och jord är det enda som egentligen betyder något. Det var nämligen alldeles för länge sedan sist, så det är mycket som står på våran dagordning.

Att…

Oj vad det gungar inombords. Känslorna är ”all over the place”. Och som vanligt har jag ingen aning om varför. Ena stunden känns livet fantastiskt och jag sitter med ett leende på läpparna för att i nästa stund känna att tårarna brinner bakom ögonlocken. Redo att skita i allt.

Jublande basillusker.

Ja, det är sant. För tredje gången på väldigt kort tid har jag alltså fått en sådan här härlig bihåleinflammation. Jag begriper verkligen inte varför. Är mitt immunsystem så dåligt att minsta lilla ”basillusk” jublar i närheten av mig. Det känns som att jag är deras höjdpunkt ungefär. Typ huvudattraktionen på ett tivoli. Det är jag. Eller ja, snarare mitt immunförsvar.

Men men. Baciller eller inte. Jag får göra så gott jag kan. Och i dag har det varit vila, matlagning och korta promenader med Fröken Svår. Vad vi hittar på i morgon. Det återstår att se. Men det finns mycket av de lugnare aktiviteterna att välja på. Saker som ska bli sköna att få bocka av från to do listan. Känna att jag gjort det klart. Slutfört min uppgift. Så, aktiviteter lagom för en sjukling kommer att utföras i morgon. I hopp om att vara frisk till helgen då det vankas resa med en god vän.

2015-09-18 17.42.36

Och godbiten min. Han ska vara hemma med sin far och linda honom runt lillfingret. Så som bara en liten Buse kan. Förmodligen, magkänslan säger mig, att det kommer intas både en och annan korv. Och giogio. Med hopp om att en liten Buse ska sitta still under lördagens hockeymatch. Vi får se om det funkar. Myrorna har en tendens att inte tycka detsamma och dansa samba i rumpan på denna lille kisen…går liksom inte att sitta still. Det går bara inte.

Men först;
kurera, bli frisk, träffa en saknad vän, resa och sakna mina pojkar sådär oändligt mycket. För jag har aldrig varit i från dem…inte som jag kan minnas, vilket betyder att det måste vara väääääldigt länge sedan! Jag menar, mitt minne sviker aldrig mig. Inte vad jag minns i alla fall.

Testing testing.

https://www.youtube.com/watch?v=ZY08mr1k-rI

Det svänger snabbt.
Ja exakt så är det. Från bubblande skratt till skrikfest och gråtkalas. Allt för att en liten Buse inte får sin vilja igenom. Japp. Det är en sådan härlig period som intagit våra liv nu. Testa och utmana är Buses ledord. Mest hela tiden. Och det går på repeat. Om och om igen. Svänger snabbare än en mikrosekund. Själv hänger jag liksom inte riktigt med.

2015-09-25 16.30.43

.Mina gråa hår frodas. Det får så mycket näring av allt ”krigande” oss emellan. Jag som avskyr gråt och skrik. Undviker det alltid så långt det går, jag känner mig så otroligt oduglig som inte lyckas parera och bemöta min sons vilja på ett bättre sätt. Alltså nu menar jag såklart inte att han ska få sin vilja igenom, nej verkligen inte. Men jag skulle så gärna vilja hantera det på ett bättre sätt. För det måste verkligen finnas betydligt mycket bättre tillvägagångssätt.

Men det får jag grubbla på lite senare. Hur jag ska hantera det på bästa möjliga vis. I stället ska jag ägna den här ljuvliga ”skrikfria” tystnaden till att skratta åt allt som Buse bjuder på om dagarna. Och det är mycket, både av det roliga och det mer prövande. Det går faktiskt inte att göra på annat vis, det är bara att skratta och ladda ny energi för att orka med morgondagen.
Det är en fas. Och det går över.

Tills dess får jag helt enkelt boka lite tätare besök hos världens bästa frisör Nathalie. Så att hon får utföra lite av sin magi. Allt för att dölja det grånande barret som förökar sig. I alldeles för snabb takt.

Gott och blandat minst sagt.

I bland känner jag att jag måste drömma lite. Om att jag mår bra, trivs med mig själv och framförallt att jag kan se mig själv i spegeln utan att vilja kräkas. Att jag blir sams med min spegelbild. Slutar att vara så hård och motarbeta det kritiska ögat som hela tiden finner nya fel och brister.

Kroppen är ju egentligen fantastisk. Något som min hjärna tyvärr glömmer bort alldeles för ofta. Jag har levt 32 år, jag står fortfarande upp, jag har burit min son och utan större krämpor fött honom till denna värld. Min kropp repade sig exemplariskt efteråt och det är något som jag borde ha i åtanke när jag står där och drar och nyper mig själv i skinnet med allt annat än positiva tankar om det jag betraktar. Jag kan inte se något vackert. Det går bara inte. Blicken är grumlig och spegelbilden blir suddig. Jag vill inte se mer. Orkar inte.

Därför blir jag så glad när jag ser detta. Hon är klok denna kvinna. Och en dag vill jag se på mig själv med snälla ögon. Lära mig att älska mig själv och min kropp, oavsett om jag passar in i normen eller inte.

Tanken med detta inlägget var egentligen inte att prata om min kroppsångest. Jag tänkte faktisk enbart vara ytlig. Men nu blir det i stället lite gott och blandat. För i mina drömmar, om att vara snäll mot mig själv och känna mig bekväm i min kropp, där finns även bilder på vad jag vill klä mig i för typ av kläder. Jag är en klänningstjej, så är det bara. Men en dag ska jag ha på mig jeans och känna mig ’smashing’. Det är mitt mål. Så i mina drömmar har jag dessa bilder framför mig, saker jag önskar mig. Och självklart kunde jag inte låta bli att även visa den fina klänningen…

Fall Fashion

Lindex/Outnorth/Lindex
H&M/Lindex/H&M
JC/Åhlens

Nu ska den här gott och blandat påsen packa ner barnet i vagnen, koppla hunden och knata in till Leksand. Febern har sagt tack och hej så då passar vi på att insupa lite frisk luft, rörelse och ett besök på biblioteket. Något som alltid är uppskattat och en alldeles lagom aktivitet för en ”dagen efter” sjukling. Och som tur är, en extra bonus, så finns det inte så många speglar där inne. Speglar som just nu visar den onda sanningen. Som får fart på tankarna och väcker den kritiska rösten inom mig. Så inga speglar är verkligen något som är mycket uppskattat av Fröken Hagström. Allt för att få känna lite lugn inombords då helgen är så nära…så nära att jag nästan kan nudda vid den.

Att känna sig lite…

Torsdagens uppgifter är avklarade. Huvudet är helt mossigt och det snurrar runt. Vimlar av olika tankar. Vrider och vänder på allt som avhandlades under dagens timme. Efter varje samtal hos Psykolog Philip så känner jag mig totalt urlakad. Matt och energilös. Som om att jag farit runt i en centrifug på högsta värme under några timmars tid. Och när jag väl får komma ut, då sippar jag efter frisk luft, stabilitet och plan mark.

Tidigare när jag gått i terapi, alltså för några år sedan så upplevde jag det aldrig som krävande och ansträngande. Inte på det sättet som nu, i dag. Kanske beror det på att vi då bara ältade det som hänt, dåtiden. Något som säkert kan vara nyttigt för vissa människor. Men inte för mig. Det som har varit, det är accepterat, bearbetat. Absolut inte bortglömt. Men inget som jag vill älta, om och om igen. Det räcker nu.

IMG_3077

Det räcker att gamla, invanda tankar förstör så mycket i dag, jag behöver inte grotta ner mig mer än så. Med alla olika psykologer som jag träffat så är historien berättad. Enligt mig både en och två gånger för mycket. Jag vill inte mer. Och när jag gick in till psykologen för bedömning i Falun, om de överhuvudtaget skulle kunna hjälpa mig, då kände jag att detta, detta är absolut sista gången jag berättar om mitt förflutna. Jag är trött på det. Just nu lever jag med fragment från dåtiden, det räcker så. Jag behöver inte ha hela filmen. Därav hoppas jag verkligen att detta kommer att bli min räddning.

KBT.

Att se framåt. Analysera gamla tankesätt och livsregler. Riktigt lägga dem under lupp. Ifrågasätta. Är verkliga mina sanningar sanna? Eller kan vi finna motbevis som fäller mina så kallade sanningar?

Det är min tur nu. Att leva. Och att få rätsida på livsreglerna så att jag kan känna glädje i stället för ångest. Jag har mycket känslor inom mig som just nu är totalt upp och ner. Jag vet inte riktigt vad jag vill längre, vad jag orkar och vad jag känner lust till. Det enda jag egentligen vet är att jag vill ha förändring. Men jag ska ta mig igenom varenda steg av behandlingen och förhoppningsvis komma ut i slutet av tunneln.

Ut i ljuset.

Starkare än någonsin, med kraften att vara Ulrika. Stå på mig. Och vara den levnadsglada, spralliga och omtänksamma personen som jag vet finns där inom mig. Någonstans.

Jag ser sannerligen fram emot det.

Inga som helst tvivel.

Sjukstuga på Jönsesgården.

Här hemma har vi sjukstuga. Den lilla Busen har sedan två dygn tillbaka feber som pendlat mellan 39,4-40,3 grader. Kräkts en gång. Ordentligt. Typ, hej hela sängen full. Tjohooo!

Så vi har inte gjort så mycket. Tillståndet hos lilleman har inte varit i form för någon häftigare aktivitet än barnkanalen. Sängen har varit vår borg och den har vi inte lämnat mer än nödvändigt. Förutom i dag när vi tog oss en dusch och därefter tassade in till farmor och farfar för att hämta lite glass. Det enda Buse ville äta. Och det är inte ofta han vill ha glass, så det måste sannerligen vara något speciellt när han själv uttrycker det önskemålet. Lass. Så, så fick det bli.

Därefter somnade någon väldigt utmattad, febrig liten kille i sin säng. 2015-09-23 13.47.56

Så, det har inte direkt varit något att skriva om. Sjukstuga är inte det roligaste läsningen. Nu ska vi sova, åtminstone försöka. För i morgon vankas det en tripp till Falun för samtal. Och innan det ska jag även komma i håg att väga mig. Något som jag i vanlig ordning bävar för. Allra helst efter denna vecka med så lite rörelse som det varit. Efter att knäet gav upp förra veckan och de smärtor som varit så har jag varit i stort sett still. Det var först i förrgår som jag tog mig ut på en längre tur…ja och sen, sen blev det inte mer då jag bara hängt i min borg tillsammans med sjuklingen.

Nu hoppas vi på friskare vindar.

Det är läge för det.

Jag undrar; Varför?

https://www.youtube.com/watch?v=PeKE2Z-9HVM

Det senaste dygnet har mina tankar varit någon annanstans. Jag har gått helt i mina egna tankar och funderat på livet. Tänkt på vem det är som bestämmer när det är tid att ta farväl. Och varför så många fina godhjärtade och älskade människor får lämna jordelivet alldeles för tidigt. Sådana tankar. Eller snarare frågor. Omöjliga att svara på.

Ni finns i mina tankar ❤