31/8 2013

2015-08-31 22.38.25

Jag älskar verkligen den här bilden som min älskade ”syster” Lisa har tagit på mig och August. Det känns som i går. Men på dagen är det precis två år sedan. Vår lilla älskade gosse. Klädd i Masdräkten, speciellt uppsydd av kära Karin från Älvdalen.

Det är alltså två år sedan som vi träffade prästen, familjen, gudmor Camilla, gudfar Martin, släkten och alla fina vänner uppe vid slogboden här i Ullvi. Med en helt fantastisk utsikt, som är svår att inte hänföras av, där valde vi att ha dopet för vår son. Vår förstfödda. Vår älskade lilla Buse.

Jönses Olov August.

När jag ser denna bilden, då förflyttas jag tillbaka till den dagen, för två år sedan som var sådär mysig som jag ville att den skulle vara. Inget överdådigt, bara trevligt och gemytligt. Jag önskar dock att jag hade haft mer tid. Att prata med gästerna, att fotografera och njuta av stunden. Men det jag hann med…det vårdar jag ömt i mitt hjärta.

Två år.

Vart tar tiden vägen?

Jag måste.

Inget nytt här. Bacillerna härjar runt inom mig men jag börjar känna mig en aning piggare. Dessvärre är hostan en riktig retsticka som jag hoppas avlägsnar sig pronto. Jag kan inte direkt påstå att vi är goda vänner. Och vi kommer aldrig att bli heller. Jag som aldrig rökt ett bloss i hela mitt liv låter som en gammal kedjerökare där lungorna sagt tack och hej för länge sedan. Men, som tur är fallet inte så.

Så i dag har det inte varit många knop här hemma. Någon tvättmaskin, läst ut en bok, påbörjat en annan, löst lite korsord och blandat det med lite ångest över att veckans läxa inte är genomförd. Och i morgon är det ”prov”. Jag hade verkligen inte planerat sjukdom och i går var min plan att jag skulle cykla. Det gick inte.

Så nu är ju frågan. Ska jag plåga mig ut i morgon förmiddag. Bara för att kunna redovisa? Eller ska jag inse att jag faktiskt inte är i form för att genomföra det? Komma med ett misslyckande även vecka två?

Ja. Nu är det såhär, att jag är inge vidare duktig på misslyckanden. Så jag ska faktiskt bege mig ut och cykla i morgon. Jag måste. Det är nog en sablarns tur att jag höll mig lugn i dag. Lugn så att jag samla så mycket kraft och energi som möjligt till morgondagens trampande. Det behövs.

När klockan var fem så kom i alla fall mina älskade pojkar hem. En liten Buse med pliriga ögon, det stora fina leendet, dubbla niinisar, tigerkepsen på och en varm kram. Den behövdes. Och jag gjorde vad jag kunde för att hänga med mitt lilla energiknippe. Dagen till ära så valde han tack och lov  en stillsam aktivitet. Att gå på blöblö jakt.

IMG_20150831_174723

Så det var ett fint slut, att plocka blöblö, vinbär och krusbär, efter en annars tråkig, ensam och otroligt långsam dag.

Zombiestatus.

Jo men visst. VAB i fredags med Buse resulterade i att mina bihålor började strejka under lördagen och i natt kom skiten på riktigt. Hosta, halsont, snor i mängder(glamouröst jag vet), feber och bihålorna. En smärta som inte är av denna värld. Det gör till och med ont i tänderna. Sov tyvärr inte många minuter och var mer död än levande i morse. Och jag som skulle åkt till min kära mor och umgåtts i dag.

Typiskt.

2015-08-29 15.18.37I stället har jag agerat som Jönsesgårdens alldeles egna zombie. Utmattad. Med en Buse som är frisk och nu har energi i överflöd och en sambo som slitit med altanen. Vilken härlig kombo. Tjohooo! Ja, jag har mest vandrat runt på gården som ett lik i myspyskläder. Tagit varenda möjliga chans till att få sitta ner och samla ork. Ser garanterat lika risig ut som jag har känt mig. Vågar faktiskt inte titta i spegeln. Klarar inte av mardrömmar från en selfieskräckfilm i natt. Jag vill bara få soooova!

Och nu. Äntligen. Nu sover den lilla i sin säng och jag har slängt mig ner i vår säng, raklång. Den har bannemig aldrig varit behagligare.  Så jägarns skönt!!! Nu pepprar jag med Alvedon, strepsils, nässköljskannan och Nasonex i hopp om att få lite mer sömn. Jag har gjort så gott jag kan, nu är det bara att blunda och hoppas.

Som jag hoppas!

Fredagspromenad.

Jag hade en plan i dag. Att vandra i Rättvik tillsammans med Grynet. Avfärd tidigt då jag ville komma hem lagom till lunch.

Ja, det var planen.

Men det gick inte riktigt som planerat. Busen vaknade i går kväll, otröstlig. Sov sedan i vår säng, det lilla han sov vill säga. Och det var oroligt, snorigt och feberyra.

2015-08-28 13.48.39Japp. I dag har Buse varit hemma med mig. Feber, ont i halsen, SNORIG och allmänt ur form. Loj. Inte den Aggelito vi är vana vid. Han har endast haft två önskemål i dag och det var att åka bil och åka vagn. Så därför packade jag in oss i bilen och åkte till Rättvik. Korkat kan tyckas att dra i väg när han är sjuk men han älskar verkligen att åka bil när han är trött och vill vila. Väl framme så lade jag över lilleman i vagnen och han sov nöjt vidare. Frisk luft är aldrig fel. Väl inbäddad med Niin och ”BoMartin” började vi sedan att traska. Jag och Grynet. Tanken var att vandra leden längs med Siljan bort till Öje. Den idén fick jag kasta åt fanders när jag hade kommit en bit på väg, ungefär i höjd med Rättviks gammelgård. Där var det nämligen trasiga spångar och omöjligt att ta sig fram med vagn. Jag körde fast och fick slita som ett djur för att komma loss. Men tillslut så.

Jahapp. Då var det bara att hitta på någon ny väg. Och jag tog sikte på Nittsjö. Vi gick och vi gick. Från storm nere vid Siljan till gassande sol och vindstilla. Tillslut var jag faktiskt tvungen att lägga även Nittsjöidén åt sidan och börja leta upp alternativa vägar tillbaka till Rättvik. Tog sikte på Sätra, vidare till Backa och sedan åter mot Rättvik.

Summa summarum: 15 km.

Det fick räcka som motion i dag.

Veckans samtal. Vecka 35.

När jag var hos PsykologPhilip i går så pratade vi mycket om min prestationsångest. Att jag alltid måste högprestera för att duga som människa. Och det tar såklart ut sin rätt. Inga konstigheter. Och det är såklart en av orsakerna till att jag är här och nu. Långt i från min normala levnadsglädje och ork.

I alla år så har jag någonstans inom mig byggt upp mina egna krav så till den ringa grad att det aldrig är bra nog. Kraven har varit långt över vad som kanske efterfrågas och har jag inte nått det absolut bästa möjliga, då har det varit katastrof. Alltså för mig. Jag som är en listmänniska, älskar att skriva to do listor som jag kan stryka utförda uppgifter på, den blev tillslut oändlig, på grund av att jag aldrig ansåg uppgiften tillräckligt väl utförd. Därmed fick jag aldrig eller åtminstone väldigt sällan dra ett streck och känna att shit va skönt. Men jag har aldrig förstått det. Att det varit såhär. Att jag levt för prestationerna. Det har varit fullt normalt för mig och jag har aldrig behöva ägna det någon tanke, det har helt enkelt skett på ren automatik.

Det var först när jag efter några gånger där i fåtöljen hos PsykologPhilip började förstå hur styrande detta är. Alla krav. Alla listor. Alla ej tillfredställda uppgifter. All prestation på maxnivå, dag efter dag.

IMG_20150824_214750

Jag är verkligen tacksam att jag äntligen träffar någon som lyssnar och begriper vad jag menar. Som vill hjälpa mig att må bra igen. En person som brinner för sitt jobb. Och det är tack vare att jag får sätta mig ner i den där mjuka fåtöljen, vecka efter vecka, som jag börjar inse både ett och annat. I bland går det upp för mig bara så där men oftast kommer det en liten hint från PP som får mig att börja förstå, inse. Inse att leva så här. Det är inte hållbart i längden. Och sannerligen inte sunt. Inte någonstans.

Och det är härligt. Glädjande. Att jag äntligen börjar förstå hur mina tankar får mig att handla och hur mycket de påverkar mitt mående. Till det sämre. Men jag har också fått förklarat att det går att lära om tankarna. Det gör faktiskt det(även om jag har svårt att se det så här i början på behandlingen). Och det är precis det vi ska jobba med. Men i små små steg. Det kommer att ta tid. Men jag vill må bra. Och det får ta den tid det tar.

Vi pratade såklart även om min hemläxa som jag tyvärr inte utfört som planerat. Jag hade ju lovat att verkligen göra ett försök. Men obehaget var alldeles för stort och jag sköt det framför mig varenda dag. Tills det var försent. Suck för mig själv alltså. Och jag kände mig både skamsen och besviken på mig själv. Därav har nu upgiften flyttats till denna veckan.

Men det ska jag skriva om i ett annat inlägg;

Mina hemläxor.

Veckans resultat. Vecka 35.

Tidigt i morse så ställde jag mig på den fruktade vågen, det var ångest. Förra veckan glömde jag bort det för besvikelsen var så stor. Hade gått upp i vikt trots att jag skött min kost. Därför var jag livrädd att medicinen fortfarande skulle sätta käppar i hjulet för mig, sänka mina möjligheter att komma tillbaka. Men det var tur att jag gjorde det. Alltså, att jag ställde mig på vågen.

2015-08-26 07.47.32

Piuuuhhh!!

2015-08-26 07.46.42

 För första gången på, vad som känns som en evighet, så rör sig diagrammet ner. Och mer ska det bli. Det känns som att det är på gång nu. Jag vill så gärna kunna ha mina kläder och våga visa mig ute bland folk utan att skämmas. Så nu har jag gjort det officiellt. Mitt första minus av många. Och för att fira det så blir det storstädning av hemmet. Tjohoooo!!

…finito…

Efter ytterligare en natt med lite sömn, en långpromenad och samtal med PsykologPhilip är jag nu helt slut. Utmattad. Det finns inga ord. Så i stället bjuder jag på mina favoriter; Coldplay. Kan aldrig bli fel. Aldrig.

A sky full of stars.

Favorit i repris med bästa vännen.

Vi körde en favorit i repris i dag. Jag och Grynet. Min bästa vän. Som alltid finns där, även om det vissa dagar är väldigt buttra miner. Men hon finns där. Och hon är bara den bästaste bästis jag kan ha -min skatt!IMG_20150824_144024-1

Runt Alviken tillsammans. Kände mig piggare i benen. Som att de börjar vänja sig vid rörelse igen. Något som varit saknat under tiden av ofrivillig hotellvistelse och efterföljande oförmögenhet att fånga dagen. Och jag märker att vissa dagar så är det betydligt tyngre än andra att ge sig ut på promenaderna. Som om jag någon gång ångrat att jag gett mig ut. Knappast. Ändock kan det vara så sablarns segt innan det händer. Obegriplig ekvation men jag blir alltid lite extra glad de dagar som envisheten segrar och jag utför någon form av fysisk aktivitet.

Det var segt att komma i väg i dag. Det var det. Varför vet jag inte. Måndagsdepp? Mental baksmälla? Antagligen lite av båda. Men jag gjorde det. Njöt av mina 10 000 steg. Något jag så här i efterhand är enormt glad över. Känner mig nästan lite stolt. För jag kände mig stark när jag väl var där. I Alvik. Endast lite ömma ljumskar men det gjorde inget, för det var med ett leende på läpparna som jag mindes tillbaka till lördagens lilla ridtur. Anledningen till min ömhet. Och anledningen till mitt leende.

I dag är jag nöjd att jag fick en sak avklarad förutom att ta mig ur sängen. Jag motionerade. Försöker mig på det i morgon också minsann. Motion för mig och bästa vännen. Tillsammans är vi starka. Hon och jag.

Och så kom det ett MEN…

Jag hade, som ni säkert redan läst, en fantastisk förmiddag i går. Det var ren njutning och härligt att få vara Ulrika för en liten stund. Vara bara jag. Eller åtminstone försöka väcka den Ulrika till liv. Den som legat gömd långt där inne under så många år. Skaka av dammet och på darriga ben försöka vara jag. Vem det nu är. Men jag hoppas innerligt att det är en människa som jag tycker om och som låter själen leva.

Dock så skulle jag komma till ett MEN angående min fantastiska förmiddag i går. Här kommer det. MEN då min förmiddag är ”rosa fluff fluff”, så är min eftermiddag ”femtio nyanser av grått”. Så var det. Tvära kast.

Om dagen börjar bra, ja då kan en tycka att det torde fortsätta så, alltså att dagen rider vidare på lyckovågen. Det var i alla fall det jag hoppades på. Jag kände dock redan när jag lämnade familjen Bergström att det var något som började tynga i bröstet men jag kunde inte riktigt förstå varför. Jag som hade haft så roligt. Varför skulle jag dimpa ner i djupet nu? Det fanns inte någon anledning ”att ta på” och jag kände mig så otroligt förvirrad.

När vi kom hem så sov Aggelito sött i bilen. Utmattad efter lek med de tre musketörerna. Jag hastade in, duschade och gjorde mig redo med ansiktet.  Paniken kom, över att inga kläder satt bra, det var för tajt, vällde över. Sanningen slog mig i ansiktet. Alla dessa kilon. De klär mig inte. Passar inte på min kropp. Men efter många byten så blundade jag, gick i väg och sket i allt. Försökte blunda för problemet. Dämpa avskyn som bubblade inom mig. Hoppade in i bilen och andades. Djupa andetag. Upprepade för mig själv; ”Det är som det är, min son ska inte behöva lida för sin mammas misslyckanden”.

2015-08-21 21.35.56

Och vi åkte på hockeyn. Trots att min magkänsla försökte pocka på min uppmärksamhet för att upplysa mig om att det vore bäst att stanna hemma. Jag hade inte hjärta att göra det. Ignorerade känslorna inombords. Var rädd för att Aggelito skulle ha tråkigt hemma med sin trista mamma. Och mycket roligare på hockey med sin pappa och andra glada människor.

Note to myself; Stanna hemma om magkänslan säger det åt dig. Det är bäst. Annars finns risken att du dimper ner, långt ner i det mörka djupet och du känner dig oförmögen att ta dig upp till ytan. Paralyserad. Mörkrädd. Med frågeställningen; kämpa eller ge efter?

Det var vad som hände på hockeyn. Orken rann ur mig. Jag befann mig inte där i sinnet. Jag krälade någonstans djupt inne i urskogen, i någon form av sumpmark, utmattad och orkeslös. Apatisk. Men ändock med någon form av närvaro som fick mig att le och tala när jag tilltalades. Men hur det gick till, det vet jag inte. Och det har fortsatt så i dag. Hela dagen har varit ett enda töcken. Huvudvärk och olust till allt. Men med ett måste, att vara mamma. För mannen har varit på möte hela förmiddagen och sedan jobb på eftermiddagen vilket innebar att jag har varit själv med lillfisen. Den där Busen som har energi i mängder. Och jag som ingen har. Inte ens en gnutta. Jag har åtminstone försökt att göra mitt bästa. Ändock så går jag nu och lägger mig med en känsla av otillräcklighet.

Jag hoppas så att det vänder snart. Gärna redan i morgon!!

Fantastiska, magnifika djur.

I morse var jag uppe innan tuppen, redo för avfärd med cykeln klockan 07:00. Luften var frisk. Gräset var täckt av dagg. Det kändes att det skulle bli en vacker dag. Solen började vakna till borta i horisonten. Det var endast jag som var vaken. Inte en bil. Inte en människa. Inte ens ett djur syntes till.

Mötte upp Ebba och vi trampade ut till Vargnäs för att släppa ut hästarna och mocka. Eller, ja, jag gjorde inte så mycket. Mer än att gå ut med en liten söt ponny, prata och mysa med den svarta lilla sötnosen, stallkatten Gösta.

Efter att ha insupit lite stalldoft så trampade vi vidare till Övermo och nästa stall. Nu, nu var det dags att återinta hästryggen efter x-antal år utan ridning. Jag älskar verkligen känslan att sitta på hästryggen, med detta kraftfulla djur under mig, det ger mig ro. Att, om så bara skritta en liten tur som vi gjorde i dag, det gör så mycket för själen. Få känna kraften i varje steg som tar oss framåt. Fnissa lite för sig själv när hemska faror som hängmattor och hallonplockare dyker upp lite varstans. Dessa faror som för oss människor är nonsens är i bland rena skräcken för dessa fyrbenta kraftpaket.

Men jag njöt. Varenda sekund där uppe på hästryggen. Känslan. Kroppen min, som genast känner igen hästens rörelsermönster och mjukt följer med, som om det var i går jag satt i sadeln senast. Hur allt faller på plats, händernas tygelfattning, sittbenens uppgift, benens position…ja, det är sannerligen som så att jag är ringrostig. Inget snack om den saken men jag är så glad. Glad för att kroppen minns. Och min längtan efter att få in mer häst i livet blev inte mindre om jag säger så. 2015-08-22 13.14.03

Jag tror att jag har valt att hålla mig i från hästar de senaste åren, för att skydda mig själv. Och av rädsla att inte duga till som ryttare. Skyddet för att jag inte ville väcka den längtan som brinner inom mig. Den som får mig att leva. För det är precis det hästarna gör med mig. De får mig att leva. Och må bra. Det är magiska djur. Ja det är sant. Jag lovar. Rädslan, ja det förstår ni säkert vad jag menar, jag har varit rädd för att vara medryttare just på grund av att jag inte lever upp till mina egna krav på en bra ryttare. Och lever jag inte upp till mina egna krav, hur ska då någon annan kunna göra det och vilja ha min hjälp. Det går ju inte. Så jag har helt enkelt försökt att glömma och gömma min längtan, någonstans djupt där inom mig.

Jag är i alla fall väldigt glad(och lyckligt lottad) att jag har en sån fin vän som Ebba, som tog med mig till stallet i morse. Själen känns nu lite lättare. Det gör den. Det är en sorts läkande kraft att vara tillsammans med dessa underbara, fyrbenta varelser. Och även om det var härligt att äntligen sitta upp igen, så hade det gott räckt långt, att bara få klappa, låta händerna smeka den sammetslena nosryggen. Känna hästens andetag värma min kind, fläta in fingrarna i manen och bara insupa och njuta av den där varma, härliga doften av häst.

Så mycket mer behövs inte. För en gång hästtjej- alltid hästtjej.