En bättre dag. I dag.

2015-03-31 08.28.32Vilken start på dagen. Vaknade yr i mössan efter en natt med en sömn som kan klassas lite sisådär men piggnade till betydligt när jag fick komma ut i friska luften och möta solens strålar. Trots gårdagens resultat i matchen så känner jag mig lite starkare. Kan nog bero en hel del på att jag fick sitta och pyssla i ensamhet i går med något så enkelt som att färglägga. Radion stod på i bakgrunden, miljön var lugn och jag fick sitta i min värld. Det är ovärderligt för mig. Jag behöver den där tiden. Att få vara lite kreativ. I tystnad. Så det ska jag verkligen försöka få in lite mer av i mitt liv samt fortsätta promenerandet, för det vet jag att det gör mig gott. Hur som är det otroligt skönt att känna sig lite starkare. Efter några tuffa månader så behövs det dagar som dessa när det känns lite ljusare och mer behagligt att leva. Livet känns lite roligt igen. Och jag ska inte spekulera mer i detta, jag tar emot denna dagen med öppna armar och hoppas att det kommer fler av denna sort. Den sortens dagar som jag kallar ”bra dagar”.

Nu ska jag ägna några timmar till att packa in tavlor som ska skickas i väg med Schenker innan veckan har nått sitt slut. Ser verkligen fram emot att vara klar med den arbetsuppgiften så det är ingen mening att skjuta upp det mer. Ju snabbar jag startar desto snabbare blir jag klar, eller?

Nu kör vi!

Ett frisörbesök senare.

Vilken helg. Lördagen har jag inte ens förstått att den passerat och söndagen kändes mer som lördag vilket resulterar i att jag just nu har lite svårt att begripa att det är arbetsdag. I dag. Vad hände liksom?

Mycket promenerande har det i alla fall blivit. Både med familjen och på egen hand. Och det är så otroligt skönt för mitt inre att röra på kroppen. Jag känner mig lugnare. Men förutom promenerandet så var jag i lördags hos min fina, omtänksamma vän Nathalie och fixade till risbusken min. Herregud. Det var sannerligen på tiden. Långt, ostyrigt, urtvättad färg och allmänt trött var mitt intryck när jag satt där i stolen och synade mig själv i spegeln innan arbetet påbörjades. Men för att liva upp det hela så har vi haft en plan under ungefär två månaders tid. En plan som jag bara berättat för en annan person förutom Nathalie. Efter mycket funderande fram och tillbaka så kändes det rätt i tiden. Det var dags för en förändring. Och det passade sig väldigt bra att göra denna förändringen en lördag. Just denna lördagen. På tu man hand med vännen min i salongen som annars brukar vara full av människor och sjuda av aktivitet men inte denna dagen. Nu var det lugnt. Behagligt. Det var bara vi två,  lite svag bakgrundsmusik och en hel del samtal, oss emellan i förtroende, som delades. Vänskap. En fin sådan.

2014-12-22 10.00.34

Så nu sitter jag här. Efter ett klipp. Med en ny frisyr och fräschare sommarfärg. Och jag är så nöjd så nöjd. Det känns som jag. Men mer än så får ni inte veta just nu. Jag har inga bilder att bjuda på. Än. Men det kommer och jag ska göra ett tappert försök att leverera en duglig bild under morgondagen(ingen vill se denna trötta mamman som sovit färre timmar än vanligt denna natten. Om det nu är möjligt. Att sova färre timmar menar jag.). Lovar inget. Men försöker. Verkligen.

Så länge får ni hålla tillgodo med denna bilden från decembermånads frisörbesök. En förebild såklart som speglar på ett ungefär hur det såg ut i lördags. Håret var dock en aningens längre denna gången och färgen lite ljusare men det ger en bild av mig med utsläppt hår. En inte helt vanlig bild numera då håret allt som oftast åker upp i en tofs och stannar där en vecka eller så. Det är helt enkelt för att det är bekvämt och går snabbt.

Men det var då. Nu är det som sagt nya tider.

Nya härliga tider!

10 000 per dag.

Jag har som mål att varje dag gå minst 10 000 steg. Något som inte är helt lätt när man jobbar på kontor och sitter på arslet hela dagarna. Men jag har kommit på att om jag väljer att promenera in till jobbet på morgnarna så får jag ihop hälften av dagens steg. Hur bra som helst. Och perfekt start på dagen. Friskt luft och rörelse gör att jag känner mig mer energifylld än de dagar jag åker bil in. Denna veckan har jag lyckats knata in tre dagar. Och de dagarna har jag lyckats få ihop mina dagliga steg enkelt genom att ta en runda på lunchen för att friska upp huvudet efter några timmars arbete framför datorn. Så välbehövligt.

2015-03-27 10.56.19

 

2015-03-27 10.57.48

 Och här bjussar jag på en trött bild på Fröken Hagström. Inget filter i världen kan rädda upp dessa trötta ögonen men det är verkligheten och jag bjuder på den. Vi har åter fått vinterlandskap här i Dalarna. Snön började falla i går under min springtur och har sedan fortsatt under natten, vilket gett oss ett vitt täcke på marken. I alla fall på landet. Här inne i Leksand är det mestadels slask. Sååå tråkigt. Men fåglarna sjunger så vackert trots vinterlandskapet där ute vilket gör att den där spirande vårkänslan i maggropen lever kvar. Snart. Snart. Snart, får jag plocka fram min vårjacka och sätta på mig sneakers igen utan att frysa röven av mig.

Nu ska jag knata till arenan för att kolla igenom souvenirerna inför kvällens kvalmatch. Bonusen där blir att jag får lite fler steg att lägga till dagens ranson. Hur bra som helst med tanke på att kvällen ska spenderas hemma, inomhus tillsammans med busen. Fredagsmys av bästa sort.

Veckans plus.

I går var det den obligatoriska vägningen. Den som infaller på onsdagar. Den som signalerar ny vecka för mig. Jag väntade mig ett plus i går och fick ett plus. Om än ett litet sådant. Men jag är glad att det inte var större denna gången. Fick som sagt lite härdsmälta under måndagen och tisdagen(en liten i går också) som jag nu ska strukturera upp. På måndag är nästa vägning då det vankas påskledigt efter det, så jag har inte alltför många dagar på mig att tappa vikt nu men jag ska göra mitt absolut bästa. Jag behöver få känna den där ”braiga” känslan i kroppen som kommer när jag sköter mig därav så tror jag att det kommer att vara ett minus. Jag hoppas.

Screenshot_2015-03-25-17-41-21-1

Screenshot_2015-03-25-17-41-26-1

Min sista ”unna mig” blev våfflor på självaste våffeldagen. Gott. Ja, absolut. Men det räcker gott och väl en gång om året. Och magen jublade inte direkt över dosen mjölk och mjöl som landade som en degklump i magen. Lite magknip som en påminnande käftsmäll att kosten ska skötas.

Inga om. Och inga men. Punkt.

 

VM för Krabater.

VM på krabat

Innan snön smälte bort helt och hållet så anordnades skid-VM på Augusts förskola. En del av barnen åkte skidor, några sprang och några gick runt en bana ute på gården. Alla fick medalj och det var en stolt liten kille som visade upp den när jag hämtade honom på förskolan den dagen.

Jag blir så glad av att se den här bilden som togs efter avslutat lopp. Att ta bilder på barn är ju inte alltid det lättaste men det är en härlig röra av spontanitet och glädje fångad i denna bilden. Jag gillar den verkligen och det är fantastiskt att se Agges fina leende längst ut till höger i bild.

Min lilla krabat.

bilden är privat, från förskolan

Och i lördags publicerades just denna bilden i DT samt på dt.se.

Vill ni in och kika på den så —>KLICKA HÄR!

Snö vs. lera.

I lördags passade jag på att ta min joggingtur på morgonen i strålande solsken. Och det var så vackert ute att det gjorde ont i ögonen. På riktigt. De första tjugo minuterna kisade jag så mycket att jag nästintill vände hemåt för att hämta solglasögonen.

Varför då?

Ja det kan man undra men i fredags började det snöa. En hel del. Vilket resulterade i ett vitt jämt snötäcke på lördagens morgonen. Vit snö i kombination med morgonsol blir allt som oftast ajaj för ögonen.

Jag hade planerat ett längre pass och så fick det bli, det var lite svårt att låta bli när det var så fantastiskt vackert ute. Benen var med mig större delen av rundan, det var första de två sista intervallerna som jag började känna lite i höger knä. Inte smärta men lite molande och det är ett tecken på att jag börjar bli trött och tappa tekniken. Så jag avrundade och promenerade resterande sträcka hem och det kändes enormt bra att slå sig ner och äta frukosten som pojkarna gjort i ordning under tiden jag var ute.

Min första intervall är snällt sagt en plåga. Det känns tungt, skumpigt, svårt att hitta andningen och benen bara hänger och slänger hit och dit. Sedan efter intervall två eller tre släpper det och njutningen kommer. Mer och mer. Huvudet töms på allt onödigt och andningen sköter sig självt. jag kan fokusera på en punkt längre fram och samtidigt tänka på tekniken. Fram med höften och arbeta med att räta ut bäckenet som, efter allt bärande på buse, är snett. Det bästa vore så klart att knäcka det till rätta men det kommer. Nu försöker jag att tänka och det har gått helt okej hittills. Så länge det inte gör ont och jag är närvarande, då kör jag på. Jag mår bra av detta och jag vill fortsätta. Jag vill faktiskt det.

Kanske. Kanske kan även jag en dag kalla mig löpare.

2015-03-21 08.57.32

2015-03-21 08.57.41

2015-03-21 08.58.09

Och detta var första passet som jag fick träningsvärk på lite oväntade ställen. Såsom små små muskler i fötterna som jag inte visste att jag hade och som fick sig en ordentlig genomkörare av allt arbeta att stabilisera kroppen i snön. Det var tyngre att springa men det kändes otroligt skönt i kroppen efteråt och då det är dags för ett pass i kväll så får jag numera hålla tillgodo med lera. Snön är borta, ungefär lika lång tid som det tog för den att falla, tog det att töa bort. Men det är ok. Solen strålar på oss och det ger lite hopp om våren.

Smaka på ordet.

V.Å.R.

När motionen är räddningen.

Vilken dag det var i går. Herregud. Kvällen blev inte det minsta bättre. Snarare i motsatt riktning. Jag orkar inte ens berätta. Helt åt skogen. Så när August somnade för kvällen bröt jag i hop totalt. Allt kändes bara överjävligt.

Men nu har vi tisdag och för att försöka kompensera för min fruktansvärt dåliga kost under gårdagen(ett resultat av det helvete som pågick) så valde jag att promenera in till jobbet nu på morgonen. Dels för att få frisk luft men självklart även för att hjärnan skulle få lite fri tid. Lite tid utan mängder av tankar som konstant bråkar med varandra och skapar kaos. Jag är så in i bövelen trött på kaos.

Och det var så skönt. Att promenera. I solsken och klarblå himmel. Från Ullvi in till ett nyvaket Leksand. Något jag verkligen behövde.

2015-03-24 09.53.39

Jag är glad att det är tisdag. Det betyder att det är dags för ett löppass och det kan ju inte komma lägligare med tanke på att jag behöver få vara. Sedan jag började motionera mer har jag verkligen märkt av att de dagar som jag går och rör på mig minst 10 000 steg så mår jag så mycket bättre. Det betyder alltså att motionen verkligen frigör lite sköna ämnen i kroppen- ämnen som jag uppenbarligen behöver för att få dagarna att kännas lite lättare. Så jag har väl mer eller mindre ordinerat mig själv motion som medicin.

Verkligheten är just nu så krass att jag varje morgon måste ha en övertalning med mig själv för att överhuvudtaget komma ur sängen. Nu har jag lyckats alla dagar så här långt men samtidigt så vet jag att det när som helst kan komma en dag där jag totalt havererar. Och det får inte ske. På riktigt. Det får inte ske för om den dagen kommer så är det så svårt att komma på banan igen. Mentalt har man gett upp och jag vill inte ge upp.

Jag vill ta mig ur det här.

Men jag vet att med psykiska sjukdomar så tar allt tid. Och jag avskyr att vänta och att inte komma framåt fort nog, så för min del blir det en dubbel utmaning. Jag måste hålla mig ovan vattenytan samt kämpa med mitt tålamod och försöka att hitta ett lugn i att allt har sin tid. Att det kommer att bli bra. Så småningom. I sinom tid.

Farligt med choklad.

Ni vet när man har en sådan dag att man inte orkar tänka. Hjärnan fungerar liksom inte riktigt. En sådan dag har jag i dag. Och på grund av det så har jag redan förbrukat min dags propoints. Japp. Klockan är strax efter fyra och jag har inte en propoint kvar till kvällens middag.

Och hur kan nu det komma sig. Jo det kan jag säga. Jag och August bakade i går. Terapibakning kan vi kalla det. Fungerade rätt så bra. Skönt att göra något tillsammans även om busen mest ville kasta måtten till höger och vänster. Men vi lyckades tillsammans få ihop ett antal kladdkakemuffins. Smaskens. Måste nog vara min favorit. Och kanske inte det bästa när man jobbar på att bli av med överflödiga kilon. Men gjort är gjort.

När vi ätit middag så blev det en varsin med lite vaniljglass. Nomnom. Och för att inte riskera hetsätning från min sida så valde vi att packa ihop dem och ta med till kontoret och dagens veckomöte. Något som var uppskattat. Tack för det! Men såklart blev det några kvar och det råkade trilla ner en för mycket i min mage. Så nu sitter jag här. Mätt på choklad utan en enda propoint att äta middag för. Och veckobonusen är inte att skryta med denna vecka. Den har ätits upp och jag har numer 8 ynka kvar. Ujuj. Men nu är det som det är och jag har trots allt inte stuckit huvudet i sanden som jag har gjort tidigare och skitit i allt så fort jag ätit lite för mycket enligt mig. Nej, denna gången är allt antecknat och inskrivet i appen. Det tar sig.

Så nu är det bäst att röra på fläsket innan onsdagens vägning. Jag vill så gärna att det ska fungera att äta veckobonusen och samtidigt gå ner i vikt. Föregående veckas resultat sitter kvar som en tagg i själen och jag kommer förmodligen att ha ont i magen tills dess att jag har denna veckas resultat i min hand.

Det känns som att det är alldeles för lång tid tills att vi har onsdag.

Fast ändå en aningens bra. Tänk vad kalorier jag hinner bränna på den tiden. Bara att åka hem och svettas ordentligt i kväll.

Panikångesten. En ovälkommen återvändare.

I dag är en tung dag. Något den säkert är för många. Det är trots allt måndag, något som ofta innebär lite tröttare huvuden än resterande del av veckan. För min del spelar det inte så stor roll att det är måndag av den anledningen. Jag är bara slut som artist ändå. Oavsett veckodag.

Min panikångest som har varit under kontroll en längre tid har återvänt med dunder och brak. De senaste veckorna har jag haft dagliga panikattacker som övermannat mig när jag minst anat det. Tidigare har attackerna varit hanterbara på det sättet att jag levt själv och inte behövt tänka så mycket på omgivningen. Nu kommer däremot det dåliga samvetet också. Spär på än mer ångest och gör det hela tio gånger värre då jag vill vara en bra mamma och sambo. Bara för att jag är sjuk och inte mår bra så vill jag inte att mina grabbar som är nära mig större delen av dygnets timmar ska drabbas. Men det är oundvikligt. Jag vet det. Men om jag kunde lindra deras smärta.

På. Något. Sätt.

anexity

Så jag har inte skrivit här. Jag har inte svarat på mejl. Jag har knappt svarat på sms. Min ork till att umgås har varit obefintlig. För jag vet ju aldrig när attackerna kommer. Tidigare har fasaden jag byggt varit tillräckligt stark för att hantera en attack bland människor, bekanta som obekanta. Men inte nu. Jag har inte styrkan längre och skulle inte klara av att människor ser verkligheten. Den som bara mina grabbar får se. För jag är inte alltid glad. Allt är inte alltid bra. Inte på långa vägar.

Hur_gor_ni_for_att_hantera_panikangest_For_mig_verkar_det_omojligt

Att skriva hjälper mig. Så nu kommer jag att göra ett försök att skriva av mig lite ångest. Kanske kan det lätta mitt inre en del. Om så bara en liten liten del. Då är jag tacksam.

Men så här är det. Min panikångest har åter tagit ett kliv in i mitt liv. Jag lider. Våndas. Känner mig som en fånge i mig själv. En oskyldig fånge fängslad på livstid utan möjlighet att bli fri. Fri att åter få se dagens ljus. Känna frisk luft i mina lungor. Känna glädje. Känna sorg. Uppleva lycka. Leva. Allt det där som vi människor har en tendens att ta för givet.

Jag vill bara en sak.

Bli fri.

bilder: google

Tid för reflektion.

2015-03-18 13.16.09

 

En promenad på lunchen hann jag med. Jag behövde lite tid för reflektion, för mig själv. Andas och bara vara. I går var jag nämligen på mitt första besök på psykiatrin i Falun. Ett så kallat bedömningssamtal, där vi pratar om vad jag behöver/vill ha hjälp med och efter det så överlägger läkare och psykolog vad de kan erbjuda mig för form av behandling. Men då tiden sprang i från oss i går ville psykologen träffas en gång till så därför ska jag åka ner dit om bara några minuter för att fortsätta där vi avslutade i går. När det är gjort, ja, då kan jag bara hoppas att de har möjlighet att hjälpa mig. För jag inser det. Jag behöver verkligen hjälp. Mina tankar spelar spratt med mig hela dagarna och det tär inte bara på mig, utan även på min sambo och säkerligen även vår son. Och så kan det inte få fortgå. Oskyldiga ska inte lida för mina skruvade känslor och tankar.

Det är inte ok!

Så därför har jag nu bett om hjälp. Något som jag ansett att bara de svaga gör men kanske är det så att det är de starka som orkar be om hjälp. Hur som. Detta är ett steg på vägen.

På vägen till ett rikare liv.