Första löpsteget taget.

I går kväll så tog jag årets första löpsteg. Men absolut inte det sista. För nu känner jag att jag är på gång. Jag har lust. Det kändes ruskigt bra även om den största delen av sträckan avverkades promenerandes i rask takt. Då jag har knän som bråkar så är det extremt noga att jag tar de lugnt med min uppstart och verkligen vänjer leder och ligament under lång tid. Under passen så varvar jag löpning och gång i rask takt. Perfekt början. Och jag blev väldigt glad i går när jag insåg att det var mjuka isfria åkervägar som är extra skonsamt så här i början, himmel för trasiga knän. Så för att komma i gång blir det tre pass i veckan som ska genomföras och jag längtar redan till nästa som står på schemat i morgon eftermiddag.

Efter storhandling och ett års kalas.

20150227_194440-1

Känslan under mina löpsteg i går var lätt andning och en skön känsla trots att jag kände mig aningen tung i steget. Jag har mycket att arbeta med när det kommer till tekniken, har tendenser till att ”vicka/vobla” för mycket med höfterna och måste verkligen tänka på att hålla höften rak och inte ta för stora kliv. Men jag har det i åtanke och kämpar på, jag är glad om jag kommer i gång ordentligt nu med regelbunden löpning och att jag under resan får lite tips och råd från ”Stefan Stefan” som hjälper mig med planering och pepp. Och så småningom, närmare bestämt i maj, har jag planer på att vara med i tre olika lopp. Limsjön marathon, Tjejruset och Blodomloppet. Sträckor har jag inte bestämt ännu men klart är att jag ska springa hela vägen.

Så nu är jag på g. Och den här gången ska jag klara det utan skador och jag ska verkligen jobba för en aktiv framtid. Det som jag vet att mår bra av.

Jag gör det för mig.

Deltävling fyra.

Datorn i knäet sittandes i sängen. Aggelito sover sedan en timme tillbaka och jag har kastat i mig middag för att hinna kika på melodifestivalen. Just nu uppträder sista bidraget, Måns Zelmerlöw och jag trodde faktiskt inte det men jag gillar texten. Det är en bra låt. Bästa för den här kvällen och det enda bidraget jag har ”hjärt” röstat på, de andra föll mig inte alls i smaken.

Jag är ingen melodifestivalfantast däremot om jag tittar på första deltävlingen, ja då måste jag se de andra för att mäta bidragen mot varandra. Och i år så hade jag förmånen att sitta på ett vardagsrumsgolv i Oslo och kika tillsammans med min schlagerdrottning Michaela vilket också bidragit till att jag kollat in de andra tre deltävlingarna. Om jag däremot missar första deltävlingen som jag gjorde förra året…då kvittar det om jag tittar på det överhuvudtaget. Jag kan till och med missa finalen.

Jag har två år som etsat sig fast i min hjärnbank.

Fångad av en stormvind. Bänkad i soffan med mamma, ”pappa” och Björn. Godisskålen stod på bordet, läsken var nästintill uppdrucken och jag var trött som en sengångare. Det året var mellon fortfarande uppbyggd på det ”gamla” sättet med en enda stor tävling och jag vet att jag verkligen ville att Carola skulle ta hem det. Och jag kunde inte missa rösträkningen så envist hängde jag med tills dess att det var klart. Men det var det helt klart värt, att hänga med in i det sista. Hon vann ju och jag fick se uppträdandet en gång till. När hon stod där med sin gröna kavajväst, vita skjorta och svarta byxor/leggings och håret fläktande. Ljuva minnen!

Sedan kommer vi till det senaste och fräschaste minnet.

Euphoria. En magisk låt med ett framträdande utöver det vanliga…Loreen…vilken tjej! Från det att hon uppträde i sin deltävling så var hon given favorit för mig. Min magkänsla sa mig att hon skulle vinna och det gjorde hon, gånger två. Med sina svävande rörelser, det långa mörka håret och den fantastiska rösten.

Nu ska det bli spännande att se vilken som tar hem kvällens deltävling.

Spänningen är olidlig.

Men snart får vi höra – ”Sverige, vi har ett resultat”!

Några timmar kvar…

Wiehooo!

Fredagen är kommen.

Och det känns ruskigt bra.

Jag har en bra känsla i kroppen trots min enorma sömnbrist som orsakats av en liten nattlig terrorist som levt jordfräs i sängen under natten. Men trots det är känslan god. Jag kom upp i mina planerade steg och åt enligt plan. Varken mer eller mindre. Så skönt. Och så fort jag äter mer av den bra maten och dricker vatten som en uttorkad elefant så mår jag bättre. Även om kroppen känns svullen och jag har nässelutslag över hela kroppen som kliar nå så in i h*lvete så är jag glad över att känslan trots det är positiv.

2015-02-19 08.51

Så i dag har vi fredag. Jobb några timmar till innan det vankas fredagsmys. God mat och lite ”dessert” på det framför teven är min plan. Förmodligen kommer jag att somna omgående men det är helt okej. Sova är behövligt när man är trött. Och då tycker jag att man ska göra det. Möjligen att jag masar mig ut på min första joggingtur. Tänk vad skönt det skulle vara.

Jogga. Duscha. Sova.

Min plan.

Andra dagen på min nu utstakade väg.

Vägen mot mitt mål.

Skärmklipp5

Så här ser det ut nu de kommande veckorna. Jag har satt ett  veckomål på -0,8 kg, lite högt kan tyckas men jag hoppas att jag i slutändan hamnar på ett snitt runt det för då kommer jag att nå mitt mål som planerat. Wiiieee!

Så nu är det hårt jobb och jävlar anamma som gäller för Fröken Hagström. Som ni även kan se ovan så har jag som mål till nästa vecka att promenera minst 35 000 steg. Alltså ett snitt på 5000 steg per dag och jag fick en riktig kanonstart i går då jag kom upp i det dubbla. En fantastiskt härlig start och otroligt sporrande till att också knata de kommande dagarna så att jag kommer upp i minst mina dagliga doser av steg.

Så här har ni min plan. Enkelt och inga krusiduller. En sund grund helt enkelt. Jag kände att jag inte orkade med för mycket krav och måste, i stället har jag satsat på bra kost och enklare träningsutmaningar såsom promenader och joggning.

Och för att komma upp i dagens steg så ska jag nu knata i väg till arenan för lite inventering av souvenirer, det är match på lördag och då ska det vara påfyllt och se städat ut.

Resultatet.

Ja. Nu har jag alltså resultatet. Kvittot på vad mitt slarv har kostat mig. Ojojoj. Det är allt jag kan säga för att sammanfatta det. Ojojoj.

Till saken då.

Screenshot_2015-02-25-17-45-16-1

Alltså. Jag är så nära under 70 strecket man kan komma. En ren katastrof kan tyckas men på nåt sätt så är jag ok med det hela. Jag har tuggat bra för det här pluset. Klart det är tråkigt, jag är såklart längre i från mitt mål i skrivande stund men jag har även möjligheten att göra något åt det. Och det är precis vad jag startade med i morse.

Allt har gått enligt plan. Ätit de mål mat som planerat inklusive mellanmål, varit till coachen och ”vägt in mig”, så att jag vet vad jag har att jobba med och nu kan jag sätta min plan i verket. Mot målvikt. Utöver det har jag promenerat bra, åtminstone helt okej med tanke på att jag kommit upp i över 10 000 steg. Så skönt.

Men här har vi det nu.

69,9 kg.

Att lägga saker på en bra plats.

Har ni någon gång städat och blivit maniska under tiden? Att allt ska/måste placeras på nya ställen. Placeringar som känns fullt logiska och genomtänkta just i den stunden. Där och då. Inga konstigheter.

Den formen av städning hade jag för några veckor sedan. Det blev riktigt bra efter lite rensande och jag fick loss en stor korg till Augusts leksaker. Sakerna som var i korgen tidigare fick nya platser. Dessvärre har jag i dag inte riktig koll på var de där platserna är. Suck. Så det är vad jag ägnat eftermiddagen åt. Leta saker. Sådana saker som jag bara måste ha just nu. Inte sen. Utan typ nyss. De sakerna är nämligen en del av förberedelserna till morgondagens nystart. Nu får jag dock avbryta mitt letande en stund för att natta lilleman som är trött efter en dag på dagis. En dag som varit fylld av bus och lek, precis som det ska. Men när han somnat, ja, då är det dags för mig att kavla upp ärmarna och fortsätta letandet. Det är ju inte så att vi har så stora ytor vi bor på. Men tydligen tillräckligt med yta att slarva bort saker på. Jisses.

IMG_1701

I bland blir jag bara så förbaskad på mig själv och mina briljanta idéer.

Planering och strukturering.

Jag ägnar all min tid åt att planera och strukturera. I morgon är en ny dag. Och jag ser faktiskt fram emot den även om jag vet att det kommer att bli tufft och kämpigt. Det kommer att komma tårar. Men det kommer också komma glädje.

I morgon är det dags att sluta gömma huvudet i sanden och ställa sig på vågen i Gräv. Jag ska träffa coach Anna och ser hur illa det är ställt efter dessa veckor av slarv och total ovilja/ork att göra något. Några lama försök har jag gett mig på…men det har dessvärre inte varit tillräckligt med mental förberedelse för att klara av de dagar då det är tuffare. Men nu. Nu har jag gjort listor och arbetat frekvent med att vara förberedd på morgondagens nystart. Känns dock en aning larvigt att kalla det nystart när man gjort de där halvhjärtade försöken som misslyckats de senaste veckorna. Men det är trots allt ett nytt försök till nystart och denna gången ska jag lyckas. Jag måste lyckas. Och varför måste jag lyckas? Jo. Det är nämligen så att jag vill lyckas. För min egen skull.

2015-02-13 10.32-2

Så hädanefter så kommer jag att blogga mer om min viktresa. Ärligt. Jag kommer att skriva oavsett om det går bra eller dåligt. Starten sker i morgon när jag har ”vägt in mig” hos coachen och fått lite mental pepp av henne. Sedan följer omkring 13 veckor av disciplin med strikt kosthållning och träning. Och nej, jag är inte för hård mot mig själv. Jag behöver nämligen detta för att komma till bukt med sockerdjävulen. Det fungerar att vara hård mot sig själv under en period och belöningen är att jag kommer att nå min målvikt. Den som jag varit nere och sniffat på har jag som mål att nå sista veckan i maj. Lagom till min födelsedag.

Presenten för att jag gått i mål?

Att jag bevisat för mig själv att jag klarade det!

Skallebank de luxe.

Helgen försvann i ett svep. Jag har inte riktigt hängt med och jag vet inte riktigt vad jag har gjort. Det är en form av konstant dimma.

Morgnarna och förmiddagarna går bra. Då har jag energi och ork till att hitta på saker. Lunchen passerar och vi äter mat som man ska. Inget konstigt. Efter det kommer den. Sakta smygande smärta som tillslut blir outhärdlig. Vad jag pratar om? Jo, den förbenade huvudvärken som jag dragits med under en veckas tid. Eller två. Minst. Och det hjälper inte med värktabletter. Åtminstone inte receptfria. Något annat äger jag inte. Så nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag orkar verkligen inte med dagarna. Det gör för ont. Typ som att skallbenet ska dela sig mitt itu.

Och i morgon är det måndag. Det betyder att jag ska arbeta. Hur nu det ska gå. Men jag får lägga allt krut på förmiddagen och blir det alltför illa så får jag helt enkelt kapitulera på eftermiddagen. Inte optimalt men går det inte så går det inte. Så är det bara. Men det visar sig i morgon eftermiddag. Nu ska det snart sovas och efter det tar vi tag i måndagen.

En vecka med fräsch start och nya tag.

Sanningen…

Jag lovar att jag skrattade gott när jag såg denna videon. Det är exakt så här det är att försöka göra något vettigt i hushållet med en liten buset som hjälpreda. Precis exakt så här. Detta är alltså anledningen till att jag allt som oftast påbörjar något i hemmet men ger upp då min lille hjälpreda kommer på att det där, just det där vill han hjälpa till med. Och det är snällt. Tanken är god. Synd bara att den inte fungerar fullt så bra i praktiken.

Haha…

…det är tur för dig Aggelito, att du är så förbenat söt att jag inte kan göra annat än att skratta åt situationen.

Med livet som insats…

Vi försov oss i morse och det fanns inte en chans att hela familjen skulle hinna bli klar i tid till lämning på förskolan. Ett snabbt beslut blev att Tobbe och August åkte in och jag fick promenera till arbetet. Helt okej om du frågar mig. Dock så ångrade jag mig i samma sekund som jag kom ner på åkervägarna. Himmel vilken isgata. 2015-02-19 09.22Med en hastighet långsammare än en snigel så tog jag mig närmre Leksand. Dock så kan jag inte påstå att det var en promenad som gav mig särskilt mycket glädje och njutning. Jag spände mig, drömde om broddar, klättrade ute i snön på åkern för att undvika värsta isen och bad att jag skulle ta mig fram utan benbrott. Något jag klarade av. Men så mycket mer var det inte. Nej. Nu är det dags att bli tant på riktigt och skaffa broddar så att jag kan gå ut på promenad. Utan att ha livet som insats. .

2015-02-19 09.22-1

Nu ska jag och min onda hals(vart kom det i från?) krypa i säng och kanske, om vi har en hiskelig tur så lyssnade August på min godnatt bön, där jag bad till högre makter att lilleman skulle sova i sin säng hela natten och låta sina arma uttröttade föräldrar få en natts ostörd sömn.

Låter som ljuv musik i mina öron…och drömma, det kan man alltid.