Lördagssammanfattning.

Vilken dag. 
Vaknade tröttare än tröttast och med en liten knodd som hade högre feber än gårdagens siffror. Bra start. Dock inget att göra åt. På med kläder, i med frukost, in  i bilen och i väg till förskolan för städning. Denna veckan är nämligen vår städvecka på förskolan och då det var första gången för vår lilla familj så kändes det bäst att komma i gång i tid. 
August var så klart med. Och det kan man ifrågasätta huruvida det var bra eller dåligt. Jag tror han hällde ut alla leksaker som kom i hans väg, piuuuuhh. Och när det till slut var dags för honom att sova så gick städningen helt plötsligt bra mycket snabbare. Haha. Men han hade roligt och det är allt som betyder något. Dessvärre så sprang klockan i väg då vi tydligen är aningens för pedantiska och tiden sprang i från. Sambon som skulle i väg på halvårsmöte med Superstars gjorde att vi fick packa ihop för dagen och återkomma i morgon. Dock blir det bara jag och lilleman då vilket känns som en spännande utmaning. De gråa håren kommer att frodas har jag en känsla av. 
Jojo. Det blir nog bra till slut. Rent och fräscht till personalen och barnen kommer det i vilket fall som helst att vara på måndag morgon. 
Efter städningen så skjutsade vi sambon till sitt möte och åkte därefter för att handla lite. Något som jag bävar för att göra varenda gång när han är sjuk för då kan han nämligen inte gå på sina ben och jag måste bära honom överallt. Något som är så tungt. Han är inte direkt någon lättviktare om man säger så. Ryggen min är helt sned efter dessa två krassliga veckor och att gå på affären med honom på höften var inte någon hit. Men jag överlevde. Han överlevde. Och vi fick med oss maten hem. Väl hemma kilade vi in för att gratulera farfar som har namnsdag och fyller år dagen till ära. Hipp hurra! Lite tårta och lek hann vi med innan det var dags att göra natten och krypa i säng. 
Och nu sitter jag här ensam. Farfar gav nämligen upp hockeytittandet när Leksand låg under med tre mål och det har bara trillat in fler mål efter att han gick härifrån. Suck. Ja, då vet man att det inte är värt att yttra för mycket när sambon kommer hem. *blinkblink* Han kommer inte att vara på bra humör. Blää. Men jag förstår honom och jag hör redan bilarna som gett upp innan slutsignalen i arenan har ljudit. Det går nämligen ett pärlband av bilar förbi här utanför just nu.
Nej. 
Nu slötittar jag vidare på lite Morden i Midsommer innan jag också gör natten.
Hoppas ni har en trevlig lördag kväll!

Dag 05- Vad är kärlek? Version 2,0.

Ja.
Jag har skrivit om detta en gång tidigare. Det kan du läsa HÄR. Jag tycker fortfarande att det är otroligt svårt att sätta ord på det men om vi säger så här då:
Ni som vet vad det är jag har lyckats klanta till, ni vet. Och ni kommer att förstå min text lite mer. För er som inte vet. Ni kommer att förstå mer den dagen jag känner mig redo att berätta. Det blir lite säger A men inte B av denna texten men ni får hålla tillgodo med vad som erbjuds så länge.
I det här fallet så är det verkligen så att jag är så tacksam för att kärleken finns i mitt liv. Det är nämligen så att den som jag lever med har blivit förd bakom ljuset och jag har inte varit ärlig. Något jag självklart skäms för och brutalt ångrar. Och nej, jag har inte varit otrogen, om det nu var någon som trodde det. Men ändock, det jag har gjort är dumt. Otroligt dumt. När jag erkände för min ”man”  hur det låg till så var jag så inställd på att han skulle lämna mig. Inga konstigheter. Jag var helt övertygad och jag kände att det var inte mer än rätt åt mig.
Är jag så korkad så får jag skylla mig själv.
Han blev arg(med all rätt) och fruktansvärt besviken på mig. Men han sa inget om att jag skulle dra åt h*lvete, packa mina väskor, flytta…inte ett ord. Något som chockade mig så mycket att jag var tvungen att säga åt honom att göra det. Att han skulle kasta ut mig.
Men han ville inte det.
Och jag är så glad och tacksam för att han ger mig ytterligare en chans.
Inte för att jag förtjänar den.
Men jag är otroligt tacksam.
Han är mannen i mitt liv. Och tillsammans med August är vi en familj. En liten familj med stora drömmar och som just nu arbetar hårt för att få en ljus framtid. Något som vi kommer att klara. Jag känner det i magen. Det gror en positiv känsla där.
Det kommer att bli bra.
Vad är kärlek?
Jag måste säga att detta om något är kärlek.
Han ser förbi mitt handlande och tänker på den personen som han först blev kär i. Att hon finns där inne. Bortom handlingarna. Han har inte gett upp hoppet om mig.
Han vill fortfarande leva som en familj.
Han älskar mig fortfarande trots mina fel och brister.
Det är kärlek.
Kärlek.
Det är sprittande, bubblande härligt, själadjupt och förlåtande.
Och har du hittat den, kom i håg att vårda den.
Varenda dag.
foto: Camilla Skottheim
 

Dag 04- Det här åt jag i dag. Version 2,0.

Det blev lite stiltje med 30 dagars utmaningen då jag helt enkelt glömde av att fota mina måltider. Och jag kände att det kanske inte var så himmelens festligt att bara läsa om vad jag ätit under en dag så därför bestämde jag att det behövdes bilder. 
Och vi börjar med dagens första mål. 
Frukost.
För en tid sedan fick jag kommentaren att det ser ut som mimosasallad. Och det kan jag verkligen hålla med om. Men det är inget som jag äter och självklart inte till frukost. Nej. Detta är en blandning av färsk frukt och kanelkokt äpple och päron. Till det serverar jag naturell lättyoghurt. Så gott. 
Dock äter jag inte direkt jag kliver ur sängen. Det kan jag bara inte. Ge mig en timme eller två så äter jag upp detta med glädje. Därav sker mitt första inlägg för dagen oftast i samband med frukosten som jag intar på kontoret. Skönt att lämna lilleman på dagis(där han får sin frukost) och jobba undan lite mejl innan jag sätter mig ner och äter samt skriver ner en rad eller två.
Lunch.
Där kör jag alltid matlåda. Ytterst sällan som jag inte har det med mig. Denna lådan innehåller något så gott som sjömansgryta gjord på färs. Riktigt god och får absolut inte förknippas med den där hemska sörjan som serverades i skolan. Hemska minnen. 
Tänk morötter, potatis, lök och färs. Lättöl och buljong. Kryddor. 
Och där har ni en sjömansgryta.
En god en.
Och en av Augusts favoriter. Något som gör att jag bävar för den dagen han börjar skolan och eventuellt serveras en sjömansgryta. Tänk om utvecklingen stannat av sedan min skoltid och han ska behöva uppleva samma smaklösa historia som jag fått hemska minnen av. Jag hoppas verkligen att han slipper denna upplevelse. Men tills den dagen kommer så serverar jag honom min variant. 
Den som jag vet går hem hos honom.
Middag. 
Här fick det bli en krämig potatissoppa med lite bacon som tillbehör. 
Smarrig blandning av potatis, morot, rotselleri och kålrot. Vi tar oftast av de rotfrukter som vi har hemma för stunden så i bland saknas det någon av ovanstående men det gör inget. Den är lika god ändå. Utöver detta så är det en gul lök, vitlök, buljong, kryddor och skvätt grädde. Enkelt som sjuttsingen och går fort att göra vilket är något som gillas i vårat hushåll. 
Snabblagat och billigt. 
Jo man tackar.
Och så här såg min matdag ut. 
Mängder av god mat, innehållandes massor av välbehövlig näring och grönt. 
Mat är till för att ge kroppen energi och då vill jag såklart ge den så bra energi som möjligt. Och som mellanmål kör jag helt enkelt på ekologisk frukt. Enkelt och mättande.

Fredagsfeber.

lyssna. njut.
Välkommen fredag.
Med ovälkommen feber. 
Ja. Det är sant. 
Lilleman har fått feber igen så vi är hemma i dag. 
Suck. 
Tack och lov inte så hög feber utan han ligger på strax över 38 grader och orkar nu leka lite efter att ha hällt i sig en flaska välling. Alltid något. Och man får vara glad för det lilla. 
Så tre dagar på dagis innan han blev sjuk igen. 
Hur är det möjligt? Är det verkligen möjligt?
Fredag.
VAB.

Sömnlös natt.

Vilken natt.
Ojojojoj.
Hoppas verkligen att den som komma skall blir behagligare. Jag har nämligen haft så ont i huvudet att jag inte kunnat sova. Tror aldrig jag varit med om det tidigare. Migrän är en sak men detta var ren huvudvärk som satt i pannan vilket gör att jag misstänker att det är dags för bihåleinflammation igen. Det är något som jag åkt på flertalet gånger de senaste åren, från att aldrig ha haft det tidigare, till minst två gånger per år. Jihoo! Men det är bara att avvakta och se hur kommande dagar blir. 
Bara jag slipper en till natt som denna så är jag glad. Då kan snoret rinna bäst det vill. Det kändes som att pannbenet skulle spräckas inifrån. 
Ajajajaj.
Otroligt obehagligt men framförallt smärtsamt. 
Så.
Nu har jag beklagat mig lite.
Kände att jag var tvungen att få göra det lite, även om detta klassas som i-lands problem. Det finns trots allt det som har det betydligt mycket tuffare. 
Viktigt att inte glömma.
Och i dag säger vi grattis till kungen. 
Ja, han har ju namnsdag dagen till ära. 
Så grattis kungen.
Och alla andra i landet som heter Karl.
Eller Karla.

När man längtar till målet.

Lilleman sover. 
Jag har ätit glass till middag. 
Bra val.
Knappast.
Men jag orkade inte annat i dag. 
Febern härjar i kroppen, snoret rinner, halsen ömmar, hostan retas och huvudet bultar.
Det fanns helt enkelt inte ork till att laga mat på egen hand med litet barn i knäet.
Gott var det. 
Och jag har faktiskt inte ångest.
Det är faktiskt lite upp till bevis för min coach i morgon som senast hävdade att man minsann kan äta av sin Veckobonus(som man har utöver sina dagliga ProPoints) utan att gå upp i vikt. Något jag har varit skeptisk till under en lång tid så det ska bli väldigt spännande att se resultatet i morgon. Hoppas verkligen att det är ett minus. För coachens skull. Haha. Men främst för min egen såklart. Jag känner att jag behöver det nu när det är lite tungt. Ett tecken på att det går åt rätt håll helt enkelt. För nu har jag även kommit fram till vad min belöning är när jag kommit i mål. Och den belöningen är nämligen inte något som jag vill vänta alltför länge på.
Men för att kunna genomföra detta så måste jag börja spara så mycket jag bara kan vilket får ske genom att jag säljer av lite saker som bara ligger och ”skräpar”. Bättre att det kommer till användning hos någon som brukar sakerna i stället. Ska ställa fram en burk där jag stoppar i slantarna som jag lyckas tjäna i hop, så att det blir mer påtagligt att jag jobbar på det samt som en daglig påminnelse om att det är på gång. Hur som. Det jag ska göra är att besöka en kvinna i Stockholm som besitter en enorm estetisk kunskap och som ska få hjälpa mig tillbaka till mig själv. Få mig att känna mig som mitt bästa jag. Och jag känner mig så pepp. Så nu är det bara att leta fram prylar att sälja, kämpa på med vikten och ställa in siktet på att få boka in en tid. 
Ja, jag kommer att berätta. Men känner att jag vill vänta lite med det.
Suga på karamellen liksom. 
Men ja.
Vägning i morgon.

På´t igen då.

Jo man tackar.
Nu är det min tur att vara sjuk.
Men jag har inte förmånen att någon är hemma och tar hand om mig.
Det vuxna livet är påtagligt och jag sitter på kontoret och har redan jobbat undan några saker. Men nu har jag min lilla frukoststund. Tycker det är skönt att komma hit till kontoret och få sätta mig ner i lugn och ro och checka av några saker innan jag tar min frukost. Dels för att jag har svårt att äta det första jag gör, såvida det inte innefattar bröd och andra kolhydratstinna matvaror, men då jag inte äter sådan frukost nu så måste jag låta det gå en timme innan jag kan äta och njuta av det. Och frukost, ja det anser jag att man ska njuta av.
Första dagen tillbaka på dagis för August och jag tror att han tyckte att det var roligt att vara tillbaka. Det såg så ut även om han var en aning blyg då det kommit två nya söta tjejer som börjat på ”heltid”, efter sin inskolning, under tiden som vi har varit hemma och hostat. Men ge det en timme så kommer han ha kommit in i rutinerna igen och förhoppningsvis kan han få i sig lite mat, för hemma har då ingenting som bjudits på dugt åt grabben. 
Utom möjligtvis ett eller två russin. 
Resten av asken. 
Ja, ni ser ju vart den är.
Så nu startar min arbetsvecka. 
Taggad.
Nej inte det minsta faktiskt då huvudet inte riktigt är med mig. Äsch, att vara hemma och sjuk, det är för barn och veklingar. Eller helt enkelt så är ”veklingarna” de enda som har lite vett i knoppen att lyssna på sin kropp. 
Ja.
 Så kan det faktiskt vara. 
Hmmpfff.

En tur till Mora fick det minsann bli.

Augusts feber var under gårdagen inne på sin femte dag. 
Han fick en mer elak hosta och grät när attackerna satte igång. Det gjorde ont i mitt hjärta att se och höra. Om jag kunde tagit det åt honom hade jag mer än gärna gjort det. Då han knappt drack någonting och blev mer och mer slö så ringde jag 1177 för att få råd om vad jag skulle göra för att underlätta för honom. 
Efter en stunds samtal så rådde hon mig att åka in till Mora Vårdcentral på en jourtid och skrev upp oss. Så det var bara att försöka få liv i gossen och på med lite kläder för att åka i väg. 
Träffade läkaren som konstaterade svullna lymfkörtlar och rosslande ljud från bröstkorgen och skickade ner oss till röntgen för att kolla av lungorna. 
Lilleman var så duktig när han skulle ligga på britsen och den svävande kameran tog bilder på hans bröstkorg. Tårar kom det men det var enbart för att inte ”niiin” fick ligga med på samma bild. Riktigt imponerad över att han tog allt så bra när han inte var pigg och när sköterskan uppe på vårdcentralen tog sänkan så kom de inte en tår. Han bara tittade förundrat på sitt finger och blev mest fundersam varför i hela friden hon klistrade på en plåsterlapp på fingret. Så den fick vi ta bort ögonblickligen. Sånt trams behövde inte lilleman minsann. 
Efter röntgen så var de åter upp till läkaren på vårdcentralen för vidare undersökning. Hon kollade öronen som var röda på båda sidor men då hon utan problem fick kolla i dem så misstänkte hon inte öroninflammation. Kolla halsen, röd och irriterad. Och så kom resultatet från röntgen som tydde på att det är luftrören som spökar. Tack och lov ingen lunginflammation som var misstanken från början. Så för att undvika ”onödig” medicinering så fick vi åka hem, hålla honom under observation, hälla i honom vätska osv. Det gamla vanliga råden man får. Men otroligt tacksam att 1177 lyssnade på vad jag hade att säga och att de hellre kollar upp en gång extra. Det gör att man känner trygghet till sjukvården och det är så det ska vara.
Vi åkte hem. 
Fick i buse lite mjölk och välling innan han knoppade in för natten. 
Sov oroligt men vaknade betydligt piggare i dag och knappt någon feber, 
Så härligt. 
Livet kom tillbaka till vår lille man och han har i dag varit uppe och lekt, ätit lite och jagat djuren. Det är ett tecken gott nog att det är på väg i rätt riktning.
Och nu sover han. 
Det ska jag också göra.
Men.
Jag ska bara leka lite med Photoshop först. 
För att jag kan.

Rakt in i hjärtat.

Nu när jag är hemma och vårdar mitt sjuka lilla barn som dessvärre fortfarande har feber och en elak hosta så är det mycket tv tittande. Eller egentligen tittar vi inte så mycket, apparaten står mer på som någon form av sällskap, ljud och röster som hörs i bakgrunden. Just nu sover lille man och det behöver han. Vi ska faktiskt masa oss ut när han vaknar och gå en liten promenad med Grynet. Jag tror att vi båda behöver lite frisk luft efter fyra dagar inomhus. 
Men lite tittande på tv:n har det varit. 
Det gick nämligen ett program i repris som jag missade häromkvällen. 
Ett program som berör. 
Rakt in i hjärtat.
Ja programmet heter så.
Rakt in i hjärtat.

sötnosen Wille som är en riktig kämpe
Programmet är en del av serie på SVT och de tre första avsnitten finns tillgängliga på SVT Play
Om ni klickar på bilden så kommer ni direkt till första avsnittet. 
Verkligen värt att ta sig tid att kika på.
Det blir en timme av din tid där du får möjlighet till eftertanke.